En annan rolig "Sixten" (s. 110):
Pontus Fredrik de la Gardie är på marsch från Småland in i Blekinge och beklagar sig över att det inte går att lita på någon:
"dhet är till at beklaga at uthi dhetta landet icke een trogen menniska, hwarken ibland prästerskapet eller allmogen är till finnandes, så at iagh, dhen ringaste kundskap hafwer kunnat bekomma."
Sixten skriver:
"I samma rapport erkänner de la Gardie att han fått kunskaper om krigstillståndet i landet genom tidningar. Kommunikationerna var inte pålitliga, i varje fall inte när det gällde brev."
Nu har jag visserligen inte läst de la Gardies rapport, men om han använder ordet "tidningar" torde med det avses "nyheter" och inte några dåtida tryckta motsvarigheter till "Svenska Dagbladet" eller "Aftonbladet".
Snapphanars efterdyningar
Jag fick precis korn på en artikel i Sydsvenska Dagbladet den 23 augusti 1951, i vilken Alf Åberg närmare behandlar utskrivningen i Kristianstads län 1674. Artikeln är lång, men det han berättar är ungefär följande:
Utskrivningen genomfördes av landshövdingen Magnus Dureel och överstelöjtnanten Gustaf Miles Fleetwood vid Grubbenhielms regemente.Soldaterna överfördes först till Pommern, säger Åberg, men efter Grubbenhielms död förflyttades de till Livland via Skåne. I juni 1676 låg regementet, nu under ledning av Barthold de Mortaigne, i Kristianstad. Enligt Åberg hade nya utskrivningar skett under våren 1676 och regementet bestod i juni av 550 man. När danskarna stigit i land och började närma sig Kristianstad utgick order om att regementet skulle förflyttas till Stockholm. Marschen gick genom Göinge och under passerandet torde ett stort antal soldater ha rymt, vid jultid kunde Fleetwood rapportera från Riga att det återstod 220 man. 282 hade deserterat och 33 hade dött.
Åberg säger att skåningarna sedan försvinner ur rullorna under flera år, men överraskande dyker upp på nytt 1687 i Campenhausens regemente i Riga (nu är det nog inte hela sanningen, en hel del fanns i Narva). Åberg nämner att dessa skåningar tycks ha klarat sig rätt väl, en av dem hade t.o.m. avancerat till korpral. Civila yrken som förekom var mjölnare, trädgårdsmästare, bryggare och korgmakare.
Utskrivningen genomfördes av landshövdingen Magnus Dureel och överstelöjtnanten Gustaf Miles Fleetwood vid Grubbenhielms regemente.Soldaterna överfördes först till Pommern, säger Åberg, men efter Grubbenhielms död förflyttades de till Livland via Skåne. I juni 1676 låg regementet, nu under ledning av Barthold de Mortaigne, i Kristianstad. Enligt Åberg hade nya utskrivningar skett under våren 1676 och regementet bestod i juni av 550 man. När danskarna stigit i land och började närma sig Kristianstad utgick order om att regementet skulle förflyttas till Stockholm. Marschen gick genom Göinge och under passerandet torde ett stort antal soldater ha rymt, vid jultid kunde Fleetwood rapportera från Riga att det återstod 220 man. 282 hade deserterat och 33 hade dött.
Åberg säger att skåningarna sedan försvinner ur rullorna under flera år, men överraskande dyker upp på nytt 1687 i Campenhausens regemente i Riga (nu är det nog inte hela sanningen, en hel del fanns i Narva). Åberg nämner att dessa skåningar tycks ha klarat sig rätt väl, en av dem hade t.o.m. avancerat till korpral. Civila yrken som förekom var mjölnare, trädgårdsmästare, bryggare och korgmakare.
Här verkar det vara på sin plats med denna tråds första "Dagens Alf Åbergare". Jag har kollat i rullorna över von Hargens regemente 1660 och 1663 och det "normala" verkar vara att korpralerna så gott som alltid var skåningar eller blekingar. Men som sagt, det är intrycket efter att ha gått igenom två års rullor.Åberg nämner att dessa skåningar tycks ha klarat sig rätt väl, en av dem hade t.o.m. avancerat till korpral.
