För att ett ögonblick återgå till rättegången mot Peder Pederson d.y. vid Allbo häradsrätt den 9-10 december 1681. Rättegången har behandlats av Oskar Petersson i en uppsats i "Värendsbygder" 1967. Den uppsatsen finns inte med i Sixten S. litteraturlista, vilket däremot domstolsprotokollet gör. Just skildringen av rättegången mot Peder d.y. ska alltså vara byggd direkt på källan, vilket ju är ett undantag.
Artikeln är lite märklig, författaren har inte riktigt lyckats tyda alla namn och har därför gissat/uteslutit en hel del. Bland de detaljer han har haft svårt att tyda är omnämnandet av ett par attester från svenska officerare (lit. C. och D.), översten Abraham Cronhjort (1634-1703) och löjtnanten Wilhelm Netherwood (ca 1660-1714). Artikelförfattaren skriver att det i protokollet står att Cronhjort berättar hur han råkat på 300 snapphanar som stod "uti en bäck vid Osby kyrka". Denna skäligen ohälsosamma placering (att bli våt om fötterna ska man akta sig för) bör nog ändras till "een buske vedh Broby kiörka" (även om det ska medges att texten inte är alldeles lättläst). "Buske" kunde alltså vid den här tiden ha en mer "kollektiv" betydelse än idag.
Protokollet berättar också att en av anklagelserna mot Peder d.y. gick ut på att han ska ha skrutit över hur han vid "Drijfwebro" inte hade brytt sig om de svenskar som bad om nåd. Han skulle också ha haft något som Jöns i Taxås hade haft med sig han blev skjuten (möjl. står det "pungen"). Drivebro ligger norr om Osby, på gränsen mellan Osby och Loshults församlingar. Det handlar alltså om det inbrott i Göinge som gjordes av Pontus de la Gardie hösten 1676 (inte 1677 som står i protokollet).
Det lustiga är, med tanke på att Sixten S. anger att han använt protokollet, att han säger att de 300 snapphanarna stod vid Osby.
P.S. Det ska nog faktiskt vara "een backe vedh Broby kiörka" - Vigo E. läste bättre än jag (Snapphanekriget III, s. 86)
Snapphanars efterdyningar
Senast redigerad av 1 Ben, redigerad totalt 9 gånger.
Ett intressant inslag i rättegången mot Peder Pedersen d.y. vid Allbo häradsrätt den 9-10 december 1681 är Pedersens ombud "landsprocuratorn" Pedher Liungason (inte "Lindegren", som det står i tidigare nämnda artikel) från Strö. Denne Per Liungason hade exempelvis den 11 mars 1680 vid Östra Göinge häradsrätt uppträtt som ombud för en av de käranden vid en rättegång rörande plundring (Edvardsson, V., Snapphanekriget, vol. 1, s. 75 ff), som ombud för en av de käranden vid en liknande rättegång vid samma ting den 21 oktober 1680 (då med fullmakt från landshövding Lybecker), den 29 juli 1680 i ett liknande ärende - också denna gång som ombud för käranden (Edvardsson 2, s. 20 ff.),l med Lybeckers fullmakt inför samma ting den 15 juli 1680 (ibid., s. 32 ff.), som fullmäktig för major Drakenhielm i Hemlinge den 4 november 1680 (ibid., s. 34) etc.
Ljungason stod alltså nära generalmajor Lybecker, en av de mer framträdanden snapphanejägarna. Han agerade ombud åt män som denne Lybecker och majoren Magnus Wilhelm Drakenhielm vid Lybeckers regemente, åt personer som blivit plundrade under krigsåren - och så åt Peder Pedersen d.y., anklagad för mord på småländska bönder, för plundringar, för "snapphaneri", för indrivande av brandskatt i Småland m.m.
Man undrar om det kanske rentav kan ha varit så att Peder d.ä. och d.y. i samband med erhållandet av pardonsbreven faktiskt hade gjort svenska kronan vissa tjänster, tjänster som var av det slag att de medförde en viss "assistans" från högt uppsatta personer på svensk sida när "räkenskapens dag" kom efter kriget. Till saken hör ju också att Peder d.y. blev fogde på Ängaholm och även om han uppenbarligen hade starka släktband till området torde det väl ändå ytterst ha varit Axel Rosenhane själv som bestämde vem han skulle ha som fogde. Och en "snapphane" borde väl knappast ha varit första valet - om nu inte denne "snapphane" var något alldeles särskilt.
