After Action Rapport: Kampfgruppe Jkpg1977

[Hans]

Nån gång måste jag tyvärr sluta - till slut blir det ju maj 1945.

Varför det? Kör lite alternativhistoria i linje med Operation Unthinkable och låt dina styrkor bli tillförda lite amerikanska eller brittiska delar och fortsätta kriget mot sovjeterna - tillåter spelet något sådant?

MVH

Hans

[Morgan]

Problemet är att jag i såna fall måste fortsätta utan den enorma stridserfarenhet som nu samlats i min Kampfgruppe. Den enda möjligheten vore i såna fall om jag skapade en helt ny Kampfgruppe med brittiska och amerikanska element i.

Morgan

[Morgan]

Steel Panther WW2 for Windows

Trots denna överväldigande seger är inte slaget om Reichswald över. Både Storbritanniens och min Kampfgruppes styrkor avancerar mot otagen terräng för att på nytt uppnå taktiska fördelar. Det är fortfarande februari.

Terräng:

Se bilderna!

Fiendens styrkor:

Precis som tidigare är mycket tanks och infanteri att vänta, liksom mycket artilleriunderstöd samt gott om infanteri. Eventuellt sätter britterna även in attackflyg.

Mina styrkor:

Mina reguljära styrkor består av…

1 x Kampfgruppestab with a Sd.Kfz. 250/8 as utility vehicle
1 x Infanteriebatalion SS schwere Kompanie:
- 1 x Infanteriegruppe SS (Kompanieführung, with 5 x Panzerfaust)
- 1 x Raketenartilleriebatterie (sf): Batterie 5
-- 3 x Maultier (with 10 x 150 mm Raketenwerfer)
-- 2 x Sd.Kfz. 252 LGM
-- 1 x Wirbelwind
- 6 x schwere MG Gruppen á 2 x MG42 with tripods
3 x SS schwere Infanteriekompanie:
- 1 x Infanteriegruppe SS (Kompanieführung, with 5 x Panzerfaust)
- 1 x Schwere Infanteriegruppe SS (with 5 x Panzerfaust)
- 3 x Infanteriezug:
-- Infanteriegruppe SS (with 5 x Panzerfaust)
-- Infanteriegruppe SS (with 5 x Panzerfaust)
-- Infanteriegruppe SS (with 5 x Panzerfaust)
-- Infanteriegruppe SS (with 1 x sniper rifle)
-- Panzerschreck
- 1 x Scharfschützengruppe (with 2 x Scharfschütze)
2 x StuG Kompanie:
- 1 x Jagdpanzer IV/70V (Kompanieführung)
- 2 x StuG Zug:
-- 4 x Jagdpanzer IV/70V
1 x Panzerartillerieabteilung (sf): Batterie 1-4
- 4 x Panzerartilleriebattierie:
-- 3 x 150 mm Panzerhaubitz 18m Hummel
-- 1 x Sd.Kfz. 252 LGM
-- 1 x Wirbelwind
- 1 x Beobachtungsfahrzeug:
-- Sd.Kfz. 250/12
1 x SPW Gruppe
- 2 x Sd.Kfz. 251/9
2 x FlaK Zug (mot)
- 3 x 20 mm FlaK Vierling
- 3 x Sd.Kfz. 251/1

…vilka har förstärkts med…

2 x SS Schwere Infanteriekompanie (minus 2 x Scharfschütze)
10 x Spähtruppe SS

Bedömningar innan slaget:

Eftersom terrängen består av mycket skog kommer Storbritannien troligtvis att försöka använda de två vägarna västerut för att så snabbt som möjligt ta sig till min Kampfgruppes flaggor. Därför fördelas de två stormkanonvagnskompanierna så att det 1:a täcker den norra flanken och det 2:a den södra. Vardera kompanichefsfordon får bevaka vägarna medan de respektive plutonerna fördelas detta sätt: Den 1:a plutonen får stå i reserv vid vägen medan 2:a plutonen får vänta inne i skogen. Skulle det visa sig att britterna sätter in tunga stridsvagnsanfall vid just vägarna får den 1:a plutonen vid varje flank bege sig fortast möjligt till kompanichefsfordonet och bistå detta. I övrigt är det som vanligt: Infanteriet ska avancera framåt och artilleribatterierna ska simultant öppna eld och sedan förflytta sig. De statiska luftvärnskanonerna får stå på respektive plats och öppna eld om fienden sätter in attackflyg.

Händelseförloppet:

Slaget började lugnt – båda sidor koncentrerade sig på att avancera och artilleriet vilade i väntan på att lämpliga mål skulle visa sig. Efter några få rundor började nio bepansrade spaningsfordon dyka upp på asfaltvägen och fem av dessa slogs raskt ut – tre av #101 samt en vardera av #112 och #111. Resten tyckte det klokt nog bäst att för tillfället gömma sig bland träden vid sidan om vägen. Något senare upptäckte en spanande prickskytt två pansarbilar på grusvägen, och en av dessa slogs snabbt ut av en Panzerschreck efter att ha visat sig runt vägkröken. Samtidigt visade det sig att bepansrade spaningsbilar även rörde sig i skogen, vilket ledde till en våldsam strid där ganska snabbt sex av dem skulle slås ut av infanteriets bärbara pansarvärnsvapen. Men de slog under samma strid ut båda de kanonbeväpnade halvbandsvagnarna. Under tiden som dessa våldsamma strider pågick slogs den andra pansarbilen ut vid grusvägen. Banemännen var även den här gången ett Panzerschreck-team. Nu var återigen den södra grusvägen en lugn plats att vara på, åtminstone för tillfället.

Ju längre striden pågick i skogen desto mer började det brittiska artilleriet blanda sig i. De sköt salvor mot asfaltvägen, mot positionen där stormkanonvagnarna stod, men granaterna slog ner allt för långt västerut. Även den initiala artillerielden mot infanteristerna i skogen var relativt ofarlig, men slog sedan ner med allt större precision mot de platser där britterna visste att mina trupper samlades. Nu blandade sig även stridsvagnar in i striden och striderna där blev allt våldsammare. Under relativt kort tid skulle Storbritannien förlora inte mindre än sex bepansrade spaningsfordon och fyra Sherman-vagnar, allt medan min Kampfgruppes förluster sakta men säkert ökade i denna ojämna kamp mellan kött och pansarplåt. Under tiden, vid grusvägen, upptäckte samma prickskytt att fyra Sherman-vagnar var på väg österut och ganska snart slogs den främsta av dem ut av en Panzerschreck. Prickskytten och Panzerschreck-teamet hamnade under eldgivning från en oupptäckt infanterigrupp och dödades, varvid all vetskap om de resterande Sherman-vagnarna gick förlorad. Samtidigt slogs de resterande spaningsfordonen vid asfaltvägen ut, varav en av #111, och det blev möjligt för en av prickskyttarna att ta sig till det frusna åkerfältet. Där upptäckte han en infanterigrupp på väg och kallade genast in artilleri, samtidigt som han höll dem på avstånd. Resultatet skulle bli att de tunga spränggranaterna fullkomligt utplånade det farliga hotet, ner till sista man. Men britternas artilleri gav igen och öppnade eld mot prickskytten, som dödades.

