Varför "skapades" bilden av vikingen?

[Passivea]

Jag har använt sökfunktionen men hade svårt att ta mig fram eftersom det blev väldigt många träffar. Jag hoppas att det är okej att jag gör en ny tråd.
På 1800-talet så "skapades" väl Vikingatiden och allt därtill (hjälmarna, blodtörstiga rövare som gick bärsärkagång etc) men varför gjordes detta? Hur kommer det sig att bilden av vikingen, som än idag lever kvar, blev som den blev?
Jag har svaga minnen av att det handlade om att stärka nationalismen efter något stort nederlag där vi förlorade Finland (stora frågetecken angående detta)?.

[Dûrion Annûndil]

På 1800-talet så "skapades" väl Vikingatiden och allt därtill (hjälmarna, blodtörstiga rövare som gick bärsärkagång etc) men varför gjordes detta? Hur kommer det sig att bilden av vikingen, som än idag lever kvar, blev som den blev?

Den bilden som uppstod under nationalromantikens inflytande på 1800-talet är inte densamma som man fick senare, och som vi har idag. Under slutet av 1700-talet hade ju tanken om den "ädle vilden", och nationalismen, dykt upp, och bilden av "vikingen" uppstod under det inflytandet. Vikingen framställdes som en stolt krigare, en modig, rättvis och handlingskraftig person, någon som levde i politisk frihet och som överkom möjliga problem genom dessa egenskaper. Som i relation till förlusten av Finland, så skulle vikingarna naturligtvis aldrig kunnat besegras på detta sätt som den förslappade samtiden gjort - den moderna människan var av olika anledningar inte längre "en riktig karl" så som vikingen varit... Och hornen på hjälmen ska väl ha kommit av att en fransk konstnär tog galliska hjälmar som förebild, har jag för mig...

Senare har den här bilden naturligtvis närmat sig verkligheten lite mer, därav motsatsbilden av vikingen som en plundrande barbar som våldför sig på Europa. Källorna beskriver ju ingenting ädelt med detta.

Vikingarna skall inte heller blandas samman med majoriteten nordbor, som levde sina vardagliga liv och for runt i Europa för att bedriva handel, inte plundra och erövra (dvs bedriva "viking").

Mvh -Dan

[Passivea]

Tack för sitt svar!
Så bilden av den "ädle vilden" hör inte samman med bilden av Vikingen som en plundranda barbar? När kom isåfall denna sistnämnda bild och i vilket syfte? För att avskräcka?

[Passivea]

Var det kristna munkar som utmålade dem som blodtörstiga sjörövare?

[Stefan Lundgren]

Var det kristna munkar som utmålade dem som blodtörstiga sjörövare?

Bra fråga, man måste ju förstå att skräcken fanns hos dem när vikingarna kom. Men ryktet om det som hände i Lindisfarne? 793 "hjälpte till" att ge vikingarna den stämpel att det de var blodtörstiga. Men att det var just kristna munkar som utmålade detta på vikingarna är nog lite svårt att säga.

Stefan

[Christer Samuelsson]

Dan

-Senare har den här bilden naturligtvis närmat sig verkligheten lite mer, därav motsatsbilden av vikingen som en plundrande barbar som våldför sig på Europa. Källorna beskriver ju ingenting ädelt med detta. -



Mvh -Dan

Det är förvisso sant, men frågan är om detta inte haltar en del. Viking är ett utomordentligt vanligt egennamn under just vikingatid. Om den saken ger våra runstenar besked. Skulle nu det vara så, att detta sjöröveri och denna rena rama terrortverksamhet, inte var socialt accepterad under vikingatid - så blir detta egennamn Viking märkligt. Det finns ju en väldig massa namn som har sina rötter i vikingatid och som dessutom än idag, har en socialt accepterad klang, för att inte säja ädel dito..
Vi döper idag inte våra barn till namn med socialt nedlåtande klang, så varför skulle man gjort det under vikingatid?

Sedan är rubriksättningen över dett ämne något i stil med "Har du slutat slå din fru"
Personligen tycker jag nog att bilden av Vikingen tecknas av vikingatidens sagor och torftigt få källor. Sedan har denna vår mest internationellt kända historiepok, blivit något valhänt shanghajad av diverse farbröder som Rudbeck, Geijer och nu senast Jan G.

Hälsningar
Christer Samuelsson.