Och så en "Sixten" när jag ändå är på tråden:
Sixten utnämner även prästen Sthen Jacobsen (som skrev det nordiske krigs krönike) till krigskorrespondent. (s. 79) Oklart dock för vilken nyhetsbyråI samma rapport erkänner de la Gardie att han fått kunskaper om krigstillståndet i landet genom tidningar.
Apropå utskrivningarna 1673-74 så finns det en sammanställning i Riksarkivet (i volym M 914). Utskrivningarna i de forna danska landskapen är uppdelade på två grupper - Halland, Blekinge, Kristianstad resp. Malmö, Landskrona, Helsingborg. Siffrorna ser ut så här:
Halland, Blekinge, Kristianstad
1673: 211
1674: 225
Malmö, Landskrona, Helsingborg
1673: 220
1674: 208
1674 är det sista år som upptas i förteckningen, något som möjligen kan betyda att den tillkommit det året. Om uppgifterna i Sven Larssons "När hallänningarna blev svenskar" (s. 129) var det inte någon utskrivning i Halland vare sig 1673 eller 1674, vilket i så fall skulle betyda att den översta gruppens 436 man alla var från Blekinge eller Kristianstads län.
Enligt Tessins "Die deutschen Regimenter...", vol 2, s. 19 ff (källan torde vara en tabell i Wimarsons "Sveriges krig i Tyskland...", vol. 1) 360 man ur Grubbenhielms regemente förlagda i Wollin. 1674 ska ytterligare 3 kompanier ha sänts över (360 man enl. Wimarson).
Om nu Grubbenhielms regemente verkligen bestod av knektar från Kristianstads län och Blekinge bör transporten 1674 i princip ha bestått av samtliga utskrivna i det området under 1673 och 1674, minus rymlingar. Ska man då tro att knektarna från Malmöhus län hamnade i Baltikum?
Halland, Blekinge, Kristianstad
1673: 211
1674: 225
Malmö, Landskrona, Helsingborg
1673: 220
1674: 208
1674 är det sista år som upptas i förteckningen, något som möjligen kan betyda att den tillkommit det året. Om uppgifterna i Sven Larssons "När hallänningarna blev svenskar" (s. 129) var det inte någon utskrivning i Halland vare sig 1673 eller 1674, vilket i så fall skulle betyda att den översta gruppens 436 man alla var från Blekinge eller Kristianstads län.
Enligt Tessins "Die deutschen Regimenter...", vol 2, s. 19 ff (källan torde vara en tabell i Wimarsons "Sveriges krig i Tyskland...", vol. 1) 360 man ur Grubbenhielms regemente förlagda i Wollin. 1674 ska ytterligare 3 kompanier ha sänts över (360 man enl. Wimarson).
Om nu Grubbenhielms regemente verkligen bestod av knektar från Kristianstads län och Blekinge bör transporten 1674 i princip ha bestått av samtliga utskrivna i det området under 1673 och 1674, minus rymlingar. Ska man då tro att knektarna från Malmöhus län hamnade i Baltikum?
Jag tror att Sixten något misstar sig när det gäller Sthen Jacobsen. När Sixten behandlar generalmajor Duncans nederlag (s. 101) gör han gällande att episoden med den ihjälhuggna danska kvinnan skulle vara en ögonvittnesskildring. Tittar man på Jacobsens sätt att skildra slaget (s. 50-51) är det så korthugget och så föga detaljerat att jag verkligen inte får känslan av att Jacobsen fått sin information från ett ögonvittne. Snarare förefaller hans underlag vara en officiell dansk relation. I första upplagan av "Kampen om Skåne" görs också (s. 12-14) den reflektionen att just officiella proklamationer och relationer har utgjort en mycket väsentligt del av Jacobsens underlag och att han, om det funnits relationer från båda parter, vanligen följt ena sidans skildring och sedan infogat uppgifter ur den andra. "Den nordiske kriigs krönicke" bör alltså användas med betydande försiktighet.Roback skrev:Och så en "Sixten" när jag ändå är på tråden:
Sixten utnämner även prästen Sthen Jacobsen (som skrev det nordiske krigs krönike) till krigskorrespondent. (s. 79) Oklart dock för vilken nyhetsbyråI samma rapport erkänner de la Gardie att han fått kunskaper om krigstillståndet i landet genom tidningar.