Nu upptäcktes det var de tre saknade Sherman-vagnarna hade tagit vägen: De hade försvunnit norrut och erövrat två flaggor. Och ganska snart var de på väg österut mot min Kampfgruppes infanteri. Därför, medan striden mot dessa pågick, beordrades artilleriunderstöd och resultatet visade sig bli förödande för de brittiska stridsvagnarna: Två Churchill-vagnar och en luftvärnsstridsvagn slogs ut av de tunga granaterna. I övrigt gick en Sherman Firefly förlorad då den slogs ut av en Panzerfaust. Men längre norrut i skogen var läget akut. Britterna satte in allt fler pansarfordon och artillerield och erövrade på så vis en flagga, men det tog inte alltför lång tid för infanteriet att komma till sans igen och erövra den på nytt. Därför satte britterna in en våldsam artillerield mot flaggan, trots att även brittiska pansarfordon fanns i närheten, varvid en Lloyd Carrier slogs ut av de egna granaterna. Min Kampfgruppes infanteri började överge sina positioner och britterna skickade in tre Churchill-vagnar som till slut tog flaggan igen. Och trots att dessa slogs ut lyckades gick det inte att återerövra flaggan – artillerielden var för våldsam. Samtidigt öppnade min Kampfgruppe eld mot ett granatkastarteam, som utplånades totalt. Vid grusvägen gjorde stormkanonvagn #201 ett försök att kringgå de brittiska stridsvagnarna där, men slogs ut av en Achilles-vagn.

När slaget slutade höll min Kampfgruppe 7 av de totalt 21 flaggor. Slaget slutade oavgjort.

Förlusterna:

Min Kampfgruppe förlorade totalt 91 man, 2 halvbandsvagnar samt 1 stormkanonvagn. Storbritanniens förluster blev 250 man, 1 granatkastarteam samt 43 bepansrade stridsfordon, spaningsfordon medräknade. Analyserar man sedan dessa förluster så får man fram att min Kampfgruppes infanteriförluster blev 83 man, medan fiendens endast låg på ca 40 man. Samtliga föll huvudsakligen offer för artilleriet. Samtliga förlorade stridsfordon ur min Kampfgruppe föll offer för fiendens bepansrade stridsfordon, medan Storbritanniens materiella förluster fördelade sig på följande sätt: 3 slogs ut av artilleriet, 6 av stormkanonvagnarna 33 av infanteriet samt 1 av det brittiska artilleriet.

Man kan säga att slaget inte började bra för det nyuppsatta 2:a stormkanonvagnskompaniet: 1 förlust mot 0 vunna segrar – dessutom var det kompanichefen som dödades! Men striderna har ju än så länge bara börjat för deras del. Efter slaget ersattes samtliga förluster och samtidigt blev det lite förändringar. Maultier-vagnarna ersattes av lika många Panzerhaubitz 18m Hummel, då dessa visade sig vara träffsäkrare med mindre spridning på granaterna. I och med denna förändring förs de tre Hummel-vagnarna tillsammans med Wirbelwind-vagnen och en av ammunitionstransporterna över till Artilleriavdelningen, som därmed förstärks. Den kvarvarande ammunitionsvagnen överförs helt enkelt till Kampfgruppens ammunitionsreserv, för att sättas in där den bäst behövs.

Prolog:

Medan februari övergår i mars beordrar OKH min Kampfgruppe att avancera mot amerikanska ställningar utanför Kaiserlauten. Nu verkar kriget verkligen gå mot sitt slut – fler strider kommer onekligen att utkämpas på tysk mark.

[Morgan]

Steel Panther WW2 for Windows

Medan februari övergår i mars beordrar OKH min Kampfgruppe att avancera mot amerikanska ställningar utanför Kaiserlauten. Nu verkar kriget verkligen gå mot sitt slut – fler strider kommer onekligen att utkämpas på tysk mark.

Terräng:

Se bilderna!

Fiendens styrkor:

Baserat på tidigare erfarenheter av amerikanarna så borde de sätta in attackflyg mot min Kampfgruppes bakre linjer, fastän det från deras sida bara rör sig om en fördröjningsstrid. Även tunga pansarvärnskanoner och stridsvagnar i övrigt borde vara att vänta, inte för att glömma ett massivt eldunderstöd.

Mina styrkor:

Mina reguljära styrkor består av…

1 x Kampfgruppestab with a Sd.Kfz. 250/8 as utility vehicle
1 x Infanteriebatalion SS schwere Kompanie:
- 1 x Infanteriegruppe SS (Kompanieführung, with 5 x Panzerfaust)
- 6 x schwere MG Gruppen á 2 x MG42 with tripods
3 x SS schwere Infanteriekompanie:
- 1 x Infanteriegruppe SS (Kompanieführung, with 5 x Panzerfaust)
- 1 x Schwere Infanteriegruppe SS (with 5 x Panzerfaust)
- 3 x Infanteriezug:
-- Infanteriegruppe SS (with 5 x Panzerfaust)
-- Infanteriegruppe SS (with 5 x Panzerfaust)
-- Infanteriegruppe SS (with 5 x Panzerfaust)
-- Infanteriegruppe SS (with 1 x sniper rifle)
-- Panzerschreck
- 1 x Scharfschützengruppe (with 2 x Scharfschütze)
2 x StuG Kompanie:
- 1 x Jagdpanzer IV/70V (Kompanieführung)
- 2 x StuG Zug:
-- 4 x Jagdpanzer IV/70V
1 x verstärkte Panzerartillerieabteilung (sf): Batterie 1-5
- 5 x Panzerartilleriebattierie:
-- 3 x 150 mm Panzerhaubitz 18m Hummel
-- 1 x Sd.Kfz. 252 LGM
-- 1 x Wirbelwind
- 1 x Beobachtungsfahrzeug:
-- Sd.Kfz. 250/12
1 x SPW Gruppe
- 2 x Sd.Kfz. 251/9
2 x FlaK Zug (mot)
- 3 x 20 mm FlaK Vierling
- 3 x Sd.Kfz. 251/1
1 x Sd.Kfz. 252 LGM (unabhängig)

…vilka har förstärkts med…

3 x SS Schwere Infanteriekompanie (minus 2 x Scharfschütze)
1 x Panzerzug
- 5 x Panther G Uhu
1 x FlaK Zug
- 3 x FlaK Vierling
2 x Munitionsbehalter

Bedömningar innan slaget:

Terrängen är till båda sidors fördel: De omfattande skogsområdena borde hjälpa min Kampfgruppe att närma sig relativt oupptäckt, men samtidigt är ju onekligen floden och träsket framför målområdena till amerikanarnas fördel. De två vägarna underlättar visserligen avancemanget, men broarna är just sådana områden som borde vara välbevakade, och just därför ska dessa undvikas.

