Snapphanars efterdyningar

[Roback]

För övrigt är avsnittet om flykten från Skåne ett intressant exempel på hur Uno ”forskar”, dvs. mer i andras arbeten än i de arkiv han påstår sig ha besökt.

Efter det att han förvandlat Fabricius tio tusen individuella flyktingar till femton tusen familjer på flykt gör han följande analys:

Med hänsyn till vad vi fått uppleva i vår tid i flyktingväg, till exempel den tyska folkflykten från Polen eller från Tjeckoslovakien och den tyska östzonen, kanske man rycker på axlarna när man försöker beräkna Skånelands folkförluster. Men allt är relativt och man må därför erinra om att de angivna talen ligger 300 år tillbaka i tiden, då Danmarks invånarantal låg betydligt under en miljon. (Utan förskoning s. 322)

Ni som har tid och lust kan ju jämföra med vad Fabricius skriver:

For et moderne menneske, som sammenligner dette med den tyske folkeflugt fra Østpreussen og Østzonen, lyder tallet vel ikke imponerende. Men alt er relativt, og man må ikke glemme, at talen er om en tid for næsten 300 år siden, da en dansk landsby ofte kun omfattede ti-tyve familier, og da Danmarks samlede indbyggertal lå betydeligt under en million. (Skaanes overgang III s. 223-224)

[Ben]

När Röndahl kommer in på Horns krig blir han nästan poetisk:

Länsmannen i Kristianstad, Christian IV:s svärson, Ebbe Ulfeld utsågs samtidigt till befälhavare över såväl de fåtaliga reguljära styrkorna som bondevärnets uppbådade gränsvaktsstyrkor. Ulfeld och hans båda underbefälhavare Tage Thott på Eriksholm och Kristoffer Ulfeld till Svenstrup kunde mycket snart summera, att befolkningen i Skånes, Hallands och Blekinges gränsområden villigt och mangrant ställde upp för hemlandets försvar. Situationen var minst sagt hotfull då utskrivningarna ägde rum i början av februari 1644,

I hundratals år hade ropen skallat: Svensken står vid våra landamären! Han kommer ständigt tillbaka, det tar aldrig mer slut. Nu eller aldrig, vi har inget mer att förlora. Det gäller våra liv och våra hem. Pardon finns inte om de kommer över vår gräns...

(Skåneland ur det fördolda, s. 109)

Här finns väldigt mycket som kan ifrågasättas, men premissen verkar vara att det svenska krigsmålet var att förhärja Skåne. Det var det i själva verket inte alls, Horns instruktion gick ut på en erövring och ett permanent behållande av Skåne: http://62.20.57.212/ra/ao/1153t_n.html (se speciellt punkt 12).

Än intressantare är förstås vad dansk källmaterial har att berätta. Den 28 februari skrev Christian IV till riksrådet och meddelade att han var benägen att bege sig till Skåne så snart snön smält för att undersöka stämningen bland bönderna. Fann han att de var benägna att följa honom skulle han försöka använda dem till något lämpligt militärt ändamål, se Kong Christian den fjerdes egenhaendige breve. Bd 5, 1641-1644, s. 457.

Den s.k. "udvalgte prins" Christian, som under våren 1644 vistades i Malmö en tid skrev den 18 april 1644 till Tage Thott och de officerare som vistas i Malmö. I brevet säger han att fortsättningsvis ska inga bönder släppas in i Malmö oeskorterade och man bör dessutom undersöka om det inte går att ordna handeln med dem utanför stadens murar. Anledningen till ordern är att prinsen konstaterat att nästan inget av de från Malmö utskickade partierna har varit framgångsrika, förmodligen därför att bönderna förrått planerna för svenskarna, se Prins Christian (V.)s breve, II bind, s. 129.

Så sent som den 18 oktober 1644 skrev Christian IV själv till Tage Thott och bad honom uppmana den nye länsherren i Kristianstad Malte Juul att försöka resa göingarna till motstånd mot svenskarna. Detta skulle förstås ha varit en helt onödig instruktion om göingarna hade gått man ur huse redan i februari samma år. För detta, se Kancelliets brevbøger 1644-1645, s. 137.

