Vem var först?
Vem var först?
vem var det som var först med att utrusta U-båtar med vapen?
Re: Vem var först?
Var det inte under amerikanska inbördeskriget som nord- eller sydstatarna utnyttjade ubåtar?Efrit skrev:vem var det som var först med att utrusta U-båtar med vapen?
-
Olof Larsson
- Medlem
- Inlägg: 1741
- Blev medlem: 25 mars 2002, 19:08
- Ort: Sverige
Den första u-båten var Turtle,, som användes 1776 av av jänkarna mot britterna.
Konstruktören var en David Bushnell.
U-båten såg i princip ut som en stor trätunna, med på utsidan.
U-båtens enda besättningsman drev u-båten med handkraft.
Beväpningen bestod av sprängladdning(ar?) som fästes mot skrovet av ett uppankrat fartyg genom att först borra hål i skrovet, och sedan förankra laddningen i hålet.
En insats gjordes med u-båten, mot den brittiska fregatten Bushnell,
som dock misslyckades, då besättningsmannen ej lyckades fästa minan.
Den första ubåt, som lyckades sänka en annan båt, var sydstaternas Hunley, under inbördeskriget.
Bestyckningen besod av en stångmina (en mina på en lång stång framför fören).
U-båten sjönk dock samtidigt som sitt byte.
Konstruktören var en David Bushnell.
U-båten såg i princip ut som en stor trätunna, med på utsidan.
U-båtens enda besättningsman drev u-båten med handkraft.
Beväpningen bestod av sprängladdning(ar?) som fästes mot skrovet av ett uppankrat fartyg genom att först borra hål i skrovet, och sedan förankra laddningen i hålet.
En insats gjordes med u-båten, mot den brittiska fregatten Bushnell,
som dock misslyckades, då besättningsmannen ej lyckades fästa minan.
Den första ubåt, som lyckades sänka en annan båt, var sydstaternas Hunley, under inbördeskriget.
Bestyckningen besod av en stångmina (en mina på en lång stång framför fören).
U-båten sjönk dock samtidigt som sitt byte.
-
Johan Elisson
- Medlem
- Inlägg: 3530
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:58
- Ort: Rikets värn i väst.
-
Olof Larsson
- Medlem
- Inlägg: 1741
- Blev medlem: 25 mars 2002, 19:08
- Ort: Sverige
Italienarna använde vapen (bomber) från flygplan redan 1911 (mot turken i libyen).
Vad gäller kulsprutor så provade den brittiska firman Vickers det redan 1912.
Året efter byggde de världens första jaktplan (EFB.2).
Flygplanen hade skjutande propeller, med skytten längst fram och piloten bakom.
En vidareutveckling av Vickers EFB.2, Vickers F.B.5:
Försök med synkroniserade kulsprutor påbörjades redan innan kriget.
Bl.a. den schweitsiska ingenjören Schneider, tog patens på ett system, som sedan publicerades i den amerikanska tidningen "The Scientific American".
Den franska firman Voisin byggde ett antal liknande flygplan,
med den skillnaden att piloten satt längst fram och att skytten satt bakom/över piloten,
varifrån han kunde skjuta med sin kulspruta framåt, ovanför pilotens huvud.
Den 5 oktober 1914 skjöt den franska piloten Joseph Frantz,
med skytten/observatören Louis Quenault ner ett tyskt Albatross flygplan.
Världshistoriens först framgångsrika luftstrid.
Det första flygplan som fick en fast kulspruta var den franska piloten Roland Garros flygplan.
Ett Morane-Saulnier L. Han försåg propellern med deflektorer, som skulle deflektera bort kulor som träffade propellern.
Fransmännen hade gjort försök med synkronisering redan innan kriget, men deras Hotchkiss-kulsprutor lämpade sig ej för det, varför de redan då använde deflektorer.
Hans mekaniker förbättrade sedan deflektorerna, varefter flygplanet fungerade effektivt som jaktplan.