Ljungason stod alltså nära generalmajor Lybecker, en av de mer framträdanden snapphanejägarna. Han agerade ombud åt män som denne Lybecker och majoren Magnus Wilhelm Drakenhielm vid Lybeckers regemente, åt personer som blivit plundrade under krigsåren - och så åt Peder Pedersen d.y., anklagad för mord på småländska bönder, för plundringar, för "snapphaneri", för indrivande av brandskatt i Småland m.m.
Man undrar om det kanske rentav kan ha varit så att Peder d.ä. och d.y. i samband med erhållandet av pardonsbreven faktiskt hade gjort svenska kronan vissa tjänster, tjänster som var av det slag att de medförde en viss "assistans" från högt uppsatta personer på svensk sida när "räkenskapens dag" kom efter kriget. Till saken hör ju också att Peder d.y. blev fogde på Ängaholm och även om han uppenbarligen hade starka släktband till området torde det väl ändå ytterst ha varit Axel Rosenhane själv som bestämde vem han skulle ha som fogde. Och en "snapphane" borde väl knappast ha varit första valet - om nu inte denne "snapphane" var något alldeles särskilt.
För att avsluta undersökningen av "Extraordinaire Maanedlige Relationer" i avseende på användningen av termerna "friskytt" resp. "snapphane" - från januari 1678 till december 1679 har jag bara kunnat hitta ett omnämnande (s. 711) från juni 1678:
Det är f.ö. påfallande hur tidningen gradvis tappar intresset för Skåne, speciellt efter Kristianstads kapitulation i början av augusti 1678. Därefter hittar man bara spridda notiser om smärre skärmytslingar vid Landskrona och Helsingborg.Den Swenske Ritmester Anckerspitz / som wilde med et Parti hen ad den Swenske Leyer / er icke langt fra Haslebro aff Snaphanerne ofverfalden /hvor hand maate lade sin Pagage eller Föring i Löbet /redde sig selff med Flucten / oc undrende ad Erichsholm
Mycket intressanta uppgifter från samtida dansk press!!! Visar om inte annat att termen "snapphane" inte enbart var ett enligt Sixten Svensson, Uno Röndahl mfl. typiskt "svenskt" skällsord utan även användes av danskarna.
Vem vet Ben, kanske får Du rentav får ett tack av "snapphaneexpert" Svensson i förordet till tredje upplagan av "Snapphanelögnen"? Du gör ju grovjobbet just nu. Och danska källor, de måste man väl lita på, inte sant?
Vem vet Ben, kanske får Du rentav får ett tack av "snapphaneexpert" Svensson i förordet till tredje upplagan av "Snapphanelögnen"? Du gör ju grovjobbet just nu. Och danska källor, de måste man väl lita på, inte sant?
På tal om Sixten Svensson och hans "forskning". I "Snapphanelögnen" (s. 185-186) återger han utdrag från en rättegång mot misstänkta snapphanar som hölls vid Östra Göinges häradsrätt i oktober 1679. Den anklagade, Niels Olsen, skulle enligt Svensson sagt att
För Er som tycker att Lund ligger lite ocentralt (tycker jag också ) men ändå vill kolla så finns rätttegångarna filmade hos SVAR med nummer DO9500 kort 7 av 7.
Jag har läst protokollet i original i Landsarkivet i Lund för ett ett tag sen och det här uttalandet finns helt enkelt inte med. Sixten "glömmer" dessutom att berätta att den åtalade hade fått pardon men ändå valt att gå tillbaka till snapphanarna/friskyttarna.Målet hade varit att "deltaga i kampen mot de svenske som de skulle driva från landet och återvända dit de tidigare hörde hemma". (Snapphanelögnen 1:a uppl. s. 186)
För Er som tycker att Lund ligger lite ocentralt (tycker jag också
) men ändå vill kolla så finns rätttegångarna filmade hos SVAR med nummer DO9500 kort 7 av 7.Sen har vi ju Uno Röndahl, som enligt Skansk Fremtid ägnar mer än femtio år av "forskning" för att avslöja storsvenskarnas historieförfalskning. Ett exempel ur hans produktion gör åtminstone mig lite frågande till kvaliten på den forskningen. I "Skåneland utan förskoning" (1981 s. 322) berättar Uno R. följande:
Återkommer under helgen med ytterligare "Röndahlare".
