Stilleben skrev:
Ja, ovanstående citerade tillhör väl också Avdelningen Fria Fantasier som det mesta, som jag ovan påpekat, när det gäller ubåtskränkningarna. Det är ju endast den vid Gåsefjärden 1981som är fastställd! Resten verkar tillhöra sagornas värld.
Det kan jag säga att det här är nästan löjliga påståenden, så oerhört många indikationer som förekommit och pekar på att ubåtar cirkulerat i de svenska vattnen finns det att det blir omöjligt att avfärda dem alla. Många, de flesta kanske, går att skjuta åt sidan som synvillor i form av plankor, fåglar, sälar, minkar spöken å vad du vill...men det finns fortfarande alltför många som inte går att förklara på det viset. Vid ett antal tillfällen under 80-talet är indikationerna så många och intensiva att man verkligen måste anstränga sig för att inte tro att det fanns några ubåtar. Medborgargruppen är dessutom alltmer splittrad i frågan, de flesta verkar snarare tro att det rör sig om nato-ubåtar än att det inte förekommit några alls.
Jag har nu ägnat ganska mycket tid åt mina uppsatser om dels gåsefjärdsincidenten men framför allt Hårsfjärdsjakten, och här kan jag lägga fram utdrag ur den senare för lägga lite ljus på vad som hände.
Saken är ju också att det under hårsfjärdsjakten var väldigt snurrigt i den svenska militära ledningen, envisa rykten om försvarstabschefen Bror Stefenson och Marinchef Per Rudberg skulle spelat under täcket med den kränkande makten och fört öb Lennart Ljung bakom ljuset har ständigt återkommit. Det förefaller ju vid första anblicken föga troligt, men det beror kanske på vilken sida det var som kränkte och vilket syftet var. Om det nu var amerikaner, ville inte dessa herrar hålla det hemligt tro? även om man utgår från att de tidigare inte haft något samröre med amerikanerna (vilket vi vet att vi hade, Rudberg har själv sagt det) borde de om de under jaktens skede blivit informerade om att det var amerikanska ubåtar försöka se till att detta inte blev känt, var sveriges och deras egentliga sympatier låg är ju känt och förståeligt nämligen hos demokratin USA.
Detta skulle i så fall förklara de cirkusartade turerna med huruvida minsprängningar dagtid och nattetid skulle förekomma eller inte, ibland gick det bra och ibland inte, särskilt inte om alla indikeringar pekade på att ubåt fanns i området. Och varför skulle självaste försvarsstabschefen ge order om detta till folket på marken? mycket märkligheter pågick, en annan förklaringsmodell som är alternativ till att våra högsta militärer var mullvadar, är att de var inkompetenta...inget av det känns särskilt roligt. Att Stefenson sedan själv skulle sitta med i utredningen sou 1983 och utreda sin egen insats är sådant som sker i en korrupt afrikansk blåbärsnation.
Stilleben skrev:
Inte en skruv, inte en mutter har f.ö. påträffats efter dessa påstådda verksamheter!
När det gäller avdelningen svensk mörkläggning kring vem den kränkande makten var finns det också teorier kring att de delar man faktiskt fann vid en av bombplatserna kom från ubåtar. Läs nedan.
C-uppsatsen Hårsfjärden 1982 -
Militär och media under krissituation
skrev:
11 oktober, facklitteraturen
Under natten mot den elfte förekommer vissa indikationer på undervattensaktivitet, analysgruppen skriver i en rapport om observationer om ”rör” norr om Muskö i Hårsfjärden. Krigsdagboken nämner utslag på indikationsslingor vid Hårsfjärdens södra utlopp två gånger kl 8.32 och 8.39. Tillsammans med observationer av rör i Hårsfjärden blir detta intressantare än det varit annars, fortfarande finns alltså indikationer på att något under vattnet är kvar i Hårfjärden så här sent i incidentens skede.
