I en ny undersökning av de svenska arkiven har ytterst intressanta rön gjorts, vilka än en gång bekräftar forskarvärldens syn på händelserna i osmanska Turkiet under första världskriget: den kristna minoriteten med armenierna i spetsen utsattes för ett folkmord.
Folkmordet 1915-1916 hade som mål att skapa en turkisk nation, rensat från alla icketurkiska minoriteter, främst kristna, och undanröja alla hinder på vägen av skapandet av ett nytt stort turkiskt imperium, det så kallade panturaniska drömmen. De förstnämnda uppnåddes med relativt stor framgång medan drömmen om ett nytt imperium, denna gång i Öst, rann ut i sanden.
Undersökningen täcker perioden 1915 till 1923 och omfattar bland andra rapporter som den svenska ambassadören Cosswa Anckarsvärd samt Sveriges militärattaché, Einar af Wirsén, skickade till Utrikesdepartementet respektive Generalstaben i Stockholm. Sammanlagt har ett åttiotal dokument hittats med direkt koppling till den s.k. armeniska frågan, varav några är närmast övertydliga i sitt budskap: den turkiska regeringen utförde en systematisk utrotning av den armeniska nationen. Den 6 juli 1915 fastställer ambassadör Anckarsvärd följande: ”Herr Minister, Förföljelserna mot armenierna hafva antagit hårresande proportioner och allt tyder på att ungturkarne vilja begagna tillfället, då af olika skäl ingen effektiv påtryckning utifrån behöfver befaras, för att en gång för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande. [min kursiv]” Anckarsvärd rapporter fram till 1920 uttrycker samma insikt. Ambassadören påpekar vid flera tillfällen att ”det är uppenbart att turkarna begagna tillfället nu under kriget att för att utplåna den armeniska nationen [min kursiv] så att när freden kommer ingen armenisk fråga längre existerar.” I en senare rapport understryker han att massakrerna inte är en sammandrabbning mellan olika grupper utan att ”rörelsen utgår från myndigheterna [min kursiv]”. Som förklaring till svälten under 1917 nämner Anckarsvärd bristen på arbetskraft, som hävdas ha uppstått delvis på grund av ”utrotandet af den armeniska rasen [min kursiv]”. Wirséns rapporter till Generalstaben ger samma bild. I de memoarer som Wirséns publicerade 1942 (Minnen från fred och krig), i ett kapitel med titeln ”Mordet på en nation”, återger han sina observationer om massakrerna på armenierna: ”[deportationerna] hade officiellt till mål att flytta hela den armeniska befolkningen till steppområden i norra Mesopotamien och i Syrien, men i verkligheten avsågo de att utrota armenierna…[min kursiv]” I slutet på kapitlet skriver han att ”Förintandet av den armeniska nationen [min kursiv] i Mindre Asien måste uppröra alla mänskliga känslor. Det hör utan tvivel till de största brott som under senare århundraden begåtts. Det sätt på vilket det armeniska problemet löstes var hårresande”. Dokumenten handlar huvudsakligen om ”den armeniska frågan”, men underlaget visar att även andra kristna grupper drabbades av ett liknande öde.
Studien undersöker frågan om folkmord, åskådarens (bystander) roll och hur en småstat som Sverige förväntas agera i en sådan fråga. Dokumenten visar tydligt att den svenska regeringen var väl underrättad om den pågående statsunderstödda utrotningen av armenierna; den svenska ambassadören och militärattachén var tydliga i sina fördömanden av de pågående brotten är tydliga, men de var samtidigt bundna till den strikta neutralitet som Sverige tillämpade. Regeringen valde aktivt att inte agera, bland annat genom avslag på Nationernas Förbunds senare förslag om att Sverige skulle engagera sig som mandatärmakt för armenierna. Sverige var en bystander som blundade för de pågående massakrerna och sedan, efter krigsslutet, följde den generella politiska strömmen i världen och agerade precis som alla andra som slog vakt om sina egenintressen istället för att sticka ut i mängden i försvaret av moraliska värderingar. Den brittiske politikern Edmund Burke lär ha sagt att: ”det enda som krävs för det ondas seger, är att de goda männen inte gör någonting.” Men är man neutral och endast en åskådare om man bevittnar ett folkmord och väljer att varken ingripa eller protestera? Vissa håller inte med och resonerar att ”från moraliskt perspektiv så finns det inte några åskådare. Om man är närvarande så är man deltagande”. Dagens svenska regering förefaller inte heller vilja engagera sig i frågan. Utrikesminister Carl Bildt avstod i höstas från ett officiellt erkännande av folkmordet 1915 bl.a. med hänvisning till behov av mer forskning avseende vad som egentligen hände i det osmanska riket. De undersökta dokumenten lär åtminstone stilla det behovet; rapporterna från den svenske ambassadören och militärattachén i Istanbul är otvetydiga: det var ett folkmord.
Studien i sin helhet återfinns i en magisteruppsats som kommer under våren att presenteras i högre seminariet vid Uppsala universitets historiska institution. Studien kan även laddas ner från http://www.armenica.org. Vahagn Avedian, redaktör för armenica.org och magisterstuderande vid Uppsala universitet.
