Akademisk karriär och lagerkransar är det väl ingen risk skall ramla ner över Sixten men byter man ut "väl tillrättalagd segerversion" mot "väl tillrättalagd förlorarversion", och i övrigt läser det hela bokstavligt, så undrar jag om vi inte hos Sixten Svensson, den enligt Mikael Agaton idogt grävande forskaren, har sett en ny dimension av uttrycket "kasta sten i glashus".Fakta och sanningar finns i källorna. Materialet kan tolkas och utnyttjas för olika syften, att glorifiera eller svartmåla. Fakta kan gömmas undan eller utnyttjas för devota skildringar av den egna insatsen, allt för att gynna den akademiska karriären. En väl tillrättalagd segerversion med gömda och glömda sanningar blir språngbräda mot lagerkransarna. Den ovetande läsaren blir offret. (Snapphanelögnen 1:a uppl. s. 210)
Snapphanars efterdyningar
Ett intressant citat avslutar "Snapphanelögnen"
Ett antal skånska präster avsattes 1681-82 därför att de under kriget hade lämnat sina församlingar och begivit sig till Danmark.
Det finns dock åtminstone ett exempel på en väldigt annorlunda karriär. Kyrkoherden på Ven dog under kriget och eftersom ön då behärskades av Danmark tillsatte den danske kungen en ersättare, Niels Thomesen Munck från norra Jylland. Denne stannade kvar på ön efter fredsslutet och vände sig då till biskop Hahn i Lund med begäran att få behålla tjänsten. Av Hahn fick Munck rådet att skaffa fram en kopia på den ed han hade svurit till den danske kungen. Detta gjorde M. och insände dokumentet med tillskriften att han nu svor samma ed till Karl XI. Intressant nog accepterades Munck av de svenska myndigheterna och han fick behålla tjänsten till sin död 1708.
Det finns dock åtminstone ett exempel på en väldigt annorlunda karriär. Kyrkoherden på Ven dog under kriget och eftersom ön då behärskades av Danmark tillsatte den danske kungen en ersättare, Niels Thomesen Munck från norra Jylland. Denne stannade kvar på ön efter fredsslutet och vände sig då till biskop Hahn i Lund med begäran att få behålla tjänsten. Av Hahn fick Munck rådet att skaffa fram en kopia på den ed han hade svurit till den danske kungen. Detta gjorde M. och insände dokumentet med tillskriften att han nu svor samma ed till Karl XI. Intressant nog accepterades Munck av de svenska myndigheterna och han fick behålla tjänsten till sin död 1708.
I "Extraordinaires relationes" återfinns i mars 1679 en rapport från Landskrona daterad 3 mars som nämner Hans Severin:
Spetsning torde alltså ha orientalisk bakgrund och bör rimligen ha vandrat in till Europa via Balkan. Hur spridd metoden var vid tiden för Skånska kriget vet jag inte, men det är en smula intressant att den levde kvar (i alla fall i teorin) i Österrike-Ungern så sent som 1769.
En annan fråga är hur vanlig metoden var under Skånska kriget. Uppenbarligen användes den inte mot alla, exempelvis de båda som dömdes i Osby 19-20 september 1679 fick halshuggning och stegling, samma sak med Ugleherarna 1684. Var spetsning en tidsmässig parentes eller var det kanske ett straff som förbehölls befälhavare som Hans Severin och Caspar Dufva?
Man får givetvis ta uppgiften med en nypa salt, men det är intressant att det dels sägs att bara hedningar och turkar använde spetsning, dels att man aldrig hört att svenskarna tidigare använt metoden. I "Constitutio Criminalis Theresiana" från 1769 sägs (artikel 5, paragraf 5) att vissa hårdare typer av dödsstraff som begravning levande, dränkning, levande pålning, delande i fyra delar m.m. inte är "vanliga" och samma gäller för spetsning, utom när det gäller uppror och landsförräderi.Capitain Severin / nicht minder Johann Schütz und ein Teutscher Lieutenant / welche vor einiger Zeit nebst einigen Freischützen von einer feindlichen Partei aufgehoben / sind nach Art der Heiden oder Türcken sämtlich gespiesset worden / dergleichen man von den Schweden zuvor niemahln gehöret.