Tidigare på morgonen, runt klockan fem, har hydrofonsystemet vid Mälsten registrerat korta och lågfrekventa ljud med intervaller på 30 sekunder som enligt ljudexperter är typiskt ljud från en ubåtspropeller som i korta omgångar arbetar för att inte bli upptäckt. Ett eko uppfattas även i området som tolkas som ubåt, är något på gång i Mysingens utlopp vid Mälsten? Vid halv elvatiden hörs en hög knall, som senare visar sig vara ett amerikanskt spaningsflygplan över östersjön som avgett en sk ljudbang.
Så vid 12.20 registreras i på Mälsten att en minas sensorer ger utslag för ett magnetfält som är på väg ut från Mysingen. På ytan är det tomt. Hade minorna varit inställda på automat hade det exploderat nu, men det är de inte längre utan ett larmsystem sätter igång att tjuta. Personalen avställer indikeringen precis som de ska, vid störningar räknar man med att de släpper efter ca 0,5 sekunder och en sådan borde alltså ha upphört efter denna avställning. Under tiden avställningsknappen är nedtryckt tystnar larmet, men så fort knappen släpps börjar tjutet igen. Efter strulet den sjunde har försiktighetsåtgärder gjort att indikeringen åter ska avställas en gång, då knappen släpps andra gången och minan ännu indikerar magnetfält beslutar personalen om sprängning av minan. 10 sekunder gick från första indikeringen till sprängningen. I en marin intern rapport skrivs det, ”Ubåt med hyggligt magnetskydd och låg fart ger vid vinkelrätig passering över denna typ av mina normalt en till två indikeringar”.
Vad som sedan händer är att det strax efter explosionen uppstiger olja och visst bottenslam till ytan vid området för sprängningen, detta driver norrut. Men något långt mer intressant är den andra fläck på ytan, som trädde fram först drygt en timme senare och en bra bit söder om explosionsplatsen. Denna besynnerliga fläck var på avstånd grön, men då man kom närmare blev den lysande gul. DN-journalisten Anders Öhman åkte från Nynäshamn tillsammans med en fotograf till platsen då explosionen ägt rum. Han befann sig bara någon meter från fläcken och sa att den då var ca 20x30 meter stor. Men den utvidgade sig kraftigt, Öhman lämnade området efter några minuter, strax efter att helikoptrar var på plats och tog bilder. På Mälsten hade man upptäckt fläcken lite efter 14.00, och beskrev det som ett grönfärgat område i havet som var litet från början men utvidgas och flyter norrut. Det finns olika teorier om vad det var för fläck, den som beskrevs i ubåtskyddskommissionen var att det ”gula pulvret troligen var grönt bottenslam” . Detta är dock inte troligt då man undersökt bottnen på platsen och konstaterat att den bestod av hård lera och inte skulle ha sett ut som den gjorde om det var bottenslam. Utredningen från 2001 skriver att ”färgskiktet var tunt, att fläcken höll samman, flöt som en film på vattenytan i timmar, och att den utgjordes av finfördelad materia som inte blandades med vattnet”. Den enda förklaringen experter på FMV kunde komma på var att en behållare med färg som legat på botten gått sönder vid minsprängningen. Att alla möjliga prylar låg på botten har framgått, vi har sett att marinen bombade kylskåp och cyklar, men det fanns också motorbåtar och oljefat här och där på botten. De senare kan förklara de titt som tätt uppdykande oljefläckarna.
Men om det var en färgbehållare borde fläcken troligtvis ha uppstått tidigare och längre norrut närmare explosionen, samma sak gäller om det var bottenslam, dessutom uppkom ju verkligen bottenslam vid explosionsplatsen. Ytterligare en teori är att ämnet helt enkelt härstammar från en ubåt, sådana ämnen kan användas för att göra någon uppmärksam på sin närvaro. Tunander påstår att det bara är amerikanska ubåtar som använder sig av sådana ämnen, detta motsäger SOU 2001 som också menar att Warszawapaktens ubåtar använde sådana ämnen. Skälet till att släppa ut ett sådant ämne är antingen att ubåten är allvarligt skadad och behöver assistans, eller möjligen att via sattelit skicka ett meddelande till sitt hemland om var man befinner sig och vilken status man är i.
