Ska norska frivilliga kritiseras för att de slogs för Stalin

[frodeh]

Det er en veldig god ting med dette forum i problemstillinger som dette at man ser tingene et hakk mer objektivt enn hva som lenge har vært situasjonen her i Norge. Man burde kanskje ikke forvente noe annet, men som det tidligere er påpekt i denne tråd så begynner det nå å bli et klima for mer objektiv analyse også her i N.

Om nordmenn som slåss for Finland: Fra hva jeg har lest var en betydelig andel av de 7000 (tallene varierer avhengig av kilde) nordmenn som gikk i tysk militærtjeneste motivert av Finlands sak. Det var tilfeller av konflikt mellom rent norske avdelinger og tysk kommandoapparat om dette, siden man insisterte på å delta i den "finske" delen av fronten (eks. SS-Skijegerbataljonen såvidt jeg minnes).
Jeg har også inntrykk av at dette fra historikernes ståsted ikke er mye forsket på slik at bastante konklusjoner om tall og motivasjonsfaktorer tør jeg ikke si noe kategorisk om. Noen ble til og med vervet i sterkt alkoholpåvirket tilstand på festligheter arrangert av Nasjonal Samling og våknet bakfulle med en signert kontrakt i hånden..

Det forenkler heller ikke saken at Finlands og Tysklands sak etter 1941 fra ett prinsipielt ståsted var sammenfallende. (dvs. fienden var uansett den samme, selv om de politiske strategiske målene selvfølgelig var forskjellige).

Personlig så tror jeg kanskje den enkleste forklaringen på hvorfor alle frontkjempere, uansett motivasjonsårsaker eller tjenestetype, ble kategorisert som landssvikere, var at folkets mening var så enstemmig og følelsesmessig sterkt involvert i oppgjøret med dem. Her lå det selvfølgelig ingen spesielt framtredende objektivitet til grunn, annet enn et sterkt nag til Tyskland og alle som hadde hjulpet dem. Dette er nok også forklaringen på at minnesmerket over norske falne i fortsettelseskrigen møtte motargumenter fra norsk hold. Slik jeg husker saken var det norske frontveteraner som stod bak oppsettelsen, men det er mulig jeg forveksler det med en annen sak. Ser man på minnesmerket jeg sikter til slik det ble, så er teksten skrevet med SS-runer, en sterk symboleffekt for de som måtte være gamle til å huske tysk okkupasjon.

sammenlignes med:


Før 1939-40 var det i Norge som i de fleste andre vest-europeiske land kommunistiske strømninger som regjeringene var bekymret for. Frykten for revolusjon forsvant på et tidligere tidspunkt, men det eksisterte vedvarende sterke sympatier for den Sovjetkommunistiske modellen i arbeiderbevegelsen. Angrepet på Finland ødela denne sympatien totalt, slik at å gå i Sovjetisk tjeneste på et senere tidspunkt ble uansett moralsk tvilsomt i norske folks øyne, selv om det var for å bekjempe tyske styrker.

Jeg håper man forsker mer på dette fra historisk hold, dette er fortsatt et underdokumentert kapittel i norsk historie.

[Johst]

För oss som inte är Norrmän är det inte helt enkelt att hålla reda på vad som var hedervärt och vad som var klandervärt under kriget. En liten sammanställning:

1. De Norrmän som drog som frivilliga och stred på Finlands sida under Vinterkriget var hedervärda. Detta gjorde många av dem som senare blev stora motståndshjältar, t.ex. Max Manus.

2. De Norrmän som drog som frivilliga och stred på Finlands sida under Fortsättningskriget var landsförrädare.

3. De Norrmän som tog värvning i Tyska krigsmakten var landsförrädare. För övrigt har det i efterhand klarlagts att påfallande många av dem som hamnade på Östfronten egentligen hade tagit värvning för att strida i Finland och för att stödja Finlands sak.

4. De Norrmän som kämpade för de Västallierade i en eller annan form, som reguljära soldater eller som motståndsmän med sina kontakter i England, dvs de som kom från Syd- och MittNorge, var krigshjältar och i högsta grad hedervärda.

5. De Norrmän som kämpade för de Allierade, till exempel som motståndsmän men med sina kontakter i Sovjetunionen, dvs de som hörde hemma i NordNorge accepterades men inte mer. Efter kriget hamnade de i en situation där de ansågs som farliga kommunister och förlorade sina medborgerliga rättigheter ungefär som landssvikarna hade gjort. I grunden behandlades landssvikarna bättre än de här motståndsmännen. Sedan sopades det hela under mattan fram till dess författaren Kjell Fjørtoft kom med sina ytterst kontroversiella böcker i ämnet. De fick full upprättelse först när kong Harald tog över på 1980-talet.