Spetsning torde alltså ha orientalisk bakgrund och bör rimligen ha vandrat in till Europa via Balkan. Hur spridd metoden var vid tiden för Skånska kriget vet jag inte, men det är en smula intressant att den levde kvar (i alla fall i teorin) i Österrike-Ungern så sent som 1769.
En annan fråga är hur vanlig metoden var under Skånska kriget. Uppenbarligen användes den inte mot alla, exempelvis de båda som dömdes i Osby 19-20 september 1679 fick halshuggning och stegling, samma sak med Ugleherarna 1684. Var spetsning en tidsmässig parentes eller var det kanske ett straff som förbehölls befälhavare som Hans Severin och Caspar Dufva?
Sagt av Kubas FN-ambassadör Juan Antonio Fernandez apropå kritik från Carl Bildt:
Jag antar att ”dokumentären” om snapphanarnas krig inte sänts i kubansk TV men undrar ändå om möjligen någon på Kubas ambassad i Stockholm kan ha kollat på TV i mellandagarna.Men, det var bara en tanke som slog mig. Förmodligen finns det som Ben (har jag för mig) tidigare nämnt en hel del engelskspråkigt på nätet och i bokform om hur onda svenskarna var förr i tiden.Med sitt aggressiva utfall tog han (Bildt) oss tillbaka i tiden till de icke särskilt ärofyllda dagar av svensk imperialism som var fyllda av blod och smärta. Dess grannländer fick underkasta sig kolonialt slaveri. (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=631037)
Detta är förvisso en smula "överkurs", men jag införskaffade häromdagen Bo Knarrströms bok "Slagfältet". Den behandlar undersökningarna på slagfältet vid Landskrona (eller snarare vid Tirup) där svenskarna i juli 1677 besegrade danskarna. Boken innehåller en historisk bakgrund och det är ganska uppenbart att mycket av det partiet bygger på C. G. Isacsons "Skånska kriget 1675-1679" från 2000. Nåväl, bland de mer märkliga uppgifter som förekommer i "Slagfältet" märks påståendet (t.ex. s. 130) att Dalregementet praktiskt taget utraderades i slaget. Av 500 man skulle bara ett fyrtiotal ha överlevt.
Samma uppgift finns hos Isacson (s. 95) som till och med berättar att det efter slaget bara återstod 1 löjtnant, 1 fältväbel och 33 meniga. Uppgiften blir särskilt märklig mot bakgrund av att Isacson på samma sida säger att 959 svenskar stupade - skulle nästan hälften ha kommit från Dalregementet?
Var kommer då detta ifrån? Officiell relation? Räkenskaper? Rullor? Regementshistoriskt verk? Nej, siffran kommer från Sthen Jacobsens "Den Nordiske Kriigs Krönicke" (s. 128). I den stora "Dalregementets historia" av Anton Pihlström ges betydligt blygsammare tal - 20 döda (som dessutom namnges, antagligen från någon rulla eller motsv.).
Det är på det sättet som dubiösa uppgifter fortplantar sig.
Samma uppgift finns hos Isacson (s. 95) som till och med berättar att det efter slaget bara återstod 1 löjtnant, 1 fältväbel och 33 meniga. Uppgiften blir särskilt märklig mot bakgrund av att Isacson på samma sida säger att 959 svenskar stupade - skulle nästan hälften ha kommit från Dalregementet?
Var kommer då detta ifrån? Officiell relation? Räkenskaper? Rullor? Regementshistoriskt verk? Nej, siffran kommer från Sthen Jacobsens "Den Nordiske Kriigs Krönicke" (s. 128). I den stora "Dalregementets historia" av Anton Pihlström ges betydligt blygsammare tal - 20 döda (som dessutom namnges, antagligen från någon rulla eller motsv.).
