Lindir skrev:Vad gäller bodhisattva-idealet, dvs det helt och hållet altruitiska idealet att man lovar att återfödas om och om igen ända tills man hunnit hjälpa alla andra lidande väsen att nå upplysning och slutgiltig befrielse, finns såvitt jag minns i indisk buddhism redan innan buddhismen spreds till Cenralasien.
Om du syftar på den speciella form av kontrollerad återfödelse som är känd framför allt i Tibet (dvs Tulku-systemet), där stora mästare som Dalai Lama själva bestämmer hur de ska återfödas, är det egentligen bara en logisk följd av nyssnämnda bodhisattva-ideal, dvs de som når upplysning och därmed befrielse från lidandet måste för att göra detta också träna sig i altruism, och då faller det sig bara naturlig att man lovar att hjälpa alla andra lidande varelser innan man själv slår sig till ro i något slags transcendent tillvaro.
Det tror jag som sagt inte stämmer, jag har inte heller hittat något om att det skulle funnits i den tidiga buddhismen i Indien. Däremot kan jag ge någon referens på motsatsen
I Andrew Skiltons
A concis history of buddhism diskuteras både ursprunget för Mahayana som sådan och Bodhisatwa i kapitlen 11-13. Han ser en avgörande utveckling för Mahayana ca 100 f.Kr- 100 e.Kr och hänvisar vidare till bla. R Gombrich och P Harrison. Ur Skiltons:
However, it would be wrong to assume that this self-identification as a 'great way' was present from the very beginning. The erliest passage of the Saddharma-pundarika and Astasahasrika-prajnaparamita Sutras lack certan key Mahayana terms, and those of the Vajracchedika and the Kasyapa-parivarta do not mention the Bodhisattva ideal.
Om behovet av att känna buddhas natur och få synlig kontakt med buddha:
This development was clearly connected with the meditation schools in of Kashmir and Central Asia, amongst which ideas of archetypal 'meditation' Buddhas and Bodhisatwas may well have orginated.
Om
anuttarapuja som exempel på metod för att nå
bodhicitta:
The earliest account of this method is to be found in the final chapter of the Gandavyuha Sutra (translated into Chinese by the 4th century, possibly as early as the 1st or 2nd century CE)
Personligen så tror jag att den persiska religionen som också har en komplicerad föreställning av jaget och dess olika delar måste ses som en förutsättning för det paradoxala i bodhisattvans reinkarnation samtidigt som buddhismen predikar jagets utplånande. (Såg att ni diskuterat det på ett annat ställe) Den persiska religionen hade, vilket det för övrigt också finns antydningar om i vissa fornnordiska sagor en slags uppdelning där en del av jaget, låt oss kalla den
anden, efter döden blev kvar och kunde rådfrågas emedan en annan del, låt oss kalla den
själen, blev dömd för att komma till rättmätig vistelseort efter döden. Det är en helt annan uppdelning än inom buddhismen, men skulle kunna förklara paradoxen med budhisattvan. Detta är dock som sagt bara min personliga fundering.
Jämförelsen med kristendomen och disskusionen om guds natur är intressant eftersom den uppkom i samma område något århundrade senare.
