Korsen på våra runstenar.

[herulen]

Ursäkta! Husaby ska det naturligtvis vara.

[Christer Samuelsson]

"herulen"

Frågan är alltså vad runstenskorsen står för. Till att börja med kan vi notera att om korset inte är knuten till själva runslingan så kan man uppfatta det som att ristaren ville rikta sig mot gud med sitt kors. Är korset ristad intill ett ortnamn i runslingan så kan det betyda att man ville bevisa att den döde var kristen fast han dog på en annan plats långt bort. Är det istället ett platsnamn har man tolkat det så att man ville upplysa läsaren att den plats där den döde är begravd är särdeles viktig. Av detta förstår vi att korsen får olika betydelser beroende på att det är beställaren som avgör var korset ska placeras.
En annan viktig sak är att korsen då korsen ska tillsamman med ormslingan förena de båda kaosmakterna. För vi måste komma ihåg att korsen ristades under själva missionstiden. Ormen – eller draken om ni så vill – ska besegras med det kristna budskapet och korset är då en symbol för guds seger över det onda. Ytterst betydde detta att byta ut Valhall mot paradiset. I Linn Lagers avhandling ”Den synliga tron - Runstenskors som en spegling av kristnandet i Sverige från 2002” så får vi veta att korsformerna har nära anknytning till anglosaxiska stenkorsen och myntens olika korsvariationer. Det är också i slutet av 900-talet och i början av tusentalet som färderna österut minskar till förmån mot de västliga. Och den första mer betydelsefulla missionen utgick således från England, de första munkarna var nästan alla engelska. Runskrifterna språk på stenarna talar också för detta. Men efter tusentalets mitt så får den tyska dominansen övertag. Det är ur detta perspektiv vi ska se Adam av Bremens besök hos den danske kungen. Men inte långt senare så bröts den tyska dominansen för att åter igen övertas av den engelska, som varade till ungefär 1100-talets mitt då den tyska och den romerska synen på kristendomen blev allt mer allenarådande. Men då hade det engelska inflytandet redan fått ett så stort fäste vilket den första kyrkobyggnadskonsten visar, dvs, den romanska. Det är faktiskt först med den gotiska konsten som den tyska dominansen konkurrerar ut den engelska. Det viktiga här är dock att den engelska missionen stod för en mer liberal kristendom och där herrarna var mer fria mot kungen. Ett utvik här är att den sverkerska ätten i Östergötland (med politiska band till småland, Öland och Danmark) var tyskvänlig medan den erikska ätten i Västergötland (med politiska band till Mälarlandskapen och Norge) var engelskvänlig.

I princip är detta en hel räcka tyckanden. Man skulle förvisso skriva det på en hel del andra sätt. T.ex. De östsvenska kontakterna med Kiev området, som pågick under flera hundra år och där en kristenhet utan politiska maktambitioner fanns, skulle väl kunna generera en del kristna individer även härstädes.

Beträffande detta:

Ett utvik här är att den sverkerska ätten i Östergötland (med politiska band till småland, Öland och Danmark) var tyskvänlig medan den erikska ätten i Västergötland (med politiska band till Mälarlandskapen och Norge) var engelskvänlig

Ett litet entydigt bevis på den saken skulle inte sitta illa.

Hälsningar
Christer Samuelsson.

[herulen]

"herulen"