[Roback]

I sin iver att visa på ”svensk” mörkläggning och misshandel av allt skånskt är det intressant att se hur Uno faller i samma fälla som dem han kritiserar. Uno menar att en 7000 år gammal stenålderskvinna som hittades i Barum och idag finns i historiska museet i Stockholm (tror jag) måste återbördas till sitt ”hemland”, att hon tvångsförflyttats från sina ”fäders land”, det vill säga ”Skåneland” och att hon orättmätigt kallas ”svensk”. (Utan förskoning s. 118)

Jag tycker inte heller att man kan utnämna människor som levde för sju tusen år sedan i det som idag kallas Sverige till ”svenskar”, lika lite som man kan utnämna samma människor till ”skånelänningar” (en term som f.ö. är max 150 år gammal) eller ens till ”skåningar” därför att de hittats i vad som i dag kallas Skåne.

[Roback]

Ett annat exempel på hur Uno ”bättrar på”, eller snarare ”försämrar” verkligheten återfinns i kapitlet ”Mördarängeln” i ”Skåneland utan förskoning” där han beskriver hur svenska soldater skövlar byar och mördar bybor i Skåne.

Det hände till exempel i en socken att en svensk officer blev skjuten. Då gärningsmännen var okända för svenskarna och ingen yppade något om dem brändes socknens hus och gårdar ner. De människor som inte hunnit sätta sig i säkerhet i de skyddande skogarna piskades ihjäl. (Utan förskoning s. 196)

Uppgiften om skövlingen och ihjälpiskningarna i denna namnlösa by är hämtad från N. P. Jensens ”Den skaanske krig” (1900) vilken skriver följande:

I et af sognene skød disse [dvs. snapphanarna] en svensk officer. En rytterstyrke blev sendt dertil. Den afbrændte alle bygninger i sognet og piskede de indbyggere til døde, der ikke var flygtede i tide. (s. 340)

Jensens källa är i sin tur Gustaf Björlins ”Kriget mot Danmark 1675-1679” (1885) där händelsen också är omnämnd, fast med en i sammanhanget relevant detalj:

Örkeneds socken, der snapphanarne skjutit en svensk officer, uppbrändes helt och hållet. De invånare, som icke hunno fly undan till skogs, nedhöggos eller piskades ihjäl. (Björlin s. 251)

Den namnlösa byn hos Jensen och Uno är alltså Örkened, en skövling som Uno för övrigt skildrar ingående senare i samma kapitel. (s. 197–199) Antalet skövlade byar och civila offer blir därmed fler än vad de i verkligheten var. Det är samma ”kreativa” bokföring som i fallet med de två avrättade snapphanarna i Osby, som av Unos förvandlas till femton avrättade, eller de tiotusen flyktingar som blir till femtontusen flyktingfamiljer.

[Roback]

När Röndahl kommer in på Horns krig blir han nästan poetisk:

Uno är onekligen ”poetisk”. T.ex. när han berättar den ”mörklagda sanningen” om hur ett skånskt uråldrigt kulturarv, bok- och arkivsamlingar, skövlas, förstörs och stjäls av svenskar, brinner upp och det lilla som räddas multnar bort under en trappa i Stockholm, något som ingen varit intresserad av eftersom Skåningarna skulle pådyvlas en

Ny historia skriven av lejda svenskar i den storsvenska historiesammansvärjningens namn (Utan förskoning s. 136)

Det där med "förmultningen" har Uno som sagt hämtat från Lauritz Weibulls ”Bibliotek och arkiv i Skåne under medeltiden” (1901 s. 83). Där står:

Efter slottsbranden 1697 fingo de skånska diplomen jämte öfriga räddade medeltidsbref sin förvaringsort i grefve Pehr Brahes hus vid Norrbro, där de inrymdes i ett kontor under trappan. De lågo där och multnade.

Uno berättar som bekant inte fortsättningen, att breven lämnades till Riksarkivet. Han missar också att det inte bara var de skånska breven utan samtliga räddade medeltidsbrev som hamnade på Norrbro. Uno har dock inte bara utelämnat väsentliga delar av efterspelet till detta, han har även missat förspelet. Om detta har nämligen Weibull också en del att säga.