Låt mig tillägga att utskrivningssiffrorna för 1673 och 1674 är hämtade ur en anonym och odaterad sammanställning. Sammanställningen användes av Lars Tersmeden för hans uppsats "Manskapsersättningsproblematiken vid det inhemska infanteriet under Carl X Gustafs krig", publicerad i boken "Carl X Gustafs armé". Hur korrekta siffrorna är kan egentligen bara undersökas genom en jämförelse med rullor och roterings- och utskrivningslängder.
Tersmeden gör f.ö. en intressant jämförelse mellan 1650-tal och 1900-tal. Före och under Karl X Gustavs krig skrev i Sverige och Finland ut totalt ca 43 000 knektar eller omkring 3,2 procent av befolkningen. Till detta kom värvningar, rekryteringar till kavalleriet och flottan etc. Tersmeden beräknar att det totala manskapsuttaget därför steg till drygt 6 procent.
Vid slutet av andra världskriget ska Sverige kunnat moblisera ca 643 000 man eller ca 9 procent av befolkningen och enligt Tersmeden var siffran i Finland i början av "fortsättningskriget" 16 procent. Han bedömning är därför att det skulle ha gått att skriva ut än fler soldater i Sverige och Finland, men också att 6 procent låg högt med dåtida europeiska mått mätt.
Tersmeden gör f.ö. en intressant jämförelse mellan 1650-tal och 1900-tal. Före och under Karl X Gustavs krig skrev i Sverige och Finland ut totalt ca 43 000 knektar eller omkring 3,2 procent av befolkningen. Till detta kom värvningar, rekryteringar till kavalleriet och flottan etc. Tersmeden beräknar att det totala manskapsuttaget därför steg till drygt 6 procent.
Vid slutet av andra världskriget ska Sverige kunnat moblisera ca 643 000 man eller ca 9 procent av befolkningen och enligt Tersmeden var siffran i Finland i början av "fortsättningskriget" 16 procent. Han bedömning är därför att det skulle ha gått att skriva ut än fler soldater i Sverige och Finland, men också att 6 procent låg högt med dåtida europeiska mått mätt.
På sidan 101 i "Sanningen om snapphanelögnen" diskuterar Sixten Svensson följderna av generalmajor Duncans nederlag. Han skriver:
Märkligare är det sista citatet. K. C. (inte K. G.) Rockstroh (1860-1942) var en dansk officer och militärhistoriker. Han kan svårligen ha uttryckt några åsikter redan den 20 augusti 1676. Däremot publicerade han 1912-13 en artikel om slaget vid Fyllebro. Den ingår, oavsiktligt maskerad, i Sixten S. litteraturlista.
Siffrorna kommer i huvudsak från Sthen Jacobsen, liksom uppgifterna om de fallna danska officerarna. "Pløn" är överfältmarskalken hertig Johan Adolf av Pløn (1634-1704) som avgick först i november efter oenighet med Kristian V (För P, se Dansk biografisk leksikon. 3. utg., vol. 7)Danska armén led svåra förluster. Höga officerare, överste Maximilianus Rosenkrandtz, överstelöjtnant Lützow, ryttmästare Axell Sehested tillsammans med 1 400 meniga dödades. 469 legoknektar bytte sida och blev svenska soldater. Fältherren Pløn fick ta på skulden och avgå. Omkring 20 augusti nedtecknar K. G. Rockstroh sina tankar: 'Hade jag haft de 9 bataljoner fotfolk, 2 dragon och 3 ryttarregemente, kunde jag utan betänkning gått lös på den svenska hären och därmed satt kronan på detta årets fälttåg."