Det är på det sättet som dubiösa uppgifter fortplantar sig.
Långfredag, långtråkigt, har försökt pigga upp mig med en Sixten. Kommer inte ihåg om Ben nämnt nedanstående tidigare, så brasklapp för ev. repris.
Sixten S. Har en intressant citatteknik t.ex. när han återger ett plakat utfärdat av Karl XI i Markaryd den 24 oktober 1676. Enligt Sixten hotade kungen
Riktigt så svartvitt är nu inte innebörden plakatet. Det Karl XI säger är nämligen att han ”erfarit” att allmogen rymt från sina hus och gårdar, hjälpt fienden osv. osv.
Sixten har i stort sett översatt Sthen Jacobsens danska text korrekt. Men fortsättningen på plakatet har han av någon anledning valt att inte citera. Karl XI fortsätter nämligen:
”Icke desto mindre ville Vi vid detta än ytterligare hava vägen till nåd lämnad öppen” och anmodar befolkningen att återvända hem och avge förnyad trohetsed till överheten. Om De gör det skall de åtnjuta beskydd. Det gäller även de som ”hållit sig till fienden”. Om De inte gjorde detta skulle de straffas på både ”liv och egendom”. (Jacobsen, Den nordiske kriigs krönike s. 64-65)
Sixten Svensson har i ett annat sammanhang anklagat sina kritiker för ”enögdhet”. Enligt min mening kastar han här rätt mycket sten i glashus.
Sixten S. Har en intressant citatteknik t.ex. när han återger ett plakat utfärdat av Karl XI i Markaryd den 24 oktober 1676. Enligt Sixten hotade kungen
Enligt Sixten så skulle alltså skåningarna slås ihjäl om de inte stannade på sina gårdar och om de hjälpte fienden.dem ”som rymmer från sina hus och gårdar och håller sig verkligen till fienden och ger honom all handräckning, trädandes ifrån den underdåniga skyldighets skull, varmed de av oss Gud tillsatte” (Snapphanelögnen 1:a uppl. s. 108)
Riktigt så svartvitt är nu inte innebörden plakatet. Det Karl XI säger är nämligen att han ”erfarit” att allmogen rymt från sina hus och gårdar, hjälpt fienden osv. osv.
Sixten har i stort sett översatt Sthen Jacobsens danska text korrekt. Men fortsättningen på plakatet har han av någon anledning valt att inte citera. Karl XI fortsätter nämligen:
”Icke desto mindre ville Vi vid detta än ytterligare hava vägen till nåd lämnad öppen” och anmodar befolkningen att återvända hem och avge förnyad trohetsed till överheten. Om De gör det skall de åtnjuta beskydd. Det gäller även de som ”hållit sig till fienden”. Om De inte gjorde detta skulle de straffas på både ”liv och egendom”. (Jacobsen, Den nordiske kriigs krönike s. 64-65)
Sixten Svensson har i ett annat sammanhang anklagat sina kritiker för ”enögdhet”. Enligt min mening kastar han här rätt mycket sten i glashus.
Sixten fortsätter:
Att Jacobsen (s. 64) i samband med beskrivningen av plundringarna av ”många” kyrkor skriver att detta utfördes av vissa soldater mot Karl XI:s uttryckliga order intresserar tydligen inte Svensson.
Tydligen har denne ”snapphaneexpert” missat de uppgifter om avrättningar av soldater som begått övervåld mot civila och som privatkontribuerade. Två exempel finns t.ex. i Haqvin Spegels dagbok (tryckt 1923)
Den 25 juli 1676 påbjöd vid fältlägret i Asarum ”god och sträng disciplin” och ”åtskilliga exempel statuerades på dem som någon våldsamhet förövade”.
Den 8 juli 1678 hade kungen personligen infångat en ryttare som tillsammans med några andra som försökt stjäla får. En omedelbar ståndsrätt följde. Ryttaren hängdes och hans 8 kumpaner fick löpa gatlopp.