Frågan är alltså vad runstenskorsen står för. Till att börja med kan vi notera att om korset inte är knuten till själva runslingan så kan man uppfatta det som att ristaren ville rikta sig mot gud med sitt kors. Är korset ristad intill ett ortnamn i runslingan så kan det betyda att man ville bevisa att den döde var kristen fast han dog på en annan plats långt bort. Är det istället ett platsnamn har man tolkat det så att man ville upplysa läsaren att den plats där den döde är begravd är särdeles viktig. Av detta förstår vi att korsen får olika betydelser beroende på att det är beställaren som avgör var korset ska placeras.
En annan viktig sak är att korsen då korsen ska tillsamman med ormslingan förena de båda kaosmakterna. För vi måste komma ihåg att korsen ristades under själva missionstiden. Ormen – eller draken om ni så vill – ska besegras med det kristna budskapet och korset är då en symbol för guds seger över det onda. Ytterst betydde detta att byta ut Valhall mot paradiset. I Linn Lagers avhandling ”Den synliga tron - Runstenskors som en spegling av kristnandet i Sverige från 2002” så får vi veta att korsformerna har nära anknytning till anglosaxiska stenkorsen och myntens olika korsvariationer. Det är också i slutet av 900-talet och i början av tusentalet som färderna österut minskar till förmån mot de västliga. Och den första mer betydelsefulla missionen utgick således från England, de första munkarna var nästan alla engelska. Runskrifterna språk på stenarna talar också för detta. Men efter tusentalets mitt så får den tyska dominansen övertag. Det är ur detta perspektiv vi ska se Adam av Bremens besök hos den danske kungen. Men inte långt senare så bröts den tyska dominansen för att åter igen övertas av den engelska, som varade till ungefär 1100-talets mitt då den tyska och den romerska synen på kristendomen blev allt mer allenarådande. Men då hade det engelska inflytandet redan fått ett så stort fäste vilket den första kyrkobyggnadskonsten visar, dvs, den romanska. Det är faktiskt först med den gotiska konsten som den tyska dominansen konkurrerar ut den engelska. Det viktiga här är dock att den engelska missionen stod för en mer liberal kristendom och där herrarna var mer fria mot kungen. Ett utvik här är att den sverkerska ätten i Östergötland (med politiska band till småland, Öland och Danmark) var tyskvänlig medan den erikska ätten i Västergötland (med politiska band till Mälarlandskapen och Norge) var engelskvänlig.

I princip är detta en hel räcka tyckanden. Man skulle förvisso skriva det på en hel del andra sätt. T.ex. De östsvenska kontakterna med Kiev området, som pågick under flera hundra år och där en kristenhet utan politiska maktambitioner fanns, skulle väl kunna generera en del kristna individer även härstädes.

Beträffande detta:

Ett utvik här är att den sverkerska ätten i Östergötland (med politiska band till småland, Öland och Danmark) var tyskvänlig medan den erikska ätten i Västergötland (med politiska band till Mälarlandskapen och Norge) var engelskvänlig

Ett litet entydigt bevis på den saken skulle inte sitta illa.

Hälsningar
Christer Samuelsson.

Alltså, jag tycker nu inte bara detta. Det är inte bara en åsikt vilken som helst, utan jag följer en helt igenom modern vetenskaplig forskningstradition. Om Christian vill så redögör jag gärna för mina ståndpunkter för detta. Problemet är dock hur stort utrymme var och en har, i mitt fall vill jag lämna 20 sidor bibliografi för min ståndpunkt. Detta är förstås inte möjligt. Därför vill jag att läsarna väntar ett dygn innan jag återkommer med en mer konkritiserande form av fenomenet.

[herulen]

