Napoleon
Napoleon var en medioker fältherre, han har sina kvaliter men hans storhet bygger på att han släppte mycket av linje indeerna som många var dast i samt att han var en god organisatör och admistratör av både frankrike och sin Armé. Jag tycker han är ganska lik Hitler i sitt tillväga gångs sätt.
Wellington var en av få obegrade fältherrar och det är många slag som stått och fallit på en kort tid, som ni säger så om den tunna röda linjen vikit hade Welligton stora kavalleri reserver.
Jämför Wellington vid Waterloo och Gustav II Adolf vid Breitenfeld så är det rätt likt.
Wellington var en av få obegrade fältherrar och det är många slag som stått och fallit på en kort tid, som ni säger så om den tunna röda linjen vikit hade Welligton stora kavalleri reserver.
Jämför Wellington vid Waterloo och Gustav II Adolf vid Breitenfeld så är det rätt likt.
- Kapten_Gars
- Medlem
- Inlägg: 3112
- Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
- Ort: Göteborg
Tja du väljer att göra en bedömning av Napoleon som varken hans samtida eller senare historiker håller med om så du behöver nog ta och studera landkirgen under perioden ifråga nogrannare, fälttågen i italien 1796-1797, längs Donau och i östtrrike 1805 samt Franrike 1814 är mästerverk av den högsta klass. Notera att den "obesegrade" Wellington ansåg att Napoleons närvaro på slagfältet var värd 50.000 man... Några likheter mellan Napoleon och Hitler finns inte, en dyl jämfötrelse är grovt felaktig.Psilander skrev:Napoleon var en medioker fältherre, han har sina kvaliter men hans storhet bygger på att han släppte mycket av linje indeerna som många var dast i samt att han var en god organisatör och admistratör av både frankrike och sin Armé. Jag tycker han är ganska lik Hitler i sitt tillväga gångs sätt.
Wellington var en av få obegrade fältherrar och det är många slag som stått och fallit på en kort tid, som ni säger så om den tunna röda linjen vikit hade Welligton stora kavalleri reserver.
Jämför Wellington vid Waterloo och Gustav II Adolf vid Breitenfeld så är det rätt likt.
Wellington var f.ö inte obesegrad även om den historiska myten om honom påstår det, vid tex Quatre Bras 1815 så förlorade han både mer folk än fienden och fick ge upp slagfältet trots att han hade ett numerärt överläge. Bussaco och Fuentes de Onoro är två andra av Wellingtons påstådda segrar som är mycket tveksamma när man studerar dem
Wellingot använde upp huvddelen av sina kavallaeri reserver under slaget, det är en myt att den tunan röda linjen höll på egen hand. Den var nämligen varken röd eller särskilt tunn. http://web2.airmail.net/napoleon/Waterloo_Cowards.html
Även en del information här http://web2.airmail.net/napoleon/WATERL ... POLEON.htm
Vilka är likheterna mellan Breitenfeld och Waterloo?? Breitenfeld utkämpades på en öppen slätt med mycket begränsad taktiskt betydelsefull terräng medans slaagfältet vid Waterloo är fyllt av försvarbara positioner, stridsätten var radikalt olika. Vid Breitenfled så avancerade båda armeerna motvarandra även om den svensk-sachsika armen stod still när Tilly angrepp på båda flankerna. Vid Waterloo så var hela striden en serie frontal anfall en försvarad position, några stora förflyttningar och motanfall jämförbara med den svenska 1631 utfördes öht inte av Wellington.
"Boney is no gentleman you see, but on the battlefield his hat is worth 50000men but he is still no gentleman"
Napoleon har sina taktiska finesser men ha är nydanande främst i admistrationen av sina armé och i manöverkrigstänkande.
Titta på Wellingtons nyttjande av eldkraft och Boneys sätt att anfalla så är slagen rätt lika, även om terräng mm skiljer sig åt.
Napoleon har sina taktiska finesser men ha är nydanande främst i admistrationen av sina armé och i manöverkrigstänkande.
Titta på Wellingtons nyttjande av eldkraft och Boneys sätt att anfalla så är slagen rätt lika, även om terräng mm skiljer sig åt.
-
Användarnamn?
- Utsparkad
- Inlägg: 348
- Blev medlem: 19 januari 2005, 11:20
- Ort: Irland och Stenungsund.
