Hitler och Stalin - lika som bär?

[Andreas K]

Man använder alltså individen som vapen för att förtrycka individen kan man säga?
Individen och staten är samma sak, säger man, så staten vet vad individen (omedvetet) vill?

[Löwe]

Tack Robert!

Den socialistiske fackföreningskämpen George Valois, som 1925 grundade det första franska fascistpartiet, menade tvärtom att fascismen och kommunismen var två former av socialism, och därför att betrakta som "två bröder som är fientligt inställda mot varandra". De är bröder eftersom de "är en och samma reaktion mot den borgerliga och plutokratiska andan", och fiender enbart för att de har förverkligats i olika länder som av andra orsaker är fiender till varandra.

En och samma reaktion mot den borgerliga och plutokratiska andan? Nej, sannerligen inte!

Kommunismen är mot den borgerliga andan för att kommunismen gör anspråk på att företräda en proletär anda. Dessa står i motsatsförhållande mot varandra i egenskap av att en klass bör ta makten från en annan. Man är för en viss subkulturell anda inom nationen, och mot den andra andan.

Fascismen är mot den borgerliga andan, eftersom fascismen gör anspråk på att företräda en nationell anda. Denna nationella anda står i motsatsförhållande mot borgarandan, likaväl som proletärandan - då dessa båda bygger på den så förhatliga klasskampen. Den är mot alla subkulturella andor inom nationen.

Kommunismen är inte alls antiplutokratisk, även om den dock är antikapitlaistisk. Plutokrati är en högst materialistisk styrelseform som bygger på att pengar är makt. Genom att fördela pengarna till arbetarklassen vill man ge denna klass makt, vilket är en högst plutokratisk ståndpunkt.

Fascismen är däremot helt korrekt antiplutokratisk. Fascismen är antimaterialistisk och bygger på idealism, att idéerna och lidelsen ska vara basen för makt. Genom att ändra folkets attityd till pengar vill man avskaffa pengarnas makt.

...brödraideologierna står för samma kollektivistiska grundsyn...

Fel igen! De står inte för samma kollektivistiska grundsyn - snarare två helt olika kollektiva grundsyner.

Kommunismen står för en kollektivistisk grundsyn som går ut på att kollektivet kan lösa individernas problem. Kollektivismen är ett medel.

Fascismen står för en kollektivistisk grundsyn som går ut på att enbart kollektivet kan lösa kollektivets problem. Kollektivismen är ett självändamål.

...och kämpar om samma väljare, de utblottade, besvikna och rotlösa.

Kämpar de om samma väljare? Nej - i regel inte.

Kommunismen kämpar för proletariatet - de verkligt utblottade.
Man vänder sig inte till de som är besvikna utan snarare till dom som tror på att en ljusare framtid skall komma.
Man kämpar inte om de rotlösa, eftersom arbetarklassen i hög grad är en klass som har mycket starka rötter i egenskap av fackföreningar, kultur och mentalitet, med mera. Snarare kan man ibland mellan raderna märka en viss skepsis till trasproletariatet just eftersom de är rotlösa.

Fascism kämpar (empiriskt sett) för en lägre medelklass - som möjligen upplever sig förfördelade på olika sätt, men knappast kan sägas vara utblottade i en egentlig mening. Även ideologiskt sett påstår sig fascism kämpa för småföretagare, bönder hantverkare och andra, som snarare är rädda för att bli utblottade, vilket implicerar att de inte redan är detsamma.
Fascismen vänder sig till de besvikna, som tvivlar på att framtiden är ljus - och som därför är skeptiska till både demokrati, mångfald och fred.
Man kämpar om de rotlösa, de som har hamnat på glid med samhället och inte känner band till någon enskild grupp och som söker gemenskap. Det rotlösa trasproletariatet (exempelvis arbetslösa) är en av fascismens starkare stödgrupper, och den egentligen enda delen av arbetarklassen som tenderar att vara profascistisk.

Tysken Karl Marx bytte ut Hegels världsande mot de ekonomiska krafterna, och nationerna mot klasser. Vips hade han en teori om hur klasserna stred mot varandra och ekonomins utveckling avgjorde vilken klass som fick herravälde. Hegel såg historiens mål i den preussiska monarkin, Marx i proletariatets diktatur. Nationalsocialisterna i sin tur bytte ut Marx ekonomiska krafter mot naturen och biologin, och klasserna mot raser. Plötsligt handlade historien om olika raser som bekämpade varandra, och segraren utsågs av naturen. Proletariatets diktatur ersattes med det nazistiska tusenårsriket.

Marx såg inte historiens mål i proletariatets diktatur. Här blir det uppenbart att personerna bakom sidan är mycket okunniga om marxism. Marx såg som bekant historiens mål i det klasslösa samhället. Proletariatets diktatur var bara ett tillfälligt mellanstadium, som skulle vara under en begränsad tidsperiod. Utopia förverkligas senare och staten vittrar då bort som tvångsmakt.

Fascismens tusenårsrike skulle däremot vara en permanent diktatur - vilket fascismen öppet deklarerade och var stolta över. Statens roll som våldsmakt var också permanent.

Att fascism handlar om att byta ut klasskampen mot kampen mellan raser är väl minst sagt en förenkling. Exempelvis kan man då undra hur fascismen ser på historiens drivkrafter. Marxismen är historicistisk, på samma sätt som Hegel var. Fascismen var inte historicistisk, eftersom man såg framtiden som en upprepning av historien, där allt gick i cykler mellan olika nationers storhet och fall. Enligt marxismen gick historien framåt. Enligt fascismen upprepade sig historien gång på gång. Inte ens fascisterna själva trodde att deras stat skulle hålla för evigt. Tusen år är lång tid, men precis som romarriket räknade man med att fascismens imperium en dag skulle falla sönder. Det kommunistiska lyckoriket skulle dock aldrig falna någonsin, hur mycket vatten som än skulle rinna under Wiens broar.

I dåvarande skede är det kapitalisterna/judarna som suger ut mänskligheten, men snart kommer arbetarna/arierna slå tillbaka.

När kommunisterna säger att kapitalisterna är utsugare, handlar det om en ekonomisk mervärdeteori på matematisk grund. Utsugningen gäller här enbart arbetarklassen och absolut inte hela mänskligheten (exempelvis inte statstjänstemän i offentlig sektor eller för den delen arbetslösa). I internationella sammanhang anser ju till och med kommunisterna att arbetare deltar i utsugningen av fattigare folk, eftersom kapitalisterna mutar arbetarklassen med en mindre del av mervärdet.