Fr.o.m. den 1:a april 1915 sköt han ner fem tyska flygplan på 17 dagar, tills han själv blev nedskjuten bakom fiendens linjer.
Han blev världshistorien första flygplansäss.
Det första stridsflygplan som fick synkroniserade kulsprutor var Fokker E.I,
som var försedd med en kopia av Schneiders system.
De började levereras under sommaren 1915, men saknade prestanda.
Deras bestyckning var dock effektiv.
Fokker E.III:
Vad gäller kulsprutor så provade den brittiska firman Vickers det redan 1912.
Året efter byggde de världens första jaktplan (EFB.2).
Flygplanen hade skjutande propeller, med skytten längst fram och piloten bakom.
En vidareutveckling av Vickers EFB.2, Vickers F.B.5:
Försök med synkroniserade kulsprutor påbörjades redan innan kriget.
Bl.a. den schweitsiska ingenjören Schneider, tog patens på ett system, som sedan publicerades i den amerikanska tidningen "The Scientific American".
Den franska firman Voisin byggde ett antal liknande flygplan,
med den skillnaden att piloten satt längst fram och att skytten satt bakom/över piloten,
varifrån han kunde skjuta med sin kulspruta framåt, ovanför pilotens huvud.
Den 5 oktober 1914 skjöt den franska piloten Joseph Frantz,
med skytten/observatören Louis Quenault ner ett tyskt Albatross flygplan.
Världshistoriens först framgångsrika luftstrid.
Det första flygplan som fick en fast kulspruta var den franska piloten Roland Garros flygplan.
Ett Morane-Saulnier L. Han försåg propellern med deflektorer, som skulle deflektera bort kulor som träffade propellern.
Fransmännen hade gjort försök med synkronisering redan innan kriget, men deras Hotchkiss-kulsprutor lämpade sig ej för det, varför de redan då använde deflektorer.
Hans mekaniker förbättrade sedan deflektorerna, varefter flygplanet fungerade effektivt som jaktplan.
Fr.o.m. den 1:a april 1915 sköt han ner fem tyska flygplan på 17 dagar, tills han själv blev nedskjuten bakom fiendens linjer.
Han blev världshistorien första flygplansäss.
Det första stridsflygplan som fick synkroniserade kulsprutor var Fokker E.I,
som var försedd med en kopia av Schneiders system.
De började levereras under sommaren 1915, men saknade prestanda.
Deras bestyckning var dock effektiv.
Fokker E.III:
-
Olof Larsson
- Medlem
- Inlägg: 1741
- Blev medlem: 25 mars 2002, 19:08
- Ort: Sverige
Deflektorerna är metallstycken som sitter i kulbanan på propellern.
Om en kula är på väg mot propellern så träffar den deflektorn och studsar/glider åt sidan.
Exakt hur synkroniseringen fungerade vet jag faktiskt.
Men med tanke på att de siffror som jag sett, visar på en avsevärd minskning i eldhastighet,
så verkar för troligt att synkroniseringsanordningen bara lät kulsprutan skjuta när propellern befann sig i vissa sektoren/lägen.
Jag ska försöka utreda det vidare. Jag återkommer.
Om en kula är på väg mot propellern så träffar den deflektorn och studsar/glider åt sidan.
Exakt hur synkroniseringen fungerade vet jag faktiskt.
Men med tanke på att de siffror som jag sett, visar på en avsevärd minskning i eldhastighet,
så verkar för troligt att synkroniseringsanordningen bara lät kulsprutan skjuta när propellern befann sig i vissa sektoren/lägen.
Jag ska försöka utreda det vidare. Jag återkommer.
Larsson skrev:
Exakt hur synkroniseringen fungerade vet jag faktiskt.
Men med tanke på att de siffror som jag sett, visar på en avsevärd minskning i eldhastighet,
så verkar för troligt att synkroniseringsanordningen bara lät kulsprutan skjuta när propellern befann sig i vissa sektoren/lägen.
Jag ska försöka utreda det vidare. Jag återkommer.