- Kapten_Gars
- Medlem
- Inlägg: 3112
- Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
- Ort: Göteborg
Nej, men fakta i målet gör det mycket klart för den som tagit sig tiden att sätta sig in i källmaterialet och kritiskt granskat det. Jämförelsen Napoleon-Hitler bygger först coh främst på den förfalskade brittiska beskrivningen av Napoleonkrigen, det glöms gärna bort att de flesta av krigen som Napoleon utkämpade startades och finansierades av britterna. Napoleons motståndare var inga fredliga demokrater utan despoter som var minst lika brutala som Napoleon själv i sin strävan efter makt, tillskillnad från Napoleon så var de dessutom inte särskilt upplysta eller begåvade.Användarnamn? skrev:Kapten_Gars skrev:Bestämmer du det?Psilander skrev:Några likheter mellan Napoleon och Hitler finns inte, en dyl jämfötrelse är grovt felaktig.
Fast nog förde väl ändå Napoleon en rätt aggressiv utrikespolitik? Hade han verkligen inte någon som helst möjlighet att avstå från inblandningen i Spanien och Portugal eller det ryska fälttåget? Kunde ett Frankrike styrt av honom enbart existera om landets inflytande sträckte sig över hela den europeiska kontinenten?Kapten_Gars skrev:Användarnamn? skrev:Nej, men fakta i målet gör det mycket klart för den som tagit sig tiden att sätta sig in i källmaterialet och kritiskt granskat det. Jämförelsen Napoleon-Hitler bygger först coh främst på den förfalskade brittiska beskrivningen av Napoleonkrigen, det glöms gärna bort att de flesta av krigen som Napoleon utkämpade startades och finansierades av britterna. Napoleons motståndare var inga fredliga demokrater utan despoter som var minst lika brutala som Napoleon själv i sin strävan efter makt, tillskillnad från Napoleon så var de dessutom inte särskilt upplysta eller begåvade.Kapten_Gars skrev:Bestämmer du det?Psilander skrev:Några likheter mellan Napoleon och Hitler finns inte, en dyl jämfötrelse är grovt felaktig.
Och vid Waterloo var han väl ändå inte i bästa form, om nu Wellington dessutom var en dålig general.
- Martin Lundvall
- Medlem
- Inlägg: 5323
- Blev medlem: 22 mars 2003, 10:05
- Ort: Mer Lund än Moskva
- Kontakt:
Jag trodde att Napoleon blev besegrad för att han krigade för mycket. I Slutändan hade Frankrike en stor allians mot sig.Psilander skrev:Visserligen var Napoleon något bättre strateg men båda begick strategiska blunders och var deras framgångar byggde på militärt nytänkande men de blev besegrade när utvecklingen hunnit ikapp deras fiender.
/Martin
- Panzerschreck
- Medlem
- Inlägg: 1021
- Blev medlem: 18 augusti 2003, 14:52
- Ort: Stockholm
Håller med ovanstående!
Det var precis som hur dom flesta stora krigförande nationer förlorat, slagna i fabriker snarare än på slagfält.
Men jag har tänkt på det, har snart läst ut halva "Swords around a throne", visserligen handlar den om Grande armee men jag hittar fortfarande inget som tyder på att han var en "tyrann" om man bortser från hans ständiga krig.
Har ni exempel?
Mvh John
Det var precis som hur dom flesta stora krigförande nationer förlorat, slagna i fabriker snarare än på slagfält.
Men jag har tänkt på det, har snart läst ut halva "Swords around a throne", visserligen handlar den om Grande armee men jag hittar fortfarande inget som tyder på att han var en "tyrann" om man bortser från hans ständiga krig.
Har ni exempel?
Mvh John
Bonaparte var ingen stor förnyare när det gäller konsten att kriga; de flesta viktiga förändringar han cementerade hade redan införts under revolutionskrigen. Bonapartes arméer var betydligt snabbare än motstånadarnas, då fransmännen helt enkelt struntade i att ta med sig de otympliga underhållsvagnarna - man plundrade helt enkelt fiendens land när man behövde mat. Detta fungerade utmärkt i Västeuropa, men av lättförklariga skäl inte lika väl i Spanien och Ryssland. Av revolutionen hade Bonapartes soldater dessutom ärvt en svåröverträffad gå-på-anda, (s.k. 'elan') där befälen gick i spetsen för sina trupper och motiverade dem till stordåd - officiersförlusterna var betydligt högre hos de franska arméerna, än hos de allierade. Helt klart är väl också att de franska soldaterna var bättre motiverade, indoktrinerade på revolutionspropaganda som de var, då Napoleon lät sina män förstå att de spred revolutionens välsignelser till de (vita, kristna) länder de drog fram över.