När fascisterna anklagar judar för att suga ut mänskligheten menar man just hela mänskligheten - alla från läraren i Frankfurt auf Main över negerhövdingen på Bonga-Bonga-öarna till fattigbonden i Ukraina. Ingen - absolut ingen - utom judarna själva kommer undan det sionistiska oket. Det finns ingen ekonomisk grund till påståendet som är byggd på matematik och logisk deduktion. Snarare bygger anklagelsen mot judarna på nedärvda fördomar sedan medeltiden som knappast skulle låta sig inordnas i matematiska tabeller - men det var å andra sidan aldrig heller meningen eftersom fascism bygger på mytbildning och på antiintellektualism.

Arbetarna ska slå tillbaka mot kapitalisterna och arierna ska slå tillbaka mot judarna. Visst, men att a ska slå b och att x ska slå z, det kallar jag inte en likhet enligt transitivitetsvillkoret. Det sker helt oberoende av varandra, det är inget som är gemensamt med detta. Om folket enligt liberalismen ska slå tillbaka mot diktaturen - bevisar det på ett släktskap mellan liberalism, kommunism och fascism? Knappast - liknelsen är alldeles för allmänt hållen, och skulle kunna appliceras på precis vilken motsättning som helst - även de som finns utanför politiken. Argumentet håller helt enkelt inte, just för att det är alldeles för generellt och alltså inte explicit visar på ett särskilt samband mellan fascism och kommunism.

[Löwe]

Denna determinism är bakgrunden till den hysteriska tron på konspirationer som alltid florerar i de totalitära rörelserna. Om det inte går som man förutspått måste det ju bero på att mäktiga, hemliga sammanslutningar korsar Naturens och Historiens planer. Bakom de flesta problem ligger judar, kapitalister eller frimurare - eller fascister eller kommunister för den delen.

Bakom de flesta problem ligger, enligt kommunister, inte kapitalister utan kapitalismen som ekonomiskt system. En eventuell avrättning av alla kapitalister skulle alltså inte ändra förhållandena i grunden, eftersom det är de socioekonomiska strukturerna som skapar problem. Istället vill kommunisterna ersätta det gamla systemet med ett nytt.
Frimurare är så vitt jag vet inte hett byte för kommunister. Däremot är kommunismen allmänt ateistisk och negativ till religion, men det gäller i så fall alla religioner, inklusive hindusim och asatro.

Fascismen anser inte alltid att det ligger en jude bakom problemet. Enbart vissa fascister är antisemiter, medan andra inte är det. Antisemitism är heller inget unikt för fascismen, eftersom den också finns inom exempelvis katolsk samhällslära, radikal islamism med flera ideologier. En sak som däremot alla fascister anser ligga bakom problem, är saker som demokrati och korruption.
Fascister är i regel mot frimurare eftersom fascismen är starkt sekulär, om än inte ateistisk. Frimurare utgör en sluten grupp som inte kan kontrolleras av staten. Fascister brukar i regel tolerera religioner som underkastar sig de politiska imperativen - och kan inte kallas ateistisk.

Givetvis var det inte en rent vetenskaplig historieanalys som fick de totalitära tänkarna att sedan välja sida i den historiska kampen om tillvaron. Orsakssambandet gick oftast åt andra hållet, med de enklaste drivkrafterna som grundläggande orsak. Marx och Lenin bar på ett enormt förakt för borgarklassen, som sedan fick dem att formulera teorier som passade dem - på samma vis som Hitler föraktade judarna, och utifrån det utformade sin nationalsocialism. Men de tyska filosoferna hade givit en utmärkt mall som de kunde passa in sina hatideologier i. Och att denna filosofiska mall var så allmänt omfattad av intellektuella och av politiker i alla partier gjorde att idéerna fick legitimitet, och att kritikerna avväpnades.

Marx för sin del bar inte på ett starkt förakt för borgarklassen, däremot ett hat. Dock beundrade han vad borgarklassen åstadkommit, det vet alla som har läst manifestet. Återigen är det uppenbart att författarna bakom artikeln är mycket okunniga i marxism.

Hitler hatade onekligen judarna, och stora delar av Mein Kampf handlar om det. Man kan lugnt säga att han föraktade allt judiskt, utan omsvep.

Proletären eller ariern definieras bara utifrån sin grupptillhörighet och är bara god i den mån han uppfyller sina plikter. Även det blygsammaste inslag av själviskhet och privat sfär måste kvävas och en benhård moral av underkastelse och altruism uppammas. Kollektivets välgång är det enda viktiga, och vilka individuella offer som helst måste accepteras för det målet. Idén att individens intressen måste offras under gemenskapens, kallade Hitler den grundläggande förutsättningen i varje verkligt gott samhälle.

För fascismen gäller detta, för kommunismen är det helt felaktigt.

Individens roll har jag redan tagit upp, men låt oss se på själviskhet och privat sfär. Kommunister vill bygga en revolution på just att arbetarklassen i rent egenintresse ska störta borgarstaten och upprätta proletariatets diktatur. Det kan knappast kallas altruistiskt.

Fascismen bekämpar däremot all form av egoism, och uppmanar till just benhård moral. Över huvud taget är fascism, liksom för övrigt även konservatism, väldigt centrerad kring moralfrågor.

Det är detta kollektivistiska synsätt som förklarar kommunismens och nationalsocialismens ondska. Det ger rörelserna en fullständig relativism. Det finns inga verkliga, objektiva sanningar som man kan resonera sig fram till. Det finns bara olika klasser och raser som har motstridiga intressen och fundamentalt olika syn på tillvaron.

Fullständig relativism?

Fascismen är onekligen fullständigt relativistisk - då den bygger på den starkes rätt, pennalism och våld. Politik blir en kamp med ord och vapen, där den starke segrar just i egenskap av verbal och fysisk styrka. Fascismen är sann i egenskap av att ha en allsmäktig våldsapparat.

