Rigstula - en keltisk berättelse?

[erich lespenhalt]

Vid en nyligen företagen genomläsning av Eddan (den poetiska) slogs jag av att vissa av berättelserna är mer ålderdomliga än de andra, bland dem Rigstula. Mer om den senare. Valans spådom, som handlar om världens skapelse och undergång hör förmodligen till de äldre berättelserna. Grottesången som handlar om de malande jättinnorna Fenja och Menja verkar även den vara gammal. Nästan halva Eddan upptas av berättelserna om Sigurd Favnersbane och hans närstående. Dessa berättelser utspelas på den europeiska kontinenten. I dem nämns Atle som är den fornnordiska namnet på Attila, hunnerkungen som etablerade ett stort, men kortlivat rike i Europa. Attila levde mellan 405 till 453 E Kr. Alltså kan tillkomsten av berättelserna som handlar om Sigurd Favnersbane tidsbestämmas till tidigast 400-500-talet E Kr. Språket vi talade i Norden på den tiden var urnordiska, ett förstadium till det norröna målet, dansk tunga, som vikingarna talade.

Kelterna hade sin storhetstid under La Teneperioden som varade i 400 år mellan 500 till 100 F Kr. La Tenes kulturella sfär sträckte sig från Irland till västra Turkiet. Romarna var de som vållade La Teneperiodens nedgång. Det var konsten att smälta och smida järn samt handel som gjorde kelterna framgångsrika. Ordet "järn" lär vara ett lån från keltiskan. Under La Tene hade norra Tyskland och södra Skandinavien förromersk järnålder. Kelterna stod för den kulturella dominansen och borde ha påverkat den germanska kulturkretsen

För att återkomma till Rigstula kan den komma från tiden när vi hade förromersk järnålder. Rigstula handlar om samhällsklassernas uppkomst. Guden Heimdall, under namnet Rig, kommer till Ae och Edda, stannar tre dagar och avlar ett barn som kallas Träl som är trälarnas ursprung.Träl är mörkhårig. Rig går vidare och kommer till Ave och Amma, stannar tre dagar, avlar ett barn som döps till Karl. Karl är röd i hår och skägg och är böndernas ursprung. Rig går vidare och kommer till Fader och Moder, stannar tre dagar och avlar ett barn som kallas Jarl. Jarl ägnar sig mest åt jakt och blot och strid. Jarl är ljus i hår och skinn.

Anledningar till att Rigstula kan vara av keltiskt ursprung är att "Rig" är ett keltiskt lånord och betyder "konung". Namnen Ae och Edda är så gamla att de trotsar försök till tolkning. De kan vara indoeuropeiska men även komma från något folkslag skilt från germaner och kelter. Det senaste förslaget på vad Edda betyder är att det betyder poesikonst, vilket inte skapar någon mening alls. En av Träls döttrar heter Ambatt vilket också är ett keltiskt lånord och betyder trälinna. Ordet Ambatt är släkt med "ämbete", också från keltiskan. De keltiska lånorden borde ha lånats in i protogermanskan när kelterna var de som dominerade kulturellt, alltså under förromersk järnålder. Ytterligare ett keltiskt drag i Rigstula är att Rig stannade i tre nätter hos de olika paren. Talet tre var heligt hos kelterna.

Så säges det i fornsagor, att en av asarne, som hette Heimdall, färdades fram längs havets strand, kom till en gård och kallade sig Rig. Efter denna saga är detta kväde.

1.
En gång gå man sade
på gröna vägar
en kraftfull, åldrig,
kunnig asagud;
den raske, starke
Rig kom stigande.

2.
Han vandrade vidare
på vägens mitt,
han kom till ett hus,
mot sin karm var dörren.
In han gick,
eld var på golvet;
hjon sutto vid härden,
med håren grå:
Ae och Edda
med åldrigt huckle.

3.
Rig kunde dem
råd säga,
sedan på bänken
han satte sig mittpå,
och på vardera sidan
salens hjon.

4.
Då tog Edda
en degig bulle,
tung och tjock,
och tät av sådor;
mitt på en bricka
bar hon den sedan;
spad var i bunken,
som på bordet hon satte,
en kalv var kokt
av kräsligheter ypperst.

5.
Rig kunde dem
råd säga;
han reste sig upp
och redde sig att sova,
lade sig sedan
i sängens mitt,
men på vardera sidan
salens hjon.

6.
Där han dröjde
i dagar tre,
gick därpå vidare
på vägens mitt,
ledo medan
månader nio.

7.
Ett barn fick Edda,
som östes med vatten
- - - - - -
i lin den svarte (klädde),
kallade honom Träl.

8.
Han tog att växa
och väl trivas,
på händerna var
huden skrynklig,
knogarne knotiga
- - - - - -
fingrarne tjocka,
fult var ansiktet,
lutande ryggen
och långa hälarne.

