berlin 1945
berlin 1945
I någon bok om berlin år 1945 jag läste så stog det ett lite om att ryssarna skulle ha fyllt upp några tunnlar där tyska civila gömde sig med vatten, men jag har kollat runt lite på nätet men jag kan inte hitta något om det, stämmer det??? och skulle man kunna få lite info om den händelsen då?? (gärna på svenska)
Berlin och U-Bahn-tunnlarna
Det har galler myten om en vansinnig Hitler som beordrade U-Bahntunnlarna under Spree-floden att fyllas (och dranka tusentals som sokte skydd under artilleribeskjutningen).Verkligheten forefaller att ha varit att vattenivaan aldrig naadde mycket mera an knahojd och att det faatal lik som paatraffades nar tunnlarna pumpades ut 1946 tycktes ha dott av andra orsaker.
Berlin och U-Bahn-tunnlarna
Berlins U-Bahn-tunnlar fylldes verkligen med vatten och det inte bara till knähöjd. Naturligtvis fylldes inte alla tunnlar eftersom en del ligger för långt ifrån vattnet eller för högt. Till för ca 10 år sedan kunde man ännu vid vissa stationer se hur högt vattnet nådde. Dessutom så var det så att tyskarna själva fyllde tunnlarna med vatten men jag är inte säker på att civilister dog just av översvämningen.
LEW
LEW
-
Alfa Romeo
- Medlem
- Inlägg: 163
- Blev medlem: 24 mars 2002, 18:46
- Ort: Stockholm
Enligt Antony Beevor i hans nyutkomna bok "Berlin-slutstriden 1945" så var det som hände följande:
"Den morgonen (första maj) berättade Mohnke också för Krukenberg om sin rädsla för att de sovjetiska trupperna skull tränga in i U-Bahns tunnlar och dyka upp bakom Rikskansliet. "Som en första försiktighetsåtgärd", skrev Krukenberg, "skickade jag en grupp ingenjörssoldater från Nordland genom U-Bahn mot Potzdamer Platz." Han lämnar inga fler detaljer eller något exakt klockslag, men detta var förmodligen den order som ledde till en av de mest omtvistade händelserna under hela slaget: sprängningen av S-Bahntunneln under Landwehr-kanalen nära Trebbinerstrasse. Den sprängmetod som SS-sappörerna använde var med stor sannolikhet en sk "granat med riktad sprängverkan", vilket innebar att de fäste laddningar mot taket i en stor cirkel för att spränga loss en bit. Detta skulle ha varit enda möjligheten att slå upp en bräsch i så kraftigt armerad betong med relativt små mängder sprängämne. Uppgifter om om vilken tidpunkt -och tom vilken dag -som explosionen ägde rum varierar enormt, men detta beror förmodligen på att så många blivit fråntagna sina klockor och den förvirrade tillvaron för alla de som gömde sig i bunkrar och tunnlar där det ständigt rådde natt. Den mest pålitliga redogörelsen pekar på att explosionen ägde rum tidigt på morgonen den 2 maj............I vilket fall som helst resulterade explosionen i att 25 kilometer tunnlar som hörde till S-Bahn och också U-Bahn översvämmades när vattnet väl tagit sig igenom ett anslutande schackt. Uppskattningarna av hur många som dog varierar "mellan 50 och 15 000". Många berlinare är övertygade om att de sovjetiska myndigheterna lät föra undan offren till en liten kanalhamn nära Anhalter Bahnhof och sedan begravde dem där under bråten. Mer återhållsamma uppskattningar, som oftast uppger ungefär 100 döda, utgår från det faktum att även om det fanns många tusen civila i tunnlarna, och flera "lasarettståg"- tunnelbanevagnar fyllda med sårade-steg inte vattnet särskillt snabbt eftersom det spred sig åt olika håll. Kvinnor och barn som sprang genom de mörka tunnlarna blev naturligtvis helt ifrån sig av skräck. Några uppger att de sett hur utmattade och sårade soldater, och även såna som sökt tröst i flaskan, dränktes under vattenmassorna. Detta kan mycket väl ha inträffat i viss utsträckning, men det är ändå svårt att fästa tilltro till de höga förlustsiffrorna. På de flesta ställen var vattnet inte mer än en och en halv meter djupt och det fanns gott om tid att evakuera "lasarettågen" som stod nära U-Bahnstationen Stadtmitte. Det är också högst troligt att många av de kroppar som senare påträffades var soldater och civila som redan hade dött av sina skador på någon av de underjordiska förbandsplatserna och vars kroppar lades åt sidan i de närliggande tunnlarna."
"Den morgonen (första maj) berättade Mohnke också för Krukenberg om sin rädsla för att de sovjetiska trupperna skull tränga in i U-Bahns tunnlar och dyka upp bakom Rikskansliet. "Som en första försiktighetsåtgärd", skrev Krukenberg, "skickade jag en grupp ingenjörssoldater från Nordland genom U-Bahn mot Potzdamer Platz." Han lämnar inga fler detaljer eller något exakt klockslag, men detta var förmodligen den order som ledde till en av de mest omtvistade händelserna under hela slaget: sprängningen av S-Bahntunneln under Landwehr-kanalen nära Trebbinerstrasse. Den sprängmetod som SS-sappörerna använde var med stor sannolikhet en sk "granat med riktad sprängverkan", vilket innebar att de fäste laddningar mot taket i en stor cirkel för att spränga loss en bit. Detta skulle ha varit enda möjligheten att slå upp en bräsch i så kraftigt armerad betong med relativt små mängder sprängämne. Uppgifter om om vilken tidpunkt -och tom vilken dag -som explosionen ägde rum varierar enormt, men detta beror förmodligen på att så många blivit fråntagna sina klockor och den förvirrade tillvaron för alla de som gömde sig i bunkrar och tunnlar där det ständigt rådde natt. Den mest pålitliga redogörelsen pekar på att explosionen ägde rum tidigt på morgonen den 2 maj............I vilket fall som helst resulterade explosionen i att 25 kilometer tunnlar som hörde till S-Bahn och också U-Bahn översvämmades när vattnet väl tagit sig igenom ett anslutande schackt. Uppskattningarna av hur många som dog varierar "mellan 50 och 15 000". Många berlinare är övertygade om att de sovjetiska myndigheterna lät föra undan offren till en liten kanalhamn nära Anhalter Bahnhof och sedan begravde dem där under bråten. Mer återhållsamma uppskattningar, som oftast uppger ungefär 100 döda, utgår från det faktum att även om det fanns många tusen civila i tunnlarna, och flera "lasarettståg"- tunnelbanevagnar fyllda med sårade-steg inte vattnet särskillt snabbt eftersom det spred sig åt olika håll. Kvinnor och barn som sprang genom de mörka tunnlarna blev naturligtvis helt ifrån sig av skräck. Några uppger att de sett hur utmattade och sårade soldater, och även såna som sökt tröst i flaskan, dränktes under vattenmassorna. Detta kan mycket väl ha inträffat i viss utsträckning, men det är ändå svårt att fästa tilltro till de höga förlustsiffrorna. På de flesta ställen var vattnet inte mer än en och en halv meter djupt och det fanns gott om tid att evakuera "lasarettågen" som stod nära U-Bahnstationen Stadtmitte. Det är också högst troligt att många av de kroppar som senare påträffades var soldater och civila som redan hade dött av sina skador på någon av de underjordiska förbandsplatserna och vars kroppar lades åt sidan i de närliggande tunnlarna."