Religionens utveckling i sekulariserade västländer

[Nissemumrik]

Hallå alla!

Jag hade en fråga här som jag vill diskutera: I fattiga länder är människor i regel mer religiösa. Det kan förklaras med t ex att de har brist på något vilket då skapar ett religiöst behov (deprivationsteorin), och då söker ett svar på den orättvisa fördelningen hos en gudom, ungefär så.

Men hur ska man förklara att människor i vårt sekulariserade land (och även andra väst-nationer som USA och England) blir religiösa? Vi har ju inte brist på vatten och mat, i alla fall så har de flesta tillgång till rinnande vatten och ICA..

Varför blir människor i väst religiösa? Vad får oss till detta? Finns det en historisk förklaring, eller är det en sociologisk fråga?

Mvh // Mumrik

[Leonidas]

Hej!

Finns en dagsfärsk artikel i ämnet i dagens DN:http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp? ... nderType=2

Hoppas att det är till ngn hjälp.

[LasseMaja]

Det finns även en skillnad inom västerlandet. I USA så är graden av religiositet betydligt högre än i västeuropa. Även inom västeuropa så finns skillnader. Sedan tycker jag att man skall komma ihåg att de flesta inte "blir religiösa", utan att de föds in i det så att säga. Med religiösa föräldrar och släkt så blir det naturligt för många människor att själv leva på samma sätt.

[Widsith]

Och det kan vara något kemiskt:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp? ... nderType=1

[Nissemumrik]

Det finns även en skillnad inom västerlandet. I USA så är graden av religiositet betydligt högre än i västeuropa. Även inom västeuropa så finns skillnader. Sedan tycker jag att man skall komma ihåg att de flesta inte "blir religiösa", utan att de föds in i det så att säga. Med religiösa föräldrar och släkt så blir det naturligt för många människor att själv leva på samma sätt.

Jo jag känner till detta, men inte varför det är så. Jag menar, USA är definitivt mer religiöst än Sverige, Italien är troligen mer religiöst (OBS egen bedömning) än Danmark osv.

Men ändå undrar jag varför. Och som du säger, en förklaring kan väl förvisso vara att man föds in i det, men det gäller nog mer de etablerade religionerna. Det förklarar inte fenomenet med nyreligiösa rörelserer som t ex Scientologikyrkan och Hare Krishna, där det förvisso också finns barn som troligen tar efter föräldrarnas tro och värdering, men saken är att de även "raggar upp" folk på gatan samt kontaktar på andra sätt med flygblad etc, och i dessa fall räcker inte deprivationsteorin till för att förklara varför.

Vår välfärd skulle enligt deprivationsteorin (som den förstås av Charles Glock) göra att vi inte utvecklade ett religiöst behov, då vi inte har några materiella brister. Ändå söker sig människor till religionen. Varför det?
Är det en historisk process som vi inte sett slutet på och när började den i så fall?

DET är frågan jag söker svar på.

Och i regel är det väl så att fattiga länder som t ex Iran, Libanon, Pakistan, Bosnien, Afghanistan och Polen är mer religiösa än länderna i väst?

(...)

Hmm. En ny fråga som kommer upp är ifall det dessutom går att se skillnad mellan islamsk religiositet och kristen (katolsk, protestantisk, ortodox) religiositet? Finns det fler fundamentalistiska grupper i den muslimska världen än i väst?
Går det att dra en parallell till upplysningen i Europa, då Islam ännu inte haft någon Voltaire som skrivit "Krossa den skändliga!" om organiserad Islam och är det i så fall en sådan process vi kan se början på i mediauppbådet gällande de s.k. Muhammed-karikatyrerna?
Islam är ju runt 600 år yngre än kristendomen, så varför skulle det inte gå att se en liknande utveckling?
Det kristna Europa för 600 år sedan var inte så snälla som dagens sekulariserade..

Hur som helst,

Troligen finns det skillnader mellan islam och det sekulariserade väst, men det är ett för stort ämne att täcka på ett forum tror jag. Dessutom blir det balansgång mellan politik och historierelaterade ämnen då, och det ska väl undvikas här på skalman..

[Nissemumrik]

Tack för länkarna förresten, mycket intressant läsning!

[Dezert]

Hallå alla!

Jag hade en fråga här som jag vill diskutera: I fattiga länder är människor i regel mer religiösa. Det kan förklaras med t ex att de har brist på något vilket då skapar ett religiöst behov (deprivationsteorin), och då söker ett svar på den orättvisa fördelningen hos en gudom, ungefär så.