Jag gissar att Generalgevaldigerns räkenskaper (om de är bevarade) har åtskilligt att berätta i ämnet. Bödlarna skulle ju ha betalt.
Att armén drev in kontributioner är väl känt och jag betvivlar inte ett ögonblick att enskilda soldater plundrade på egen hand, även i kyrkor. Men, vilket Sixten inte vill kännas vid, det skedde inte med Karl XI:s goda minne.Kyrkorna rensades av de svenska soldaterna. (…) Sveriges Kung tillät knektarna plundra allt som kom i deras väg, förstörde gårdar, tog utsäde och kreatur. (Snapphanelögnen s. 113-114)
Att Jacobsen (s. 64) i samband med beskrivningen av plundringarna av ”många” kyrkor skriver att detta utfördes av vissa soldater mot Karl XI:s uttryckliga order intresserar tydligen inte Svensson.
Tydligen har denne ”snapphaneexpert” missat de uppgifter om avrättningar av soldater som begått övervåld mot civila och som privatkontribuerade. Två exempel finns t.ex. i Haqvin Spegels dagbok (tryckt 1923)
Den 25 juli 1676 påbjöd vid fältlägret i Asarum ”god och sträng disciplin” och ”åtskilliga exempel statuerades på dem som någon våldsamhet förövade”.
Den 8 juli 1678 hade kungen personligen infångat en ryttare som tillsammans med några andra som försökt stjäla får. En omedelbar ståndsrätt följde. Ryttaren hängdes och hans 8 kumpaner fick löpa gatlopp.
Jag gissar att Generalgevaldigerns räkenskaper (om de är bevarade) har åtskilligt att berätta i ämnet. Bödlarna skulle ju ha betalt.
Sommarens stora nordostskånska snapphanesatsning börjar nu ta form och det finns en rad hemsidor att botanisera bland, varav den här torde vara bland de mer "officiella":
http://www.snapphanar.nu/
Precis som förra året fungerar Sixten Svensson som guide för några bussturer, vilka presenteras bl.a. här:
http://www.snapphaneland.se/
I presentationen av resorna märks bl.a. uppgiften att 17 personer skulle ha dömts till döden i en stor rättegång i Osby hösten 1679. I själva verket var de, som nämnts tidigare i diskussionen, bara 2 stycken. Övriga namn förekom bara i de anklagades vittnesmål, främst i den mycket talföre Tue Trulsens berättelse. Och som också nämnts tidigare, att de bara var 2 stycken framgår inte bara av rättegångsprotokollet utan också av det omfattande referat som ges av Vigo Edvardsson i hans Snapphanekriget 1675-1679, del I, s. 42 ff.
Ett intressant exempel på hur en myt kan få fäste och spridas trots att korrekta uppgifter t.o.m. finns i tryck - i en bok som Sixten S. dessutom använt.
http://www.snapphanar.nu/
Precis som förra året fungerar Sixten Svensson som guide för några bussturer, vilka presenteras bl.a. här:
http://www.snapphaneland.se/
I presentationen av resorna märks bl.a. uppgiften att 17 personer skulle ha dömts till döden i en stor rättegång i Osby hösten 1679. I själva verket var de, som nämnts tidigare i diskussionen, bara 2 stycken. Övriga namn förekom bara i de anklagades vittnesmål, främst i den mycket talföre Tue Trulsens berättelse. Och som också nämnts tidigare, att de bara var 2 stycken framgår inte bara av rättegångsprotokollet utan också av det omfattande referat som ges av Vigo Edvardsson i hans Snapphanekriget 1675-1679, del I, s. 42 ff.
Ett intressant exempel på hur en myt kan få fäste och spridas trots att korrekta uppgifter t.o.m. finns i tryck - i en bok som Sixten S. dessutom använt.