Kommunismen är extremt värdeobjektivistisk. Man har ett mycket konceptualiserat system, där man menar att människan går från olika stadier (stenålder-antik-feodalism-kapitalism-kommunism), där varje steg är ett steg mot mänsklighetens fullbordan. Politiken blir en kamp med ord och vapen här - men den starke segrar inte i egenskap av fysisk styrka, utan av att historiens lag gör att utvecklingen obönhörligen går framåt. Kommunismen är allsmäktig i egenskap av att den är en objektiv vetenskaplig sanning, alldeles oavsett om revolutionen kommer idag eller om två hundra år.

Så länge det gynnar kollektivet kan man göra vad som helst - bedra, misshandla, tortera eller mörda. Det är inga brott i egentlig mening eftersom brott och kränkningar inte definieras utifrån individer som drabbas, utan utifrån hur det går med klassen/rasen. Det är ingen slump att både Hitler och Lenin öppet hyllade lögnen som politiskt medel, och ansåg att man kunde ljuga för vem som helst i enorm skala.

Medlen var i många avseenden mycket helgade av ideologiernas mål - här ger jag faktiskt artikelförfattarna rätt. Men målen var som bekant olika. Hitler hyllade lögnen, vilket är känt från Mein Kampf. Lenin hyllade inte lögnen öppet vad jag vet. Dock ljög han gärna.

Att politiker ljuger är väl inget unikt för just fascism och kommunism? Snarare säger man väl att alla politiker ljuger i viss utsträckning - även om det klart är grovt generaliserande och stigmatiserande för politiker som grupp. Eftersom likheten fascism-kommunism och lögn; inte är explicit, utan snarare allmän; så duger det dåligt som bevis på släktskap.

Och det är följdriktigt att de var motståndare mot den västerländska traditionen av konstitutionellt statsskick och styre under lag. Härskaren ska få besluta vad som helst oavsett om det är lagligt eller ens i enlighet med partiets program och bestämmelser - Lenin ersatte lagar om fri- och rättigheter med "det revolutionära samvetet", Hitler med "partiets högre lag". Dessa stod i överensstämmelse med den enda verkliga lagen: Historiens respektive Naturens.

Man kanske inte bör bedöma fascism och kommunism enbart utifrån Hitler och Lenin?

Tredje riket saknade en begränsande konstitution för ledaren, men existerade enbart i 12 års tid. Sovjetunionen fick så småning om en konstitution som begränsade ledargarnityrets makt - om än väl så litet sett ur ett västerländskt perspektiv. Det faktum att Chrusjtjev avsattes utan våld bevisar att man hade lagar som reglerade ledningen - och Chrusjtjev var ju heller aldrig någon diktator på det sätt som Stalin var. Att sedan Tredje riket hade en västerländsk lagstiftning gällde i det stora - dock inte på politikens område. Vad gällde exempelvis arvsrätt, handels- och avtalsrätt var Tredje riket knappast unikt. Sovjetunionen kan dock inte anklagas för att ha haft en västerländsk lagstiftning, men hade ju inte haft det innan kommunismen heller.

Kommunismens och nationalsocialismens projekt är historiskt unika. Det handlar inte främst om att ta makten eller att tvinga människor till vissa handlingar, utan att skapa ett helt nytt samhälle i enlighet med natur eller historia, och en helt ny människa som vill axla sin roll som god och självuppoffrande medlem av kollektivet.

Båda ideologierna var revolutionära - fascismen hade dock nationens blomstring som mål, medan kommunismen snarare hade statens bortdöende som mål. Återigen är likheten väl vag för att kunna påvisa släktskap. Liberalismen var en gång revolutionär, liksom etatismen i vissa länder i tredje världen. Ej heller dessa kan sägas vara besläktade med varken fascism eller kommunism.

Partiaktivisterna skulle svetsas samman hårt genom direkt gemensam handling, inte minst bestialiska våldsdåd. Lojalitet och självuppoffring var de främsta dygderna.

Fascism ja, kommunism nej.

Det är typiskt att de totalitära staterna ofta avvisade utomstående intellektuella som ville försvara deras politik: De ville inte ha självständigt tänkande människor ens som anhängare, det var just självständigheten som skulle utrotas, och okritisk lojalitet och offervilja skulle sättas i dess ställe.

Vet författarna inte att Sovjetunionen hyllades av tonvis intellektuella? Att kommunisterna var starka i Hollywood? Och att dessa tacksamt utnyttjades av Sovjet för olika politiska ändamål?

Fascismen är dock helt korrekt en extremt antiintellektuell ideologi.

Nähä, jag hann inte med hela idag heller. Sov gott...

[LasseMaja]

Löwe, kom bara ihåg, det är inte nödvändigt att motsäga allt som de politiska extremisterna skriver på sina hemsidor!

Men, bra gjort iallafall!

[Löwe]

Löwe, kom bara ihåg, det är inte nödvändigt att motsäga allt som de politiska extremisterna skriver på sina hemsidor!

Men, bra gjort iallafall!

Tack så mycket! Även mittenextremism måste ju granskas!

(nån som minns Hasse och Tages travestering av KPMLr i form av centerpartiet? - mycket skön humor)

De måste granskas särskilt eftersom man ofta fått lära sig själv i skolan att fascism och kommunism är samma sak, att det är ondskan i köttslig form etcetera. Detta är inget försvar av varken fascism eller kommunism - men jag vill ge en objektiv bild. Både fascism och kommunism är två ideologier, och som redan nämnts - det är inte ideologier som dödar. I praktiken vet vi att Hitler inte följde de fascistiska idealen, lika lite gjorde Stalin så för kommunismen. Självklart bör kommunism och fascism kunna kritiseras som ideologier - men också just som det och inget annat.

Jag fortsätter:

Det unika projektet kräver en unik stat: den totalitära. Allting och alla måste syfta till att tjäna staten och dess mål, varenda individ och institution ska smidas om till en kugge i det historiska maskineriet.

Som sagt: den fascistiska staten var ett permanent självändamål. Proletariatets diktatur var bara ett verktyg för att uppnå statens bortdöende.

För de totalitära blir t ex "konst för konstens skull" en förgriplig idé. Konsten och kulturen hade som enda syfte att vara propaganda för härskarens idéer. Därav den uppseendeväckande likheten mellan konsten i Sovjet och den i nazi-Tyskland - avbildningar av ledaren, lyckliga undersåtar, bilder ur kampens historia, muskulösa arbetar/arier-förebilder osv.