Att korsen på stenarna har anglosaxiska stildrag och inte är påverkade av Östeuropeisk eller bysantinsk stiltradition är det ingen arkeolog eller konsthistoriker som ifrågasätter idag (se här ovan nämnda Linn Lager och Carlaie Thompson). Grundfrågan är istället varför de placerades på runstenarna och varför just under 1000-talet. Som vi sett så kan de ha olika personliga och teologiska betydelser beroende var de är placerade (se här Hans Christiansson ”Den onda ormen. Runstensornamentikens kristna budskap. Tor Nr. 27:2”) men detta är som redan sagts underordnat den politiska betydelsen. Med politiska menar jag här dess imperialistliknande ambitioner. Under den tid vi här talar om så var det de Nordiska rikena som erövrade vissa delar av sin omvärld. Denna omvärld var dock kulturellt och materiellt mycket rikare. Generellt brukar sådana erövrande makter reagerar på detta genom att kopiera denna kultur och gör egna versioner. Fenomenet med att en militärt starkare makt gör sin egen version av andras kulturer kallas för kleptokrati. Vi ser det i dagens USA som ofta omvandlar europiska kulturfenomen till en egen variant som vi sedan konsumerar. Det var så även hos de medeltida riddarna som kom i kontakt med orienten. Den romanska kyrkoarkitekturen är t.ex. till stor del präglad av den muslimska moskéarkitekturen: de rundbågade koren och fönstren i de romanska kyrkorna har bl.a. de hästskoliknande pelargångarna i moskéerna som förebild. Germanernas vilja att skapa sin egen skrift, runskriften, är bl.a. ett symptom på detta. De tidigaste runinskrifterna är skrivna som de meddelanden som finns på romerska mynt och medaljer. Nu i dagarna lägger arkeologen Svante Fischer fram en avhandling (Roman Imperalism and Runic Literacy: The Westernization of Northern Europe 150-800 AD) i Uppsala som bekräftar just detta. En annan nordisk kleptokratisk tendens är uppkomsten av den nordiska djurornamentiken under 400-talet. Och när vikingarna kom till England så ser vi att de fortsatte med sina kleptokratiska fasoner där ortnamn, ornamentik är bevis för detta men även sedan med båtgravar. Inte i den form som finns i Norden, utan genom att anamma inhemska seder och begrava sina förfäder i s.k. ”hogbacks”, stenkistor vars lock är formade som svinryggar, vilket tolkas som upp och nervända båtar. På dessa kistor så ser vi tydligt nordiskt präglad konst (se här Barbara E Crawford ”The Norse Background to the Govan hogbacks 1996” eller John T Lang ”The hogback: a Viking colonial monument. Anglo-Saxon Studies in Archaeology and History 3. 1984”). Denna tradition med ”hogbacks” tros sedan ha spridits till Norden, framför allt till Götalandskapen och Södermanland där Eskilstunakistorna är en variant på detta. Att det finns östliga influenser i ornamentiken är riktig, men den insulära är dock helt dominerande. Så åter till runstenskorsen. Som vi sett så finns det i sakens natur att makten kopierar andra rikare kulturer. Under 1000-talet så var det England som hägrade, även i Svealand. Birka (med sin östliga prägling i handeln) förlorade helt i betydelse efter mitten av 900-talet. Sigtuna grundades i slutet av 900-taslet, troligen av Erik Segersäll och denna stad har en klart anglosaxisk prägel (se här Sten Tesch ”Makt och människor i kungens sigtuna. Sigtuna Museer. 1989”). Det är också här som den Uppländska runstenstraditionen tar fart. Att runstenskorsen följer denna anglosaxiska stilpåverkan är helt tydligt eftersom missionen är just insulär, där flera av munkarna är hemvändande söner som troligast inte fick ta del i fadersarvet (se tolkningen av drängstenar Jean Paul Strid ”Runic Swedish theng and dreng. FRV:s symposium. 1985”).

[Garm]

En personlig observation som lekman är att det verkar finnas olika sorters runstenskors. Den ena sorten är där korset uppenbarligen planerats in i ristningen [ex. U60 & U80]. Den andra sorten är den där korset nästan ser ut att ha lagts in senare eftersom det inte är anpassat efter ristningen och dessutom ser slarvigt utfört av ristaren [Ög105 & U32]. Den tredje sorten är den där man kan tycka att det borde finnas ett kors eftersom det finns plats och texten dessutom visar på tydlig kristen tro [ex U 112 & Nä 20 M].

Min fundering är huruvida detta med korsristningar har någon särskild betydelse alls. I vissa fall är det tydligt att korset påvisar kristen tro men i andra fall är det mer tveksamt. Är det den stenresande som är kristen eller var det den som stenen rests efter som var det? Detta framgår på vissa stenar men det är inte särskilt vanligt som jag kan se det.

Har man mätt spårdjup [eller vad det heter på fackspråk] och därmed kan se om korset och resterande ristning har samma ristare, dvs samma verktyg har använts? eller kan korset ha tillkommit senare? Någon stenresare kan ju ha konverterat efter resandet av stenen och kanske har velat 'rädda' även den som stenen rests över i efterhand t.ex.