Mvh // Mumrik

Jag är inte bekant med någon deprivationsteori, men verkar det inte rimligare att vi i den "rika" delen av världen, med alla förutsättningar och möjligheter, 'hänger oss i synd' (i brist på mer illustrativa uttryck) och därmed anser religionens roll som förgången? För om man utgår ifrån antagandet att ett lands religiositet beror på dess befolknings brist på välstånd (eller utbredningen av den), hur förklarar man då förekomsten av stress, utbrändhet och andra psykiska åkommor i vårt samhälle som inte återfinns ens i mätbar grad i de "deprivationsdrabbade" länderna?
Ett taffligt försök till att skapa bilden av kulturell överlägsenhet, ges jag intrycket av att denna "deprivationsteori" går ut på.

[Nissemumrik]

Hallå alla!

Jag hade en fråga här som jag vill diskutera: I fattiga länder är människor i regel mer religiösa. Det kan förklaras med t ex att de har brist på något vilket då skapar ett religiöst behov (deprivationsteorin), och då söker ett svar på den orättvisa fördelningen hos en gudom, ungefär så.



Mvh // Mumrik

Jag är inte bekant med någon deprivationsteori, men verkar det inte rimligare att vi i den "rika" delen av världen, med alla förutsättningar och möjligheter, 'hänger oss i synd' (i brist på mer illustrativa uttryck) och därmed anser religionens roll som förgången? För om man utgår ifrån antagandet att ett lands religiositet beror på dess befolknings brist på välstånd (eller utbredningen av den), hur förklarar man då förekomsten av stress, utbrändhet och andra psykiska åkommor i vårt samhälle som inte återfinns ens i mätbar grad i de "deprivationsdrabbade" länderna?
Ett taffligt försök till att skapa bilden av kulturell överlägsenhet, ges jag intrycket av att denna "deprivationsteori" går ut på.

Deprivationsteorin vill förklara religiositet som en försvarsmekanism, ett sätt att förklara eländet och dess natur, "varför har alla de rika vita männen så mycket och vi i vår fattiga svarta familj ingenting?" Jo, för det är Guds vilja.

Ungefär så.

"Taffligt försök till att skapa bilden av kulturell överlägsenhet?"?

Hm. Låter lite nedvärderande tycker jag, men det var kanske meningen..

[a81]

I fattiga länder är människor i regel mer religiösa. Det kan förklaras med t ex att de har brist på något vilket då skapar ett religiöst behov (deprivationsteorin), och då söker ett svar på den orättvisa fördelningen hos en gudom, ungefär så.

Sekulariseringen i Europa har ju också sina rötter i upplysningstiden och framför allt i den efterföljande socialismen. Enligt en Eurostatundersökning som presenteras på Wikipedia är Tjeckien och Estland de minst religiösa länderna i Europa. Det är ju inte direkt Europas rikaste länder...

Sedan är ju problemet också hur man definerar religiös tro. I undersökningen finns svarsalternativet att "they believe there is some sort of spirit or life force". I Sverige svarar 53 procent så, men jag misstänker att många människor i andra, av tradition mera religiösa, länder svarar att "they believe there is a God" om de har en liknande livsåskådning. Om man slår ihop de som tror på Gud med dem som tror att det finns någon typ av "ande eller livskraft" får man i Sverige 76 procent. Min hypotes är alltså att summan av alternativen är relativt lika i de europeiska länderna, men att fördelningen varierar, delvis beroende på vad som är politiskt korrekt i olika länder. För Europa som helhet svarar 52 procent att de tror på Gud, medan 27 procent svarar att de tror på någon typ av "ande eller livskraft", summa 79 procent...

/a81

[Nissemumrik]

Åh, tusan! Så då är vi alltså religiösa här i landet ändå då..

Intressanta siffror, vore kul om du har fler på t ex hur många av de tillfrågade som var uttalat ateistiska, fanns det med i undersökningen?

[Lindir]

Sekulariseringen i Europa har ju också sina rötter i upplysningstiden och framför allt i den efterföljande socialismen. Enligt en Eurostatundersökning som presenteras på Wikipedia är Tjeckien och Estland de minst religiösa länderna i Europa. Det är ju inte direkt Europas rikaste länder...

De hör ju i och för sig också långtifrån till Europas fattigaste länder. Man får väl anta att det är många faktorer som spelar in, så kanske är det mer intressant att jämföra länder och regioner som är mer lika i övrigt, och då kan man å andra sidan se att Estland, som är det rikaste av de baltiska länderna också är det mest sekulariserade, att Tjeckien som är betydligt rikare än Slovakien också är betydligt mer sekulariserat, liksom att det industrialiserade västra Slovakien är betyligt mer sekulariserat än det fattiga östra Slovakien och det fattiga Syditalien betydligt mer religiöst än det rika Norditalien, osv.