För det första stals inga böcker från Lunds domkyrkas bibliotek av några svenskar. De fanns kvar ännu 1687 och finns nu utspridda på olika avdelningar i universitetsbiblioteket i Lund. (Weibull s. 18-19)

För det andra så ”glömmer” Uno att berätta att den danska staten under 1500-talet konfiskerade mängder av medeltida handskrifter från skånska kloster och från katedralskolan i Lund. Dessa dokument användes bland annat till att binda in räkenskaper. Till exempel i Kristianstads läns skattemantal av år 1623. (Weibull s. 30) Enligt Weibull så gick dessutom en icke så liten mängd medeltida dokument bokstavligen upp i rök då Christian IV använde dem till det fyrverkeri han hyllade sin sons bröllop med år 1634. Weibull konstaterar, nästan lite poetiskt:

På en kort stund, till ögonfägnad för ett nöjeslystet hof, gingo så århundradens oersättliga skatter i lågor. (Weibull 1901 s. 18)

Om detta tiger dock Uno Röndahl.

[Ben]

Att man använt sådant till fyrverkerier visste jag inte.

Ödeläggande bränder drabbade ju f.ö. även Köpenhamn, t.ex. 1728 då bl.a. universitetsbibliotekets samlingar gick upp i rök:
http://www.kb.dk/udstillinger/astroweb/ ... d1728.html

[Kapten_Gars]

Att man återanvände gammla och "värdelösa" papper, pergament och böcker som material till patroner, förladdningar, fyrverkerier mm var tyvärr rätt vanligt. Troligen så har en hel del för sentida historiker ovärderliga dokument gått upp i rök på det sättet.

[Roback]

Ödeläggande bränder drabbade ju f.ö. även Köpenhamn, t.ex. 1728 då bl.a. universitetsbibliotekets samlingar gick upp i rök:

Onekligen, vilket också Weibull tar upp. Tydligen fördes betydande mängder dyrbara böcker från Lund till Köpenhamn enligt ett kungligt danskt dekret från 1500-talet. Weibull skriver:

Det lundensiska kapitlet motsatte sig icke detta kungliga maktbud. en del af dess bibliotek och säkerligen icke den sämsta vandrade öfver sundet. (Bibliotek och arkiv i skåne s. 15-16)

Varav de flesta

gick utan tvifvel i lågor vid Universitetsbibliotekets brand 1728. (Weibull s. 16)

Om denna danska "kulturstöld" från Skåne skriver Uno Röndahl följande:

[Roback]

Att man återanvände gammla och "värdelösa" papper, pergament och böcker som material till patroner, förladdningar, fyrverkerier mm var tyvärr rätt vanligt. Troligen så har en hel del för sentida historiker ovärderliga dokument gått upp i rök på det sättet.

Ja tyvärr, det finns, återigen från Danmark, exempel på hur man medvetet gallrat äldre handlingar. Hittar inte någon direkt hänvisning just nu men Danska riksarkivet lär i slutet av 1700-talet helt enkelt slängt bort stora mängder arkivhandlingar äldre än år 1600. Länsräkenskaper, domböcker m.m. m.m.

[Ben]

Det finns ju f.ö. även en del krigsbyten med skånskt ursprung i Köpenhamn. I danska Rigsarkivets samling "Midlertidigt besatte lande" finns till exempel en del räkenskaper, rusttjänstlängder o.dyl., tagna under Skånska kriget. Det finns även i samlingen "Arkivalier af fremmed proveniens" en hel del svenskt material, bland annat delar av det pommerska generalguvernementesarkivet taget då en svensk transportflotta strandade vid Bornholm. Ett privat arkiv från Skåne som hamnade där var det Coyetska från Trolle Ljungby, erövrat 1710. Den senare historien hade dock ganska många snåriga turer, bl.a. fanns det (om jag minns rätt) släktintriger involverade.

[Ben]

Att man återanvände gammla och "värdelösa" papper, pergament och böcker som material till patroner, förladdningar, fyrverkerier mm var tyvärr rätt vanligt. Troligen så har en hel del för sentida historiker ovärderliga dokument gått upp i rök på det sättet.

Ja tyvärr, det finns, återigen från Danmark, exempel på hur man medvetet gallrat äldre handlingar. Hittar inte någon direkt hänvisning just nu men Danska riksarkivet lär i slutet av 1700-talet helt enkelt slängt bort stora mängder arkivhandlingar äldre än år 1600. Länsräkenskaper, domböcker m.m. m.m.