[Christer Samuelsson]

Att korsen på stenarna har anglosaxiska stildrag och inte är påverkade av Östeuropeisk eller bysantinsk stiltradition är det ingen arkeolog eller konsthistoriker som ifrågasätter idag (se här ovan nämnda Linn Lager och Carlaie Thompson). Grundfrågan är istället varför de placerades på runstenarna och varför just under 1000-talet. Som vi sett så kan de ha olika personliga och teologiska betydelser beroende var de är placerade (se här Hans Christiansson ”Den onda ormen. Runstensornamentikens kristna budskap. Tor Nr. 27:2”) men detta är som redan sagts underordnat den politiska betydelsen. Med politiska menar jag här dess imperialistliknande ambitioner. Under den tid vi här talar om så var det de Nordiska rikena som erövrade vissa delar av sin omvärld. Denna omvärld var dock kulturellt och materiellt mycket rikare. Generellt brukar sådana erövrande makter reagerar på detta genom att kopiera denna kultur och gör egna versioner. Fenomenet med att en militärt starkare makt gör sin egen version av andras kulturer kallas för kleptokrati. Vi ser det i dagens USA som ofta omvandlar europiska kulturfenomen till en egen variant som vi sedan konsumerar. Det var så även hos de medeltida riddarna som kom i kontakt med orienten. Den romanska kyrkoarkitekturen är t.ex. till stor del präglad av den muslimska moskéarkitekturen: de rundbågade koren och fönstren i de romanska kyrkorna har bl.a. de hästskoliknande pelargångarna i moskéerna som förebild. Germanernas vilja att skapa sin egen skrift, runskriften, är bl.a. ett symptom på detta. De tidigaste runinskrifterna är skrivna som de meddelanden som finns på romerska mynt och medaljer. Nu i dagarna lägger arkeologen Svante Fischer fram en avhandling (Roman Imperalism and Runic Literacy: The Westernization of Northern Europe 150-800 AD) i Uppsala som bekräftar just detta. En annan nordisk kleptokratisk tendens är uppkomsten av den nordiska djurornamentiken under 400-talet. Och när vikingarna kom till England så ser vi att de fortsatte med sina kleptokratiska fasoner där ortnamn, ornamentik är bevis för detta men även sedan med båtgravar. Inte i den form som finns i Norden, utan genom att anamma inhemska seder och begrava sina förfäder i s.k. ”hogbacks”, stenkistor vars lock är formade som svinryggar, vilket tolkas som upp och nervända båtar. På dessa kistor så ser vi tydligt nordiskt präglad konst (se här Barbara E Crawford ”The Norse Background to the Govan hogbacks 1996” eller John T Lang ”The hogback: a Viking colonial monument. Anglo-Saxon Studies in Archaeology and History 3. 1984”). Denna tradition med ”hogbacks” tros sedan ha spridits till Norden, framför allt till Götalandskapen och Södermanland där Eskilstunakistorna är en variant på detta. Att det finns östliga influenser i ornamentiken är riktig, men den insulära är dock helt dominerande. Så åter till runstenskorsen. Som vi sett så finns det i sakens natur att makten kopierar andra rikare kulturer. Under 1000-talet så var det England som hägrade, även i Svealand. Birka (med sin östliga prägling i handeln) förlorade helt i betydelse efter mitten av 900-talet. Sigtuna grundades i slutet av 900-taslet, troligen av Erik Segersäll och denna stad har en klart anglosaxisk prägel (se här Sten Tesch ”Makt och människor i kungens sigtuna. Sigtuna Museer. 1989”). Det är också här som den Uppländska runstenstraditionen tar fart. Att runstenskorsen följer denna anglosaxiska stilpåverkan är helt tydligt eftersom missionen är just insulär, där flera av munkarna är hemvändande söner som troligast inte fick ta del i fadersarvet (se tolkningen av drängstenar Jean Paul Strid ”Runic Swedish theng and dreng. FRV:s symposium. 1985”).

Och hur skall man egentligen se på detta: saxat ur Nordisk familjebok:

"Under säkert kristen tid äro däremot fyra runristningar tillkomna, som hava
påtagliga tecken till hedendom. Vid Korpbron å Juresta ägor i Södermanland
finnes en runsten, vars utstyrsel ej avviker från traktens kristna men som har
inskriften: santar :raisþi:stain:eftiR:iuar: franta sin :inki:fuþiR:sun .
snialiRa »Sandar reste stenen efter Joar, sin frände. Ingen föder klokare
son», och efter denna på det kristna korsets plats i andra runristningar två
streck i kors, till vilka äro fogade bistavar till runorna siþi þur, som
betyder: »Skydde Tor!»"

Hälsningar
Christer Samuelsson

[Gorm]

Jo, det finns ett antal stenar med tecken på hedendom (t ex SÖ 86, SÖ 111, SÖ 140, VG 150 och VG 113) men dessa är såpass få i sammanhanget att det varken gör till eller ifrån för helhetsbilden.