Dock tror jag spontant inte så mycket på deprivationsteorin, utan skulle snarare vilja förklara skillnaden helt enkelt med utbildning. Ett högre välstånd ger större möjlighet till utbildning, och ett självständigt religiöst val är betydligt mer sannolikt bland människor som har utbildning och kunskaper om alternativen (samt de intellektuella redskapen att värdera och välja mellan alternativen).

I fattigare länder med låg utbildningsgrad är det alltså större sannolikhet att folk antingen behåller sin traditionella religion eller "faller offer" för missionärer från mer kristna eller muslimska länder, därav det till och med ökade stödet för de stora organiserade monoteistiska världsreligionerna i tredje världen, medan alltfler västerlänningar som uppfostrats till självständiga individualister med stor tilltro till sitt eget omdöme och sin egen förmåga att göra kloka val väljer att bryta med sin traditionella religion, antingen för att lämna religiositeten helt eller för att anta någon form av (i sammanhanget) alternativ religiositet (dvs vad som helst från att konvertera till katolicism, islam eller judendom till att hänge sig åt new age, satanism eller nyhedendom) eller bara bli någon form av odefinierbart privatreligiösa.

Det starkt avvikande mönstret i USA jämfört med andra västländer kan i så fall ha samband med att religiositet där i högre grad anses vara något individuellt och självvalt - i historisk avsaknad av statskyrka, med en stor del av befolkningen som kommit dit just i egenskap av religiösa dissidenter, till skillnad från i Europa, där Kyrkan traditionellt associeras med övermakten själv, dvs just den övermakt som den moderna, individualistiska västerlänningen lärt sig att ifrågasätta och opponera sig emot.

Jag kan kanske förtydliga med att jag inte menar att t ex svensken genom sin utbildning nödvändigtvis vet mer om religionerna (det går inte att komma ifrån att många tar avstånd från religionerna på grundval av en fundamental okunnighet om vad de egentligen går ut på ...) och alltså gör mer välgrundade val, utan snarare på att de genom sin utbildning, uppfostran och kultur har lärt sig att det är sunt och önskvärt att ifrågasätta och att gå sin egen väg - i USA likaväl som i Europa.

[Donkeyman]

Fast det som är mest intressant är väl ändå - på vilket sätt blir folk religiösa. Det är ju till exempel en enorm skillnad mellan att i och för sig vara troende Kristen men inte aktiv på något sätt och att vara Jehovas vittne eller sträng Læstadian. Precis som man har samma skillnad inom de andra religionerna.

Sedan är det ju så att (för att använda ett modeord) de "fundamentalistiska" är de som påverkar politiken. Inom den Amerikanska kristenheten, bland Israels sionister och bland muslimerna.

Det avgörande problemet är alltså - vad är det som förmår människor att låta en "extrem" religiös inställning styra livet. Till syvende och sist är det ju så att den stora massan av religiösa människor inte sympatiserar med de "fundamentalistiska".

[Nissemumrik]

Fast det som är mest intressant är väl ändå - på vilket sätt blir folk religiösa. Det är ju till exempel en enorm skillnad mellan att i och för sig vara troende Kristen men inte aktiv på något sätt och att vara Jehovas vittne eller sträng Læstadian. Precis som man har samma skillnad inom de andra religionerna.

Sedan är det ju så att (för att använda ett modeord) de "fundamentalistiska" är de som påverkar politiken. Inom den Amerikanska kristenheten, bland Israels sionister och bland muslimerna.

Det avgörande problemet är alltså - vad är det som förmår människor att låta en "extrem" religiös inställning styra livet. Till syvende och sist är det ju så att den stora massan av religiösa människor inte sympatiserar med de "fundamentalistiska".

Slogs av en tanke: De fundamentalistiska troende styr ju kanske mer över andra trossystems bild av den egna religionen än över sina egnas, och tvärtom. Medias bild av muslimer brukar ju omtalas såsom lätt färgad av svart t ex, tror inte det är muslimska journalister direkt..

[Markus Holst]

Är det egentligen alls möjligt att mäta graden av religiositet? Vi kan naturligtvis fråga folk på gatan om de tror på Gud, och då få olika svar på olika gator i olika delar av världen. Deras svar kommer bland annat att präglas av den på den aktuella gatan rådande konventionen. I Egypten är det till exempel inte comme il faut att hävda att man inte tror på Gud, medan det i Sverige snarare är tvärt om. Hos oss är det den som deklararerar sin tro som ansätts med frågor, medan det då i Egypten troligen är tvärt om.