[Widsith]

Viking är ett utomordentligt vanligt egennamn under just vikingatid. Om den saken ger våra runstenar besked. Skulle nu det vara så, att detta sjöröveri och denna rena rama terrortverksamhet, inte var socialt accepterad under vikingatid - så blir detta egennamn Viking märkligt.

Kan du ge konkreta exempel på runstenar som tar upp ordet Viking som ett egennamn?

[Christer Samuelsson]

Viking är ett utomordentligt vanligt egennamn under just vikingatid. Om den saken ger våra runstenar besked. Skulle nu det vara så, att detta sjöröveri och denna rena rama terrortverksamhet, inte var socialt accepterad under vikingatid - så blir detta egennamn Viking märkligt.

Kan du ge konkreta exempel på runstenar som tar upp ordet Viking som ett egennamn?

På (Sö 54) Kan man läsa om att, tre bröder,
"Torsten och Östen och Nattfare Vikingssöner reste till minne av sina tre bröder Finnvid, Olov och Torkel, som alla sex sägs ha varit landburniR mænn, dvs odalborna, födda till jordegendomar.

Så vill jag minnas att vännen Teodric gjorde en liten utredning om hur vanligt egennamnet Viking på runsten var.
Var inte du med i den debatten?

Hälsningar
Christer Samuelsson

[Widsith]

Snabbsummering av viking på runstenar:

Runtextdatabasen har 24 klara förekomster av "viking", de flesta tydligt avseende personnamnet - 18 st. (Sö 13, Sö 54, Sö 182, Sö 197, Sö 203, Sö 269, Sm 11, Vg 17, U 34, U 175, U 260, U 432, U 498, U 649, U 681, U 802, U 813).
Jag var först lite osäker på en, Ög 8: StyguR/StygguR gærði kumbl þau aft Øyvind, sunu sinn. Sa fioll austr/með Øyvisli(?). VikingR faði ok GrimulfR. - Det här är också personnamnet - faði ska uttydas "färgade", så slutorden blir "Viking färgade, och Grimulf."

4 stenar nämner "i viking" eller "med vikingarna" etc.:
- Vg 62: Tola satti stæin þ[annsi æft]iR GæiR, sun sinn, harða goðan dræng. Sa varð dauðr a vestrvegum i vikingu.
- U 617: Ginnlaug, HolmgæiRs dottiR, systiR SygrøðaR ok þæiRa Gauts, hon let gæra bro þessa ok ræisa stæin þenna æftiR Assur, bonda sinn, son HakonaR iarls. SaR vaR vikinga vorðr með Gæiti(?). Guð hialpi hans nu and ok salu. - den här är intressant, den nämner "vikingaväkten", alltså en utkikstjänst ombord på ett skepp (eller möjligen till lands?). De olika väkterna hade välkända namn som nämns i flera källor. Tydligen var vikingaväkten ett hedersuppdrag som anförtroddes någon man litade på, någon som bevisat sin förmåga.
- G 370: VatgæiRR(?) ok HæilgæiRR(?) ræistu stæin aftiR Hæilga, faður sinn. Hann var vestr farinn með vikingum.
- BR BARNES1 M: Þat er víkingr/Víkingr ... [þ]á kom undir hér til.

2 stenar är svårt att säga vad som avses,
N 288: Vikingr
Sm 10: [T]oki, Toki vikingR, ræisti stæin æftiR Gunnar, sun Grims. Guð hialpi salu hans!
Den första, i Bergen, Norge, innehåller bara ordet viking och kan lika gärna avse vilket som även om ett mansnamn ligger närmare till hands. Den andra talar om "[T]oki, Toki vikingR" - alltså Toke Viking - som reste stenen, och det tydligen fråga om ordet som lagts till hans vanliga namn.

Materialet är alldeles för litet för att dra några statistiska slutsatser av. Man kan notera att den geografiska spridningen är stor och att samtidigt Uppland och Södermanland - runstenslandskapen framför alla andra - är väl representerade (6 resp 10 förekomster, motsvarar nästan deras andel i runinskrifterna som helhet). Förekomster också i Småland (2), Västergötland (2), Östergötland, Gästrikland, England, Norge - på bara 8 stenar är det väldigt fin spridning.

Är dessa runstenar från vikingatiden?

Viking är ett utomordentligt vanligt egennamn under just vikingatid. Om den saken ger våra runstenar besked.

