Varför försvann olika verbböjningar?
Det är faktiskt inte så längsedan vi hade olika verböjningar på svenska. För bara några decennier sedan skrev man ju:
singular: är, plural: äro.
singular: ha(ve)r, plural: ha(va).
singular: ska(ll), plural: skola.
osv
För mera regelbundna verb försvann bara r:et på slutet på presensformen. Verben böjdes alltså som på engelska, och var inte så komplicerat som på t ex franska och tyska.
Ex: Skalman är en site där många människor skriva inlägg. Dessa inlägg handla framför allt om historia.
/a81
singular: är, plural: äro.
singular: ha(ve)r, plural: ha(va).
singular: ska(ll), plural: skola.
osv
För mera regelbundna verb försvann bara r:et på slutet på presensformen. Verben böjdes alltså som på engelska, och var inte så komplicerat som på t ex franska och tyska.
Ex: Skalman är en site där många människor skriva inlägg. Dessa inlägg handla framför allt om historia.
/a81
Huh? De flesta av dessa böjningsformer används fortfarande så du är nog lite väl tidigt ute när du avskriver dom. Förövrigt heter det "framförallt" och inte "framför allt".a81 skrev:Det är faktiskt inte så längsedan vi hade olika verböjningar på svenska. För bara några decennier sedan skrev man ju:
singular: är, plural: äro.
singular: ha(ve)r, plural: ha(va).
singular: ska(ll), plural: skola.
mvh/ Daniel
Dessa former är ej längre godkända i svenska skrivregler och kan på så vis avskrivas. Men visst stöter vi på dem ännu i dag; framför allt i äldre litteratur. Man brukar väl säga att F. Bengtssons Röde Orm var den sista boken officiellt skriven med pluralsböjning för verb.D. Löwenhamn skrev:Huh? De flesta av dessa böjningsformer används fortfarande så du är nog lite väl tidigt ute när du avskriver dom. Förövrigt heter det "framförallt" och inte "framför allt".a81 skrev:Det är faktiskt inte så längsedan vi hade olika verböjningar på svenska. För bara några decennier sedan skrev man ju:
singular: är, plural: äro.
singular: ha(ve)r, plural: ha(va).
singular: ska(ll), plural: skola.
mvh/ Daniel
Det kan dock tilläggas att det verbsystem som a81 nämner är ett senare där man endast skiljer mellan numerus och ej mellan person.
Förresten. Är det någon som vet varifrån suffixet -en (< -in) hos 2 pers. pl. kommer? Germanskan hade nämligen -þi, som sedan övergår till -þ i norrönt medan vi i öst har -in. Jfr. germ. beriþi > norr. beriþ, fsv. bärin > sv. bären, "ni bär".
G. Pettersson skriver i son bok Svenska språket under sjuhundra år (s. 162): "Den tryckta publikationen som allra sist övergav verbpluralerna var Svenska Akademiens Ordbok: i mars 1976 övergår man där till singularformer (mitti band 27)."D. Löwenhamn skrev:Men vad sjutton! När hände detta? Stoppa jorden, jag vill gå av.Karl H. skrev:Dessa former är ej längre godkända i svenska skrivregler och kan på så vis avskrivas.
mvh/ Daniel
Men givetvis kan man bruka dessa former privat och delvis i litteratur, exempelvis dikt.
Härom sommaren arbetade jag på ett ålderdomshem i Simrishamn på Österlen (sydöstra Skåne). En 80-årig man från trakten använde pluralform av verb. Saken är att jag inte vet om han "verkligen" gjorde det eller bara gjorde det på skoj: så härmade man kanske gammalt folk när han var ung? Det tillfälle jag minns bäst var en kväll när de boende skulle få sin medicin, då sa han "vi slippa inte undan".
En annan jämngammal kvinna, också från trakten, uttalade tje-ljudet som en affrikata
Om jag ändå hade varit lite mer insatt i språkvetenskap redan då ... jag skulle ha utsatt dem för det ena språkliga experimentet efter det andra
- - -
Isländska är skönt med sitt "þeir eru", och inte ens det mest inrökta reggae-band (Hjálmar i det här fallet) kan skriva texter utan att böja fram former som "við erum"
En annan jämngammal kvinna, också från trakten, uttalade tje-ljudet som en affrikata
Om jag ändå hade varit lite mer insatt i språkvetenskap redan då ... jag skulle ha utsatt dem för det ena språkliga experimentet efter det andra
- - -
Isländska är skönt med sitt "þeir eru", och inte ens det mest inrökta reggae-band (Hjálmar i det här fallet) kan skriva texter utan att böja fram former som "við erum"
Nja, just Österlen var/är den mest isolerade och "efterblivna" delen av (södra) Skåne, så det är inte konstigt att man fortfarande kan hitta konstiga saker här.Probstner skrev:Låter ju som Björn Ranelid. Kanske en skånism? Inte så myckt relikt som kanske regional jargong.Noriega skrev:Det tillfälle jag minns bäst var en kväll när de boende skulle få sin medicin, då sa han "vi slippa inte undan".
/ Probstner