Planen är att infanteriet ska avancera så som pilarna visar, med Panzerschreck-teamen framför dem som spaningsgrupper. Med varje infanteristyrka finns det också en kanonbeväpnad halvbandsvagn och en Panther-vagn, och på varje Panther finns det en kulsprutegrupp. Infanteriet ska börja röra sig först ett par rundor efter att spaningsenheterna har gett sig iväg, och på så sätt borde eventuella hinder framför dem upptäckas i tid. Prickskyttarna ska undersöka de två vägarna och efter det ska stormkanonvagnarna sättas i rörelse – det 1:a kompaniet på den norra vägen och det 2:a kompaniet på den södra. Dessa ska sedan sprida ut sig för att kunna ge så massivt eldunderstöd som möjligt. Varje plutonchefstormkanonvagn transporterar varsin kulsprutegrupp som försvar mot t.ex. infanterigrupper ifall detta skulle visa sig behövas. Om amerikanarna sätter in massiva flyganfall så finns det den här gången inte mindre än fjorton fyrpipiga luftvärnskanoner – tre statiska, sex fordonsdragna och fem mobila – som väntar på att lära dem en svår läxa. Som vanligt ska samtliga artilleribatterier öppna eld simultant och sedan förflytta sig. Som extra ammunitionsförsörjning finns två ammunitionsbehållare (se de gula pilarna!) samt en ammunitionshalvbandsvagn, som vid behov ska åka till den plats där den behövs. Slutligen ska de tre återstående Panther-vagnarna avancera i mitten och sedan förstärka eldunderstödet hos de två infanteristyrkor som där smälter samman. Med dem följer den självständiga ammunitionshalvbandsvagnen.

Händelseförloppet:

Slaget inleddes med att amerikanarna på måfå sköt några spridda artillerisalvor och därefter lade ut rök i skogen, men i övrigt hände ingenting annat än att min Kampfgruppes enheter avancerade enligt anfalls planen. Sedan dröjde det ända tills slagets andra tredjedel började innan spanande prickskyttar upptäckte tre Sherman-vagnar vid den södra flaggruppen och ett av Panzerschreck-teamen stötte på två amerikanska infanterigrupper i skogen. Därför beordrades omedelbart artillerield mot de upptäckta målen – ett batteri vardera mot stridsvagnarna och två batterier mot infanteriet. Artillerielden slog ner med en våldsam effekt och slog ut den nordligaste av de tre stridsvagnarna samt utplånade infanterigrupperna totalt. De resterande stridsvagnarna granatchockades. Och medan pansarhaubitsarna bytte position upptäckte ett av Panzerschreck-teamen en 60 mm-granatkastargrupp söder om positionen där de amerikanska infanterigrupperna hade bekämpats. Samtidigt som denna nedgjordes ner till sista man började stormkanonvagnarna sätta sig i rörelse, och just då dök de väntade amerikanska jaktbombarna upp. En P-47D anföll det första kompaniet och slog ut stormkanonvagn #113, samtidigt det femte batteriets luftvärnsstridsvagn slogs ut av en P-51D. Men i övrigt var luftvärnet väl förberett den här gången och gav angriparna ett mycket varmt mottagande, varvid en P-47D och en P-51D sköts ner och störtade på slagfältet. Samtidigt besköts det Panzerschreck-team, som just hade slagit ut granatkastargruppen, av en kulsprutegrupp och tog skydd.

Vid den norra flaggan upptäckte två spanande prickskyttar luftvärnskanoner, ett tungt kulspruteteam, pansarvärnskanoner samt infanteri och artilleriunderstöd kallades omedelbart in – ett batteri vardera mot de två överlevande Sherman-vagnarna i söder och tre batterier mot det nyss upptäckta motståndet. Under tiden fortgick flygattackerna från jaktbombarna på nytt, varvid en till P-47D sköts ner, och målet den här gången var det avancerande infanteriet i skogen. Dessa tog emot ett antal raketer och kulsprutesalvor, och medan de bakre leden började retirera fortsatte resten avancemanget. Samtidigt slog några granatkastarsalvor ner över de yttersta leden bland det mellersta infanteriet och även dessa granatchockades. Under tiden hade ett Panzerschreck-team smugit sig på den amerikanska kulsprutegruppen och nedgjorde dess manskap ner till sista man. Direkt efteråt slog artillerielden ner mot de avsedda målen, varvid en luftvärnskanon slogs ut och resten verkade granatchockas. Sherman-vagnarna slogs inte heller ut den här gången, utan granatchockades bara precis som innan. De tre Panther-vagnarna, som genom ett försiktigt men målmedvetet avancemang hade lyckats hålla sig helt dolda för amerikanarna, hade nu korsat floden och dök upp för att ställa till med bekymmer vid de bakre linjerna. Men det blev inte så lyckat, då en Panther slogs ut på av en pansarvärnskanon och de andra två körde fast i träsket. Men de skulle förbli ett horn i amerikanarnas sida och slog ut en av de pansarvärnskanoner som nyss hade minskat deras antal med ett. Även de två stormkanonvagnskompanierna hade nu avancerat förbi broarna och var snabbt på väg mot respektive flaggrupp. Flyganfallen fortsatte, men de hade inte samma effekt längre. Istället avbröt jaktbombpiloterna sina anfall så fort de möttes av den täta luftvärnselden.

I norr upptäckte infanteriet tre pansarvärnskanoner som fortfarande var med i striden och kallade på nytt in artilleriet, vars granater slog ut två kanoner. Den tredje slogs ut av stormkanonvagn #211, som såg den från sin position vid den södra flaggan, samtidigt som denna slog ut en Sherman-vagn. Artillerielden slog samtidigt ner mot träddungarna runtomkring den södra flaggruppen. Denna hade hållits under uppsikt av prickskyttarna, som hade stränga order att bara observera och bara öppna eld när det var till gagn för avancemanget. Den stunden hade kommit nu, och efter att ha tagit emot både tunga artillerigranater och gevärskulor från två dittills oupptäckta prickskyttar flydde infanteriet, varvid prickskyttarna obehindrat kunde avancera mot flaggorna. De hade eldunderstöd från stormkanonvagnarna, av vilka #221 slog ut en hotande Sherman-vagn, som immobiliserade #223, och kunde sedan ta tre av flaggorna. Det dök upp en handfull infanterigrupper, men dessa motades framgångsrikt bort av stormkanonvagnarna. I norr var stormkanonvagnarna på väg att erövra flaggorna, när de besköts av en Sherman-vagn i skogen. Men denna slogs raskt ut av stormkanonvagn #122 och därefter var det en lätt match att hålla infanteriet på avstånd, medan flaggorna erövrades en efter en.

När slaget slutade höll min Kampfgruppe 10 av de 21 flaggorna. Slaget slutade med oavgjort.

Förlusterna:

Min Kampfgruppe förlorade 82 man och 3 bepansrade stridsfordon, varav 2 tillhörde den reguljära Kampfgruppen. Amerikanarnas förluster blev 200 man, 6 artilleripjäser, 4 stridsvagnar samt 3 jaktbombplan. Bryter man sedan ner manskapsförlusterna i rena infanterister blir resultatet 70 man mot ca 150 man, dvs. en klar överlägsenhet för min Kampfgruppe. Under det här slaget vann också det andra stormkanonvagnskompaniet sina första segrar, och det utan förluster. Och det var ren tur i oturen att besättningen i #113 inte var någon veteranbesättning, det hade varit en värre förlust. Särskilt som kriget allt mer närmar sig hjärtat av Tyskland och det börjar bli ont om reserver.