Om vi ser det hela i ett 2010 perspektiv: Vilka utav oss födda efter 45 skulle skulle kalla nr 2 för förrädare nu?

...och med tanke på hur allt slutade, vem kan klandra östfrontsdelen av nr 3, när vi i efterhasnd sett resultatet?

[frodeh]

..

Om vi ser det hela i ett 2010 perspektiv: Vilka utav oss födda efter 45 skulle skulle kalla nr 2 för förrädare nu?

...och med tanke på hur allt slutade, vem kan klandra östfrontsdelen av nr 3, när vi i efterhasnd sett resultatet?

Er det ikke riktig at man for å bli medlem i gruppe nr 2 MÅTTE bli medlem i gruppe nr 3? Og resultatet forandrer ikke forræderispørsmålet.

PS: Jeg tror signaturen din er litt vel bastant.

[Donkeyman]

Om vi ser det hela i ett 2010 perspektiv: Vilka utav oss födda efter 45 skulle skulle kalla nr 2 för förrädare nu? ...och med tanke på hur allt slutade, vem kan klandra östfrontsdelen av nr 3, när vi i efterhasnd sett resultatet?

Min erfarenhet från att bo i NordNorge sedan över 20 år tillbaka säger: "Ganska många". Något som också styrks av att varje bok som har skildrat de så kallade "Frontkämparna" har mötts av en våg av ogillande. Och bara en så pass enkel sak som att ett museum förra sommaren gjorde en utställning där man skildrade människan Quisling var nog för att skapa en våldsam debatt.

Kritikerna menade att det var fel att över huvud taget antyda att Quisling hade några mänskliga drag och i grund och botten var en människa som alla andra. Så visst är kriget fortfarande en ganska så het potatis. En liknande debatt gäller i dag Knut Hamsun.

Själv har jag i över 20 år blivit utsatt för de mest osakliga beskyllningar och förebråelser när det gäller Sveriges hållningar under kriget. Det finns många som helt okritiskt buntar ihop Sverige med Tyskland och som är totalt oförstående för varje antydan om något annat. Ibland blir sådana diskussioner så pass känsloladdade att man kan tro att det är Sverige som ockuperade Norge. Något som ledit till att jag inte längre diskuterar kriget och historien med okända människor i Norge.

Jag vill gärna dra en kanske långsökt parallell från ett annat land som jag har jobbat en hel del i. Det tog 90 år innan Afrikaaners hade kommit så långt att man kunde bortse från händelserna under och efter Boerkriget. Och inte förrän då var det politiskt möjligt att göra en reform av styrelsesättet. På 1960- eller 70-talen var det fortfarande för nära i tiden (60-70 år) för att efterlevande skulle våga tänka tanken att släppa makten. Antagligen behöver det gå bortåt 90 år innan kriget kan debatteras på ett balanserat sätt i Norge.

Om en norrman kämpade bokstavligen för Stalin/kommunismen då högst troligen i något skede han blev landsförrädare från norsk synvinkel dvs. han motarbeta Norges politisk- och samhällsstruktur . Åt den andra sidan om en norman var i Röda Armen under krigstiden eller om han/hon assisterade röda armens operationer under kriget detta var väl också ett kamp för Norge. Det är en annan sak att dessa förbindelser i kalla krigets klimat ledde till viss misstro från myndigheternas sida.

Verkligheten var ju den att de som bodde i Finnmark och önskade göra en insats för motståndsrörelsen inte hade något annat alternativ än att samarbeta med Sovjetunionen. Avståndet till England var alldeles för stort. Därför var det väldigt många längst uppe i Norr som rapporterade vad Tyskarna hade för sig och som rapporterade om sjötrafiken. Dessa fick sin utbildning, sin utrustning och rapporterade till Sovjetunionen. Något annat var inte möjligt beroende på de långa avstånden. Sedan var det också ett stort antal kommunister bland befolkningen och bland motståndsmännen. Men långt ifrån alla.

Efter kriget tog det inte lång tid förrän de upptäckte att de betraktades med misstänksamhet från myndigheternas sida. De sågs inte alls som de krigshjältar som de faktiskt var. Den misstänksamheten slog med tiden över i rena trakasserier. Man utgick helt enkelt från att de skulle fortsätta sitt samarbete med Sojetunionen även efter kriget. Och då var det lika bra att ge dem specialbehandling redan från början.