En annan lite rolig detalj. På sidan 33 i Sanningen om snapphanelögnen beskriver Sixten Svensson de insatser som vidtogs efter freden i Brömsebro:
Det finns dessutom en annan detalj som ställer till det för den eleganta uträkningen. Det aktuella brevet ska, om man får tro Fabricius (Skaanes overgang..., del I, kapitel 2, not 13) vara från oktober 1660 och riktat till dåvarande generalguvernören Gustaf Otto Stenbock. 17 år innan oktober 1660 blir ju inte 1645 eller 1646, som Sixten S. tycks mena, utan 1643 (uppgiften förbryllade också Fabricius, som trodde på räknefel.). Man kan också notera att Ulfeld säger att han använde 1-1,5 år för att åstadkomma "upprensningen", närmast exakt den tid han hade haft på sig från det att han blev "lensmand" i Kristianstad under år 1642 och fram till Horns inmarsch i februari 1644.
Som Ulfeld inte gjorde comeback som länsherre i Kristianstad är det alltså uppenbarligen snapphanejakt i fredstid som han syftar på - alltså något som inte hade det minsta med Gustaf Horn att göra. Det ger ju i sin tur en något annan bild av den ev. "laglöshetens" orsaker och svenskarnas omedelbara skuld däri.
Detta verkar ju mäkta övertygande. Horn härjar och laglösheten ökar. Nu är det dock så att Ebbe Ulfeldt förflyttades från Kristianstad län (inte Skåne län) redan sommaren 1644 för att ta över Ösel (se t.ex. Dansk biografisk leksikon eller Kancelliets brevböger 1644-45). Efter freden i Brömsebro, då Ösel blev svenskt, kom han till Bornholm. Hans skånska tid var alltså före sommaren 1644 och därmed i huvudsak före Horns inmarsch i februari samma år.Det hjälpte inte att ta avstånd från de lösa i skogen. Horns härjningar hade utökat skarorna och med dem följde de stora problemen. Laglösheten spred sig utmed vägarna och ryktet nådde rill slut Köpenhamn. Kungen uppmanade sin länsherre i Skåne, Ebbe Ulfeldt, att bege sig till Göinge härader och kväsa "snapphanebanden". Långt senare beskriver Ulfeld uppdraget:
"Såsom det för 17 år sedan skedde, då de församlade sig hopvis och brukade sina skälmstycken, blev jag av salige Kung Kristian, då jag var länsherre här, beordrad att slå efter dem och förrättade det således att på ett eller 1,5 år ingen mera fanns, men sedan dess har varit lugnt, intill dessa krigstider."
Det finns dessutom en annan detalj som ställer till det för den eleganta uträkningen. Det aktuella brevet ska, om man får tro Fabricius (Skaanes overgang..., del I, kapitel 2, not 13) vara från oktober 1660 och riktat till dåvarande generalguvernören Gustaf Otto Stenbock. 17 år innan oktober 1660 blir ju inte 1645 eller 1646, som Sixten S. tycks mena, utan 1643 (uppgiften förbryllade också Fabricius, som trodde på räknefel.). Man kan också notera att Ulfeld säger att han använde 1-1,5 år för att åstadkomma "upprensningen", närmast exakt den tid han hade haft på sig från det att han blev "lensmand" i Kristianstad under år 1642 och fram till Horns inmarsch i februari 1644.
Som Ulfeld inte gjorde comeback som länsherre i Kristianstad är det alltså uppenbarligen snapphanejakt i fredstid som han syftar på - alltså något som inte hade det minsta med Gustaf Horn att göra. Det ger ju i sin tur en något annan bild av den ev. "laglöshetens" orsaker och svenskarnas omedelbara skuld däri.