9.
Han började sedan
försöka sin kraft,
binda bast
och bördor göra,
och drog hem ris
dagen i ända.

10.
Där kom till gården
krokbenta mön,
hade ärr under foten,
armen solbränd,
nedböjd är näsan,
hon nämndes Trälinna.

11.
Mitt på bänken
sig mön satte,
hos henne satt
sonen i huset.
De språkade och viskade,
vilade i säng,
Träl och Trälinna,
under tunga dagar.

12.
Barn de födde,
bodde nöjda.
Följande voro namnen:
Reim och Fjosner,
Klur och Klegge,
Kefser, Fulner,
Drumb, Digralde,
Drott och Hosver,
Lut och Leggialde;
de lade stengärdsgårdar,
gödslade åkrar,
gödde svin,
vallade getter,
gingo på torvtäkt.

13.
Döttrar funnos där:
Drumba och Kumba,
Ökkvenkalva
och Arinnevja,
Ysja och Ambatt,
Eikintjasna,
Totrughypja
och Tronubeina;
upphov till trälars
ätter de äro.

14.
Rig gick därpå
raka vägen,
kom till en hall,
mot sin karm var dörren.
In han gick,
eld var på golvet,
satt där ett äkta par,
sysslorna skötte.

15.
Mannen täljde
trä till vävbom,
skägget han hyfsat,
håret låg i pannan,
glatt satt skjortan;
på golvet var en kista.

16.
Hustrun satt där,
svängde spinnrocken,
bredde famnen för sländan,
förberedde tyg.
Klädsel var på huvudet,
krås på bröstet,
duk var på halsen,
"dvärgar" på axlarna.
Ave och Amma
ägde huset.

17.
Rig kunde dem
råd säga;
sedan han på bänken
satte sig mittpå
och på vardera sidan
salens hjon.

18.
Då tog Amma
en degig bulle,
tung och tjock,
och tät av sådor;
mitt på en bricka
bar hon den sedan;
spad var i bunken,
som på bordet hon satte,
en kalv var kokt
av kräsligheter ypperst.

19.
[Rig kunde dem
råd säga],
reste sig från bordet,
redde sig att sova;
lade sig sedan
i sängens mitt,
men på vardera sidan
salens hjon.

20.
Där han dröjde
i dagar tre,
[gick därpå vidare
på vägens mitt],
ledo medan
månader nio.

21.
Ett barn fick Amma,
som östes med vatten,
de kallade det Karl;
i kläde han lindades,
hår och hy voro rödlätta,
rappa hans ögon.

22.
Han tog till att växa
och väl trivas,
oxar han tämde,
årder han gjorde,
timrade hus,
och hopsatte lador,
gjorde kärror
och körde plog.

23.
Hem förde de mön
med hängande nycklar
och getskinnskjortel
och gifte med Karl.
Snör heter hon,
satte sig under kläde.
Tillhopa bodde makarna,
håvor utdelade,
bäddade säng
och bo satte.

24.
Barn de födde,
bodde nöjda.
De hette Hal och Dräng,
Hold, Tägn och Smed,
Bred, Bonde,
Bundinskegge,
Bue och Bodde,
Brattskegg och Segg.

25.
Dessa namn vidare
döttrarna hade:
Snot, Brud, Svanne,
Svarre, Spracke,
Fljod, Sprund, Viv,
Feima, Ristil.
Början det var
till böndernas ätter.

26.
Rig gick därpå
raka vägen,
han kom till en sal,
åt söder vette dörren,
dörren var öppen,
vid dörrkarmen ringen.

27.
Så in han steg,
strött var golvet;
makarne sutto där
och sågo på varandra,
Fader och Moder,
och med fingrarne lekte.

28.
Husfadern satt
och snodde bågsträng,
pilbågen krökte
och pilar skaftade.
Men husmodern armarna
ihågkom på sig,
strök linnet,
stärkte ärmarna.

29.
Satte duk högt på huvudet,
hängsmycke på bröstet.
Blått sirat var linnet
med släpande ärmar;
brynen bjärtare,
bröstet ljusare,
halsen vitare
än vitaste snö.

30.
Rig kunde dem
råd säga;
sedan han på bänken
satte sig mittpå
och på vardera sidan
salens hjon.

31.
Då tog Moder
en märkt duk,
vit av lin,
och lade på bordet.
Därpå tog hon
tunna kakor
och lade dem, vita
av vete, på duken.

32.
Fulla fat
fram hon satte,
silverbeslagna,
med sovel på bordet:
fett fläsk
och fåglar stekta;
vin var i kannan,
kalkar beslagna;
de drucko och språkade;
dagen gick till ända.

33.
Rig kunde dem
råd säga,
reste sig därpå,
redd blev sängen.
Där han dröjde
i dagar tre,
gick därpå vidare
på vägens mitt,
ledo medan
månader nio.

34.
En son födde Moder
och i siden lindade;
på honom vatten de göto,
läto Jarl honom heta.
Blekt var håret,
blomstrande kinderna,
ögonen skarpa
som på ormyngel.