Mycket konstigt, enligt tabellverkets statistisk hade Lund år 1750 ett innevånarantal på 2814 personer. Ragnar Blomqvist (Lunds historia. Nyare tiden s. 307) har beräknat befolkningsmängden från 1660 och fram t.o.m. 1749 till att pendla mellan 1000 och 2000.[Var och en bör] inse den skåneländska befolkningskatastrofens fulla vidd. Vi kan ytterligare illustrera den samma med att invånarantalet i Lund år 1719 inte uppgick till mer än 199 personer och att antalet ännu 1738 ej var mer än 215. (…) Det är med andra ord ett nedtystat, gömt och glömt folkdråp.
Återkommer under helgen med ytterligare "Röndahlare".
En sak jag har funderat en del över rörande Loshultskuppen är plundringarna av Skeinge och Hemlinge. Enligt Sixten S. (s. 93-94) inspirerades de plundringarna av Loshultskuppen. Detta tycks mig inte alldeles givet, uppenbarligen är det nämligen inte klart exakt när dessa två gårdar plundrades. I Edvardssons "Snapphanekriget", vol. II, 45 ff. berättas att plundringen av Skeinge ägde rum sommaren 1676, innan danskarna kom till trakten. Hemlinge (s. 32 f.) sägs ha plundrats 1676, "när kriget började".
Det tycks alltså i princip inte finnas något som hindrar att Skeinge och Hemlinge utspelades före Loshultskuppen. Det verkar märkligt nog också som det inte har undersökts huruvida det finns fler uppgifter rörande dessa incidenter på annat håll än i Östra Göinge häradsrätts protokoll.
Det tycks alltså i princip inte finnas något som hindrar att Skeinge och Hemlinge utspelades före Loshultskuppen. Det verkar märkligt nog också som det inte har undersökts huruvida det finns fler uppgifter rörande dessa incidenter på annat håll än i Östra Göinge häradsrätts protokoll.
Bengt Liljegren skriver i "Karl XII i Lund" (s. 30) att staden 1716 hade ca 1 300 invånare. Nu var Lund 1719 inte samma metropol som den varit under den tid Karl XII hade sitt högkvarter där, men "199 personer" måste vara komplett "stolleprov". Var i himmelens namn har han hittat den siffran?Roback skrev:Sen har vi ju Uno Röndahl, som enligt Skansk Fremtid ägnar mer än femtio år av "forskning" för att avslöja storsvenskarnas historieförfalskning. Ett exempel ur hans produktion gör åtminstone mig lite frågande till kvaliten på den forskningen. I "Skåneland utan förskoning" (1981 s. 322) berättar Uno R. följande:
Mycket konstigt, enligt tabellverkets statistisk hade Lund år 1750 ett innevånarantal på 2814 personer. Ragnar Blomqvist (Lunds historia. Nyare tiden s. 307) har beräknat befolkningsmängden från 1660 och fram t.o.m. 1749 till att pendla mellan 1000 och 2000.[Var och en bör] inse den skåneländska befolkningskatastrofens fulla vidd. Vi kan ytterligare illustrera den samma med att invånarantalet i Lund år 1719 inte uppgick till mer än 199 personer och att antalet ännu 1738 ej var mer än 215. (…) Det är med andra ord ett nedtystat, gömt och glömt folkdråp.
Återkommer under helgen med ytterligare "Röndahlare".
På sidan 98 har Sixten S. en intressant formulering:
Men därefter övergår Edvardsson till att beröra händelser i samband med ankomsten av generalmajor Sandbergs danska kår (alltså ca den 20 juli). Edvardsson skriver:
Detta har han hämtat från Vigo Edvardssons "Snapphanekriget 1675-1679", del III, s. 58. Där sägs mycket riktigt, i ett referat av Gärds häradsrätts protokoll den 6/9 1676, att svenska trupper hade stått på Tollarps vång och förtärt och nedtrampat grödan.Tollarp och Hommentorp plundrades "när hela svenska armén stod en natt på Tollarps vång och där förtärde och nedtrampade hela årets gröda..."
"Förutom grödan tog trupperna husgeråd, koppar, kläder, vagnar, kreatur m.m."
Men därefter övergår Edvardsson till att beröra händelser i samband med ankomsten av generalmajor Sandbergs danska kår (alltså ca den 20 juli). Edvardsson skriver:
Under förutsättning att Edvardssons referat är korrekt har alltså den gode Sixten mixtrat med uppgifterna och lyft ut danskarna från de anklagades bänk och fört över deras tilltag på den svenska armén.När generalmajor Sandberg med sin flygande armé avancerade till och från Kristianstad stod han över en natt i Wästra Wram och tre nätter uti Hommentorp och grödan blev förtärd. Wästra Wrams by blev alldeles ruinerad. Förutom grödan tog trupperna husgeråd, koppar, kläder, vagnar, kreatur m.m.