De två vapenslag som var helt avgörande under det här slaget var utan tvekan luftvärnet och artilleriet. Utan dem hade allt gått snett. Medan luftvärnskanonerna tillfogade jaktbombplanen förluster och höll dem i schack punktmålsbekämpade de tunga artilleripjäserna framgångsrikt det motstånd som upptäcktes av spaningsenheterna. Det var endast tack vare deras insatser som de övriga enheterna kunde avancera och erövra delar av målområdena.

Det här slaget var tveklöst en framgång med tanke på terrängens beskaffenhet, och delvis berodde det på amerikanarnas underlåtenhet att bevaka broarna samt ha en så gles bevakning av terrängen framför floden. Om denna bevakning hade varit bättre så hade infanteriet till slut fastnat i det amerikanska artilleriets spärreld, och då hade det slutat med en total amerikansk seger. Om slaget hade pågått längre hade det bara varit en fråga om tid innan samtliga flaggor hade erövrats av min Kampfgruppe.

Prolog:

Efter att ha utkämpat ett slag vid en stad sydväst om Frankfurt och Darmstadt beordrar OKH nu min Kampfgruppe till Xanten, nordväst om Ruhr-området vid floden Rhein. Det är fortfarande mars och den här gången är det Storbritannien som är motståndare. Båda ska avancera mot terräng som inte hålls av någon sida.

[Morgan]

Steel Panther WW2 for Windows

Efter att ha utkämpat ett slag vid en stad sydväst om Frankfurt och Darmstadt beordrar OKH nu min Kampfgruppe till Xanten, nordväst om Ruhr-området vid floden Rhein. Det är fortfarande mars och den här gången är det Storbritannien som är motståndare. Båda ska avancera mot terräng som inte hålls av någon sida.

Terräng:

Se bilderna!

Fiendens styrkor:

Storbritannien väntas sätta mängder med stridsvagnar, bepansrade spaningsfordon, infanteri och artilleri, och sannolikt även attackflyg.

Mina styrkor:

Mina reguljära styrkor består av…

1 x Kampfgruppestab with a Sd.Kfz. 250/8 as utility vehicle
1 x Infanteriebatalion SS schwere Kompanie:
- 1 x Infanteriegruppe SS (Kompanieführung, with 5 x Panzerfaust)
- 6 x schwere MG Gruppen á 2 x MG42 with tripods
3 x SS schwere Infanteriekompanie:
- 1 x Infanteriegruppe SS (Kompanieführung, with 5 x Panzerfaust)
- 1 x Schwere Infanteriegruppe SS (with 5 x Panzerfaust)
- 3 x Infanteriezug:
-- Infanteriegruppe SS (with 5 x Panzerfaust)
-- Infanteriegruppe SS (with 5 x Panzerfaust)
-- Infanteriegruppe SS (with 5 x Panzerfaust)
-- Infanteriegruppe SS (with 1 x sniper rifle)
-- Panzerschreck
- 1 x Scharfschützengruppe (with 2 x Scharfschütze)
2 x StuG Kompanie:
- 1 x Jagdpanzer IV/70V (Kompanieführung)
- 2 x StuG Zug:
-- 4 x Jagdpanzer IV/70V
1 x verstärkte Panzerartillerieabteilung (sf): Batterie 1-5
- 5 x Panzerartilleriebattierie:
-- 3 x 150 mm Panzerhaubitz 18m Hummel
-- 1 x Sd.Kfz. 252 LGM
-- 1 x Wirbelwind
- 1 x Beobachtungsfahrzeug:
-- Sd.Kfz. 250/12
1 x SPW Gruppe
- 2 x Sd.Kfz. 251/9
2 x FlaK Zug (mot)
- 3 x 20 mm FlaK Vierling
- 3 x Sd.Kfz. 251/1
1 x Sd.Kfz. 252 LGM (unabhängig)

…vilka har förstärkts med…

2 x SS Schwere Infanteriekompanie (minus 2 x Scharfschütze)
18 x Panzerschreck-team

Bedömningar innan slaget:

Den här gången är anfallsplanen enkel: Allt som ska avancera rör sig framåt. Samtliga Panzerschreck-team går skyttelinje längst fram längs med hela frontlinjen för att även avslöja fientliga enheter som försöker smyga sig förbi och ta flaggorna bakifrån. Efter dem, på en något smalare skyttelinje i tre skikt, avancerar infanteriet. För att minimera skador vid en eventuell initial artilleribeskjutning är det femtio meters lucka mellan varje infanterigrupp åt alla håll. De kanonbeväpnade halvbandsvagnarna ska åka i förväg och ta flaggorna medan fotsoldaterna kommer efter dem och säkrar terrängen. De två stormkanonvagnskompanierna, det 1:a i norr och det 2:a i söder, ska efter först följa respektive huvudväg och sedan sprida ut sig för att ge infanteriet rörligt pansarvärnsunderstöd. Ovanpå varje kompani- och plutonchefsvagn åker en kulsprutegrupp. Artilleribatterierna ska som vanligt öppna simultan eld och sedan byta eldställning, medan luftvärnskanonerna ska invänta de brittiska jaktbombplanen. Kommendörens och eldobservatörens halvbandsvagnar ska tillsammans med den självständiga ammunitionshalvbandsvagnen inta observationsställning vid den norra flanken. Slutligen ska prickskyttarna parvis färdas längs med tre av vägarna och försöka ta så många flaggor som möjligt.

Händelseförloppet:

Slaget inleddes med lite granatkastareld mot mittflanken, varvid en del av infanteriet granatchockades, men mer än så var det inte. Lite senare dök, inte direkt överraskande, en stor mängd spaningsfordon upp på den norra asfaltvägen, men de skulle snart falla offer för den handfull Panzerschreck-team som fanns där: Tolv av dem hade slagits ut, varav en av stormkanonvagn #101, och föga överraskande avstannade deras försök att ta flaggorna helt. Samtidigt, i skogen, överraskades en av de kanonbeväpnade halvbandsvagnarna av en lätt stridsvagn och slogs ut, medan dess följeslagare hann undan. Vid de bakre linjerna dök attackerande Hawker Typhoon-plan upp och slog ut pansarhaubits #121 samt immobiliserade luftvärnsstridsvagn #115. Ett av jaktbombplanen skadades, men i övrigt led de inga förluster. Men överraskande nog skulle detta visa sig vara det enda brittiska flyganfallet under hela slaget. En man ur pansarhaubitsens besättning överlevde och lyckades ta sig i säkerhet.

