Om jag inte missminner mig så skapades reglerna för Casus Belli av en "kyrkans man" under medeltiden.
Vem var han?
Vilka var reglerna?
Har några regler tillkommit eller tagits bort?
Casus Belli
-
Martin Tunström
- Medlem
- Inlägg: 4279
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:55
- Ort: Helsingborg
- Kontakt:
-
Mathias Forsberg
- Medlem
- Inlägg: 2986
- Blev medlem: 28 mars 2002, 15:09
- Ort: Stockholm
Re: Casus Belli
Tidpunkterna varierar men från medeltiden fram till ca 1700-50 i en del fall kan man säga att dessa principer gällde i varierande grad inom det europeiska statssystemet.Larsson skrev:Om jag inte missminner mig så skapades reglerna för Casus Belli av en "kyrkans man" under medeltiden.
Vem var han?
Vilka var reglerna?
Har några regler tillkommit eller tagits bort?
Huvudprincipen var att kristna kungadömen inte skulle anfalla varandra (de skulle enas mot muslimerna) såvida det inte fanns ett rimligt skäl för att anfalla. Det var också tack vare detta påven delade upp Nya Världen i en spansk och en portugisisk del 1494, så de inte skulle föra krig om den Nya Världen. Reformationen krånglade till det här, eftersom katolska stater fick casus belli av påven gentemot protestanstiska och kalvinistiska stater.
Det vanligaste skälet var olika typer av dynastiska krav via gamla släktskap eller bortgifta medlemmar av kungahuset. Kraven fanns antingen på territorium eller på en arvlös kungakrona. mer abstrakta begrepp som "ära" var också mycket viktiga, som Anno säger kunde förolämpningar utgöra casus belli t ex. Peter den Store motiverade sin krigsförklaring mot Sverige 1700 med att han blivit dåligt bemött under sitt besök i Sverige (Riga) några år tidigare...
Synen på detta var ungefärligen som dagens syn på självförsvar i FN-stadgan, dvs det är idag omoraliskt att starta krig såvida det inte sker i självförsvar. Men då som nu utnyttjades givetvis detta kreativt för att starta "legitima" krig. Dock förefaller det som man hade mer repsekt för dessa internationella normer då än idag.
Vissa historiker nedbetonar betydelsen av internationella normer likt casus belli, men själv klassar jag dessa normer som relativt centrala i Europas utveckling gentemot ett statssystem.
Om casus belli var ett begrepp som myntades av en specifik påve eller ett begrepp som växte fram succesivt vet jag tyvärr ej.
/Forsberg
Den västliga traditionen vad gäller det rättfärdiga kriget börjar med den förkristne författaren Cicero (100-talet f Kr). Största skillnaden mellan Cicero och den kristna traditionen är att Cicero anser ära/vanära utgöra en krigsgrund, medan de kristna bara erkände försvar och återställande av fred. Före Cicero hade bl a Platon och Aristoteles behandlat frågan (300-talet f Kr), och ännu tidigare var som vanligt kineserna ute (runt ett halvt årtusende f Kr), även om inte deras teorier nådde oss.
Den kristne författare som först behandlade frågan om det rättfärdiga kriget var kyrkofadern St Augustinus, som behandlade frågan i sin bok Om Gudsstaten (början av 400-talet). Bland de saker han tar upp är att anfalls- och expansionskrig (à la Rom) inte är rättfärdigt, utan endast försvar (av staten/staden), i första hand av de svaga. Individuellt självförsvar förordar han däremot inte ("det är bättre att lida skada än att tillfoga skada"). Barmhärtighet mot fienden är också en viktig punkt hos Augustinus.
Först med den store filosofen St Thomas av Aquino (1200-talet) får vi en systematiserad framställning i hans monumentala verk Summa Theologica. Han grundade sina resonemang på Augustinus och satte upp tre grundläggande regler för det rättfärdiga kriget (bellum justum):
1) Auctoritas, dvs rätt auktoritet. Endast legala härskare får föra krig. Uppror och inbördeskrig är därmed utdefinierat.
2) Causa, dvs rätt orsak. Den man strider mot måste "förtjäna" det. Godkända orsaker är sådant som skydd (av andra), självförsvar (av egen stat) samt förebyggande av värre ont. Icke godkända orsaker är sådant som begär, hämnd eller stolthet.
