Nej för 17! Nunnorna har tidstypiska underkläder i björknäver och dok av nyflådd myskoxe
Det har varit en liten procedur att få 12 slappryggade 15-åringar att ta på sig tabarder, ringbrynjor och hjälmar. Bara det lilla problemet att få dem att se ut som ärrade krigsveterande med tonlägen och kroppsspråk har varit ett separat magsår bara det. Hur få en mager, spinkig och pipig målbrottskille att tala, gå, agera och övertyga som mångårig krigsveteran som käkar fiender till frukost? Det löste sig lite kul i ett fall. Killen är övertygad Djurgårdare och jag sa bara att han skulle se på alla i publiken som AIK:are och han började frusta och pusta som en brunstig vattenbuffel. Häpp!
Det jag faktiskt kritiserar i min egen produktion är de alldeles för färgglada klänningar i plyschtyg som vi till slut tvingades beställa från något jäkla maskeradföretag för att överhuvudtaget få ihop rätt mängd. En marinad av "Lord of the rings" mixat med ett par droppar "Ivanhoe" och avrundat med ett par stänk "Robin Hood - Prince of thieves" vilar över föreställningen. Ger mig 17 på att det finns ett korn "13:e krigaren" med på ett hörn...
I morgon är det dags för genrep. Går hemifrån 0515 för att hinna förbereda en del administrativa saker före ungarnas ankomst 07.00. Herre Gud... Lokaltidningen kommer och dessutom ett 20-tal utvalda åskådare. 3/4 av ensemblen kunde inte alla sina repliker i dag. Värst är det med min "huvudskurk" - jag tror inte att han har pluggat repliker mer än 10 minuter de senaste veckorna. 8 av 12 låtar gick som en Trabant från 74 - framåt med viss tvekan och hjälp från startmotorn (sångpedagogen)...
Det stora glädjeämnet i dag har varit att mina två huvudrollsinnehavare, "Helena Sverkersdotter" och "Sune Folkesson", för första gången såg så där genuint förälskade ut på scenen. Tidigare har allt varit pinsamt och jobbigt när de har repeterat.
Min kvinnliga kollega pratade dock med dem i går om hur viktigt det var att de slutade tramsa och verkligen spelade ut. De sätter ju nivån för alla andra på scenen - om de vågar visa kärlek på scenen så ska de andra åtminstone klara av att se arga, ledsna och rädda ut. I dag var det som att se helt nya skådespelare på scenen. De flamsade inte. De fnittrade inte. De lär sig inte störas av publiken. I dag hade de bara ögon för varandra. I dag var det Sunes och Helenas innersta känslor som kom fram. Från att ha använt det jag kallar "fotbollskramar" ("Snyggt mål Berra!") var "Sune" plötsligt öm och mån om sin kvinna. Han smekte henne över kinden, de kramades och som ett crecendo fick vi i publiken se en tio-sekunders kyss. Jag kom på mig själv med att sitta och gapa. Min kvinnliga kollega grinade med tårarna rinnande nedför kinderna. En varm känsla av tillfredsställelse spred sig i min sönderstressade kropp - jag tror tamejtusan att det här kommer att gå vägen! Mina huvudpersoner hade äntligen tagit det ansvar som medföljer förtroendet att stå i centrum av en sådan här uppsättning.
När de väl hade satt nivån i dag på eftermiddagen så var det som om något hände bland de övriga eleverna. De verkade inse att det nu är allvar. En repetition kvar sedan kommer det sitta 300 personer i publiken under fem föreställningar. Hörde flera av dem bestämma att de skulle träffas i kväll för att plugga repliker. Sent ska syndaren vakna...
Om jag inte fått hjärtinfarkt i morgon ska jag rapportera om genrepets incidenter. Nu ska jag skriva ett pressunderlag till vår journalist som kommer i morgon.
Om någon Skalmanit finns i närheten så hör av er. En och annan friplåt kan jag nog fixa. Kai Robert, aktiv här på forumet, kommer på söndag. Bortsett från kläderna tror jag nog inte att jag behöver skämmas alldeles för mycket...
Med tanke på hur Skalmaniter har sågat/kritiserat i princip alla historiska produktioner som diskuterats så lär ni anse Mel Gibson, Bosse Schön och Jan Guillou vara proffs. Men när man är ensam om att måna om den historiska delen av föreställningen så får man vara glad att man åtminstone har fått på ungarna ringbrynjor...
Om det nu inte blir ISAF