Är inte riktigt säker men har för mig att avfyringen var synkad med vevakeln på nåt sätt. Det var precis som du skriver att syftet varatt avfyring skulle bara ske i vissa lägen dvs "mellan" propellerbladen.
-
Olof Larsson
- Medlem
- Inlägg: 1741
- Blev medlem: 25 mars 2002, 19:08
- Ort: Sverige
Nu har jag fått lite svar:
De första systemen var kopplade till propelleraxeln.
När propelleraxeln (och därmed propellern) befann sig i vissa lägen så tillät ej synkroniseringsmekanismen
kulsprutan att skjuta.
Senare så gjorde man tvärtom, d.v.s. normalläget för synkroniseringsmekanismen
var att kulsprutan ej hade eldtillstånd och att kulsprutan bara fick skjuta i vissa lägen.
Hur det skillde sig i praktiken vet jag dock ej.
Tyskarna använde under VkI ett system där stötstänger, drivna av kammar kontrollerade vapnet.
Britterna använde ett system med ljudpulser genom hudraulolja.
Det som är viktigt för att få ut så hög eldhastighet som möjligt ur ett synkroniserat vapen är,
förutom vapnets konstruktion,
dels kvaliteten på ammunitionen
(vilket ger jämnare utgångshastighet på projektilen och därmed
kan man låta synkroniseringsmekanismen arbeta med mindre marginaler).
Vad gäller ammunitionen så tillverkade man ofta särskilld ammunition till synkroniserade vapen.
Det andra är att minimera tiden från insingal (propellern är i rätt läge) till utsignal (projektilen lämnar vapnet).
Detta uppnåddes av tyskarna under VkII, då de införde en elektrisk synkroniseringsmekanism och
elektrisk tändning av tändhatterna på patronerna.
Den elektriska synkroniseringsmekanismen var snabbare än tidigare system
(tid från "propeller i rätt läge" till "skjutorder till vapen")
och eltändningen var även den snabbare än tidigare system där "skjutorder till vapen"
ledde till att tändstiftet släpptes för att tända tändhatten.
I det tyska systemet så ledda "skjutorder till vapen" att tändhatten tändes direkt,
utan att släsa tid på att låta ett tändstift röra sig några dyra millimetrar.
De första systemen var kopplade till propelleraxeln.
När propelleraxeln (och därmed propellern) befann sig i vissa lägen så tillät ej synkroniseringsmekanismen
kulsprutan att skjuta.
Senare så gjorde man tvärtom, d.v.s. normalläget för synkroniseringsmekanismen
var att kulsprutan ej hade eldtillstånd och att kulsprutan bara fick skjuta i vissa lägen.
Hur det skillde sig i praktiken vet jag dock ej.
Tyskarna använde under VkI ett system där stötstänger, drivna av kammar kontrollerade vapnet.
Britterna använde ett system med ljudpulser genom hudraulolja.
Det som är viktigt för att få ut så hög eldhastighet som möjligt ur ett synkroniserat vapen är,
förutom vapnets konstruktion,
dels kvaliteten på ammunitionen
(vilket ger jämnare utgångshastighet på projektilen och därmed
kan man låta synkroniseringsmekanismen arbeta med mindre marginaler).
Vad gäller ammunitionen så tillverkade man ofta särskilld ammunition till synkroniserade vapen.
Det andra är att minimera tiden från insingal (propellern är i rätt läge) till utsignal (projektilen lämnar vapnet).
Detta uppnåddes av tyskarna under VkII, då de införde en elektrisk synkroniseringsmekanism och
elektrisk tändning av tändhatterna på patronerna.
Den elektriska synkroniseringsmekanismen var snabbare än tidigare system
(tid från "propeller i rätt läge" till "skjutorder till vapen")
och eltändningen var även den snabbare än tidigare system där "skjutorder till vapen"
ledde till att tändstiftet släpptes för att tända tändhatten.
I det tyska systemet så ledda "skjutorder till vapen" att tändhatten tändes direkt,
utan att släsa tid på att låta ett tändstift röra sig några dyra millimetrar.