Ryska, preussiska och österrikiska arméer opererade vid denna tid i stort sett som man gjort på Fredrik den stores tid, 50 år tidigare, alltså var de hopplöst utdaterade (historieböckerna brukar tala om för oss att de allierades arméer hade passat bättre på ett museum, än på slagfältet). Infanteriet tränades att huvudsakligen strida i otympliga linjeformeringar. Franmännen använde i mycket högre grad lätt infanteri, som svärmade framför fiendens linjer och var en fruktansvärd distraktion, därefter krashade fransmännens tunga kolonner in i fiendens ännu inte formerade linjer. En annan viktig faktor i de franska segrarna var kavalleriet, som inget annat europeiskt kavalleri tränades i att anfalla i kompakta massor; normalt hölls det tunga kavalleriet tillbaka, tills det kastades fram i tusental mot den försvagade fienden, och under sådana briljanta befälhavare som Joachim Murat och Emmanuel Grouchy svepte det bort allt motstånd. Andra viktiga ingredienser i segrarna var ett välövat och välsmort artilleri, samt - som tidigare nämnts - ett flexibelt kårsystem.
Personligen anser jag dock att Bonaparte är överskattad, främst som politiker, men också som fältherre. Redan 1799 led han sitt första nederlag, då han tvingades retirera efter att ha stångat sin armé blodig mot det ottomanska fortet Acre, i nuvarande Israel. Som kejsare tillfogades han dessutom ett blodigt taktisk nederlag 1809, vid Aspern-Essling, av ärkehertig Karls österrikare. Vid Marengo 1800 var det ytterst nära att förste konsulns armé skulle besegras av österrikarna, men i sista stund anlände 5000 man franska trupper som Bonaparte själv hade avdelat tidigare på dagen; enbart general Desaix sunda förnuft och iniativförmåga räddade dagen. Inte ens Austerlitz var ett perfekt slag: efter att ha hindrat Bagrations högra ryska flygel att ingripa i huvudstriden, lämnades Lannes och Murats styrkor utan order i flera timmar, vilket ledde till att Bagrations kår och tsar Alexander lyckades fly fältet. Hade man lyckats gripa tsaren kan man bara spekulera i hur fjärde koalitionskriget hade förlöpt, om det ens hade behövt utkämpats. Kampanjen mot Preussen kunde mycket väl den ha slutat i katastrof; hade verkligen Napoleon mött den preussiska huvudarmén vid Jena, som han först trodde att han gjorde, skulle slaget ha varit desperat för fransmännen. Fransmännen kan dessutom tacka sin lyckliga stjärna att det var Davouts kår, och inte Bernadottes, som Brunwicks armé stötte på vid Auerstadt. Slaget vid Bordonino lämnar för övrigt mycket att önska, även om Napoleon delvis kan ursäktas, då han hade drabbats av en tung förkylning den dagen.
Waterloo-kampanjen är väl det kanske det främsta exemplet på att Napoleons så kallade geni hade försvunnit, eller i alla fall kraftigt försämrats. Någon nämnde avsaknaden av den extremt begåvade stabschefen Berthier, och det är sant att kampanjen sannorlikt skule ha vunnits om han hade varit med (Napoleon hade strukit honom, Marmont, Victor, Seruier och Augerau från marskalklistan). Men Napoleon hade faktiskt tillgång till marskalk Suchet, som i Spanien hade visat sig vara en extremt kompetent administratör. Att denna man lämnades med en mindre styrka att bevaka en sekundär front, var ett enormt misstag - Suchet skulle definitivt inte ha begått de misstag Soult gjorde. Att Davout lämnades som krigsminster i Paris, kan ursäktas med att Napoleon ville ha en lojal man att kontrollera huvudstaden, men att han överlät ett sådant enormt ansvar på den instabile Ney var det kanske värsta misstaget han gjorde under Waterloo-kampanjen. Av Neys insatser under kampanjen i Tyskland 1813 borde Napoleon ha insett att denna var inkapabel till att opererera själv med stora och självständiga styrkor. Soult eller Davout hade med största sannolikhet inte begått de misstag Ney gjorde vid Quatre-Bras, och då hade det inte funnits någon anledning att kalla tillbaka d'Erlons kår, som då kunde falla de hårt pressade preussarna i flanken eller i ryggen, och dessa hade då totalt nedgjorts, vilket antagligen hade lett att britterna hade tvingats att fly till havet, precis som när de tvingades fly Spanien 1809. Hans val av befälhavare under hans sista, och kanske mest avgörande kampanj, var i mitt tycke de största misstagen han någonsin begick.