Bilder av lyckliga människor finns även i amerikanska Hollywoodfilmer, och är inte detta propaganda så säg? Att sedan Tredje riket och Sovjetunionen (delvis) samexisterade tidsmässigt har ju också gjort att konsten per automatik liknar varandra eftersom all konst följer tidsandan. Jämför gärna sovjetisk och tysk propaganda med amerikansk och brittisk (från andra världskriget) och ni finner många likheter!

I synen på t ex arkitektur rådde ömsesidig uppskattning. Tyskarna älskade de ryska monumenten och Hitlers arkitekt, Albert Speer, efterapade kommunistiska arkitekters skisser. Stalin berömde de nazistiska konstnärerna och ansåg att Speer gjorde underbara byggnader.

Och sen när blev likheter i konstsmak en politisk släktgen? Självklart beundrar man alltid vacker konst, oavsett om den är gjord av nazister, kommunister eller några andra.

[Löwe]

Därför blev terrorn en central uppgift för statsapparaten. I traditionella, auktoritära diktaturer minskar terrorn då allt motstånd är krossat. Eliten har då säkrat den makt och rikedom de eftersträvat. Men de totalitära diktaturerna hade en mycket större uppgift, att förverkliga den sanna utvecklingen. Tvärtemot situationen i andra diktaturer tilltog därför terrorn då motståndet och oppositionen mot regimen var nedslaget. Det var då de kunde påbörja sin verkliga uppgift: att utrota de raser och klasser som stod i vägen för historiens naturliga utveckling.

Terrorn dog ju ut i Sovjet efter ett tag - liksom den har gjort det även i Kina och Chile efter en inledande period av terror. Tredje riket existerade trots allt bara i tolv år. På så sätt liknar fascsimen och kommunismen de andra diktaturerna, och är knappast unika.

Det är detta som gör de totalitära folkmorden unika. De mördade inte individer för att de handlade eller tänkte felaktigt, de utrotade individer för att de tillhörde en grupp - t ex för att de var judar i nazi-Tyskland, eller för att de var kulaker i Sovjetunionen.

Knappast sant för Sovjets del, då de flesta kulaker snarare blev deporterade, och där även trogna kommunister hamnade i Gulag. Ingen gick riktigt säker, men ingen var heller på förhand dömd till döden i egenskap av grupptillhörighet.

Judarna i Tredje riket däremot - hade en säker död framför sig i gaskammaren.

Historiedeterminismen gjorde att de som utförde brotten, mördare och lägervakter, egentligen inte ansåg sig ha något individuellt ansvar för sina handlingar. De var bara andens/historiens/naturens redskap för att genomföra det nödvändiga. Historien hade redan uttalat dödsdomen, partimedlemmen hade bara att utdela straffet. Det hade inte i sig att göra med att tyskar eller ryssar skulle vara mer bestialiska än andra människor.

Huruvida enskilda lägervakter ansåg sig ha ansvar är omtvistat - lika väl som det är omtvistad att det var rimligt att terrorbomba Dresden. Vilket ansvar hade sir Harris? Var han en man som lydde order, eller en fri människa som gjorde ett val? Vi skulle nog säga att han gjorde ett val, men själv såg han sig kanske bara som en lydig soldat.

Det var bara när Hitler slöt sig samman med konservativa nationalister som stod industrin nära som han kunde utnyttja deras ekonomiska medel. Först 1932, året före maktövertagandet, fick nazisterna några substantiella företagarbidrag. Det enda alternativet var då kommunisterna, och kapitalisterna var mer rädda för att bli mördade av dem än att bli kontrollerade av nazisterna. Att företagarna efter Hitlers maktövertagande lydde hans order var mindre ett ideologiskt val, och mer en insikt om att de annars hade mördats eller satts i koncentrationsläger. Man förstår hur lite det gör en koppling nazism/kapitalism befogad då man inser att kapitalisterna som samarbetade med Hitler - tyska företagare som Krupp, Thyssen, Stinnes - var precis samma personer som femton år tidigare påverkade den tyska regeringen att stödja Lenin och bolsjevikerna som Sovjetunionens härskare.

Att kapitalisterna stödde Hitler är även här erkänt. Kapitalisterna hade kanske föredragit en högerregering, men då kan man ju också undra varför man valde att inte stödja dessa? Eller varför man inte valde att samarbeta med socialdemokraterna, som var ett större - och dessutom demokratiskt - parti? Men åter igen - Hitler försvarade vid den tidpunkten företagens intressen. Han hade lovat att de skulle fortsätta vara herrar i eget hus. Något inflytande åt arbetarna ville kapitalet inte ha - oavsett om de krävde reformer eller hotade med röd terror.

De tyska storkapitalisterna valde att stödja Lenin i slutet av första världskriget. Det är inte konstigt - det var i rent militärpolitiskt intresse. Man ville skapa kaos i Ryssland, vilket också blev följden. De tyska kapitalisterna bevakade alltid sina intressen. Både med Lenin och Hitler. Den skillnaden - att de hjälpte Hitler att ta makten i det egna landet, och Lenin att ta makten i ett främmande land - kan ändå inte kallas oväsentlig.

[Löwe]

Nationalsocialism och fascism kallas regelbundet för "högerextremism", och eftersom höger också betecknar liberala idéer ska associationerna gå till kapitalism och västerland.

Liberalism är ursprungligen en vänsteridé, dock borde den idag betraktas som en mittenideologi. Begreppen höger och vänster kommer som de flesta vet från franska revolutionen. Högern var de som ville bevara, vänstern var de som ville förändra. Innebär det då att Hitlers enpartistat var vänstervriden när han gjorde om Tyskland? Att Thatchers nedskärningar av offentlig sektor och kamp mot facket stod för en vänsterpolitik? Eller att kommunisterna i Ryssland på 80-talet var högervridna eftersom de inte ville avskaffa enpartistaten? Att Kuba är en högerdiktatur eftersom Fidel har suttit i en massa herrans år?

Knappast. Det som utmärker högern är:
Tron på nationen som sammanhållande enhet.
Moral och värderingar skapar ett bra samhälle.
Privat ägande.

Vänstern då;
Tror på internationell förbrödring.
Ett bra samhälle skapar goda människor.
Kollektivt ägande.

