Karakoll - när upphörde man med det?

[Amazon]

Ryttarstrid är ett intressant kapitel. Det är riktigt svårt att föreställa sig hur det egentligen gick till för 300-400 år sedan. Inte minst därför att den typ av ridning "a la berida" som tillämpades då inte lärts ut till svenska militärer sedan mitten av 1800-talet...

De av dagens ryttare som är intresserade av historisk ridning är tämligen ointresserade av skjutvapen. Lansar, värjor, stridsgissel och annat är betydligt mer populärt. Jag lär väl aldrig någonsin få se en karakoll utföras. Tyvärr, för jag har en del funderingar och skulle gärna vilja se praktiska försök 8) .

Karakoll verkar man ha börjat med kring mitten av 1500-t. Men vem stod för inovationen, var och hur utvecklades den?

Manövern har beskrivits som för långsam och övergavs därför. Är det korrekt? Vid vilken tid upphörde användningen?

Vad heter karakoll på engelska? Lyckas inte så bra med mina google-försök. Tar tacksamt emot tips om bra källor och litteratur.

/A

[Kapten_Gars]

Karakoll är caracole på engelska.

Bra källor är De La Noue's "Discourse" och Wallhausen's "Kriegeskunst zu pferd" både ifrån sent 1500-tal/tidigt 1600-tal den första finns på både franska och engelska medans den sistnämnda är på tyska.
Mer moderna texter som avhandlar karakollen är Wood's "The King's Army" och Hall's "Weapons and Warfare in Renaissance Europe".

Karakollen utvecklades någon gång under 1530/1540-talen som ett sätt för ryttare beväpnade med krutvapen att utveckla sin eldkraft till häst främst mot fotfolk men även i vissa fall mot ryttare. Den första någorlunda säkra indentifiering av en karakoll är under slaget vid Mühlberg 1547 där tyska ryttare med krutvapen (oklart om det rör sig om karbiner eller pistoler) i Spansk-Kejserlig tjänst beskjuter både Sachsiska ryttare och fotsoldater med påtaglig effekt.
Manövern har troligen utvecklats i tyskland efterosm rytteriet beväpnat med handeldvapen utvecklades mest i de tysk språkiga länderna, både karbiner och pistoler kom att dominera de tyska ryttarnas beväpning senast vid mitten av 1550-talet

[Amazon]

Karakoll är caracole på engelska.

Bra källor är De La Noue's "Discourse" och Wallhausen's "Kriegeskunst zu pferd" både ifrån sent 1500-tal/tidigt 1600-tal den första finns på både franska och engelska medans den sistnämnda är på tyska.

Intressant med La Noue på engelska eftersom jag tyvärr inte kan franska. Har du hittat den i Sverige? Ska konsultera librisdatabasen
Av en annan tråd har jag förstått att du läst den. En undran: det brukar sägas att ryttarna rider fram i trav - men på gamla bokillustrationer ser det mest ut som samlad men frisk galopp. Står det i La Noue att anridningen sker i trav? Ur min synvinkel är det en relativt obekväm gångart, så om mästarna rekomenderar trav så måste det vara en särskild tanke med det.

Nu gick det lättare att googla, efter att jag sorterat bort alla kulinariska snigeläventyr.

/A

[Belisarius]

Vad jag förstått så användes karakollen ganska länge i de kontinentala arméerna. Det var väl en sak som gjorde det karolinska kavalleriet så effektivt, att de inte red karakoll när alla andra gjorde det. Istället var det framridning, avlossande av musköter och sedan instället för att slå om och rida tillbaka för nästa salva, drog man sablarna och satte av i sporrsträck rakt in i fi.

Eller har jag fel? Karolinsk doktrin är inte min starkaste sida...

[CRS]

Vad jag förstått så användes karakollen ganska länge i de kontinentala arméerna. Det var väl en sak som gjorde det karolinska kavalleriet så effektivt, att de inte red karakoll när alla andra gjorde det. Istället var det framridning, avlossande av musköter och sedan instället för att slå om och rida tillbaka för nästa salva, drog man sablarna och satte av i sporrsträck rakt in i fi.

Eller har jag fel? Karolinsk doktrin är inte min starkaste sida...