Under tiden fortsatte striderna. De brittiska pansarhaubitsarna öppnade eld mot det avancerande infanteriet och rök avslöjade deras positioner. Med dessa som ledning beordrades omedelbart eld med samtliga batteriet och några rundor senare skulle de tunga granaterna slå ner med en våldsam effekt: Sju av de brittiska Sexton-vagnarna slogs ut och den åttonde misstänktes ha flytt fältet. Nu var i alla fall det tyngsta understödet hos motståndarsidan ur vägen. I väntan på att granaterna skulle slå ner fortsatte däremot striderna med samma våldsamma kraft som tidigare. I skogens norra ände slogs inte mindre än tio pansarbilar och spaningsfordon, varav fyra av det 1:a stormkanonvagnskompaniet, men fienden började även komma i söder. Sex pansarbilar och spaningsfordon slogs ut, varav två av stormkanonvagn #211. Men även min Kampfgruppe drabbade av förluster: Stormkanonvagn #101 slogs ut då granatkastargranater slog ner över byn där spaningsfordonen hade stoppats. När dessa förluster blev uppenbara för britterna började de skicka in stridsvagnarna, både i norr och söder, vilket igen ledde till förluster på båda sidor. En Churchill-vagn slog ut den andra kanonbeväpnade halvbandsvagnen, men samtidigt förlorade britterna trettio bepansrade stridsfordon, främst genom det 2:a stormkanonvagnskompaniet.

Ny började en ny fas i de brittiska försöken att ta flaggorna i norr, varvid mycket infanteri och tre Churchill-vagnar satte in, varav en slogs ut av stormkanonvagn #201. Men samtidigt åkte stormkanonvagn #112 får långt söderut och slogs ut av de två resterande Churchill-vagnarna, en man ur veteranbesättningen överlevde dock och tog sig säkert fram till de tyska linjerna. Medan de två andra Churchill-vagnarna fortsatte söderut för att ta några flaggor, fortsatte infanteriet framåt, där de stötte på de återstående sju stormkanonvagnarna och ett par infanterigrupper, vilka lyckades med att hålla fienden på relativt säkert avstånd. De tunga granaterna slog ner bland britterna, men nytt infanteri kom bakom dem, varför artillerield kallades in på nytt. Denna varade flera rundor och slog ner så nära stormkanonvagnarna att några av dem tillfälligt granatchockades, men i övrigt fick den önskad verkan: Huvuddelen av infanteriet började fly fältet, medan en handfull infanterigrupper stannade kvar och slogs, om än med förminskad kraft jämfört med tidigare. Dessutom slogs en Lloyd Carrier och en Churchill-vagn ut. I skogen slogs en Cromwell ut tillsammans med två Churchill-vagnar och en Firefly, medan två Sherman-vagnar övergavs av sina besättningar. Men samtidigt slog brittisk granatkastareld ut det en av luftvärnets halvbandsvagnar och den sedan tidigare immobiliserade luftvärnsstridsvagnen. Till sist föll en Churchill offer för stormkanonvagn #122 vid den av min Kampfgruppes artilleri sönderbombade byn.

När slaget slutade höll min Kampfgruppe 11 av de 15 flaggorna. Slaget slutade en marginell seger.

Förlusterna:

Min Kampfgruppe förlorade 98 man och 7 bepansrade stridsfordon, medan britternas förluster blev 472 man, 13 trupptransportfordon, 7 pansarhaubitsar, 14 pansarbilar och 41 stridsvagnar, varav 2 övergavs av sina besättningar och kunde erövras efter slaget. Bryter man sedan ner det manskapsförlusterna i rena infanteriförluster, blir det 74 för min Kampfgruppe och ungefär 170 för engelsmännen. I båda fallen var artilleriet den största orsaken till förluster. Av de 73 brittiska stridsfordon som slogs ut föll 11 offer för 1:a stormkanonvagnskompaniet, 26 för 2:a kompaniet, 9 för artilleriet och resten för infanteriets Panzerfaust och Panzerschreck. Av min Kampfgruppes 7 utslagna stridsfordon slogs 2 ut av artilleriet, 1 av jaktbombplanen och resten av stridsvagnarna. Det betydelsefulla när det gäller min Kampfgruppes förluster är att en man ur två besättningar, stormkanonvagn #112 och pansarhaubits #121, överlevde för att ta sin stridserfarenhet med sig.

Prolog:

På min Kampfgruppes sektor slutade slaget med en marginell seger, men på de andra slagfälten vid staden Xanten slutade det med förluster, och därför kom Kampfgruppen att inringas av överlägsna brittiska styrkor i en framgångsrik kniptångsmanöver. Samtliga enheter hade ont om ammunition, stridsfordonen ont om drivmedel och alla var totalt utmattade efter den hårda striden, och Kampfgruppen skulle inte ha haft en chans att stå emot det överlägsna brittiska trycket från inringningen. Dessutom, då kriget raskt närmade sig sitt slut och de övriga allierade styrkorna obehindrat fortsatte sin frammarsch mot hjärtat av Tyskland, valde Oberstleutnant Örtzen att kapitulera. En efter en överlämnade hans mannar sina vapen, många motvilligt, och marscherade iväg för vidaretransport till nyupprättade krigsfångläger. Den grönskande våren hade kommit, och med den en okänd framtid för det Fädernesland som de så hårt hade kämpat för.

[Morgan]

Detta blev min sista AAR. Av studieskäl kände jag mig tvungen att avsluta fälttåget i förtid, men det har varit mycket roligt att spela de här slagen samt lägga upp AARs här på forumet. Kul att det blev mycket uppskattat!

Men jag planerar att fortsätta med en ny serie AARs senare i höst, när jag kommit igång med studierna. Men då får det röra sig om en betydligt kortare serie slag.

Morgan

PS. Kom gärna med kommentarer och skriv vad ni tycker om mina AARs i stort - positivt och negativt. DS.

[Morgan]

Bakgrund
Den 26 november 1939 äger de s.k. skotten vid Mainila rum. Fyra dagar senare använder Sovjetunionen dessa som ursäkt för att anfalla Finland med full styrka. Men allt går inte som planerat, och de vinteroerfarna sovjetiska soldaterna får problem - med finskt blod köps dyrbar tid. Den finlandssvenska reservofficeren Överstelöjtnant Olofsson, en veteran från Finska Frihetskriget, Aunusexpeditionen och Estlands Frihetskrig, får av Fältmarskalk Mannerheim fria händer att sätta ihop en egen stridsstyrka, men samtidigt som överbefälhavaren är generös under omständigheterna ställer han vissa villkor - Finland har inte råd att slösa bort sina dyrbara resurser.

Avgörande seger:
Vinner stridsstyrkan en avgörande seger får samtliga förluster från det föregående slaget ersättas samtidigt som förstärkningar inför det kommande slaget tillåts. Men den reguljära stridsstyrkan får även utökas.
Marginell seger:
Vinner stridsstyrkan en marginell seger får förlusterna* från det föregående slaget ersättas och förstärkningar inför det kommande slaget tillkommer.
Oavgjort:
Åstadkommer stridsstyrkan ett oavgjort resultat ersätts förlusterna* från det föregående slaget, men mer än så blir det inte.
Marginella och avgörande förluster:
Lider stridsstyrkan förluster i någon form får den klara sig med det återstående manskapet tills dess något av de ovanstående villkoren uppfylls.