Mer än 90 % av runstenarna är väl från tiden 1000-1100, dvs kan kanske härledas till slutet av vikingatiden? Bevisen för att "viking" var ett personnamn under hela vikingatiden är med andra ord få.

[Widsith]

Hur är det förresten med Brostenen i Uppland? Berättar den om Assur, en lantvärnsman mot vikingar (von Friesen) eller en vikingahövding (Askeberg)?


Jag lägger in en länk till stenen:
http://www.runebru.se/Thomas%20runstens ... u_617.html

[Dûrion Annûndil]

Senare har den här bilden naturligtvis närmat sig verkligheten lite mer, därav motsatsbilden av vikingen som en plundrande barbar som våldför sig på Europa. Källorna beskriver ju ingenting ädelt med detta.

Det är förvisso sant, men frågan är om detta inte haltar en del. Viking är ett utomordentligt vanligt egennamn under just vikingatid. Om den saken ger våra runstenar besked. Skulle nu det vara så, att detta sjöröveri och denna rena rama terrortverksamhet, inte var socialt accepterad under vikingatid - så blir detta egennamn Viking märkligt. Det finns ju en väldig massa namn som har sina rötter i vikingatid och som dessutom än idag, har en socialt accepterad klang, för att inte säja ädel dito..

I Europa under Vikingatiden, så tecknades väl bilden av härjande nordbor som någonting negativt. Av vad vi vet att vikingar gjorde ute i Europa, så verkar det ju faktiskt som att de härjade mestadels, inte begick beundransvärda handlingar. Vilket var vad jag tänkte på, inte hur vikingar beskrevs i sina hemländer. Det är den europeiska bilden vi har ärvt fram till 1800-talet, när den nationalromantiska bilden träder fram.

I modern tid har vi (ur historiskt perspektiv) återgått till att betrakta vikingarna som härjande, dock inte att blandas ihop med skandinaver i allmänhet, för de är väl inte att blanda ihop med vikingar, även om vissa fick det egennamnet och man mindes sina vikingar med stolthet på runstenarna?

Mvh -Dan

[Christer Samuelsson]

Snabbsummering av viking på runstenar:

Runtextdatabasen har 24 klara förekomster av "viking", de flesta tydligt avseende personnamnet - 18 st. (Sö 13, Sö 54, Sö 182, Sö 197, Sö 203, Sö 269, Sm 11, Vg 17, U 34, U 175, U 260, U 432, U 498, U 649, U 681, U 802, U 813).
Jag var först lite osäker på en, Ög 8: StyguR/StygguR gærði kumbl þau aft Øyvind, sunu sinn. Sa fioll austr/með Øyvisli(?). VikingR faði ok GrimulfR. - Det här är också personnamnet - faði ska uttydas "färgade", så slutorden blir "Viking färgade, och Grimulf."

4 stenar nämner "i viking" eller "med vikingarna" etc.:
- Vg 62: Tola satti stæin þ[annsi æft]iR GæiR, sun sinn, harða goðan dræng. Sa varð dauðr a vestrvegum i vikingu.
- U 617: Ginnlaug, HolmgæiRs dottiR, systiR SygrøðaR ok þæiRa Gauts, hon let gæra bro þessa ok ræisa stæin þenna æftiR Assur, bonda sinn, son HakonaR iarls. SaR vaR vikinga vorðr með Gæiti(?). Guð hialpi hans nu and ok salu. - den här är intressant, den nämner "vikingaväkten", alltså en utkikstjänst ombord på ett skepp (eller möjligen till lands?). De olika väkterna hade välkända namn som nämns i flera källor. Tydligen var vikingaväkten ett hedersuppdrag som anförtroddes någon man litade på, någon som bevisat sin förmåga.
- G 370: VatgæiRR(?) ok HæilgæiRR(?) ræistu stæin aftiR Hæilga, faður sinn. Hann var vestr farinn með vikingum.
- BR BARNES1 M: Þat er víkingr/Víkingr ... [þ]á kom undir hér til.

2 stenar är svårt att säga vad som avses,
N 288: Vikingr
Sm 10: [T]oki, Toki vikingR, ræisti stæin æftiR Gunnar, sun Grims. Guð hialpi salu hans!
Den första, i Bergen, Norge, innehåller bara ordet viking och kan lika gärna avse vilket som även om ett mansnamn ligger närmare till hands. Den andra talar om "[T]oki, Toki vikingR" - alltså Toke Viking - som reste stenen, och det tydligen fråga om ordet som lagts till hans vanliga namn.