... och Liljegren är inte ute och cyklar. Jag var tvungen att dubbekolla Blomqvist men han (och också Liljegren) får tungt vetenskapligt stöd av Sven Lilja i "Städernas folkmängd och tillväxt" (1996) s. 97 där Lund avhandlas:Bengt Liljegren skriver i "Karl XII i Lund" (s. 30) att staden 1716 hade ca 1 300 invånare. Nu var Lund 1719 inte samma metropol som den varit under den tid Karl XII hade sitt högkvarter där, men "199 personer" måste vara komplett "stolleprov". Var i himmelens namn har han hittat den siffran?
- 1662 1535
1700 1251
1728 1530
1747 1633
På sidan 159 finns en annan lustighet. Sixten S. citerar ur dåtidens press:
Nåväl, här inställer sig en rad problem:
A. Trots att Sixten S. säger sig misstro svenska källor väljer han här att tro på en uppgift i ett officiellt svenskt organ. Skildringen kan säkerligen ha en kärna av sanning, men man måste ha i åtanke att uppgifter av den här typen också kan betecknas som krigspropaganda. Det gällde att göra det mesta av vunna framgångar och då räknade man måhända inte alltid de fallna fienderna så noga...
Detta illustrerar ett återkommande problem med den här typen av skånsknationalistisk eller lokalpatriotisk litteratur. Säger en svensk officiell relation att 500 bönder dödades tillmäts en sådan uppgift stort värde, framför allt därför att den visar svenskarnas otäckhet. Detta får till följd att ju mer svenska relationer tar i när det gäller antalet dödade snapphanar/friskyttar/bönder, desto trovärdigare blir de för den här typen av författare. Det är inte en särskilt sund inställning, officiella bulletiner bör hos en historiker sätta igång alla tänkbara varningsklockor.
B. Medlemmarna av en reguljär dansk strövkår skulle näppeligen ha begått självmord. Berättelsens "snapphanar" var alltså med största sannolikhet inte vanliga danska soldater.
C. Samma citat finns i Edvardssons "Snapphanekriget 1675-1679", del III, s. 195. Händelsen förläggs där till januari 1679 och alltså inte till 1678 som Sixten säger.
P.S: "Svenska Ordinarie Post Tijdender" var en titel som tidningen bar från och med den 16 juli 1678, i januari samma år hette den ännu "Swenska Mercurius". Edvardsson torde alltså ha rätt rörande dateringen. För detta, se Lundstedt, B., "Sveriges periodiska litteratur", del I, s. 6 f.
Detta ska ha utspelat sig i januari 1678, enligt Sixten S. skildring.Det stora kriget låg i vinteride i brist på motståndare. Det lilla kriget fortsatte och Svenska Ordinarie Post Tijdender skriver i en notis från (Trolle) Ljungby:
"Nu på stunden hava underrättelser ingått, att överstelöjtnant Rehbinder med ett part av femtio hästar på andra sidan Kristianstad fått fatt etthundrafemtio snapphanar och största delen där nedergjort; många hava sig själva där ombragt, och några skall han tillfångatagit hava, varandes få omkomna"
Vilken grupp friskyttar eller vilken dansk strövkår som utraderades i början av januari framgår inte, men notisen visar att självmord bedömdes som ett bättre alternativ än rådbråkning och spetsning.
Nåväl, här inställer sig en rad problem:
A. Trots att Sixten S. säger sig misstro svenska källor väljer han här att tro på en uppgift i ett officiellt svenskt organ. Skildringen kan säkerligen ha en kärna av sanning, men man måste ha i åtanke att uppgifter av den här typen också kan betecknas som krigspropaganda. Det gällde att göra det mesta av vunna framgångar och då räknade man måhända inte alltid de fallna fienderna så noga...
Detta illustrerar ett återkommande problem med den här typen av skånsknationalistisk eller lokalpatriotisk litteratur. Säger en svensk officiell relation att 500 bönder dödades tillmäts en sådan uppgift stort värde, framför allt därför att den visar svenskarnas otäckhet. Detta får till följd att ju mer svenska relationer tar i när det gäller antalet dödade snapphanar/friskyttar/bönder, desto trovärdigare blir de för den här typen av författare. Det är inte en särskilt sund inställning, officiella bulletiner bör hos en historiker sätta igång alla tänkbara varningsklockor.