*Allt utom fältkanoner, pansarvärnskanoner, luftvärnskanoner och stridsvagnar

Det enda undantaget från de här villkoren är om stridsgruppen beordras genomföra ett direkt anfall mot sovjetiska positioner. Då får den oförstärkt infanteri och lätta artilleripjäser som förstärkningar.

Stridsstyrkan
Högkvartersstab (6 man inkl. Överstelöjtnant Olofsson)
Maskingevärskompani Ojanen ( 62 man inkl. Major Ojanen)
- Befälsplutonen
- - 2 x Maskingevärsgrupp
- - - 2 x Maxim M1910
- - 2 x Skyttegrupp
- 2 x Maskingevärsgrupp
- - 2 x Maxim M1910
Skyttekompani Akkanen (148 man inkl. Kapten Akkanen)
- Befälshalvplutonen
- - 2 x Skyttegrupp
- 1 x Spaningshalvpluton
- - 3 x Spaningsgrupp
- 1 x Fältkanonsgrupp
- - 2 x 76 mm M02 fältkanon
- 3 x Skyttepluton
- - 4 x Skyttegrupp
Skyttekompani Vuorinen (148 man inkl. Kapten Vuorinen)
- Befälshalvplutonen
- - 2 x Skyttegrupp
- 1 x Spaningshalvpluton
- - 3 x Spaningsgrupp
- 1 x Fältkanonsgrupp
- - 2 x 76 mm M02 fältkanon
- 3 x Skyttepluton
- - 4 x Skyttegrupp
Skyttekompani Pulkkanen (148 man inkl. Major Pulkkanen)
- Befälshalvplutonen
- - 2 x Skyttegrupp
- 1 x Spaningshalvpluton
- - 3 x Spaningsgrupp
- 1 x Fältkanonsgrupp
- - 2 x 76 mm M02 fältkanon
- 3 x Skyttepluton
- - 4 x Skyttegrupp
Skidpionjärkompani Heikkinen (63 man inkl. Major Heikkinen)
- Befälsgruppen
- - 1 x Skidpionjärgrupp
- 2 x Skidpionjärpluton
- - 3 x Skidpionjärgrupp
Skidjägarkompani Tanninen (124 man inkl. Kapten Tanninen)
- Befälsplutonen
- - 2 x Skidjägargrupp
- - 1 x Skidspaningsgrupp
- 3 x Skidjägarpluton
- - 4 x Skidjägargrupp
Övriga enheter (141 man under direkt befäl av Överstelöjtnant Olofsson)
- 2 x Artilleriobservatörsgrupp
- 1 x Luftvärnspluton
- - 4 x 40 mm Bofors luftvärnskanon
- 2 x Pansarvärnspluton
- - 2 x 37 mm M36 pansarvärnskanon
- - 2 x Transportsläde med en häst
- 1 x Artilleribatteri
- - 4 x 122 mm M09 fältkanon
- - 4 x Transportvagn med fyra hästar
- 1 x Stridsvagnspluton
- - 3 x Vickers 6s
- 1 x Prickskyttegrupp
- - 9 x Prickskyttar

Totalt omfattar den reguljära stridsstyrkan 840 man.

[maddog]

Oj Oj Oj.. välgjort
skall bli kul att följa

[MD650]

Intressant. Har Du direktöversatt förbandstyperna?

[Morgan]

Intressant. Har Du direktöversatt förbandstyperna?

I princip ja. Sedan tyckte jag det var enklare att namnge kompanierna efter kompanicheferna än att hitta på en massa fiktiva förbandsnummer. Det känns också mer realistiskt att en framgångsrik stridsstyrka tilldelas mer resurser medan en mindre framgångsrik i princip får klara sig själv.

Har forskat lite kring Vinterkriget och oddsen var minst sagt ojämna:
Sovjet 50 divisioner - Finland 15 divisioner
Sovjet 3.000 strv - Finland 45 strv
Sovjet 800 fpl - Finland 146 fpl

I ett sånt läge tror jag att det blir mer realistiskt - i efterhand hade jag gjort så med min tyska Kampfgruppe eftersom Tyskland var i ett ganska klämt läge hösten 1944, och det blev knappast bättre våren 1945.

Morgan

[Morgan]

Uppdraget
Uppdraget är att avancera mot tre målområden. Då varken Finland eller Sovjetunionen behärskar dessa målområden gäller det för Överstelöjtnant Olofssons stridsstyrka att under av slutet av slaget behärska dessa och därigenom skaffa sig taktiska fördelar inför kommande slag. Målområdet är Karalien Isthmus.

Planen
Vart och ett av de tre skyttekompanierna avancerar mot olika mål. Kompani Akkanen får ta det nordligaste målområdet, kompani Vuorinen det mellersta och kompani Pulkkanen. Som understöd för varje kompani medföljer tre prickskyttar, en pansarvärnskanon, en stridsvagn samt en maskingevärsgrupp. Prickskyttarna ska bistå spaningsgrupperna i täten, medan de övriga understödsenheterna avancerar bland de bakre leden. Varje skyttekompani ska sedan avancera plutonsvis med befälsförbanden längst bak.

76 mm-kanonerna har placerats ut parvis vid stridsgruppens bakre område där de ska bistå det tunga artilleribatteriets understödseld. Likaså har luftvärnskanonerna placerats ut parvis - två i norr och två vid mitten. En pansarvärnskanon och en maskingevärsgrupp täcker grusvägen ifall ryssarna sätter in stridsvagnar och infanteri den vägen, och en infanterigrupp ur kompani Ojanen ska genomföra forcerad spaning längs med grusvägen. Detta eftersom bropartierna innebär svackor i terrängen som annars är svåröverskådliga. Dessutom är två kulsprutegrupper och en infanterigrupp är utplacerade på det nordligaste fältet som en slags reserv.

Mellan varje skyttekompani ska blandade enheter från kompanierna Heikkinen och Tanninen avancera - den nordligaste ska dela upp sig och hjälpa till att ta de två nordligaste målområdena, medan den sydligaste helt ska koncentrera sig på det sydligaste. De två artilleriobservationsgrupperna samt högkvarterstaben finns utplacerade på tre höga kullar för att få en så bra överblick över slagfältet som möjligt.

Artillerienheterna ska så länge som möjligt hålla inne med elden tills dess att det sovjetiska artilleriet har avslöjat sina positioner för att sedan försöka slå ut dessa. På grund av det tunga batteriets större rörlighet är det huvudsakligen detta som ska öppna eld mot eventuella motståndsfickor på den sovjetiska sidan. De lätta artilleripjäserna sparas som en obehaglig överraskning.