Märkligare är det sista citatet. K. C. (inte K. G.) Rockstroh (1860-1942) var en dansk officer och militärhistoriker. Han kan svårligen ha uttryckt några åsikter redan den 20 augusti 1676. Däremot publicerade han 1912-13 en artikel om slaget vid Fyllebro. Den ingår, oavsiktligt maskerad, i Sixten S. litteraturlista.
På sidan 114 i "Sanningen om snapphanelögnen" finns ett rätt betecknande misstag:
Jag har också svårt att tro att det med "salvagarder" skulle avses vakter, att avdela truppstyrkor för att vakta en mängd byar runt om i Skåne skulle inte vara särskilt förnuftigt med tanke på möjligheterna av att det snart skulle komma till en större drabbning. Snarare avses det som Sthen Jacobsen omtalar, nämligen salvegarde-brev, en handling som skulle skydda ägaren och hans egendom.
Intressant är också att Sixtens resonemang utmynner i ett häftigt fördömande av Karl XI. Det är han som låter knektarna plundra allmogen och t.o.m. kyrkor, han har helt satt sig över vedertagna krigslagar. Sthen Jacobsen, som otvivelaktigt just här är en av Sixten S. viktigaste källor, skildrar saken helt annorlunda. Hos honom låter Karl XI visserligen sina soldater gå in i kyrkorna och ta de matvaror som bönderna där insatt till förvaring, men han förbjuder dem att ta något annat. Jacobsen säger att det mycket förtröt den svenske kungen att hans soldater gick längre än så, men att soldater som får sätta in en fot själva tar sig rätten att sätta in båda.
Det är också intressant att Sthen J. följer upp med att återge ett av Karl XI:s pardonsbrev och skriver att det egentligen var fel att utfärda ett pardonsbrev för invånarna i Skåne och Blekinge. Det enda de hade gjort var ju att betala skatt till den danske kungen då han militärt kontrollerade området, något som var helt i sin ordning. Med snapphanarna hade de vanliga skåningarna och blekingarna inte något att göra, mördare och rövare dyker upp i alla länder där det förs krig och där en armé drar fram följer alltid skälmar och tjuvar som söker byte. Jacobsen avslutar med att säga att snapphanarna tog både från svenskar och danskar.
Den synen på det lokala motståndet mot svenskarna delar säkert inte Sixten S. I själva verket är väl just beskrivningar av Jacobsens typ som Svensson utpekar som "snapphanelögnen".
Detta återfinns strax innan skildringen når slaget vid Lund och det är mot den bakgrunden svårt att förstå vilka städer som avses, egentligen var det ju bara Malmö som var i svensk hand. I städerna skulle man väl heller knappast tala om "allmogen" utan snarare om borgarna."Sveriges kung tillät sina knektar plundra allt som kom i deras väg, förstörde gårdar, tog utsäde och kreatur. I plakaten krävde han att ägarna skulle gå hem och sitta lugna. Han lovade dem salvegarder 'livvakter' som beskydd. I städer och större byar visade vakterna snart sina rätta ansikten och plundrade allmogen som de var satta att vakta."
Jag har också svårt att tro att det med "salvagarder" skulle avses vakter, att avdela truppstyrkor för att vakta en mängd byar runt om i Skåne skulle inte vara särskilt förnuftigt med tanke på möjligheterna av att det snart skulle komma till en större drabbning. Snarare avses det som Sthen Jacobsen omtalar, nämligen salvegarde-brev, en handling som skulle skydda ägaren och hans egendom.
Intressant är också att Sixtens resonemang utmynner i ett häftigt fördömande av Karl XI. Det är han som låter knektarna plundra allmogen och t.o.m. kyrkor, han har helt satt sig över vedertagna krigslagar. Sthen Jacobsen, som otvivelaktigt just här är en av Sixten S. viktigaste källor, skildrar saken helt annorlunda. Hos honom låter Karl XI visserligen sina soldater gå in i kyrkorna och ta de matvaror som bönderna där insatt till förvaring, men han förbjuder dem att ta något annat. Jacobsen säger att det mycket förtröt den svenske kungen att hans soldater gick längre än så, men att soldater som får sätta in en fot själva tar sig rätten att sätta in båda.