Det är en välpolerad överdrift som tillkommit därför att svenskarna sällan stred mot arméer av samma moderna snitt. Den "karolinska" chocken hade franska förebilder, det kejserliga rytteriet var välberömt för sina chocker med blanka vapen och britterna använde sig också av samma taktik; det var med andra ord regel för det tunga kavalleriet i Europa att rida chock - om än kanske inte med samma finess och snabbhet som de svenska skvadronerna (även internationellt sett har ju Karl XII:s kavalleri ernått rykte som det mest effektiva vid den tiden). Vad som däremot var unikt i Sverige var den procentuellt sett stora antalet kavalleri som svenskarna ställde upp på fältet - inte sällan 50% av stridskrafterna. Vanligen i Europa låg samma andel på mellan 25 och 40%. I Europa sattes kavalleriet ofta in för att störa fiendens flanker eller att rida in vid det tillfälle då fiendens linjer började vika. I Sverige hade man satt sin tillit till kavalleriet som segermedel i sig. En annan viktig skillnad mellan Sverige och andra nationer på den tiden var att de svenska dragonförbanden ofta användes som resten av kavalleriet (även om de också hade en del uppdrag till fots), dvs som tungt kavalleri när det i andra länder i första hand brukades som lätt.

Den stora skillnaden låg alltså inte i taktiken i sig utan omfattningen av dess användning.

[Amazon]

Det är anmärkningsvärt att det gick att få fram så många ryttare på dugliga hästar.
Jag föreställer mig att det fanns något fundamentalt annorlunda i svensk hästkultur jämfört med sydliga länder, med risk för att romantisera "allmogesoldaten på sin trogna lurviga lilla häst" .

/A

[Kapten_Gars]

Även om jag på det hela taget håller med om CRS beskrivning så fanns det flera långt ifrån oväsentliga skillnader mellan det karolinska slagfältsrytteriet och dess europeiska kollegor.

1. De karolinska ryttarna använde inte kroppspansar av något slag med undantag av Västgöra ryttare 1700 och 1709-1710
2. De europeisk aryttarna anföll i allmänhet i trav medans de karolinska ryttarna anföll i galopp något som bara förekom sporadiskt i europa
3. De karolinska ryttarna red knä bakom knä medans man i europa red knä vid knä, de karolinska ryttarskvadronerna hade formen av en grund kil medans den europeiska var rektangulär.
4. I vissa länder behölls praxis att skjuta en slava med pistol och/eller karbin före anfallet med blanka vapen, detta gällde framför iallt länder som varit inblande i kriget mot Osmanerna. De osmanska ryttarna var ofta skickligare i strid man mot man men kom till korta om de ställdes mot tätt slutna skvadroner av discplinerade ryttare som bröt upp deras anfall med eldgivning. Det var häifrån som både sachsare och delvis även ryssar fick sin fatala förtjusning för handeldvapen.

Även i Frankrike så hade skjutvapnen kommit på modet igen genom en udnerlig nyck vilket gjorde att de franska ryttarna som varit så formidabla under 1600-talets senare hälft bitvis gjorde ett rätt slätt intryck under Spanska tronföljdskriget. Dock så var denna förtjusning långt ifrån universell och många regementen återtog snart bruket att anfall med värjan i högsta hugg även om man anföll i ett makligare tempo än förr.

[Amazon]

4. I vissa länder behölls praxis att skjuta en slava med pistol och/eller karbin före anfallet med blanka vapen, detta gällde framför iallt länder som varit inblande i kriget mot Osmanerna.

Även i Frankrike så hade skjutvapnen kommit på modet igen genom en udnerlig nyck vilket gjorde att de franska ryttarna som varit så formidabla under 1600-talets senare hälft bitvis gjorde ett rätt slätt intryck under Spanska tronföljdskriget. Dock så var denna förtjusning långt ifrån universell och många regementen återtog snart bruket att anfall med värjan i högsta hugg även om man anföll i ett makligare tempo än förr.

En fråga: kallades det de gjorde för karakoll, eller användes någon annan beteckning på angrepp med en salva följt av värja?

/A

[Kapten_Gars]

4. I vissa länder behölls praxis att skjuta en slava med pistol och/eller karbin före anfallet med blanka vapen, detta gällde framför iallt länder som varit inblande i kriget mot Osmanerna.

Även i Frankrike så hade skjutvapnen kommit på modet igen genom en udnerlig nyck vilket gjorde att de franska ryttarna som varit så formidabla under 1600-talets senare hälft bitvis gjorde ett rätt slätt intryck under Spanska tronföljdskriget. Dock så var denna förtjusning långt ifrån universell och många regementen återtog snart bruket att anfall med värjan i högsta hugg även om man anföll i ett makligare tempo än förr.

En fråga: kallades det de gjorde för karakoll, eller användes någon annan beteckning på angrepp med en salva följt av värja?

/A

Det brukar något missvisande ibland kallas för karakoll, ordet har (felaktigt) kommit att användas för att beskriva bruk av eldhandvapen i allmänhet trots att tex de franska manövrerna anno 1704 skiljer sig rejält från de som tyska "Schwarz Reiters" använde 1562.