Vi var duktiga på det även i Sverige. Av Kommerskollegiums "Acta privatorum" finns väldigt lite kvar och från Krigsarkivet gallrades under 1800-talet ut en massa ammunitionsräkenskaper, vilka dock lyckligtvis togs om hand av en privat samlare vars arvingar senare skänkte tillbaka volymerna. I Storbritannien rensade man i slutet av 1800-talet ut "Port books" för London för perioden 1697-1799, d.v.s. sådana volymer där det gick att följa varifrån de fartyg som anlände London kom, vad de hade för last, redare etc. Anledningen till gallringen var man kom fram till att ingen människa kunde vara intresserad av sådant. De preussiska militärarkivet förintades närmast i slutet av andra världskriget, men redan på 1700-talet hade Fredrik den store "återanvänt" mycket av det som fanns på hans tid.

[Roback]

Uno tar upp tretton exempel på hur det skånska prästerskapet på olika sätt drabbades av kriget. Han redogör för avsättningar, flykt, död, skövling och misshandel. (Utan förskoning s. 278-279)

I sju av dessa fall stämmer Unos uppgifter. Av dessa sju hade två, Peder Jensen Kock i Stiby och Mads Jensen Kock i Hällaryd dödats av snapphanar respektive dött i dansk fångenskap. De övriga sex fallen är goda exempel på Unos forskningsteknik som går ut på att antingen överdriva alternativt tala tyst om väsentliga sakuppgifter.

Kyrkoherden i Hårslöv och Bonderup Bastian Odder, fördes som fånge till Malmö och dömdes till avsättning och landsflykt. (Utan förskoning s. 278)

Odder dömdes visserligen till avsättning och landsflykt. Men återfick sin tjänst efter kriget. (Carlqvist, Lunds stifts herdaminne vol. 3 s. 121)

Hans kollega i Lemmeströ och Börringe, Johan Clausen Traevonius, dömdes till döden 1677 för att han gått danskarnas ärenden. (Utan förskoning s. 278)

Uno ”glömmer” att berätta att Traenovius benådades och landsförvisades till Danmark där han fick ny prästtjänst. En tjänst han för övrigt avsattes från på grund av ”grova ämbetsförseelser”. (Carlqvist 3:524-525)

Kyrkoherden i Espö och Klagstorp, Mickel Bengtsson Brun, som under kriget avsatts för sina danska sympatier, anklagades på nytt för att han ”uppstudsat” bonddrängar så att dessa inte skulle upptaga ödegårdar. (Utan förskoning s. 278)

Uno ”glömmer” också här att berätta att Brun efter kriget återfick sitt ämbete och sitt gamla pastorat där han dog 1711. Uppstudsningen av drängar nämns inte av Carlqvist vilket väl kan bero på att den händelsen hade mycket litet med Skånska kriget att göra. (Carlqvist 3:495-496)

Kyrkoherden i Vittskövle och Degerberga, Hans Jakobsen, hade uppträtt på böndernas sida mot en omänsklig rusthållare och därvid kallat denne dör ”svensk skälm”. (Utan förskoning s. 278)

Under kriget hette prästen i Vittskövle Christen Lauritsen Klim och betecknas som ”svenskvänlig”. Han efterträddes 1682 av en Hans Jacobsen, född i Vejlö. Carlqvist nämner ingeting om någon konflikt med en rusthållare. Därmed inte sagt att en sådan inte kan ha ägt rum. Särskilt allvarligt kan det inte ha varit då Jacobsen var kvar i pastoratet till sin död 1711. (Carlqvist 12:479-481)

Bartholomeus Cornelii Ledebur, som var kyrkoherde i Gårdstånga och Holmby förföljdes under lång tid av svenskar (…) och därvid antändes hans prästgård inte mindre än fyra gånger. (Utan förskoning s. 278)

Uppgiften om att gården bränts ner ”fyra gånger” är en typisk Röndahlsk frisering av verkligheten. Uppgiften bygger på en uppgift från en viss Elmgren i LUB där det berättas att en svensk styrka försökte sätta eld på gården men att den vid tre tillfällen slocknade av sig självt. När de en fjärde gång försökte bad prästens hustru om att skona gården vilket de också gjorde. (Carlqvist 6:312)