Konventionen är alltså en viktig sak i sammanhanget.

Ytterligare en faktor i sammanhanget är hur folk förerställer sig Gud, gudsbegreppet alltså. Den som tror på Gud har fomrulerat sin uppfattning efter hur en existerande Gud kan vara. Om man är inpräntad med att Gud finns är det självklart den aspekten man lägger på det. Om man, som i Sverige, är inpräntad att Gud inte finns, gör sig naturligtvis de flesta en bild av en Gud som rimligen inte kan finnas och beslutar således att Gud inte finns.

Vilken bild man gör sig av Gud, ger alltså skillnad i svaren. Det är i mycket en kulturell fråga det med, eller skall vi kalla det uppfostran

Den tredje frågan i sammanhanget är vad som särskiljer en religiös människa från en icke religiös. Där kan vi ju ta USA som exempel. Kan man i de amerikanska kristna, se ett mer kristet beteende än hos den sekulariserade europén? På vad sätt är amerikanen mer kristen, än i sitt ord? Måhända är vi här tillbaka i konventionens makt?

En fjärde fråga är dyker också upp: Blir ekonomisk utveckling ett substitut för religion? Är ekonomisk utveckling ett tecken på att människan inte har funnit sin lycka? Är kanske religionen ett sätt inte att förklara orättvisor utan att ge mening i tillvaron, välstånd förutan? Är måhända strävan efter välstånd ett tecken på bristande lycka?

Men grundfrågan är intressant: Varför är bekännande människor i större grad fattiga, än ickebekännande dito. Jag har läst en artikel en gång, om att ju lägre BNP ett land har, desto långsammare går folket på dess huvudgata. Måhända är sambandet det omvända, men intressant är det likväl.

Ergo: Religiösa människor rör sig långsammare än sekulariserade, på samma sätt som jordens medeltemperatur är omvänt proportionell mot antalet befintliga sjörövare.

[Orm]

Jag tror att den så kallade deprivationsteorin har ett ganska lågt förklaringsvärde. Detta eftersom den angriper frågan från ”fel”, eller i alla fall ett mindre lämpligt, håll. Enligt min uppfattning är det skevt att betrakta religion som ett symptom av lidande, en simpel försvarsmekanism. Jag tror nämligen att alla människor föds med och bär inom sig ett slags andlig hunger, ett behov av att vara ”utvald” av något högre eller delaktig i någonting större än den egna personen, familjen eller vänskapskretsen. Historiskt sett har detta behov i hög grad yttrat sig i form av religiositet och vidskeplighet. Att dagens rika, sekulariserade befolkningar alltmer frångår detta välbekanta mönster, det vill säga vanan att upprätta religiösa och vidskepliga fantasiföreställningar, varigenom man intalar sig att det finns någon högre mening med tillvaron, tror jag främst beror på att det med den relativt nyfunna välmågan följer en hel uppsjö av alternativa sätt att bejaka nämnda urbota mänskliga andliga behov. Numera kan man likväl som genom gudstro få utlopp för sin spiritism och inbillningsförmåga genom tron på en rad andra uppdiktade fenomen och idéer. Det finns massor av färdigpaketerat hokus pokus i form av alternativa trosuppfattningar och livsstilar att vända sig till för den som söker fylla sin tillvaro med mening. Drivkraften jag beskriver är så pass stark att vuxna människor mot bättre vetande väljer att tro på saker som spöken, utomjordingar, magi, telepati, homeopati, healing etcetera. Det finns gott om fantasieggande fantasy/sci-fi-litteratur och -film att förlora sig i för den som inte är riktigt lika lättlurad (eller som momentant ”låter sig luras” om man vill se det så). Hårdrar man det hela, så kan man nog också säga att somliga får utlopp för sitt andliga behov genom att bita sig fast i ytterliga politiska åskådningar; veganer, miljökämpar, radikalfeminister samt höger- och vänsterextremister upplever troligen att deras ståndaktighet vad gäller att förfäkta den egna ”sanningen” som den allenarådande, bidrar till att bringa mening till deras liv (sättet på vilket de ”upphöjer” sin trosuppfattning till den enda sanna är fundamentalt likt det religiösa anhangets).

Kort sagt: religionens tillbakagång beror nog huvudsakligen på att den blivit konkurrensutsatt på ett sätt som aldrig förut.

Mvh, Orm