Tunander menar att amerikanerna oftare använder sig av både sattelit och att man använt sådant pulver sedan 70-talet, samt att man även använder så kallade telebojar. En sådan som DN senare uppgav att kustbevakningen funnit. En sådan tele eller radioboj skulle kunna gjort det möjligt för ubåten att kommunicera via sattelit i realtid menar Tunander. Han har pratat med journalisten som skrev artikeln om bojen och denne satt i ett fritidshus i närheten av Hårsfjärden och avlyssnade all radiokommunikation av intresse, bland annat ett samtal mellan örlogsbasen och en helikopter om en radioboj som hittats nära Mälsten. Journalisten kunde till och med beskriva bojens färg samt andra detaljer. Ryssarna ska istället för pulver ha använt ett kemiskt ämne som skapar rök på vattenytan.
Om fläcken kom från en ubåt är det alltså troligt att den skadats, indikeringen var fortfarande tjutande igång då minan exploderade så den kan inte ha kommit långt förbi åtminstone. Om det var en ubåt vill säga. Svensson skriver att en ubåt borde ha skadats mycket allvarligt, men att undersökningar av bärgningsfartyget Belos på platsen inte hade några resultat att redovisa. Men det stämmer inte helt, för det första kunde inte Belos ankra i området och skicka ned dykare, man använde istället en undervattenskamera. Krigsdagboken skriver att man med den ca 100-150 meter från explosionen fann metallföremål av varierande storlek, och att dessa troligen var stålplåtar. Utan att ytterligare undersökningar alls görs, ändras i senare rapporter av någon outgrundlig anledning dessa stålplåtar, som skulle ha kunnat komma från en ubåt, till att bli rester från oljetunnor. När dykningar väl företogs efter att allt var över fann man vissa metallföremål som man bedömde var gamla granater som legat under en längre tid. Huruvida dessa dykningar företogs i exakt samma område där man med hjälp av undervattenskameran funnit ”stålplåtarna” kan jag inte säga. Det var vid dessa undersökningar man också upptäckte de berömda bottenspåren som omnämns i SOU 1983. Den kommande kvällen och natten registreras dessutom vid hydrofonsystemet vid Mälsten återkommande knackningar, ljuden spelas in på band och beskrivs som ”hammarslag” eller ”metalliska slag”, sedan hörs också högfrekventa ljud, upp mot 90 decibel. Ljudexperter har sagt att det kan tyda på att någon arbetat med skärverktyg typ vinkelslip. Detta kan alltså tyda på undervattensreparationer. Detta finner emellertid utredaren i SOU 2001 Rolf Ekéus långsökt att ägna sig åt i främmande vatten då det skulle underlätta jakten för svenskarna. De högfrekventa ljuden anser sig Ekéus kunna säga kom från kraftnät på Mälsten.
En del mystiska omständigheter kring de fysiska bevisen har ställt till bekymmer för de forskare som försökt bringa ordning i det hela. Fotografier som helikoptern tog över fläcken är borta, de nya handdukar som personal beordrats ut för att samla in pulvret med är borta, vattenprover och vissa protokoll är också borta. Inte nog med det så är till och med de bilder på pulverfläcken som togs av den fotograf som följde med Öhman ut i en privat båt borta, i det arkiv där alla DN och Expressens fotografer har negativen av alla de bilder de någonsin tagit i tjänsten oavsett kvalitet, har just dessa negativremsor försvunnit. De inspelade banden med ljud saknar det mest väsentliga av de ljud som funnits i protokollet, vissa delar av de högfrekventa ljuden och de metalliska slagen är borta.