Jag kan skriva en mycket längre lista. Ingen högerideologi faller in i alla kriterier (om man även ska ta med de som jag utelämnat), inte heller någon vänsterideologi. Dock måste man säga att fascismen stämmer väl på både synen på nation, moralism och privat ägande.

Likaså är kommunsimen internationalistisk, har en mycket strukturfunktionalistisk syn på moralfrågor, och är klart positiv till kollektivt ägande.

Att kalla fascismen för en vänsterideologi vore sannerligen att kalla karpen för ett lamm. Fascismen hatar vänstern, och en av de få saker som förenar precis hela vänstern är antifascism. Fascism brukar enligt konventionen kallas höger, dock kallar de sig själva för mitten. Men frågan är om vi inte borde kunna godtaga att fascismen är en extremism för det första? Och att den har mer gemensamt med kriterierna för högern än för vänstern?

Med två ja för frågorna kan vi avfärda tanken om att fascismen är en vänsterideologi.

Hitler är det kapitalistiska samhällets logiska slutpunkt, försökte Sovjetunionens marxister slå i folk. En bisarr idé som faller på att Tyskland på 1930-talet var det minst kapitalistiska av alla industrialiserade stater, och snarast utmärktes av frånvaro av en borgarklass.

Hitler var en agent för kapitalistklassens intressen, vilket delvis berodde på taktiska överenskommelser. Att kapitalism leder till fascism är dock inte bevisat. Fascism är ideologiskt sett antikapitalistisk, men har i nästan alla företeelser på jorden kompromissat fram en fasciststat som lämnat kapitalismens ekonomiska strukturer i stort orörda. De inskränkningar som fanns i form av lagstiftning skiljer sig inte nämnvärt från exempelvis krigsekonomin i liberala eller konservativa stater som varit kapitalistiska.

Att Tyskland, som alltid betraktats som kälkborgerligt, skulle saknat en borgarklass under Hitlers styre, finner jag mycket främmande. På vilket sätt upphörde borgarklassen att existera i samband med Hitlers maktövertagande? Inget!

De har påstått att Hitler var storfinansens sista bastion mot kommunismen, och försökt utmåla honom som kapitalets marionett som snällt lät storföretagarna behålla sina företag när han kom till makten.

Det enda alternativet var då kommunisterna, och kapitalisterna var mer rädda för att bli mördade av dem än att bli kontrollerade av nazisterna.

Att kapitalism och fascism gick hand i hand är inte omtvistat - uppenbarligen inte ens av författarna själva. Vem styrde vem?

Det faktum att kapitalisterna tilläts göra profiter under brinnande krig, när varje riksmark kunde behövas till det totala kriget, ger kanske en ledtråd om att kapitalisterna inte gick helt i Hitlers koppel. Att sen en brutal diktator skulle agerat marionett är ju förstås något som kommunister får bevisa. Ingen kan dock tvivla på att tyska kapitalister på intet sätt begrät fascismens nedslagande av varken den högljudda demokratin, de hungriga arbetarnas lönegnäll, eller för all del det faktum att kommunister äntligen slutade organsiera strejker eftersom de satt inlåsta. Min ståndpunkt är att de samarbetade med varandra, men ingen sida dominerade den andra helt.

Nationalsocialismen är en socialism

Och Deutsche Demokratische Republik var en demokrati? Är solkatten en katt? Likheter i ord ska aldrig tas för något annat än just detta. Det är innehållet som räknas!

I praktiken utövade nazisterna och kommunisterna samma ekonomiska politik. När de tagit över Tyskland förverkligade nationalsocialisterna, trogna sitt namn, en fullfjädrad socialistisk planhushållning. Det är ett faktum som ibland har glömts eftersom företagsägarna ofta behöll administrationen och det formella ägandet av företagen. Men makten över samtliga ekonomiska beslut förlades till staten, och bara om företagarna gjorde exakt som nazisterna krävde fick de behålla sin ställning. Bonniers världshistoria beskriver processen:

"Statens kontroll av arbetsförhållanden och produktion växte snabbt. Varje företag fick efter hand en bestämd tillgång av råmaterial eller halvfabrikat med noggranna föreskrifter om produktionstid och produktionsresultat. Varje avvikelse betraktades som sabotage. Näringslivet underordnades ett Reichswirtschaftsministerium, som genom arbets- och företagarråd, samordnade under ett riksarbets- och riksföretagsråd, utövade en alltmer ingående kontroll av näringslivet."

Både Tredje Riket och Sovjetunionen hade planekonomi. Dock hade tyskarna en kapitalistisk planekonomi, till skillnad från ryssarna. Kapitalism bygger på privat ägande - punkt slut. Om staten bestämmer mängder, kvoter och priser, men lämnar profiträtten orörd så råder kapitalistisk planekonomi. Att alla planekonomier skulle vara socialistiska är rent båg, även det antika Egypten var en planekonomi, dock ej särskilt besläktad med de marxistiska idéerna. Dessutom har det funnits socialistiska marknadsekonomier, Sverige och Jugoslavien till exempel. Men det hör inte hit.

Nazisterna införde i praktiken en kopia av den kommunistiska planekonomin, som Lenin i sin tur hade modellerat efter den tyska planhushållningen under första världskriget.

Kopia av den kommunistiska planekonomin? Som sagt, den fascistiska staten ägde inte företagen, vilket också gjorde att man inte kunde kontrollera mervärdet i den direkta bemärkelse som gick under kommunismens socialistiska planekonomi.

...skillnaden var att Hitler inte kastade ut de personer som tidigare administrerade institutionerna - liksom han inte gjorde det på andra områden, t ex i militären och pressen. Hans första intresse var effektivitet, och den gamla direktörsklassen kunde vara mer effektiv än lekmän bland partimedlemmarna. Han hade lärt sig av Lenins misstag att slänga ut företagarna i stället för att utnyttja dem.

De radikalaste nazisterna ville förstatliga alla institutioner, och besätta alla poster med övertygade nationalsocialister. Men Hitler kunde svara att:

"Detta är socialism - inte sånt strunt som ägandet av produktionsmedlen. Vilken betydelse har sådant, om jag i stället inrangerar människorna i en fast disciplin som de inte kan undfly? Låt dem äga mark eller fabriker om de vill. Det centrala är att staten, genom partiet, är allenarådande över dem, oavsett om de är ägare eller arbetare. Allt det är oväsentligt. Vår socialism går mycket djupare…Varför skulle vi behöva socialisera bankerna och fabrikerna? Vi socialiserar själva människorna."