3) Intentio, rätt avsikt. Syftet måste vara att uppnå fred och det rätta/goda, inte expansion, hämnd, plundringslystnad eller önskan att tillfoga fienden lidande eller förstörelse.
Thomas egen framställning i Summa Theologica, del II, fråga 40, kan man läsa här.
Senare har flera personer putsat vidare på Thomas inflytelserika regelsystem, bland dem den spanske teologen Francisco de Vitoria (1500-talet) och den holländske juristen Hugo Grotius (början av 1600-talet; han var märkligt nog svensk amassadör i Paris ett tag under 30-åriga kriget), som genom sitt verk De iure belli ac pacis (Om krigets och fredens rätt, 1625) har blivit känd som "folkrättens fader".
Så småningom hade fyra ytterligare regler lagts till Thomas tre:
4) Proportionalitet. Det goda man eftersträvar får inte uppvägas av det onda man orsakar. Man får inte använda mer våld än nöden kräver.
5) Sannolikhet för framgång. Det måste vara sannolikt att man kommer att lyckas med sina krigsåtgärder.
6) Sista utväg. Alla fredliga alternativ måste först försökas och uttömmas. Slutligen tillkom också:
7) Offentligt krigsförklaring. Man ska offentligt deklarera vilken krigsorsak (casus belli) man stödjer sig på, och vilka villkor man ställer för fred. Därmed informerar man också den egna befolkningen om den grund för vilken de riskerar liv och lem.
Nästa steg var att man började skilja mellan ius ad bellum (rätten att ta till krig) och ius in bello (rätt förande av krig), där ius ad bellum innefattade ovanstående sju regler, och ius in bello följande två:
1) Urskillning, som handlar om urskillning mellan kombattanter och icke-kombattanter, dvs vilka man får bruka våld emot. Som icke-kombattanter genom sin kategori räknas medicinsk personal och prästerskap, vare sig de bär uniform eller ej, barn, oföra, åldringar, skadade eller sjuka samt sådana som på andra sätt är oförmögna att skydda sig själva. Som icke-kombattanter genom sin funktion räknas sådana som lantbrukare, affärsmän och andra som inte är direkt involverade i krigshandlingarna. Bland gränsfallen räknas sådana som deltar i krigsbeslut och i krigsproduktion (som tillverkning av vapenmateriel) som kombattanter, medan de som tillverkar eller förmedlar livsnödvändigheter, t ex mat, räknas som icke-kombattanter, även om det används av militären. Följaktligen får man exempelvis bomba vapenfabriker men inte konservfabriker.
2) Proportionalitet. Om proportionalitet inom ius ad bellum avhandlar frågan huruvida ett krigsangrepp är att anse som rimligt våld, handlar det här mer om de enskilda operationerna under det pågående kriget.
Den kristne författare som först behandlade frågan om det rättfärdiga kriget var kyrkofadern St Augustinus, som behandlade frågan i sin bok Om Gudsstaten (början av 400-talet). Bland de saker han tar upp är att anfalls- och expansionskrig (à la Rom) inte är rättfärdigt, utan endast försvar (av staten/staden), i första hand av de svaga. Individuellt självförsvar förordar han däremot inte ("det är bättre att lida skada än att tillfoga skada"). Barmhärtighet mot fienden är också en viktig punkt hos Augustinus.
Först med den store filosofen St Thomas av Aquino (1200-talet) får vi en systematiserad framställning i hans monumentala verk Summa Theologica. Han grundade sina resonemang på Augustinus och satte upp tre grundläggande regler för det rättfärdiga kriget (bellum justum):
1) Auctoritas, dvs rätt auktoritet. Endast legala härskare får föra krig. Uppror och inbördeskrig är därmed utdefinierat.
2) Causa, dvs rätt orsak. Den man strider mot måste "förtjäna" det. Godkända orsaker är sådant som skydd (av andra), självförsvar (av egen stat) samt förebyggande av värre ont. Icke godkända orsaker är sådant som begär, hämnd eller stolthet.
3) Intentio, rätt avsikt. Syftet måste vara att uppnå fred och det rätta/goda, inte expansion, hämnd, plundringslystnad eller önskan att tillfoga fienden lidande eller förstörelse.
Thomas egen framställning i Summa Theologica, del II, fråga 40, kan man läsa här.