I den egentliga karakollen (anno 1562) så avfyrar ryttarna sina pistoler eller karbiner ett led i taget och gör sedan en vändning och rider längst bak i den ofta djupa formationen. Anno 1704 så rider halva franska skvadronen an och alla leden skjuter samtidigt (i praktiken sköt 2 av 3 led), därefter delar sig skvadronen och vänder av åt höger/vänster medans den kvar varande halv-skvadronen rider fram och skjuter även den. Tanken var att när sista halv-skvadronen skjutit så anfaller den första halva med värja genom den lucka som uppstår när 2:a halv-skvadronen delar sig och faller av bakåt.

Vad som är viktigt att komma ihåg är karakollen utveclades som ett sätt för ryttare som saknade lans och kraftig bepansring
att rå på de massiva fyrkanter av pikenerare som dominerade slaget fältet under första halvan av 1500-talet. Fyrkanter osm sakande understöd av egna skyttar var extremt sårbara för elden från pistoler och karbiner som avfyrrades på kort håll. Under slaget vid Dreux 1562 så stupade runt 1000 av de hårdföra Schweitziska soldaterna i den kunglia franska armen, många för tyska pistolkulor. En läkare som behandlade skadade efter slaget noterade att samtliga schweitziska befäl hade skadats av pistolkulor. Schweitzarna hade få skjutvapen (bara 13% av manskapet var skyttar) och dessutom få soldater med rustning (bara 10%). 7 år senare så försökte de tyska "Reiters" sig på karakollen igen mot den massiva schweitziska fyrkanten men vid Montcontour så hade den katolska härledningen grupperat flera regmenten av fransk skyttar på ömse sidor av schweitzarna och de tyska ryttarna hamnade i en förödande moteld.

[Amazon]

Massor med intressant uppgifter, tack, tack!

Det är intressant att se hur snabbt stridsteknikerna ändras och anpassas.
Om en arme varit framgångsrik med en taktik i ett slag kan de väl ge sig i sjutton på att bli mötta med en förnyad taktik nästa gång de ger sig in i striden, och måste utvekla en ny taktik etc... Det blir en böljegång där tillslut gamla metoder kommer till heders - om motståndaren inte är beredd på det.

Den här ständiga förändringen tycker jag gör att t.ex. Wallhausens beskrivning av strid till häst kan verka något förlegad. När boken trycks första gången har redan så mycket hänt, karakollen har existerat i drygt 50 år! I planscherna beskrivs bl.a. hur den lätta ryttaren med pistol möter en kyrassiär med lans - hur sannolikt var det??? (och självklart siktar han inte på kyrassiären - utan på hans häst).
Har ännu inte tagit mig samman och pressat mig genom texten, den är krusidullig . Men jag måste ju ta reda på det där med anfall i trav. Jag kan fortfarande inte inse varför just TRAV som gör att ryttaren SKUMPAR.

När jag står utanför gravkoret vid Skoklosters kyrka och glor på CG Wrangels kista skulle jag vilja skaka liv i fältherrens kvarlevor och fråga hur det var. Han var ungefär jämngammal med Turenne och de var krigskamrater i 30-åriga krigets slutskede. Wrangel hade inte fyllt 19 ens när han var med i Lützen. Han borde ha fått erfara en hel del om ryttarstid i praktiken.

/A

[Kapten_Gars]

Riktigt så snabbt gick taktikutvecklingen inte, trots flera nederlag mot pistolbeväpnade ryttare så behöll tex de katolska delarna av Frankrike i många årtionden efter första nederlaget 1562. Den stridsteknik som infördes av Gustav II Adolf runt 1620-1621 förblev standard fram till 1670-talet i svenska armen osv. Principen var "If it ain't broke, don't fix it", vad man ser är korta perioder av intesiv taktik anpassning om en sådan verkar behövas följt av mycket längre perioder av mer långsam evolution. Vad som skedde i vsätra europa var att lansen och även andra blanka vapen föll ur bruk och erastte då deras verkan mot de rustningar som var i bruk var begränsad. När så utvecling av en allt större eldkraft gick vidare så föll de tyngre rustningar ur bruk vilket gjorde att blankavapen som svärd, vräja och sabel alltmer kom till heders igen under sista delen av 1600-talet. Vid Lützen så var huvuddeln av Piccolomins regemente klädda i rustningar som täckte 3/4 av kroppen. 9 år senare så har inte ens 1/6 av regementet dylik utrustning.

