Hittade ett intressant dokument på nätet angående krigsförbrytare i Finland och gjorde en hastig överättning till svenska av det som jag kopierar in här. Rubrik:
Också i Finland dömdes krigsförbrytare
Om fortsättningskrigets krigsförbrytelser har det debatterats livligt den senaste tiden. Ryska partisaners våld riktat mot civila i norra Finland har lyfts fram. Och andra sidan har det också framhållits krigsförbrytelser som skett i områden ockuperade av Finland.
I allmänhet när man talar om finska krigsförbrytare påminns man om de för krigsförbrytelser dömda politiska ledarna, men också den s.k. Lista 1: s fångar och deras osakliga behandling.
Ofta glömmer man att i Finland dömdes efter andra världskriget ca. 700 personer för olika krigsförbrytelser.
Till krigsförbrytelser menas finländska person och egendomsbrott utförda i fångläger som fanns på ockuperade områden samt andra brott begångna mot de sovjetmedborgare eller de allierade.
Domarna avkunnades i enlighet med den av Finland och Sovjetunionen slutna stilleståndsavtalet 1944, enligt paragraf 13. I enlighet med samma artikel dömde också i februari1946 åtta krigstida finska politiska ledare till fängelse.
Kontrollkommissionen utövade påtryckningar mot Finland
De Allierades kontrollkommission, och då speciellt dess ordförande A. A. Zhdanov, betonade att man skulle behandla krigsförbrytelser. Den finska regeringen fick den första noten angående krigsfångars dåliga behandling av kontrollkommissionen på hösten 1944. Samma höst skickade Zhdanov också den första listan på 61 personer som skulle anhållas för krigsförbrytelser.
Med denna lista som grund arresterades 45 personer, varav 14 dömdes till frihetsstraff och en till böter på våren 1947. Denna första lista blev också den sista som kontrollkommissionen skickade angående krigsförbrytelser.
Genast efter den första noten grundades i Riihimäki ett av försvarsministeriet underställt undersökningscenter om lägren för krigsfångarna. Men sedan kontrollkommissionen visat missnöje med dess verksamhet, lades övervakningskommittén ner och justitiedepartementet bildade avdelningen för krigsförbrytelser, under vilken fånglägrets undersökningscenter flyttades. Trots det beskyllde kontrollkommissionen Finlands regering för att konstra och krävde av regeringen bl.a. att information om vad som hade gjort för att de krigsförbrytarna som flytt till Sverige skulle tas tillbaka.
Regeringen lade kontrollkommittén att granskas av justitiekanslern och klara upp frågor angående 13: e artikeln. Men sedan Kontrollkommissionen varit missnöjd med dess arbete, upphörde övervakningskommiten och justitieministeriet bildade avdelningen för krigsförbrytelser, under vilken undersökningscentret för lägren för krigsfångar förflyttades.
Krigsförbrytelseärendena undersöktes enligt angiverier. Den första informationen gavs av ryska krigsfångar innan de for tillbaks till Sovjetunionen. Till kontrollkommissionen kom under våren 1945 några hundra anmälningar. I januari 1945 vädjade justitieministeriet genom tidningsannonser att medborgarna skulle avslöja brott begångna mot krigsfångar. Undersökningsarbetet utfördes av granskningscentret för krigsfångeläger, som också väckte talan mot de fyra domstolarna som verkat i Riihimäki för att enbart behandla krigsförbrytelser.
De flesta anmälningarna kom från finländare, de rysk anmälningarna minskade märkbart under sommaren 1945.
Hårda domar sällsynta
Ofta var angivarens uppgifter bristfälliga eller grundade på rykten, och ledde inte heller till åtal. I allmänhet var anmälaren en enskild person, ibland bara angiven med en signatur. Eftersom krigsfångarna också var placerade tillsammans med vanliga kriminella, angav gamla fängelsekunder fängelsets vakter för brott riktade mot krigsfångar.
Anmälningar gjorde också andra statliga undersökande delar: Statspolisen, inrikesministeriets undersökningsavdelning, fängelsernas undersökningsavdelning.
Vid slutet av hösten 1947 hade undersökningscentret för krigsfångeläger undersökt 4059 anklagelser, av vilka gavs 694 domar, eller 17 % ledde till fällande dom.
Över hälften av de straffade var underofficerare och soldater, officerare var mindre en var femte, bland dem en general och två överstar. Den största delen av de anklagade behandlades redan under 1945.
Närmare 60% av straffen var av längden 1-3 år, över tio års domar var några procent.
Fältdomstolarna gav, i alla fall i början, ganska milda domar, vilket kontrollkommissionen fäste uppmärksamhet på. Redan i januari 1945 skickade justitieminister Urho Kekkonen ett cirkulär, i vilket betonades internationella överenskommelsers och utrikespolitiska realiteters betydelse.
Fast kontrollkommissionens misstankar under våren hade minskat, tog Kekkonen också upp frågan i riksdagen sommaren 1945. Han förundrades över att domstolarna hade avkunnat så milda domar och att största delen av de straffade var meniga och inte de officerare som givit ordern.
Inga domar för diskriminering
Finska krigsförbrytare dömdes för, misshandel av krigsfångar, egendomsbrott, tjänstemannapliktens försummelse och dödande av krigsfångar. Alla domar var relativt klart uppklarade och definierade och domen välgrundad. Till skillnad från i Tyskland och en del andra länder, fanns det inga anklagelser för rashygieniska åtgärder, rasdiskriminering, människorätts kränkningar eller systematisk avrättning av krigsfångar. Sovjetunionen framställde heller inte sådana beskyllningar.
Justitieministeriets avdelning för krigsförbrytelser bestod av en erfaren tjänstemannakår som jurister. Undersökningscentret fungerade i Helsingfors fram till år 1948. I undersökningscentret verkade som mest över hundra brottsundersökare. De högsta brottsundersökarna var poliser eller officerare. Undersökningarna av krigsförbrytelser sköttes, efter kontrollkommissionens första påtryckning, med egna krafter och i egna domstolar utan undantagslagar.
I jämförelse med andra länder som stred tillsammans med Tyskland och de andra förlorarna i andra världskriget kom Finland lindrigt undan, t.ex. i Bulgarien, Rumänien och Ungern avrättades hundratals människor. I Finland var det bara lista 1:s fångar och krigsanklagade som behandlades utan grund och på ett moraliskt i betänkligt sätt.
Jorma Selovuori
6.10.2000
Skribenten är regeringshistorieforskare.
Hoppas inte översättningen är för stötig, men för de som kan finska finns orginaltet på
http://haku.verkkouutiset.fi/arkisto/Ar ... ri4000.htm
Den kunskap har om kriget, och tiden närmast efter det har jag till största del fått av att professor Matti Klinges utmärkta böcker om Finlands historia, och han nämner inte mycket om pressens debatter efter krigen.
...tackar!