[Morgan]

Händelseförloppet
Precis som väntat dök det upp sovjetiska stridsvagnar och pansarbilar på grusvägen, och inom loppet av femton minuter hade sex av dem slagits ut av pansarvärnskanon Mustonen. Resten valde för tillfället att ta avancera vidare genom skogen. Ryssarna uppmärksammade självklart det hot som pansarvärnskanonen vid vägen utgjorde och försökte bekämpa den med sina granatkastare, men av någon anledning slog granaterna ner något öster om den västliga träbron, varvid ytterligare två sovjetiska stridsvagnar slogs ut. Tack vare sina utmärkta observationsplatser kunde samtliga eldpositioner för de sovjetiska granatkastarna upptäckas och fem minuter senare besköts dessa av det finska artilleriet. Denna beskjutning fortsatte under några minuter, och för tillfället kunde inget annat resultat konstateras förutom att ett par granatkastarställningar verkade överges.

Under tiden avancerade kompanierna enligt planen. Några nordliga enheter ur kompani Heikkinen var de första som kom i kontakt med fienden - stridsvagnar och pansarbilar - varvid en av pansarbilarna slogs ut. Mekaniserade sovjetiska enheter dök också upp vid den södra flanken, medan de enheter som dök upp vid den mellersta flanken huvudsakligen var spaningskavaleri. De sistnämnda kom i kontakt med kompani Tanninen, som därmed skulle fastna i en våldsam strid där till slut stridsvagnar och artilleri skulle blanda sig i. Och även om skidjägarna var mycket framgångsrika i att tillfoga de sovjetiska stridsvagnarna svåra förluster skulle det sovjetiska svaret bli ännu våldsammare. I denna våldsamma strid skulle cirka 85% av kompaniets manskap stupa - dyrbar tid köptes bokstavligt talat med finskt blod. Vid den södra flanken slogs stridsvagn Kukkonen ut av en T-26 och alla i besättningen utom en överlevde och kunde ta sig tillbaka till de finska linjerna. I övrigt så hade nu striden utvecklats till en skoningslös strid vid samtliga tre flanker - i den ojämna striden mellan kött och pansarplåt började nu de sovjetiska stridsfordonen att lida förluster genom brandbomber, handgranater och sappörladdningar.

Efter att ha varit helt lugn i femton minuter började nu de sovjetiska stridsvagnarna anlända på nytt och därför beordrades stridsvagn Manninen och pansarvärnskanon Koskinen att avbryta sitt närunderstöd av kompani Akkanen. Det visade sig att dessa anlände i rättan tid och under loppet av trettio minuter skulle de tillsammans slå ut elva pansarfordon - tio föll offer för stridsvagnen och en för pansarvärnskanonen. På de andra flankerna utkämpades det också hårda strider, och till priset av många stupade finländska soldater avancerade kompanierna sakta men säkert, alla utom kompanierna Tanninen och Heikkinen. Skidpionjärerna hade precis som skidjägarna också lidit enorma förluster och skulle vid slagets slut endast ha ca 10% av sitt ursprungliga manskap kvar. Vid den södra flanken Såg det ut som om kompani Pulkkanen bara hade att avancera över den frusna ängen, men då slog de sovjetiska granatkastarna förstärkta till, förstärkta med fältkanoner. Resultatet blev att samtliga infanterigrupper började retirera, och för tillfället såg det helt omöjligt ut att kunna erövra det södra målområdet. Men vid den norra och mellersta flanken gick det bättre, och medan delar av kompani Akkanen helt och hållet lyckades erövra sitt målområde så var kompani Vuorinen på väg att göra det. Det stod nu många fler sovjetiska stridsfordon i brand än tidigare och det var endast det sovjetiska artilleriet i kombination med ett fåtal infanterigrupp som bromsade upp kompaniet.

På något sätt fick soldaterna i kompani Pulkkanen nytt mot och började åter att avancera mot målområdet, men stoppades av en handfull infanterigrupper. Men dessa retirerade ganska snart och det blev därmed möjligt att erövra en del av målet. Den långsamma avanceringstakten vid den mellersta flanken gjorde att stridsvagn Niskanen gav sig in i skogen, slog ut en stridsvagn och sedan fortsatte österut. Där råkade den ut för sovjetiskt infanteri, immobiliserades men lyckades förhindra att ryssarna kom tillräckligt nära för att slå ut den. Samtidigt lyckades en spaningsgrupp ur kompani Heikkinen erövra delar av målområdet. Men fastän striden i praktiken var över lyckades ryssarna överraska Överstelöjtnant Olofssons stridsgrupp genom att obemärkt låta en handfull stridsvagnar och några kavallerigrupper infiltrera det bakre området. De upptäcktes då de stötte på artilleriobservationsgrupp Toivonen och reducerade den till en man, som räddades då luftvärnskanonerna Kemppainen och Gustafsson öppnade eld mot inkräktarna. Men mer skada än så hann de inte orsaka.

När slaget var över höll Överstelöjtnant Olofssons stridsstyrka 11 av de 21 flaggorna. Det slutade med ett oavgjort resultat.

Förlusterna
Överstelöjtnant Olofssons stridsstyrka förlorade sammanlagt 276 man och 1 stridsvagn, medan Sovjetunionen blev av med 420 man och 62 stridsvagnar, varav 2 hade slagits ut av egen eld och 2 hade övergivits av sina besättnignar och kunde erövras av finländarna efter slaget. Två av kompanierna, kompani Tanninen och kompani Heikkinen, förlorade nästan hela sitt manskap och eftersom Fältmarskalk Mannerheim endast kunde avvara 108 man i ersättning för förlusterna valde Överstelöjtnant Olofsson att helt dra bort dessa från stridslinjen. Kompanierna Akkanen, Vuorinen och Pulkkanen blev efter slaget fulltaliga igen och samlade styrkorna under direkt befäl av stridsgruppchefen fick tillbaka 7 av de 13 förlorade mannarna och kom upp till totalt 135 man. Även stridsvagnen blev, iallafall för tillfället, permanent förlorad.

Av de totalt 58 sovjetiska stridsvagnarna som slogs ut slogs 10 offer för stridsvagn Manninen, 1 för stridsvagn Niskanen, 6 för pansarvärnskanon Mustonen, 1 för pansarvärnskanon Koskinen, 13 för kompani Akkanen, 3 för kompani Vuorinen, 2 för kompani Pulkkanen, 10 för kompani Heikkinen och 12 för kompani Tanninen.

Fortsättningen
Slaget om Karalien Isthmus fortsätter och under de korta decemberdagarna kommer fortsätta att fyllas med bly, granatsplitter och blod. Även den här gången blir det frågan om att båda sidor ska avancera mot otagen terräng för att uppnå taktiska fördelar.

[Morgan]

Som ni som följer den här tråden har märkt så har jag dröjt ett bra tag med nästa stridsrapport, men här kommer den nu. Har som vanligt haft fullt upp med högskolestudierna - just nu läser jag bl.a. linjär algebra .

Uppdraget
Återigen är uppdraget att avancera mot otagen terräng i Karalien Isthmus, men den här gången är målområdena mer utspridda.