Kyrkoherde Bertel Bertelsen Aquilonius i Hoby och Öljehult, tvingades 1676 att fly till Danmark och blev därefter lyst fågelfri från häradets predikstolar. (Utan förskoning s. 279)

Till saken hör att Aquilonius flydde från sin församling vilken han varit i allvarlig konflikt med samt att han var misstänkt för delaktighet i ett mord på en bonde hans bror Cornelius begått. Fallet hade alltså ingen som helst koppling till skånska kriget, försvenskning etc. etc. (Carlqvist 13B:133)

[Ben]

En annan, ganska rolig detalj. I Skåneland ur det fördolda(s. 151) nämner Röndahl den s.k. Skånska kommissionen från 1669-70 och skriver då:

Det kan också nämnas, att allmogens klagomål och besvär inför "Skånska kommissionen" finns arkiverade i Riksarkivet med omkring 40 volymer, innehållande 4.200 noggrant skrivna foliosidor.

Skånska kommissionens arbete har behandlats av Sven Wägner i arbetet Skånska kommissionen af 1669-1670.... På s. 32 skriver Wägner:

De räkenskaper, förklaringar, memorial, besvärsskrifter och liknande akter, som till dess kansli inkommo för att tjäna såsom material för dess undersökningar eller såsom ledning för dess resolutioner, fylde omkring 40 handskrifna volymer af i allmänhet mycket öfver 1000 sidor hvardera.

I en not följer sedan det här:

De utgöra tillsammans öfver 4200 med synnerligen vårdade handstilar renskrifna foliosidor.

Detta "de" syftar på kommissionens sammanträdesprotokoll och alltså inte på "allmogens besvär och akter" som Röndahl uppger. Samtliga volymer av allmogens besvär är inte bevarade, men de förefaller ha varit följande: 1 volym för Halland, 1 vol. för Blekinge samt nordöstra Skåne, 1 volym för nordvästra Skåne samt 1 volym för södra Skåne.

Summan av kardemumman skulle alltså vara att Röndahl hade bort skriva "4 volymer" istället för 40 i fall han tänkte beskriva hur omfattande allmogens besvär var, men "40 volymer innehållande över 40 000 sidor" om han ville beskriva summan av allt insänt material, från allmoge såväl som från andra.

[Roback]

Uno verkar lätt besatt av vilken etnisk sammansättning de olika arméerna hade. I sin skildring av slaget vid Lund 1676 skriver han:

Av de stupade svarade den svenska ockupationsarmén för omkring 3200 man. I den summan ingick även finnar, tyska legotrupper, polacker och andra folkslag. Resten var danska, skånska, blekingska och halländska soldater i danska regementen, värvade trupper samt skånska och blekingska friskytteavdelningar. (Utan förskoning s. 169)

Uno vill som jag förstår det frammana en bild av en mer ”etniskt” ren dansk armé mot en mer brokig dito svensk.

Nu är iofs. detta inte riktigt mitt område, men jag får inte ihop Unos påstående med den förteckning över arméerna i slaget vid Lund som Claes Wahlöö och Göran Larsson återger i sin bok om slaget (1998 s. 92-95)

Deras förteckning över den svenska armén innehåller förvisso ett antal finska regementen men armén domineras av ”gammelsvenska”, som t.ex. ”gamla smålänningar”, ”Skaraborgs regemente” mfl. Några tyska eller polska legotrupper syns inte till. Vilka de ”andra folkslagen” skulle ha utgjorts av är höljt i dunkel.

Det är snarare den danska armén som verkar vara mer ”multikulturell”, här finns åtminstone två värvade tyska regementen under Bauditz och Rauch. Här finns också Tromps holländska matroser. I övrigt handlar det om regementen från Själland, Jylland och Fyn. Några skånska, blekingska och halländska trupper antecknas inte, även om sådana kan ha ingått i några av de värvade regementena under dansk leding. Inte heller några friskytteförband finns med i förteckningen.

[Ben]

Jag skulle vilja påstå att det är självklart att danskarna inte placerade friskyttar i en slagordning. De hade inte den militära träning eller disciplin som krävdes för den sortens strid.