Lindir skrev:Och bara för att komma på det klara med vad du menar: har du läst någonting ur den enorma flod av seriös förintelseforskning som kommit ut i bokform de senaste decennierna? Kan du i så fall tala om för oss andra på vilket sätt följande forskare (några exempel ur högen) undviker att tillämpa källkritik, vilken typ av källor de inte tar i beaktande eller på vilket sätt de låter bli att dra de "rätta" slutsatserna från dessa källor:
Wolfgang Benz, Hans Mommsen, Christopher R Browning, Martin Broszat, Saul Friedländer, Eric A Johnson, Ian Kershaw, Götz Aly, Raul Hilberg, John Weiss.
Tja jag skrev först ett långt inlägg men kom fram till att jag helt inte orkar ta den här diskussionen, då våra åsikter som jag sa är diametralt motsatta, och kommer att fortsätta vara det om vi så skriver tusen inlägg till varandra. Jag kan dock skriva ett par punkter som jag anser vara en viktig grund för att förintelsen inte behandlas med samma källkritiska tänkande, som "övrig forskning", om det så handlar om en mikrohistorisk studie av osthyvlar eller en studie om fotbollens betydelse i världen.
Risken att dömas till fängelse om man förnekar förintelsen i Tyskland är en lag från 1985. Lagen skärptes 1994 (om jag minns rätt) till även omfatta "förringande" och där man kan dömas till lägst böter, eller maximalt fem års fängelse. Det är ju en väldigt bra grund för Weibulliansk källkritik, eller hur? Det är ännu mer dystert i Österike där det inte handlar om fem år, utan tjugo. Att man nte kan skriva böcker om förintelsen har jag inte påstått, det jag påstår är att man inte bör välja fel frågeställning. I länder som Tyskland anser man att det endast går att tillföra förintelseforskningen nytt stoff, det går inte att ifrågasätta eller ens förringa etablerade sanningar.
Nu är det förvisso enbart juridiska påföljder i ett fåtal länder, men om vi håller oss till Sverige anser jag fortfarande att man inte bör välja fel frågeställning, då det kan bli ganska trist för ens karriär när drevet kommer igång, och det står NAZIST följt av ens namn på kvällstabloidernas löpsedlar. Även i Sverige råder mentaliteten att man endast kan tillföra nytt stoff till förintelseforskningen. Ett exempel är Mikael Tossavainens (Lunds universitet) avhandling "Nationalizing the Holocaust - the Jewish Catastrophe Turned Israeli", där han strävar efter att analysera hur förintelsen har behandlats och tolkats i historiekulturen i en rad europeiska länder.
Endast ett fåtal tunga namn i svensk historieforskning har berört förintelsen, och då påfallande ofta i essäform (Peter Englund, Eva Österberg etc.) vilket jag finner ganska talande. Ämnet är helt enkelt tabu. För att knyta ovanstående svammel till mitt första inlägg, så är jag helt övertygad om att man kommer att tillåtas rota i förintelsen om ett par hundra år, och vad de kommer fram till då får du och jag aldrig veta. Kanske befästs dagens bild, kanske inte.