Senare har flera personer putsat vidare på Thomas inflytelserika regelsystem, bland dem den spanske teologen Francisco de Vitoria (1500-talet) och den holländske juristen Hugo Grotius (början av 1600-talet; han var märkligt nog svensk amassadör i Paris ett tag under 30-åriga kriget), som genom sitt verk De iure belli ac pacis (Om krigets och fredens rätt, 1625) har blivit känd som "folkrättens fader".
Så småningom hade fyra ytterligare regler lagts till Thomas tre:
4) Proportionalitet. Det goda man eftersträvar får inte uppvägas av det onda man orsakar. Man får inte använda mer våld än nöden kräver.
5) Sannolikhet för framgång. Det måste vara sannolikt att man kommer att lyckas med sina krigsåtgärder.
6) Sista utväg. Alla fredliga alternativ måste först försökas och uttömmas. Slutligen tillkom också:
7) Offentligt krigsförklaring. Man ska offentligt deklarera vilken krigsorsak (casus belli) man stödjer sig på, och vilka villkor man ställer för fred. Därmed informerar man också den egna befolkningen om den grund för vilken de riskerar liv och lem.
Nästa steg var att man började skilja mellan ius ad bellum (rätten att ta till krig) och ius in bello (rätt förande av krig), där ius ad bellum innefattade ovanstående sju regler, och ius in bello följande två:
1) Urskillning, som handlar om urskillning mellan kombattanter och icke-kombattanter, dvs vilka man får bruka våld emot. Som icke-kombattanter genom sin kategori räknas medicinsk personal och prästerskap, vare sig de bär uniform eller ej, barn, oföra, åldringar, skadade eller sjuka samt sådana som på andra sätt är oförmögna att skydda sig själva. Som icke-kombattanter genom sin funktion räknas sådana som lantbrukare, affärsmän och andra som inte är direkt involverade i krigshandlingarna. Bland gränsfallen räknas sådana som deltar i krigsbeslut och i krigsproduktion (som tillverkning av vapenmateriel) som kombattanter, medan de som tillverkar eller förmedlar livsnödvändigheter, t ex mat, räknas som icke-kombattanter, även om det används av militären. Följaktligen får man exempelvis bomba vapenfabriker men inte konservfabriker.
2) Proportionalitet. Om proportionalitet inom ius ad bellum avhandlar frågan huruvida ett krigsangrepp är att anse som rimligt våld, handlar det här mer om de enskilda operationerna under det pågående kriget.
Det är sant, men det är väl så att värderingar egentligen ändras ganska långsamt. Dessutom har ju olika kulturer och religioner tämligen likartad syn på dessa frågor, även om vissa religioner är mer försvarstillåtande även om de förbjuder anfallskrig (kristendom, judendom, islam) medan andra är mer totalt pacifistiska (klassisk hinduism, buddhism, taoism).Ingmar skrev:Jag har läst lite folkrätt och tycker det är ganska fascinerande hur bra de gamla reglerna står sig (även om de ignoreras av många).
En intressant fråga vore ju att fundera på hur förhållningssätten till dessa krigsmoraliska frågor har ändrats genom tiden. Har vi varit mer samvetslösa det senaste seklet, eller är det bara den tekniska utvecklingen som har gjort att våra snedsteg har fått så mycket mer drastiska konsekvenser? Kanske skulle vi nu ha ett behov som vi egentligen inte haft lika tydligt tidigare av din lag nedan?
Menar du en lag som talar om i vilka fall ett krig vore totalt förbjudet, eller menar du att krig under alla omständigheter skulle vara förbjudet (bellum semper inconcessum)?Ingmar skrev:Fast själv hade jag helst sett en kraftfull och respekterad lag under namnet bellum inconcessus..
Förhållningssättet till folkrätt och internationella regler tycks variera mellan nationers ledare snarare än med tidens gång. Som det alltid har funnits, finns det fortfarande ledare som fullkomligt ignorerar reglerna. Och som du skriver får denna ignorans allvarligare konsekvenser med den teknik och de vapen som finns tillgängliga idag. Atombomberna över Japan, om inte annat, tycker jag ger symbolik åt denna ignorans och dess följder.Lindir skrev:En intressant fråga vore ju att fundera på hur förhållningssätten till dessa krigsmoraliska frågor har ändrats genom tiden. Har vi varit mer samvetslösa det senaste seklet, eller är det bara den tekniska utvecklingen som har gjort att våra snedsteg har fått så mycket mer drastiska konsekvenser? Kanske skulle vi nu ha ett behov som vi egentligen inte haft lika tydligt tidigare av din lag nedan?