/Johan

[Christer Samuelsson]

Jo, det finns ett antal stenar med tecken på hedendom (t ex SÖ 86, SÖ 111, SÖ 140, VG 150 och VG 113) men dessa är såpass få i sammanhanget att det varken gör till eller ifrån för helhetsbilden.

/Johan

Detta är ju stenar som sticker ut. inte harmoniserar med helhetsbilden, därmed torde man i hög grad fästa avseende vid dessa. Helhetsbilden är således inte ogrumlad. Att den saken skulle vara alldeles ointressant tycker jag nog är en alldeles märklig konstruktion!?
Christer Samuelsson

[Gorm]

Detta är ju stenar som sticker ut. inte harmoniserar med helhetsbilden, därmed torde man i hög grad fästa avseende vid dessa. Helhetsbilden är således inte ogrumlad. Att den saken skulle vara alldeles ointressant tycker jag nog år en alldeles märklig konstruktion!?
Christer Samuelsson

Vart har jag påstått att de är "alldeles ointressanta"?? OM de är hedniska så visar de på att runstenresandet på just dessa platser inte var en uteslutande kristen sed. Kanske var de kraftigt påverkade av kristendommen eller så valde man att smycka stenarna med t ex hammare på samma sätt som man smyckar dem med rundjuren? Det rör sig dock om 5 stenar av över 1000-talet från 900-1100-talet och påverkar inte den generellla helhetsbilden. Det går även att argumentera för att även dessa (eller i alla fall några av dem) är kristna.

/Johan

[Christer Samuelsson]

Detta är ju stenar som sticker ut. inte harmoniserar med helhetsbilden, därmed torde man i hög grad fästa avseende vid dessa. Helhetsbilden är således inte ogrumlad. Att den saken skulle vara alldeles ointressant tycker jag nog år en alldeles märklig konstruktion!?
Christer Samuelsson

Vart har jag påstått att de är "alldeles ointressanta"?? OM de är hedniska så visar de på att runstenresandet på just dessa platser inte var en uteslutande kristen sed. Kanske var de kraftigt påverkade av kristendommen eller så valde man att smycka stenarna med t ex hammare på samma sätt som man smyckar dem med rundjuren? Det rör sig dock om 5 stenar av över 1000-talet från 900-1100-talet och påverkar inte den generellla helhetsbilden. Det går även att argumentera för att även dessa (eller i alla fall några av dem) är kristna.

/Johan

Du har inte skrivit "alldeles ointressanta", även om andemeningingen i ditt inlägg är ungefärligein densamma. ( Min tolkning)
På något vis förefaller det en aning Comme il Faut att över huvudet taget fundera kring dessa alldeles hedniska stenar. Jag vet inte vad det står för.
Dessa stenar är faktiskt ett fönster mot en annan föreställningsvärd, även om det rör sig om 5 stenar av över 1000.

Vi har börjat få se frukterna av det mycket stora historiska forskningsprojektet " Vägar till Midgård" i form av böcker m.m. Efter att ha läst en del av dessa böcker, känner jag mej som finansiär och skattebetalare en aning lurad. Har du några rekomendationer som kan ta mej ur min villfarelse.
Hälsningar
Christer Samuelsson.

[Gorm]

Du har inte skrivit "alldeles ointressanta", även om andemeningingen i ditt inlägg är ungefärligein densamma. ( Min tolkning)
På något vis förefaller det en aning Comme il Faut att över huvudet taget fundera kring dessa alldeles hedniska stenar. Jag vet inte vad det står för.
Dessa stenar är faktiskt ett fönster mot en annan föreställningsvärd, även om det rör sig om 5 stenar av över 1000.

Vi har börjat få se frukterna av det mycket stora historiska forskningsprojektet " Vägar till Midgård" i form av böcker m.m. Efter att ha läst en del av dessa böcker, känner jag mej som finansiär och skattebetalare en aning lurad. Har du några rekomendationer som kan ta mej ur min villfarelse.
Hälsningar
Christer Samuelsson.

Då har du tolkat fel. Det intressanta är ju att de (utöver de hedniska förtecknen) är utformade på exakt samma sätt som de som anses vara kristna.