35.
Upp där växte
den unge Jarl,
sköld han bar
och bågsträngar fäste,
pilbågar krökte
och pilar skaftade,
slungade spjut
och svängde lansar,
hetsade hundar
och på hästar red,
svängde svärd
och simning övade.

36.
Kom då ur risbuskar
Rig gående,
Rig gående,
runor honom lärde.
Sitt namn gav han honom,
som honom nämnde.
Han bad honom intaga
odalmarkerna,
odalmarkerna,
de urgamla bygder.

37.
Jarl red sedan
över svartan skog,
över frostiga fjäll
och kom fram till en hall.
Han sköt med spjut,
svängde skölden till värn,
hästen sporrade
och högg med svärd,
väckte strid,
och valplats blotade,
stridsmän han fällde
och stred för landvinning.

38.
Därpå ensam han rådde
över aderton gårdar,
gods han skiftade.
gav åt alla
smycken, klenoder
och smärta hästar,
slösade ringar,
högg sönder guldten.

39.
Sändemän på våta
vägar åkte,
kommo till den hall,
där Herser bodde.
En mö han hade
med mjuka fingrar,
ljuslätt och klok,
kallad Erna.

40.
Till henne de friade
och hem henne förde,
gifte henne med Jarl,
hon gick under brudlin;
de levde tillsammans
och lycka njöto,
fostrade ättlingar,
fröjdades åt livet.

41.
Bur var den äldste,
och Barn den andre,
Jod och Adal,
Arve, Mog;
lekar Nid
och Nidjung lärde
samt Son och Sven
simning och brädspel;
Kund hette en,
Kon var den yngste.

42.
Jarls arvingar
upp där växte,
redo in hästar,
rundade sköldar,
skavde pilar
och skakade spjut.

43.
Men Kon den unge
kunde runor,
livsrunor
och levnadsrunor;
mäktig han var ock
att människor frälsa,
döva eggar
och dämpa hav.

44.
Fåglars låt han lärde,
lågor att släcka,
sorger att söva,
sinnen att stilla,
hade åtta karlars
kraft och styrka.

45.
Han med Rig Jarl
i runor tävlade,
konstgrepp brukade
och bättre kunde;
då förvärvade han
och vann åt sig
att heta Rig
och runor kunna.

46.
Kon den unge red käckt
genom kärr och skogar,
lät trubbig pil flyga,
fåglar lockade.

47.
Då sade kråkan,
på kvisten satt ensam:
"Vi sätter du, Kon unge,
försåt för fåglar?
Hellre du kunde
hästar rida,
[hugga med svärd]
och här fälla.

48.
Dan och Damp
äga dyrbara salar,
yppare odal,
än I haven;
de skicklige äro
att skepp rida,
svärd att svinga
och sår öppna."

[Ralf Palmgren]

I slutskedet av den centraleuropeiska hallstattkulturen och i början av den keltiska La Tène-kulturen inträffade en drastisk förändring i den keltiska världen. Under 400-talet f.Kr. verkar kelterna på flera orter ha lämnat ifrån sig sina befästa boställen och börjat expandera den keltiska La Tène-kulturen över stora delar av det antika Europa. Det är dock okänt vad som exakt orsakade den kulturella expansionen. Arkeologerna har dock försökt förklara den kulturella expansionen. Det finns flera förklaringar till varför de keltiska folkvandringarna inleddes. Bland annat keltologen och professorn i europeisk arkeologi vid universitetet i Oxford Sir Barry Cunliffe har föreslagit överbefolkning och sociala inre spänningar bland kelterna som bidragande orsaker.

Den lysande boken Irish Kings and High-Kings av Francis John Byrne är välvärd att rekommendera åt den som är intresserad av tidigmedeltida iriska keltiska kungar. Där står så här på sid 104:

Ríg appears too in the Eddic poem Rígsþula as the name taken by Heimdall when he procreated Thrall, Karl and Jarl (serf, commoner and lord), and it is now accepted that this name is a borrowing of the Irish rí, ríg, "king".

Det geografiska område som de antika romerska författarna brukade kalla Hibernia börjar framträda politiskt i källorna under folkvandringstiden på 500- och 600-talen. Området bestod under tidig medeltid av ett hundratal lokala iriska småriken (túatha) som regerades av härskare (rí, "kung"). Vanligtvis valde de lokala härskarna bland sig en gemensam överkung. Han kunde sedan i sin tur välja en överkung som i teorin härskade över ett helt landskap. I praktiken var kungarna dock endast härskare över sina egna regionala iriska småriken. Under tidig medeltid uppkom fem dominerande huvudregioner. Dessa var Laigin (Leinster) i sydöst, Mumu (Munster) i sydväst, Connacht i väster, Ulaid (Ulster) i norr och Mide (Meath) i mitten av den iriska ön.