I övrigt råder det väl ingen tvekan om att Napoleons armé av veteraner hade vunnit över Wellingtons styrkor (som till hälften bestod av gröna, oövade belgiska, holländska och tyska trupper), om inte preussarna hade dykt upp på slagfältet, men den person som nämnde detta glömmer ett viktigt faktum: Wellington skulle överhuvudtaget inte ha valt att leverera batalj där han gjorde, om det inte vore för det att han natten innan hade lovats av Blücher att denna skulle understödja honom med minst två kårer, om han valde att strida där han gjorde.
Panzerschreck, hur definierar du "tyrann"? Som du nämnde så handlar ju Eltings bok uteslutande om hans armé, rekommenderar då hellre"Napoleon - A Political Life", av Steven Englund (http://www.bookreporter.com/reviews/0684871424.asp).
Ryska, preussiska och österrikiska arméer opererade vid denna tid i stort sett som man gjort på Fredrik den stores tid, 50 år tidigare, alltså var de hopplöst utdaterade (historieböckerna brukar tala om för oss att de allierades arméer hade passat bättre på ett museum, än på slagfältet). Infanteriet tränades att huvudsakligen strida i otympliga linjeformeringar. Franmännen använde i mycket högre grad lätt infanteri, som svärmade framför fiendens linjer och var en fruktansvärd distraktion, därefter krashade fransmännens tunga kolonner in i fiendens ännu inte formerade linjer. En annan viktig faktor i de franska segrarna var kavalleriet, som inget annat europeiskt kavalleri tränades i att anfalla i kompakta massor; normalt hölls det tunga kavalleriet tillbaka, tills det kastades fram i tusental mot den försvagade fienden, och under sådana briljanta befälhavare som Joachim Murat och Emmanuel Grouchy svepte det bort allt motstånd. Andra viktiga ingredienser i segrarna var ett välövat och välsmort artilleri, samt - som tidigare nämnts - ett flexibelt kårsystem.
Personligen anser jag dock att Bonaparte är överskattad, främst som politiker, men också som fältherre. Redan 1799 led han sitt första nederlag, då han tvingades retirera efter att ha stångat sin armé blodig mot det ottomanska fortet Acre, i nuvarande Israel. Som kejsare tillfogades han dessutom ett blodigt taktisk nederlag 1809, vid Aspern-Essling, av ärkehertig Karls österrikare. Vid Marengo 1800 var det ytterst nära att förste konsulns armé skulle besegras av österrikarna, men i sista stund anlände 5000 man franska trupper som Bonaparte själv hade avdelat tidigare på dagen; enbart general Desaix sunda förnuft och iniativförmåga räddade dagen. Inte ens Austerlitz var ett perfekt slag: efter att ha hindrat Bagrations högra ryska flygel att ingripa i huvudstriden, lämnades Lannes och Murats styrkor utan order i flera timmar, vilket ledde till att Bagrations kår och tsar Alexander lyckades fly fältet. Hade man lyckats gripa tsaren kan man bara spekulera i hur fjärde koalitionskriget hade förlöpt, om det ens hade behövt utkämpats. Kampanjen mot Preussen kunde mycket väl den ha slutat i katastrof; hade verkligen Napoleon mött den preussiska huvudarmén vid Jena, som han först trodde att han gjorde, skulle slaget ha varit desperat för fransmännen. Fransmännen kan dessutom tacka sin lyckliga stjärna att det var Davouts kår, och inte Bernadottes, som Brunwicks armé stötte på vid Auerstadt. Slaget vid Bordonino lämnar för övrigt mycket att önska, även om Napoleon delvis kan ursäktas, då han hade drabbats av en tung förkylning den dagen.