Tunander föreslår att de kan ha raderats, många av de ljud som protokoll bland annat från FOA talar om, gnissel, slag och ventilljud är helt borta. Tunander menar att eftersom Emil Svensson som var Sveriges representant under de svensk-ryska samtalen under början av 90-talet, valde att spela upp ett stycke för ryssarna som var så dåligt att det inte gick att utläsa mycket vettigt tyder på att han åtminstone vid det laget visste att ubåtarna varit amerikanska, och att detta kunde ha avslöjats på bland annat propellerljuden om de spelats upp. Här bör tilläggas att detta är en minst sagt kontroversiell teori att ljud skulle ha raderats och den bygger till största delen på att hydrofonoperatören som spelade in ljudet inte kände igen det flera år senare. SOU 2001 nöjer sig med att bittert konstatera att försvarsmakten åter inte lyckats hantera olika bevisföremål med den omsorg och effektivitet som vore nödvändig.
Under natten mellan den 13:e och 14:e inträffade för övrigt en av incidentens i efterhand mest uppmärksammade händelser, då fem stycken minor vid Mälsten alla indikerade att något rörde sig i området och indikeringarna försvann inte trots två avställningar av systemen. Då detta inträffat på endast en av minorna den 11:e beslutades om sprängning som vi sett. Men denna gång var det mörkt, och det eldförbud som förelåg togs inte bort förrän det var för sent. Spekulationer om nya utsläppningar har här blivit möjliga. Ingenting om detta kommenterades i tidningarna dagen efter. I slutändan handlade det om vilken tilltro som sattes till minsystemen där kustartilleriets personal hävdade att det fungerade väl medan större skepsis fanns inom flottan och analysgruppen, teorier om att motviljan till aktiveringen av minsystemen kommit sig av en vilja att låta ubåtar komma undan av olika anledningar har alltså också förekommit.
Dessutom, är det någon som har någon tanke om ubåten vid slottet...vad var det för en? var det en ubåt och var kom den ifrån i så fall?
C-uppsatsen Hårsfjärden 1982 -
Militär och media under krissituation
skrev:
Redan den 26:e september inkom en uppseendeväckande observation, passagerare på en Waxholmsbåt upptäckte inne i Stockholms hamn i närheten av de amerikanska örlogsfartygen ett periskop som var ca 35-40 cm högt, det var grått och svängde runt så att det visade fönstret. Här har de som hävdar att amerikanska ubåtar är skyldiga till kränkningarna pekat på att ett av de amerikanska fartygen hade kapacitet för att ta med och obemärkt släppa ut mindre farkoster. Detta ingår enligt denna teori i de amerikanska fartygens rutinmässiga säkerhetsarrangemang. Denna miniubåt skulle sedan på egen hand ha stannat kvar i området och själv tagit sig ut, den skulle även enligt en något konspiratorisk teori ha deltagit i en svensk övning där svenskarna skulle släppa sjunkbomber mot den och syftet skulle vara att testa svenskarnas förmåga att jaga ubåtar då man bland de lokala förbanden och på de regionala staberna trodde att det var på riktigt. Det senare låter för mig inte särskilt troligt, det skulle nämligen innebära ett mycket nära samarbete mellan i Nato och Sverige högt uppsatta militärer där Nato tillät att svenskarna använde deras ubåt som måltavla i en riskabel övning. Däremot låter det inte heller troligt att det eventuella ubåtsperiskop som flera personer såg i Stockholms hamn inte långt från Gröna Lund skulle komma från Sovjet, och att denna skulle ha gått hela vägen in dit. Troligare är då att det faktiskt kom från ett av de amerikanska fartygen alldeles i närheten, som för övrigt inte ens nämndes i SOU 1983. Ville ryssarna lyssna på den nybyggda amerikanska kryssaren USS Belknapp skulle detta vara betydligt enklare och bättre att göra utomskärs. Frågan är dock om en amerikansk miniubåt som släppts ut här skulle ha uthållighet nog att själv ta sig till de södra delarna av östersjön där den skulle ha tagits emot av de amerikanska fartygen.