Det är också intressant att Sthen J. följer upp med att återge ett av Karl XI:s pardonsbrev och skriver att det egentligen var fel att utfärda ett pardonsbrev för invånarna i Skåne och Blekinge. Det enda de hade gjort var ju att betala skatt till den danske kungen då han militärt kontrollerade området, något som var helt i sin ordning. Med snapphanarna hade de vanliga skåningarna och blekingarna inte något att göra, mördare och rövare dyker upp i alla länder där det förs krig och där en armé drar fram följer alltid skälmar och tjuvar som söker byte. Jacobsen avslutar med att säga att snapphanarna tog både från svenskar och danskar.
Den synen på det lokala motståndet mot svenskarna delar säkert inte Sixten S. I själva verket är väl just beskrivningar av Jacobsens typ som Svensson utpekar som "snapphanelögnen".
Avslutningsvis, ett annat betecknande exempel. Så här skriver Sthen Jacobsen (s. 63):
på Sixtens version (s.113):
Sten Jacobsen pekar ut en enda bov i det här dramat, den sölige tyske kaptenen Smeihler. Låt oss seDer nu de svenske fortroupper komme till Höuliinge krug, en miil fra Helsingborg, da finge de en dansk capitein, dog en indföd tysk, ved naffn Michel Smeihler, tillige med 270 danske soldatter, som alle vare siuge, uden nogle faa, som skulde rychte de andre. De Danske, som kunde fölge, dem lode de Svenske fölge med, men alt huad siugt var, stach de ihiell. Smeihler var eeniste aarsage til alle disse menniskerss död och ulyche, thi de vare nu alt komne saa langt fra deriss qwarteerer, at de paa 2 tiimers tid haffde mageligen kundet gaaet til Helsingborg, och saalides bleffuet salverede. Soldatterne bade jeffnligen, at de maate marchere, men de finge dette svar aff capiteinen: 'der teuffel sol euch holen, ihre denische hunde, ihr sollen nach mir warten.' Saalediss holdt min her Smeihler sig lystig udi krugett, indtil hanss fiende sad hannem paa hoffuedet, saa at mange med deriss död maate betale deriss capiteins sölerii."
på Sixtens version (s.113):
Att Jacobsen är källan behöver man inte tvivla på. Men i Sixten S. version är boven inte längre den tyske kaptenen utan svenskarna. Jämfört med Jacobsens version har också en sifferuppgift tillkommit, Sixten S. vet att mer än 250 dödades trots att hans källa inte ger någon siffra. I Svenssons version får också kaptenen strupen avskuren, i Jacobsens förefaller det närmast som Smeihler överlever - det är många andra som med "deriss död maate betale deriss capiteins sölerii".Svenska förtrupperna kom till Hyllinge krog där 270 danska soldater låg. De var sjuka, men inte värre än att se långsamt kunde förflytta sig. Deras officer var dansk kapten, född i Tyskland, döpt till Michel Smeihler. De sjuka hade länge bett att få bryta upp och gå till Helsingborg och säkerheten. Men tysken trivdes i värmen på krogen och svarade: 'Der Teufell soll euch holen, djävulen ska hämta er, era danska hundar, ni ska vänta på mig.
Därmed hann svenskarna upp dem, stack ihjäl sjuklingarna och tog några som föreföll någorlunda friska till fånga. Kaptenens törstiga strupe blev avskuren, mer än 250 sjuka knektar följde honom på sista resan. Svenskarnas mord på sjuka och värnlösa var ett grovt brott mot all anständighet."