Materialet är alldeles för litet för att dra några statistiska slutsatser av. Man kan notera att den geografiska spridningen är stor och att samtidigt Uppland och Södermanland - runstenslandskapen framför alla andra - är väl representerade (6 resp 10 förekomster, motsvarar nästan deras andel i runinskrifterna som helhet). Förekomster också i Småland (2), Västergötland (2), Östergötland, Gästrikland, England, Norge - på bara 8 stenar är det väldigt fin spridning.

Är dessa runstenar från vikingatiden?

Viking är ett utomordentligt vanligt egennamn under just vikingatid. Om den saken ger våra runstenar besked.

Mer än 90 % av runstenarna är väl från tiden 1000-1100, dvs kan kanske härledas till slutet av vikingatiden? Bevisen för att "viking" var ett personnamn under hela vikingatiden är med andra ord få.

1 Det var en överdrift av mej att hävda att egenamnet Viking är utomordentligt vanligt under Vikingatid. Man kan dock hävda att det förekommer, eller.....

2 Jag har skrivit:
"Vi döper idag inte våra barn till namn med socialt nedlåtande klang, så varför skulle man gjort det under vikingatid?"
Vilket jag noterar att du underlåter att citera ( Läs forumets regler.)

3 Huruvida runstenarna kan anses vara medeltida eller ej är väl tämligen ointressant emedan:
Citat Undertecknad
"Vi döper idag inte våra barn till namn med socialt nedlåtande klang, så varför skulle man gjort det under vikingatid " eller varför skulle man gjort detta under medeltid?"

Hälsningar
Christer Samuelsson.

[Widsith]

2 Jag har skrivit:
"Vi döper idag inte våra barn till namn med socialt nedlåtande klang, så varför skulle man gjort det under vikingatid?"
Vilket jag noterar att du underlåter att citera ( Läs forumets regler.)

Va???? Underlåter att citera? Varför i hela tiden skulle jag "underlåta" att citera det? Skärp sig, moderatorn. Angående namn med nedlåtande klang är det bara att läsa innantill i citatet ovanför:

Toki vikingR, ræisti stæin æftiR Gunnar, sun Grims. Guð hialpi salu hans!

Och från Kälsta-stenen, Litslena socken:

Liðsmandr ok Toki ræistu stæin þenna æftiR Agaut. Byggi i Kalstaðum.

Det finns fler exempel.

Om det fornnordiska personnamnet Tóki kan man läsa följande hos Vikinganswerlady:

Found in Old Danish as Toki (Tokki), Tuki, Tyki; in Old Swedish as Toke, Tuke, Tyke; and found in OW.Norse as Tóki. This name may be a short form of Þórkell, Þórketill or a compound with the -ki suffix and a name in Þór-. Týki could also be formed by adding the -ia- suffix (*TúkiaR). Runic examples include the nominative case forms toki, tuki (18 instances), (t)uki, [tuki], tyki, -u(k)in, the genitive case forms tuka (4 instances), (t)u-a[s], the dative forms tuka, (t)(u)(k)(a) and the accusative forms toka, [toki], tuk, tuka (11 instances), t(u)ka, [tuka], tuki. The Cleasby-Vígfusson dictionary relates the name Tóki to Swedish toket, "silly, idiotic" and gives the meaning of the name as "a simpleton." This source also mentions that this name became Latinized as Tycho, for instance in the name Tycho Brahe, and says the name is connected with the ancient tale of the master-archer, found in Switzerland as William Tell.

Sålunda kan man av detta lära att det förvisso förekom under den tid man ristade runstenar i Uppland att man döpte sina barn till både Tokfrans och Stråtrövare.

[Christer Samuelsson]

Widsith

Sålunda kan man av detta lära att det förvisso förekom under den tid man ristade runstenar i Uppland att man döpte sina barn till både Tokfrans och Stråtrövare

Ja se det var ju riktigt tjusiga föräldrar. Nu är jag väl inte så säker på denna Vikingdams kunskaper vad fornnordisk etymologi anbelangar, är så lysande.
Vi får dikutera detta något mer i morgon Klockan börjar bli 100
Chrisster Samuelsson,

[Widsith]

Det är lite intressant i sammanhanget att Jomsvikingarnas grundare hette just Palna-Tóki.