B. Medlemmarna av en reguljär dansk strövkår skulle näppeligen ha begått självmord. Berättelsens "snapphanar" var alltså med största sannolikhet inte vanliga danska soldater.
C. Samma citat finns i Edvardssons "Snapphanekriget 1675-1679", del III, s. 195. Händelsen förläggs där till januari 1679 och alltså inte till 1678 som Sixten säger.
P.S: "Svenska Ordinarie Post Tijdender" var en titel som tidningen bar från och med den 16 juli 1678, i januari samma år hette den ännu "Swenska Mercurius". Edvardsson torde alltså ha rätt rörande dateringen. För detta, se Lundstedt, B., "Sveriges periodiska litteratur", del I, s. 6 f.
Jag misstänker att Sixten fortsätter i kronologiförvirringsbranschen. På sidan 160 fortsätter han:
Om en ryttmästare Gisler utgick från Kristianstad den 10 februari 1678 måste han ha varit dansk - staden var ju i danska händer från 15 augusti 1676 till 5 augusti 1678. Så vi får väl tro att det även här ska vara 1679.I en rapport, daterad 10 februari 1678 från det svenska fältlägret i Ljungby noteras: "Nyligen utgick ryttmästaren Oluf Gisler från Kristianstad. Han tog 7 snapphanar. Tre av dem skar av sig halsen hellre än att falla i de våras händer."
Ett talande exempel på hur Uno Röndahl arbetar finns i boken ”Skåneland ur det fördolda” (1996) s. 124. I samband med skildringen av Horns krig (1643-45) skriver Uno bl.a:
Ni som orkar kan jämföra med vad Ivar Johansson skriver i artikeln ”En namnlös dom över Skåne” i Västra Göinge Hembygdsförenings Skriftserie XII 1964 s. 95:Uppenbarligen hade den svenska soldatesken fritidsproblem sommaren 1645 eftersom de särskilt började intressera sig för kyrkorna. I Onsjö härads dombok nämns som exempel, att en svensk ”commissarie” kom under ”fältherren Gustaf Horns Krigsexpedition uti Skåne 1645” med ett svenskt parti till Reslövs kyrka just då man ”ringde för ett lik” i kyrkklockan. Den svenske ”Commissarien” fann ”stort ”behag till denna klockas goda ljud” och tvingade bönderna ”att sielf taga ner den samma uthur Tornet och sedan skiutsa henne åth Småland”. En av bönderna berättade sedan, att han, då de kommit till Fagerhult ”af brist på uppehålle rymbde ifrån dem, som convoyerade klockan”. (Skåneland ur det fördolda 1996 s. 124)
Stora delar av Röndahls kapitel om Horns krig bygger på Ivar Johanssons. För det mesta har dock Uno kamouflerat sin ”forskning” i Johanssons text något bättre än som framgår ovan.Under Skåne-sejouren hade de svenska krigarna förmodligen även en del ”fritidsproblem” att brottas med. 1720 års dombok för Onsjö härad serverar bl.a. följande historia. En svensk ”commissarie” kom under ”fältherren Gustaf Horns Krigsexpedition uti Skåne 1645” med ”et partie” svenskar till Reslövs kyrka just då man ”ringde för ett lik” i kyrkklockan. Den svenske ”Commissarien” fann ”stort ”behag till denna klockas goda ljud” och tvingade bönderna ”att sielf taga ner den samma uthur Tornet och sedan skiutsa henne åth Småland”. En av bönderna berättade sedan, att han, då de kommit till Fagerhult ”af brist på uppehålle rymbde ifrån dem, som convoyerade klockan”.
"1720 års dombok" - det var ett tag efter 1645. Nu kan det säkert stämma i alla fall, Horns infall var ju från början avsett att leda till ett permanent danskt avträdande av Skåne men mot slutet av kriget stod det rätt klart att något sådant inte skulle kunna bli aktuellt. Inget hindrar att man då, likt danskarna sensommaren 1678, passade på att plundra och förstöra så mycket som möjligt.
Horns ursprungliga instruktion finns återgiven här: http://62.20.57.212/ra/ao/1153t_n.html
Av den framgår de ursprungliga intentionerna tydligt.
Horns ursprungliga instruktion finns återgiven här: http://62.20.57.212/ra/ao/1153t_n.html
Av den framgår de ursprungliga intentionerna tydligt.