Planen
Kompani Akkanen får avancera vid den norra flanken, medan kompanierna Vuorinen och Pulkkanen får stråla samman vid den mellersta flanken. Den södra flanken täcks av prickskyttarna som får göra så gott de kan för att upptäcka eventuella fiender som försöker smyga sig förbi. Denna strategi bör vara bäst lämpad, eftersom ryssarna bör koncentrera sig mot den mellersta flanken i första hand. Sedan är det en ren chansning att en eventuell andra tyngdpunkt kommer norröver. Resterna av kompanierna Heikkinen och Tanninen ska inte delta aktivt i striden, men bildar en skyddsstyrka söder om grusvägen, ifall fienden försöker smyga sig in den vägen under tiden som striden pågår. De stridserfarna resterna bör kunna hålla stånd tillräckligt länge. För det är just söder om grusvägen, ungefär i höjd med stugorna, som högkvarteret och observationsgrupp Toivonen ska hålla utkik efter det sovjetiska artilleriet. Observationsgrupp Kettunen ska i sin tur observera strax norr om grusvägen.

Det tunga artilleriet är koncentrerat till ett öppet fält söder i söder, medan de lätta artilleripjäserna är utspridda parvis norr till söder. Luftvärnet är fördelat parvis mellan två öppna fält, det ena längst bak strax norr om vägen och det andra i mitten. Pansarvärnskanonerna Mustonen och Koskinen täcker vägen tillsammans med en infanterigrupp och en av kulsprutorna. För vägen bör nästan garanterat utnyttjas för att så snabbt som möjligt transportera de sovjetiska pansarfordonen in i finskt territorium. De två andra pansarvärnskanonerna hålls i reserv ifall sovjetiska pansarfordon bryter igenom till det bakre området. Stridsvagnarna ska användas som en slags rörlig pansarvärnsstyrka.

[Morgan]

Händelseförloppet
Slaget inleddes med sovjetisk artillerield mot vägen och två minuter senare dök de första pansarfordonen upp. Men ryssarna klantade till det rejält, då den fortsatta artillerielden slog ut två BA-10 öster om bron utöver den BA-10 som slogs ut av pansarvärnskanon Koskinen. Den som det initialt verkade ökade strömmen av sovjetiska pansarfordon gjorde också att det två pansarvärnskanonerna som satts i reserv började föras framåt. Samtidigt satte ryssarna in låghöjdsanfall med I-16-plan mot pansarvärnskanonerna och ett av dem sköts ner av luftvärnet.

Under tiden fortsatte infanteriet att avancera framåt som planerat, vilket ledde till sammandrabbningar med de avancerande sovjetiska styrkorna, huvudsakligen stridsvagnar och pansarbilar. En BA-10 övergavs av sin besättning efter att ha råkat ut för kompani Vuorinen och ytterligare en slogs ut av stridsvagn Niskanen, som dock ganska snabbt efteråt slogs ut av en T-26. Hela besättningen dödades. Vid vägen upptäcktes ännu fler pansarfordon som närmade sig, och medan de som var i spetsen hölls på avstånd gjorde det sovjetiska artilleriet sina avancerande styrkor en björntjänst och sköt sönder bron.

Vid den mellersta flanken hade det utvecklats till en våldsam strid med sovjetiskt infanteri och sovjetiska pansarfordon på ena sidan och kompanierna Vuorinen och Pulkkanen på den andra. Infanteriet lyckades slå ut ett betydande antal stridsfordon, men pressades samtidigt bakåt under tiden som några infanterigrupper redan hade utplånats ner till sista man. Även delar av kompani Pulkkanen som hade tagit vägen söder om sjön hade siktat stridsvagnar, men hade ännu inte kommit i strid med dem. Istället förberedde de sig på att bilda en dold, ogenomtränglig mur av sappörladdningar, brandbomber och handgranater i skogen i väntan på att stridsvagnarna skulle röra sig framåt.

Det sovjetiska artilleriet hade nu börjat koncentrera sig på luftvärnskanonerna, varav en förstördes, samtidigt som flyganfallen intensifierades. Några som föll offer var det tunga artilleriet, som förlorade en av pjästransporterna. Men även det finska artilleriet gav igen och öppnade eld mot den mellersta flanken. Förutom att en del sovjetiska infanterigrupper började retirera slogs även en T-26 ut, men detta räckte inte för att minska det sovjetiska trycket, som sakta men säkert drev de finska soldaterna tillbaka. Även kompani Akkanen hade nu hamnat i strid med fienden, och utspridda på skyttelinje norr och söder om sjön började de nu slå ut sina första stridsvagnar. Men även de hamnade ganska snart under artillerield och började delvis retirera. Även nu sattes det finska artilleriet in, och efter att ha fått eldunderstöd stärktes modet bland soldaterna i kompani Akkanen. De hade lidit en del förluster, men höll än så länge fienden på avstånd. En T-26 slogs ut av stridsvagn Manninen.

Två saker inträffade som skulle innebära kännbara förluster för stridsstyrkan. Dels slogs den kvarvarande stridsvagnen ut av det sovjetiska artilleriet och dels slogs pansarvärnskanon Mustonen ut efter att ha tagit emot stryk från sovjetiska T-26-vagnar och infanteri. Men det värsta var att de norra och mellersta flankerna sakta men säkert började kollapsa. Det var bara vid den södra flanken som de nu avancerande sovjetiska stridsvagnarna slogs ut helt och hållet. Till priset av de finska soldaternas blod blev det sovjetiska avancemanget långsammare, men det avstannade aldrig helt. Det var endast det faktum att slaget tog slut som räddade Överstelöjtnant Olofssons stridsstyrka från en slutgiltig undergång.

När slaget var slut höll finländarna 5 av de totalt 21 flaggorna. Slaget slutade oavgjort.

Förlusterna
Totalt förlorade Överstelöjtnant Olofssons stridsstyrka 168 man, 4 artilleripjäser, 3 obepansrade fordon samt 3 bepansrade stridsfordon. Sovjetunionen förlorade totalt 206 man, 25 pansarfordon och 1 I-16. Kompanierna Akkanen och Vuorinen blev av med 60 man var, medan kompanierna Ojanden och Pulkkanen tillsammans blev av med 12 man. De styrkor som står under direkt befäl av Överstelöjtant Olofsson förlorade sammanlagt 36 man, mer än beräknat. Ersättningsmanskapet kunde helt ersätta kompanierna Ojanens, Akkanens och Pulkkanens förluster, medan kompani Vuorinen bara fick 8 man i ersättning. Av de 25 utslagna sovjetiska stridsvagnarna slogs 3 ut av det sovjetiska artilleriet, 1 av pansarvärnskanon Koskinen, 1 av stridsvagn Niskanen, 1 av stridsvagn Manninen, 7 av kompani Akkanen, 6 av kompani Pulkkanen samt 6 av kompani Vuorinen.

Fortsättningen
De häftiga försvarsansträngningarna av stridsgrupp Olofsson har lett till ett ypperligt tillfälle att gå till offensiven, och Fältmarskalk Mannerheim beordrar stridsgruppen att anfalla sovjetiska positioner i Karalien Isthmus. Som understöd får Överstelöjtnant Olofsson, i enlighet med reglerna, välja ut oförstärkta infanterikompanier och lätta artilleribatterier.