bellum semper inconcessum-varianten vore ännu bättre. Fast det bästa vore förstås om behovet av dessa lagar överhuvudtaget icke existerade..Menar du en lag som talar om i vilka fall ett krig vore totalt förbjudet, eller menar du att krig under alla omständigheter skulle vara förbjudet (bellum semper inconcessum)?Ingmar skrev:Fast själv hade jag helst sett en kraftfull och respekterad lag under namnet bellum inconcessus..
mvh ingmar
Senast redigerad av 1 Ingmar, redigerad totalt 14 gånger.
Jo, men det låter kanske litet väl utopiskt. Kanske kunde man hitta någon helt annan modell, t ex internationellt förbud mot nationell krigföring, och därmed mot oberoende nationella arméer - kombinerat med en kraftfull internationell insatsförsvarsstyrka? Risken att det skulle braka ihop i kaos vore dock tyvärr överhängande ... Fler idéer?Ingmar skrev:bellum semper inconcessum-varianten vore ännu bättre. Fast det bästa vore förstås om behovet av dessa lagar överhuvudtaget icke existerade..
Att stärka bellum inconcessum i den moderatare varianten kanske skulle kunna ge effekter, däremot. Att det internationella samfundet helt enkelt inte accepterar "onödiga" krig.
Problemet med sådana lagar, och med de krigslagar vi har idag, är att det krävs något som sätter kraft bakom orden om de skall respekteras. Kanske skulle det rent av behövas en överstatlighet som kan förebygga och bestraffa eventuella brott mot lagarna.Lindir skrev:Jo, men det låter kanske litet väl utopiskt. Kanske kunde man hitta någon helt annan modell, t ex internationellt förbud mot nationell krigföring, och därmed mot oberoende nationella arméer - kombinerat med en kraftfull internationell insatsförsvarsstyrka? Risken att det skulle braka ihop i kaos vore dock tyvärr överhängande ... Fler idéer?
Att stärka bellum inconcessum i den moderatare varianten kanske skulle kunna ge effekter, däremot. Att det internationella samfundet helt enkelt inte accepterar "onödiga" krig.
I dagsläget tror jag att det är nödvändigt att stärka FN ytterligare och upprätta en internationell domstol för brott mot de lagar vi har idag. Men för att verkligen utrota krig och hat måste man ge sig på dess orsaker. Så sudda ut nationsgränserna och öppna upp för mångkultur och global solidaritet!
mvh ingmar
Lindir och Ingemar
Hm, kom sen och försök inbilla mig att det inte föreligger en konspiration av judar och frimurare.Ingmar skrev:Problemet med sådana lagar, och med de krigslagar vi har idag, är att det krävs något som sätter kraft bakom orden om de skall respekteras. Kanske skulle det rent av behövas en överstatlighet som kan förebygga och bestraffa eventuella brott mot lagarna.Lindir skrev:Jo, men det låter kanske litet väl utopiskt. Kanske kunde man hitta någon helt annan modell, t ex internationellt förbud mot nationell krigföring, och därmed mot oberoende nationella arméer - kombinerat med en kraftfull internationell insatsförsvarsstyrka? Risken att det skulle braka ihop i kaos vore dock tyvärr överhängande ... Fler idéer?
Att stärka bellum inconcessum i den moderatare varianten kanske skulle kunna ge effekter, däremot. Att det internationella samfundet helt enkelt inte accepterar "onödiga" krig.
I dagsläget tror jag att det är nödvändigt att stärka FN ytterligare och upprätta en internationell domstol för brott mot de lagar vi har idag. Men för att verkligen utrota krig och hat måste man ge sig på dess orsaker. Så sudda ut nationsgränserna och öppna upp för mångkultur och global solidaritet!
mvh ingmar
Re: Lindir och Ingemar
Ursäkta?Lundmanus skrev:Hm, kom sen och försök inbilla mig att det inte föreligger en konspiration av judar och frimurare.
/Marcus
Re: Lindir och Ingemar
Syftade på Lindir och Ingemars drömmar om världsherravälde.Marcus Wendel skrev:Ursäkta?Lundmanus skrev:Hm, kom sen och försök inbilla mig att det inte föreligger en konspiration av judar och frimurare.
/Marcus