Vad gäller Wallhausen så behöll spanjorerna lansiärer in på 1630-talet och polackerna hade sina hussarer kvar längre än så. England hade även de lansiäer i armen efter 1600 även om de inte sågs i fält efter att krigen på Irland ebbade ut. När Wallahusen skrev så var alltså en lansbeväpnad fiende i allra högsta grad en möjlighet. De metoder som Wallahsuen beskriver var i stort sett de som oförändrade användes underhela 30-åriga kriget och som använts sedan slutet 1580-talet. Den enda skillnaden var att ryttarna gjorde sig av med kroppskydd i storutsträckning oc att man gick över till rätt tunna formationer.

Varför man anföll i trav är enkelt, i högre fart så är det svårt att hålla samman förbanden, ett förband i god ordning vann nästan alltid över ett i oordning. Den andra orsaken var att man ville spara hästarna vars kvalite var rätt blandad, särskilt mitt under ett fälttåg. Hästförlusterna var stora både i och utanför strid.

De gammla veteranerna beskrivning av strid är alltid bland det värdefullaste som finns, Karl Karlsson Gyllenhielms beskrivning av svensk och polsk ryttartaktik under polska kriget är enormt värdefull trots att det rör sig om rätt korta brottstycken. La Noue stred i de franska religiösa inbördeskrigen på 1500-talet och hans observationer grundar sig på vad han själv upplevt. OSV.

[Kapten_Gars]

Karakollen torgs ur bruk när det motståndare den tagits fram för att bekämpa försvann, i takt med att infaterietformationer fick tillgång till mer och mer egen edkkraft så blev det allt farligare att utföra en karakoll mot infanteri. Mot rytteri så fortsatte karakollen att användas av lätta ryttare med karbiner under en längre period. Dessa rytatre ofta kallade arkebusiärer var till för att lösa sådan uppgifter som de tunga lansiärerna och kyrassiärern avar olämpliga för dvs spaning, patrulluppdrag, eskorter mm. På slagfältet så hade de en understödjande uppgift och skulle med sin eld "mjuka upp" ett mål för kyrassiärernas anfall.

[Amazon]

Varför man anföll i trav är enkelt, i högre fart så är det svårt att hålla samman förbanden, ett förband i god ordning vann nästan alltid över ett i oordning. Den andra orsaken var att man ville spara hästarna vars kvalite var rätt blandad, särskilt mitt under ett fälttåg. Hästförlusterna var stora både i och utanför strid.


La Noue stred i de franska religiösa inbördeskrigen på 1500-talet och hans observationer grundar sig på vad han själv upplevt. OSV.

Att det fanns spanska lansryttare på 1630-t visste jag inte. Tack för upplysning. Jag måste börja läsa lite mer, men jag måste erkänna att jag tycker litteratur om krig kan vara bottenlöst långtråkig... . Då blir det genvägar via forum.

Har inte hittat någon engelsk version av La Noue. Var har du hittat den?

Ursäkta om jag är besvärlig. Inte för att säga emot utanför att komma vidare i en tankeprocess... om det nu är svårt att hålla samman ryttarna och man vill spara hästarna och alltså avstår från att galoppera; så måste ju även kavalleri som anfaller på led knä vid knä etc. ha travat???
Under stormaktstiden red man i en typ av sadlar som skiljer sig mycket från moderna sportsadlar. Karolinersadlarna medger inte riktigt att man rider lätt som moderna ryttare gör i trav. Att sitta ner i trav hela tiden blir tröttande för ryttaren. Därför funderar jag på om det är logiskt att utgå från att anridning i karakoll genomfördes i trav.

/A

[Kapten_Gars]

Karolinerna karakollerade inte så jag förstår inte riktigt hur du kan använda deras sadlar som grund för ett påstående om karakollen? Att man red an i trav i karakollen är i det närmaste helt fastställt, om du inte tror mig så är det bara att läsa den långtråkiga litteraturen

De flesta manövrar på ett slagfält sker i trav eller skritt, galopp och sporrsträck används bara för sista sträckan.
Tom de polska hussarerna skrittade och travade en betydande del av anfallet, 75 meter skritt, 150m trav, 120m (kort?)galopp, 30m full galopp allt enligt reglementet.

Mitt ex av La Noue är en fotokopia på en faksimil av den ursprungliga engelska utgåvan.

[Amazon]

Karolinerna karakollerade inte så jag förstår inte riktigt hur du kan använda deras sadlar som grund för ett påstående om karakollen? Att man red an i trav i karakollen är i det närmaste helt fastställt, om du inte tror mig så är det bara att läsa den långtråkiga litteraturen

Se där så slarvigt! Använda uttrycket "karolinersadel" när jag egentligen menade "bomsadel".
Så, nu får jag väl släpa mig iväg till biblioteket och låna hem semesterlitteraturen.

/A