"Vägar till midgård" behandlar den förkristna religionen utifrån ett tvärvetenspligt perspektiv, att de inte behandlar runstenar ser jag inte som särskillt konstigt. Har själv läst de tre första böckerna i serien och tycker att de är riktigt bra även om det i realiteten inte blir särskillt tvärvetenskapligt. Om du är intresserad av runstenarnas roll i kristnandet mm så rekomenderar jag publikationerna från projektet "Sveriges kristnande - Gamla källor i nya perspektiv".

/Johan

[Christer Samuelsson]

Då har du tolkat fel. Det intressanta är ju att de (utöver de hedniska förtecknen) är utformade på exakt samma sätt som de som anses vara kristna.

"Vägar till midgård" behandlar den förkristna religionen utifrån ett tvärvetenspligt perspektiv, att de inte behandlar runstenar ser jag inte som särskillt konstigt. Har själv läst de tre första böckerna i serien och tycker att de är riktigt bra även om det i realiteten inte blir särskillt tvärvetenskapligt. Om du är intresserad av runstenarnas roll i kristnandet mm så rekomenderar jag publikationerna från projektet "Sveriges kristnande - Gamla källor i nya perspektiv".

/Johan

Ok låt oss säja man får två tvärvetenskapliga yrkesmän för en miljon kronor/och år, kanske 2,5 st. låt oss dock säja 2
17 miljoner var anslaget från början, d.v.s. 34 vetnskapsmän, eller 17 under ett tvåårsprojekt o.s.v.

Vad har nu dessa yrkesmän levererat. Jag ser du tycker det är riktigt bra.
Vad är det som är nu, riktigt bra?

Christer Samuelsson

[Gorm]

Ok låt os säja man får två tvärvetenskapliga yrkesmän för en miljon kronor,och år kanske 2,5 st. låt oss dock säja 2 17 miljoner var anslaget från början, d.v.s. 34 vetnskapsmän, eller 17 under ett tvåårsprojekt o.s.v.

Vad har nu dessa yrkesmän levererat. Jag ser du tycker det är riktigt bra.
Vad är det som är nu, riktigt bra?

Hör knappast till diskussionen men jag kan ta det privat.

/Johan

[Christer Samuelsson]

Ok låt os säja man får två tvärvetenskapliga yrkesmän för en miljon kronor,och år kanske 2,5 st. låt oss dock säja 2 17 miljoner var anslaget från början, d.v.s. 34 vetnskapsmän, eller 17 under ett tvåårsprojekt o.s.v.

Vad har nu dessa yrkesmän levererat. Jag ser du tycker det är riktigt bra.
Vad är det som är nu, riktigt bra?

Hör knappast till diskussionen men jag kan ta det privat.

/Johan

Det var ju vänligt att du kan ta den diskursen privat, själv ser jag ingen anledning till att göra så, du får nog vackert averka saken alldeles öppet.
Hemsidan "Vägar till Midgård" skriver följande:

Presentation av projektet

Förkristen nordisk religion är bland de få riktigt internationella forskningsfälten som behandlar Norden och nordisk kultur. En bakgrund till detta stora internationella intresse är att den nordiska religionen, vid sidan om grekisk och romersk religion, är en av de få relativt välkända förkristna religionerna i Europa. En annan orsak till det nutida stora intresset för nordisk hedendom är att denna religion har varit ett avgörande element i konstruktionen av det specifikt "nordiska". Nordens gamla religion har uppfattats som ett alternativ till det kontinentala klassiska arvet och som en kontrast till den kristna traditionen. Därmed har den nordiska religionen kontinuerligt varit en viktig del i skapandet av en nordisk identitet och av nordiska perspektiv på Europa. Syftet med projektet Vägar till Midgård är att ge ett nytt större bidrag till såväl den internationella diskussionen om nordisk hedendom som den allmänna kulturdebatten om nordisk och europeisk identitet. Projektet är därför inriktat dels på den moderna konstruktionen av nordisk hedendom, dels på dåtidens ritual och föreställningsvärld.

Därmed anser du inte korsen på våra runstenar vara intressanta, elller???

Christer Samuelsson.

[Marcus]

Det vore lämpligt att fortsätta sidospåret i en ny tråd.

/Marcus