En annan detalj, enligt samma mönster. På s. 25 skriver Sixten S.:
Själva citatet kommer (i bearbetad form) från Kancelliets brevböger 1644-1645, s. 37 (29/2 1644). Det saken handlar om är ett ganska modest företag, primärt en framstöt mot Getinge och "Krulinge" (möjl. Kävlinge) broar, vilka skulle besättas (ibid. s. 33) och i övrigt någon typ av oroande av de svenska trupperna - så långt detta var möjligt. En dylik försiktig framstöt mot Getinge bro gjordes också i början av mars, men avvisades den 9 av generalmajor Wachtmeister i trakten av Rolsberga (Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, II:8, s. 297), då bland annat ryttmästaren Gyllencornett vid Västgöta regemente stupade (Belfrage, Nils, Kungl. Västgöta regemente I, s. 81 f.)Vintern 1644 var ovanligt sträng och snörik. I Danmark planerades en större truppsammandragning i Skåne men Ulfeld och Thott fick besked om att "kungen hört talas om den stora mängden snö, som skall ligga i skogarna och göra allting besvärligt och därför ber kungen dem att vänta tills snön går töat från vägarna." Denne fördröjning, för snödjupets skull, kostade Skånes befolkning ohyggliga lidanden.
Kriget 1643-45 innehåller åtskilliga intressanta element. Den 16 mars 1644 beordrar Kristian IV (Kancelliets brevböger 1644-1645, s. 53) att bondelänsmannen Suening Biörnsson i Lindome socken ska hängas därför att han och hans sockenmän har förhandlat med svenskarna, påverkat allmogen att lämna brandskatt m.m. innan de utsatts för något våld från svensk sida. En månad senare berättar kungen (s. 72) att allmogen i några härader i Älvsborgs län har tagits under hans beskydd. Förmodligen var vare sig de eller Biörnsson särskilt "opatriotiska", det handlade nog mest om att försöka klara liv och egendom.
På sidan 29 skriver Sixten S. om en lyckad kupp under Horns krig:
Böndernas "gränsvakt och friskyttar" (om nu Anders Bentsen och hans medhjälpare kan räknas dit) hade alltså lagt beslag på Horns pinaler efter fredsslutet - till och med nästan en månad därefter. Saken betraktades följaktligen som rent röveri, både av Horn och av danske kungen. Sixten Svensson tycks, trots att han anger att han använt Kancelliets brevböger, ha "missat" den "lilla" distinktionen.
Man kan läsa om detta i Kancelliets brevböger 1644-1645 och 1646. Den 17 september 1645 skriver kungen till Ulfeld och säger att han fått veta att en del bönder i Ulfelds län för några dagar sedan har tagit Horns rustvagn och tält. Som detta skett efter fredsslutet, fortsätter kungen, ska Ulfeld anställa efterforskningar och om han inte får tag på det stulna låta arrestera de skyldiga. Ärendet återkommer den 22 april 1646. En viss "Haagen Hansen" i "Salmandshöi" har på 24 undersåtar i Bjäre härads vägnar anfört att de förorsakats stor skada under kriget, framför allt därför att Horns rustvagn rövats av en viss "Anders Bentsen i Nörlycke" och dennes medhjälpare. För detta har H. H. och hans 24 kamrater fängslats och förts till Laholm, där de avkrävts 500 riksdaler för att släppas. Då de inte haft någon kunskap om plundringen och det inte är rimligt att de ensamma ska betala 500 rdr instruerar kungen Ulfeld att avkräva de skyldiga så stor del av beloppet som dessa kan betala och sedan ska resten skiftas ut på invånarna i häradet.Den omänskliga terrorn hjälpte inte. Horn misslyckades med erövringen av Skåne och blev instängd i nordvästra hörnet. Även där fick generalen problem med försörjningen. utmed hela gränsen fanns böndernas gränsvakt och friskyttar. De lyckades med att ta hans rustvagn och tält. Efter kriget skriver danske kungen till Christoffer Ulfeldt att han ska leta upp vagn och tält. Souvenirerna ska genast återlämnas eftersom de tagits från Horn. Om inte skulle han gripa och anhålla bönderna som gjort denna kupp.
Böndernas "gränsvakt och friskyttar" (om nu Anders Bentsen och hans medhjälpare kan räknas dit) hade alltså lagt beslag på Horns pinaler efter fredsslutet - till och med nästan en månad därefter. Saken betraktades följaktligen som rent röveri, både av Horn och av danske kungen. Sixten Svensson tycks, trots att han anger att han använt Kancelliets brevböger, ha "missat" den "lilla" distinktionen.