En till: på sidan 116 i "Sanningen om snapphanelögnen" skriver Sixten S. så här om situationen strax före slaget vid Lund:
Denne "Johan Holf" är förstås samme hertig av Plön som fick sparken på s. 101. "Befallningsman" är en rätt egendomlig titel, den beteckningen används oftast om en fogde eller ståthållareI den danska armén lämnade den krigsvane överfältmarskalken Johan Holf sin post och Karl Arensdorff blev befallningsman. Kristian V var fast och fullt övertygad om sin egen kompetens som överbefälhavare"
En av teserna i "Sanningen om snapphanelögnen" är att svenska historiker har dolt sanningen och svärtat ned de patriotiska friskyttarna. Kapitel XI (s. 115) inleds med ett citat från Grimbergs "Svenska folkets underbara öden":
Det ska tilläggas att Sixten S. 116 citerar ett stycke ur Sthen Jacobsens omdöme, dock utan att ta med "de ugudelige snaphanerss".
Detta är ju onekligen en rejäl salva. Men vem är det egentligen som avskjuter den? Så här skriver Kågerödsprästen Sthen Jacobsen:"På andra sidan ån stod fienden i en ställning, som syntes oangriplig, och i sin rygg hade svenskarna också fiender, de ogudelige snapphanar. Skogarna voro fulla av dessa blodiga människor, vilka tillsammans med danska strövkårer avskuro svenskarna från förbindelsen med hemlandet."
Den hårda domen över "de ogudelige snapphanar", "dessa blodiga människor" kommer alltså primärt inte från den svenske historikern Carl Grimberg. Nej, Grimberg har lånat (och sätter också uttrycken inom citationstecken) den hårda domen från skåningen Sthen Jacobsen, författaren till "Den nordiske kriigs krönicke". Samme Sthen Jacobsen som hade studerat i Köpenhamn och 1658-1659 till och med deltagit i försvaret av Köpenhamn mot Karl X Gustav - trots att Skåne då var svenskt!Men faa aff disse Svenske, som römte deriss leijer, komme til Sverrige; de falt nesten allesamman udi de ugudelige snaphanerss hender, thi skoffuerne bleffue saa fulde aff disse blodige mennisker, at de paa det neste besatte alle weije imellem Sverigge och den svenske leijer."
Det ska tilläggas att Sixten S. 116 citerar ett stycke ur Sthen Jacobsens omdöme, dock utan att ta med "de ugudelige snaphanerss".
Jag har gett mig i kast med Sixten Svenssons förord. Mina sidhänvisningar är till första upplagan så om det är ändrat eller borta i tvåan ber jag ödmjukast om ursäkt.
Sixten fortsätter.
Sen talar Sixten emot sig sjäv på s. 4: Enligt honom begick
Sixten är stolt över att vara ättling till Peder Pedersen i Höjnarum. Det jag kommer att citera nu är Sixtens ord inte mina.
Kommentar: 1) Friskyttarna stred inte för Skåne, de stred för Danmark. Ett halvt rätt till Sixten. 2) Lever beteckningen kvar? jo det gör den, men sedan åtminstone nio decennier görs en tydlig skillnad mellan snapphanar och friskyttar i litteraturen. Se t.ex. ett tidigt exempel: http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=2087204. och här http://websok.libris.kb.se/websearch/se ... NR=1416549Mer än 300 år efter Skånska kriget 1676-79 används ordet ”snapphanar” om de motståndsmän som stred för Skåne och Danmark. Den nedsättande svenska beteckeningen lever kvar – friskyttarna nämns aldrig (s. 3)
Lägg märke till att Sixten talar i presens ”alla historikeböcker betecknar”. Inga seriösa historiker efter Grimberg (1916) talar i dem termerna.Svenskas historikerböcker betecknar alla motståndare som snapphanar (s. 3)
Sixten fortsätter.
Örkened, för att ta ett exempel av många nämns redan i Sven Lagerbrings ”Lärobok i Sveriges historia” tryckt på 1770-talet. (4 delen s. 22) Lagerbring nämner f.ö också blodbadet i Ronneby 1564 med uppenbar avsky. Men Sixten skall ha ett halvt rätt till. Lagerbring använder faktiskt ordet ”snapphane” nedsättande.Ingen talar om det idag. Segrarens felsteg får inget utrymme i skolböcker eller i historien
Sen talar Sixten emot sig sjäv på s. 4: Enligt honom begick
vilket enligt Sixten inte berättigar till svartmålningen av dem. Därför är detfriskyttarna svåra brott
Å ena sidan begick alltså friskyttarna ”svåra brott” å andra sidan måste denna ”mördarstämpel tvättas bort”.på tiden att [Sixten som är ättling till några friskyttar] tvättar bort mördarstämpeln
Sixten är stolt över att vara ättling till Peder Pedersen i Höjnarum. Det jag kommer att citera nu är Sixtens ord inte mina.