Helt klart gjorde Hitler en god bedömning i att bevara direktörerna istället för att ersätta dem med partifunktionärer.

Att Hitler måste försvara sin kompromiss med storkapitalet för vissa medlemmar som mår illa av den förhatliga kapitalismen är något som jag kallar retorik. Alla politiker använder retorik, då de försvarar inkonsekventa beteenden - vilket är en förutsättning. Fascismen var principiellt antikapitalistisk. Det betyder inte att de gjorde verklighet av sina drömmar.

När Hitler använder socialisera, gör han det just i en mental mening. Psykologiskt sett talar man också om socialisering, när man anpassar sig till gruppen. Ordet socialisera är en så kallad homonym, ett ord med två skilda innehåll. Å ena sidan kan det vara ett psykologiskt begrepp som handlar om anpassning, uniformering av värdering. Det var den socialisering som Hitler talade om. Å andra sidan kan det betyda en kollektivisering av produktionsmedlen rent ekonomiskt, det är den marxistiska beteckningen.

När fascister ibland använder ordet socialism är det alltså inte något som betyder kollektivt ägande, internationalism och tandvård åt alla. Det handlar om att alla ska ha gemeskap genom staten och partiet. Dock gäller den allmänna konventionen kring ordet socialism just kollektiv ägo med mera.
Att kalla fascismen, eller nationalsocialismen, för en socialism är då absurt. Därför att själva ordet har en helt annorlunda innebörd. Det beror på ett missförstånd.

Men som jag sa, nationalsocialismen är ingen socialism, lika lite som folkdemokratin i Östtyskland var demokratisk. För övrigt är solkatten ingen söt kissemiss, utan en reflex från klockor.

Av de interna samtalen i ledarkretsen framgår det emellertid tydligt att Hitler planerade att efter kriget, i lugn och ro, förstatliga den tyska företagsamheten även formellt och rensa ut de gamla kapitalisterna när det utbildats kompetenta nazister. Liksom Marx avskydde han särskilt aktiebolag eftersom de gjorde det möjligt för ägare och spekulanter att tjäna pengar utan att få valkar i händerna.

Kanske ville Hitler göra detta. Om det vet vi inget. Vad vi dock vet är att ingen fascistregim som blivit långlivad gjort detta. Varken Franco, Salazar, Pinochet eller Chang Kai-Shek har mig veterligen gjort så. Kanske finns det något undantag, men regeln är tydlig - fascism bygger på privat ägande.

Att Hitler rent moraliskt var mot aktiebolag var dock som sagt en moralfråga. För Marx var det snarare fråga om ett ineffektivt system, som var dömt till att misslyckas oävet dess moraliska innehåll.

På ett banbrytande vis förstatligades även välfärden i Tyskland, så att flera utländska socialister faktiskt såg det som ett socialt föredöme. Alla fria föreningar förbjöds och ersattes av statliga som tog hand om varje aspekt av människans liv; statliga socialförsäkringar infördes och byggdes ut; till och med fritiden förstatligades med lagstadgad ledighet, organiserade semesterresor, och obligatoriska sportaktiviteter. Staten finansierade all kulturkonsumtion, som alltså blev gratis, och i samtidigt likriktades fullständigt. Skatterna chockhöjdes och på mindre än tio år infördes 58 nya ämbetsverk för byråkrati och kontroll.

Att ha statlig sjukvård är inte det samma som socialism. Snarare blandekonomi. Socialism innebär också statliga gruvor, elkraftverk, tågnät, fabriker, skogar och butiker.

Det fanns säkert många socialister i utlandet som såg Tysklands sjukvårdspolitik som ett omdöme. Faktum var att tysk sjukvård vid den tiden var i internationell toppklass - det är ingen skam att säga att Tredje Riket även hade sina fördelar. Den som säger att Fördelarna väger tyngre än nackdelarna kan man dock misstänkliggöra.

Skatter brukar vara höga i, och före, krig. Här skiljer sig knappast Tyskland från exempelvis andra länder där man finansierar krigsmakten via skattsedeln.

En fullständig valutareglering infördes och den frihandel som fanns avskaffades. Offentliga arbeten i enorm skala för främst motorvägar, järnvägar och bostäder, initierades. Efter det sovjetiska exemplet infördes tvångsarbete för alla män - en idé som redan Marx och Engels kom på och förespråkade i det första utkastet till Det kommunistiska manifestet.

Protektionism och autarki brukar även det föregå krig, i stater som planerar anfallskrig (eller befarar försvarskrig).

Offentliga arbeten för järnvägar och Autobahn initierades. Det gjordes liknande program i USA under Roosevelts New Deal. Var USA fascistiskt? Knappast. Konjunkturpolitik kallas detta, och är även populärt bland socialliberaler.

När den amerikanske ekonomen George Reisman studerade Sovjets och Tysklands ekonomi hittade han ingen skillnad, utom färgen på skjortorna:

"I nazi-Tyskland kontrollerade staten alla priser och löner och bestämde vad varje företag skulle producera, i vilken mängd, med vilka metoder, och vem som skulle få produkterna. Det var ingen fundamental skillnad mellan nazisterna och kommunisterna. Medan kommunisterna i Ryssland bar röda skjortor och hade femårsplaner, hade nazisterna i Tyskland bruna skjortor och fyraårsplaner."

Ingen fundamental skillnad? Återigen mervärdet, profiten är skillnaden mellan socialistisk och kapitalistisk planekonomi. Om man har socialism så tillfaller mervärdet staten/kooperativet/det arbetarägda företaget efter investeringsbehov. Om man har kapitalism tillfaller mervärdet kapitalisten/ägaren - som alltså inte måste ge bort det.

Att sedan Sovjet hade planekonomi i fredstid till skillnad från vad de flesta fascistsystem haft, säger väl lite om fundamental skillnad. Tredje Riket existerade som sagt bara 12 år, antingen rustande för krig eller deltagande i det. Hur ett fredligt fascisttyskland skulle sett ut vet ingen. Men återigen, titta på andra länder!