Slutligen en höjdare. Enligt Sixten såSå kan släktband (…) skapa de mest egendomliga genetiska kombinationer (s. 4)
Om nu inga protokoll skrevs, offren var begravda och knektarna hade åkt hem. Hur kan de då komma sig att vi vet något om den här tiden överhuvudtaget??? Är Sixten synsk? Nej, det är han förmodligen inte, läser man hans skrift så citerar han ju flera gånger bl.a. ”svenska” källor som t.ex. Svenska Mercurius från 1670-talet, dagböcker och annat av svenska officerare, riksregistraturet m.m. Men bara då de berättar om mycket grymma händelser.skrevs inga protokoll om segrarmaktens övergrepp [efter kriget]. Offren var begravda och knektarna hade åkt hem. (s. 5)
Det är väl också så att t.ex. Sthen Jacobsen aldrig använder någon annan beteckning än "snapphanar" och "skånsknationalistisk" historieskrivning brukar verkligen inte föra honom till gruppen "svenska historiker".
Fallet Örkened är värt sitt eget kapitel. På sidan 166 antyder han att Karl XI kan ha syftat till att helt utrota Skånes befolkning, socken för socken. Bortsett från det absurda i att på den tiden försöka avrätta kanske 150 000 människor så skulle ett dylikt företag ju vara helt kontraproduktivt ur krass ekonomisk synvinkel. Alla skatteintäkter skulle bortfalla för mycket lång tid, all skånsk produktion av för Sverige viktiga varor skulle förlamas etc.
Dessutom innefattar ordern för Örkened bara män som kunde bära vapen - inte åldringar, inte kvinnor och inte barn. Det Karl XI syftade till var, som Knud Fabricius uttrycker det (del III, s. 156): "at statuere et eksempel, der skulde skremme Göngerne fra flere ulovligheder".
Fallet Örkened är värt sitt eget kapitel. På sidan 166 antyder han att Karl XI kan ha syftat till att helt utrota Skånes befolkning, socken för socken. Bortsett från det absurda i att på den tiden försöka avrätta kanske 150 000 människor så skulle ett dylikt företag ju vara helt kontraproduktivt ur krass ekonomisk synvinkel. Alla skatteintäkter skulle bortfalla för mycket lång tid, all skånsk produktion av för Sverige viktiga varor skulle förlamas etc.
Dessutom innefattar ordern för Örkened bara män som kunde bära vapen - inte åldringar, inte kvinnor och inte barn. Det Karl XI syftade till var, som Knud Fabricius uttrycker det (del III, s. 156): "at statuere et eksempel, der skulde skremme Göngerne fra flere ulovligheder".
Apropå detta med att "dömas uti Kungl. Maj:ts nåd och onåd": I Vigo Edvardssons "Snapphanekriget 1675-1679" (s. 71) omtalas ett sådant fall. Lars Mårtensson, prästson från Oderljunga, hade av Kungl. Kommissorialrätten dömts till just detta den 22 mars 1677. Han hade emellertid "inte aktat" detta utan umgåtts med snapphanar och varit närvarande när en svensk officer och dennes tjänare överfölls och den senare dödades i hans fars gård. Av denna anledning dömdes han till döden (han benådades senare av Karl XI).
Detta förefaller antyda att "dömas uti Kungl. Maj:ts nåd och onåd" var något slags villkorligt straff, vederbörande fick en varning och förväntades därefter sköta sig.
Detta förefaller antyda att "dömas uti Kungl. Maj:ts nåd och onåd" var något slags villkorligt straff, vederbörande fick en varning och förväntades därefter sköta sig.