Det var sådana likheter som gjorde att Hitler i ett anförande i februari 1941 hävdade att "i grund och botten är nationalsocialism och marxism samma sak". Och inte utan viss rättvisa kunde han påstå att: "Jag är inte bara marxismens besegrare, utan man kan också säga att jag är den som förverkligar marxismen.".

Samma sak? Hitler var ingen obegåvad retoriker - men han höll inte så hårt på begreppsapparaten. Marxism bygger på klasskamp. Fascism gör det inte. Hur det kan bli samma sak är verkligen en gåta. Det besvärar dock inte författarna.

Hitler besegrade marxismen på hemmaplan (men åkte på stryk senare när han trodde det var lika lätt i österled). Att han skulle förverkligat marxismen bevisar bara vilken flummig virrpanna Hitler var. Varför förverkliga något som man bekämpat och besegrat? Återigen retorik och en stor brist på logisk intellekt.

Nazisternas ideolog, Joseph Goebbels, intygade släktskapet mellan ideologierna, och förklarade att det var just därför bråket mellan dem blev stort och allvarligt. Han var varken den förste eller siste att tycka att kättare är värre än hedningar:

"Vår kamp mot bolsjevismen är inte en kamp mot, utan tvärtom en kamp för socialismen, en kamp som inspirerats av den djupa övertygelsen att den sanna socialismen bara kan förverkligas om den vulgäraste och mest komprometterade ättlingen av socialismen…först elimineras."

Sann socialism var som sagt för fascisterna en socialism med privat ägande, klasskorporatism samt nationell chauvinism. Återigen ett ord med olika meningar.

Hitler konstaterade:
"Jag har lärt mig mycket av marxismen, vilket jag inte tvekar att erkänna. Skillnaden mellan dem och mig är att jag verkligen har genomfört vad dessa pratkvarnar och pennfäktare bara försiktigt har påbörjat…Jag behövde bara logiskt utveckla vad socialdemokraterna hela tiden misslyckats med på grund av deras försök att göra det inom den demokratiska ordningen. Nationalsocialism är vad marxismen skulle ha kunnat bli om den hade brutit sina absurda och artificiella band till den demokratiska ordningen."

Exakt vad är det som Hitler utvecklat från socialdemokrati och marxism? Det framkommer inte - kanske har författarna heller inget att visa upp?

I de fall som marxister bröt med demokratin och internationalismen, som t ex Stalin gjorde, så kunde de röna stor välvilja. Hitler kallade honom "Stalin, geniet" och i bordssamtalen uttalar han sin beundran över att även Stalin insett att en hög kulturell nivå skapas genom "inskränkandet av den individuella friheten", eftersom friheten bara håller människor kvar på apstadiet. Hitler tyckte att Stalin hade åstadkommit "en slags slaviskt-moskovitisk nationalism", och ansåg att kommunisternas fullständigt hänsynslösa kontroll visade på en revolutionär anda som han till sin besvikelse saknade hos sin allierade, det fascistiska Italien. Men även Mussolini kände igen sig i Sovjetunionen som enligt hans mening hade uppnått "en sorts slavisk fascism".

Hitler tyckte att Stalin var ett geni. Och? Man kan beundra sina motståndare - utan att dela deras åsikter.

Mussolini föraktade allt som hade med Sovjetunionen att göra. Han kritiserade till och med Hitlers pakt med Sovjet för att vara prokommunistisk!

Stalin byggde upp en stark stat, kring en ideologi mer än kring en nation. Sovjetunionen var ett multietniskt samhälle, så man får väl se Hitlers beundran som en gnutta missriktad i sammanhanget - om den nu existerade.

[Andreas K]

Intressant läsning. Men borde inte det här ligga någon annanstans? Exempelvis "Historiska källor och litteratur" eller liknande?

[Löwe]

Andreas K, jag la in det här för att tråden handlar om Hitler och Stalin. Dels behandlas ämnet även i artikeln. Dock finns även vissa filosofiska aspekter, som är mer tidlösa. Om moderatorerna vill flytta på det är det deras bedömning att göra. Jag själv tyckte dock att det passade in.

När ideologierna är så snarlika är det inte konstigt att de har utövat lockelse på samma människor. De många personöverlappningarna är ett exempel på det. Ledande fascister och nazister kom ofta från olika socialistiska grupper.

Kanske, kanske inte. Många av Hitlers väljare var missnöjda liberaler. Är liberalismen och fascismen också släkt? Svaret är givetvis nej - folk kan byta åsikter likaväl som folk kan konvertera till andra religioner. Om en kristen konverterar till shintobuddhism påvisar det ringa samband mellan de två religionerna.

Man har gissat att nästan en tredjedel av medlemmarna i nazisternas stormtrupper, SA, var gamla kommunister.

Gissa friskt kostar inget, men vill man bevisa något bör man ha mer än gissningar till sitt försvar, anser jag.

Hitler understödde aktivt förhållandena. Småborgaren och socialdemokraten kunde aldrig bli en verklig nationalsocialist, förklarade han, men det kunde kommunisten:

"Det finns mer som förenar oss med kommunisterna än som skiljer oss åt. Framför allt finns där den sanna revolutionära känslan som lever överallt i Sovjet utom där det finns judiska marxister. Jag har alltid hållit denna sanning i minnet och har givit order att alla gamla kommunister ska accepteras i partiet omedelbart."

Och? Vad försöker man säga? Att fascism och kommunism förenas av den revolutionära känslan? Nå väl, båda ideologierna var revolutionära, så långt allt rätt. Men som sagt - det är inget unikt för dessa två ideologier.

När en politisk rörelse börjar tänka i termer av konflikter mellan grupper och av kollektiv skuld blev det lätt att hatet urartade och riktades mot klassiska, urskiljbara grupper: homosexuella, utlänningar, zigenare, och inte minst judar.

Sen när blev kommunismen homofob? Kommunism står snarast för sexuell nivellering.

Många kommunister var judar, och många judar var kommunister. Jag känner ej heller till att kommunister skulle vara mot zigenare i större utsträckning än andra (däremot är det ett tragiskt faktum att zigenare rent allmänt är utstötta).

"Antisemitism är dumbommarnas socialism" förklarade Lenin. Och i så fall styrs socialistiska regimer i allmänhet av dumbommar, för det är mycket vanligt att dessa har förfallit till judeförföljelser. Det gäller bl a Lenins efterträdare, Stalin, som redan på 30-talet avrättade de judiska intellektuella och förbjöd judiska skolor och tidskrifter. Efter andra världskriget inriktade han sig på judarna som individer. Stalin såg judiska konspirationer i alla väderstreck, och lät de kommunistiska diktaturerna skicka judar till läger för misstänkt "sionism" eller "kosmopolitism". Arbetare uppmuntrades att misshandla judar och Stalin planerade massdeportationer.

Stalin förföljde judar primärt eftersom de utgjorde ett hot i form av just att vara intellektuella. Det är givetvis vedervärdigt, men har ytterst lite med antisemitism att göra. Snarare ytterst rå maktpolitik.

Att sen Israel har hamnat i USA-lägret under kalla kriget, medan Sovjet samarbetade mycket med arabstaterna har väl gjort sitt till för att kommunister uppfattas som antisionistiska. Men det beror nog mer på en komplicerad Palestinakonflikt, än på rent judehat.

Nej godnatt kära vänner! Jag ska beta av den sista biten av marknadspropagandan i morgon...

[Löwe]

Socialister och fascister pucklade gärna på varandra på gatorna, men de hade inte heller några skrupler inför att samarbeta om det ansågs lämpligt.

Taktisk samverkan - vilket inte bevisar något ideologiskt släktskap. I så fall skulle även Churchill vara kryptokommunist eftersom han samarbetade med Stalin av taktiska skäl. Att han inte var det är känt.

Tillsammans organiserade de en våldsam transportarbetarstrejk i Berlin i november 1932. Nazisterna och kommunisterna rev gemensamt upp spårvagnsskenor och misshandlade strejkbrytare som ville arbeta.

Misshandel av strejkbrytare var tyvärr ett vanligt sätt att stoppa sådana, då strejkbryteri var lagligt förr. Det har även skett av arbetare som varken varit fascister eller kommunister.

Ett samarbete i större skala var Molotov/Ribbentrop-pakten i slutet av augusti 1939, och dess uppföljningar. Stalin och Hitler betygade varandra sin vänskap och styckade Polen, och resten av Europa i varsin sfär. Den tyske utrikesministern Ribbentrop stortrivdes hos de kommunistiska värdarna i Moskva när pakten slöts, och rapporterade att det var som "bland mina gamla nazistvänner". Historikern Paul Johnson har beskrivit scenen:

"Där de berusade mördarna raglade omkring i rummet och fumligt omfamnade varandra liknade de mer än något annat en samling rivaliserande banditer som hade kämpat mot varandra förr och kunde göra det igen, men som i grund och botten höll till i samma bransch."

Åter igen: taktisk samverkan. Stalin och Churchill delade upp Europa mellan sig. Att Ribbentrop trivdes var väl trevligt för honom, men jag tror det är ganska vanligt att man brukar ta väl hand om utrikesministrar - oavsett vilken ideologi de står för.

Även långt efter att Tyskland attackerat Sovjet var Hitler noga med att påpeka för sina anhängare att världskriget började med att de revolutionära staterna, Tyskland och Sovjet, förenade sig mot de aggressiva borgerliga staterna i väster, Frankrike och England.

Låter som en skröna. Hitler uttalade väl aldrig ett enda positivt ord om Sovjetunionen vad som känt är?

Men den viktigaste anledningen till Hitlers avsky mot Sovjetunionen och kommunismen var att landet var det slaviska folkets stat. I nazisternas rashierarki intog slaverna en jumboplats, och helst ville de att slaverna skulle utrotas eller göras till trälar - så att tyskarna själva kunde få lebensraum i öster. [...] Men nazisterna gjorde detta till en oerhört central punkt i sin ideologi. Med det tänkandet var ett krig mellan de båda totalitära staterna i längden oundvikligt.

Bara en sån sak visar ju att fascism och kommunism är milsvitt olika idésystem. Något rastänkande existerade alls ej hos kommunismen. Däremot var det en central ståndpunkt inom tysk fascism. Alla fascister är dock inte rasister. Men alla kommunister är antirasister. Det är en väsetlig skillnad.

Det är omvittnat att den paranoide Stalin bara hade förtroende för en enda person: Adolf Hitler.

Av vem? Stalin hade säkert en hel del förtroende för även Lenin och Dzerzjinskij.

***

På vilket sätt är då fascism och kommunism släkt? Troligen inget. Det krävs en mycket tendetiös och ovetenskaplig analys för att nå fram till den slutsatsen. Jag har nämnt skillnader i synen på individen, det privata ägandet, etatismen, demokratin och antikapitalismen. Fler skillnader finns.

Sen finns förstås likheter också. Båda ideologierna vill ha en diktatur, båda är revolutionära. Båda är kollektivistiska. Men dessa likheter är alldeles för få (och vid en närmare granskning kring motiv och målsättningar inga fullständiga likheter heller för den delen). Man kan inte påvisa släktskap med hjälp av ett fåtal likheter. Det måste också finnas en gemensam värdegrund, utgångspunkt samt inte alltför många skillnader.

Men likheter är inte vad det handlar om. Det handlar om att liberalismen idag har blivit ett paradigm. Som Fukuyama hävdade; vi har nått historiens slutmål. All avvikelse från den liberala modellen är fel. Vi ska ha marknadsekonomi, kapitalism, och parlamentarism. Just därför blir det så pinsamt när Hitler bevarade kapitalismen - därför att det kan påvisa någon form av gemensam nämnare med liberalismen. Istället vill man förklara fascismen som en socialism, en kollektivism och så vidare. Meningen är att framställa sig som de goda, lijevita, och alla andra som mer eller mindre förkastliga.

Med dessa inlägg jag skrev hoppas jag att jag kunnat ta ner liberalerna på jorden en smula. Eller åtminstone avslöja deras agenda. Man ska se saker för vad de är, inget annat.

[Andreas K]

Citat:
Även långt efter att Tyskland attackerat Sovjet var Hitler noga med att påpeka för sina anhängare att världskriget började med att de revolutionära staterna, Tyskland och Sovjet, förenade sig mot de aggressiva borgerliga staterna i väster, Frankrike och England.
Låter som en skröna. Hitler uttalade väl aldrig ett enda positivt ord om Sovjetunionen vad som känt är?

Nej, det låter väldigt osannolikt faktiskt. Om han någonsin gjorde det så var det nog med ett ordentligt mått sarkasm.