Waterloo-kampanjen är väl det kanske det främsta exemplet på att Napoleons så kallade geni hade försvunnit, eller i alla fall kraftigt försämrats. Någon nämnde avsaknaden av den extremt begåvade stabschefen Berthier, och det är sant att kampanjen sannorlikt skule ha vunnits om han hade varit med (Napoleon hade strukit honom, Marmont, Victor, Seruier och Augerau från marskalklistan). Men Napoleon hade faktiskt tillgång till marskalk Suchet, som i Spanien hade visat sig vara en extremt kompetent administratör. Att denna man lämnades med en mindre styrka att bevaka en sekundär front, var ett enormt misstag - Suchet skulle definitivt inte ha begått de misstag Soult gjorde. Att Davout lämnades som krigsminster i Paris, kan ursäktas med att Napoleon ville ha en lojal man att kontrollera huvudstaden, men att han överlät ett sådant enormt ansvar på den instabile Ney var det kanske värsta misstaget han gjorde under Waterloo-kampanjen. Av Neys insatser under kampanjen i Tyskland 1813 borde Napoleon ha insett att denna var inkapabel till att opererera själv med stora och självständiga styrkor. Soult eller Davout hade med största sannolikhet inte begått de misstag Ney gjorde vid Quatre-Bras, och då hade det inte funnits någon anledning att kalla tillbaka d'Erlons kår, som då kunde falla de hårt pressade preussarna i flanken eller i ryggen, och dessa hade då totalt nedgjorts, vilket antagligen hade lett att britterna hade tvingats att fly till havet, precis som när de tvingades fly Spanien 1809. Hans val av befälhavare under hans sista, och kanske mest avgörande kampanj, var i mitt tycke de största misstagen han någonsin begick.
I övrigt råder det väl ingen tvekan om att Napoleons armé av veteraner hade vunnit över Wellingtons styrkor (som till hälften bestod av gröna, oövade belgiska, holländska och tyska trupper), om inte preussarna hade dykt upp på slagfältet, men den person som nämnde detta glömmer ett viktigt faktum: Wellington skulle överhuvudtaget inte ha valt att leverera batalj där han gjorde, om det inte vore för det att han natten innan hade lovats av Blücher att denna skulle understödja honom med minst två kårer, om han valde att strida där han gjorde.
Panzerschreck, hur definierar du "tyrann"? Som du nämnde så handlar ju Eltings bok uteslutande om hans armé, rekommenderar då hellre"Napoleon - A Political Life", av Steven Englund (http://www.bookreporter.com/reviews/0684871424.asp).
-
Användarnamn?
- Utsparkad
- Inlägg: 348
- Blev medlem: 19 januari 2005, 11:20
- Ort: Irland och Stenungsund.
Det florerar några väl inövade förutfattade meningar i detta ämne! Tex att "Fransmännens lättrörliga kolonner krashade in i de otympliga linjerna från Fredrik IIs tid".
Fransmännen manövererade på slagfältet oftast på kollon, men de stred på linje! Vid Austerlitz var de Franska divisionscheferna tillsagda att slåss i den så kallade "Ordre mixed" formationen, vilket de sket i!
Detta var ett faktum som Wellington också utnyttjade i Spanien. Då de Franska kolonnerna kom emot en osynlig fiende lät de helt enkelt bli att formera om till linje innan dde fick syn på honom, vilket de gjorde alldeles för sent eftersom de stod formerade bakom krön. I virvaret av omformeringen anföll britterna efter ett par salvor, med mycket stor framgång.
När man nämner Davouts framgång vid Auersaedt glömmer man oftast bort att den Preussiska armen blev ledarlös i ett mycket tidigt skede av slaget då hertigen av Brunswick stupade. Detta ledde till ett oorganiserat beteende hos Preussarna som Davout utnyttjade.
Fransmännen manövererade på slagfältet oftast på kollon, men de stred på linje! Vid Austerlitz var de Franska divisionscheferna tillsagda att slåss i den så kallade "Ordre mixed" formationen, vilket de sket i!
Detta var ett faktum som Wellington också utnyttjade i Spanien. Då de Franska kolonnerna kom emot en osynlig fiende lät de helt enkelt bli att formera om till linje innan dde fick syn på honom, vilket de gjorde alldeles för sent eftersom de stod formerade bakom krön. I virvaret av omformeringen anföll britterna efter ett par salvor, med mycket stor framgång.
När man nämner Davouts framgång vid Auersaedt glömmer man oftast bort att den Preussiska armen blev ledarlös i ett mycket tidigt skede av slaget då hertigen av Brunswick stupade. Detta ledde till ett oorganiserat beteende hos Preussarna som Davout utnyttjade.
- Perra
- Medlem
- Inlägg: 1762
- Blev medlem: 8 maj 2004, 13:14
- Ort: Vintergatan, ta till höger när det blinkar!
Å andra sidan, ska Davout ha sagt åt Napoleon ungefär så här när han fick höra att han placerats i paris med motiveringen att han inte vågade lämna huvudstaden åt någon annan, " Men, sire, om ni står som segrare, då kommer Paris att vara ert, men om ni blir slagen, då kan varken jag eller någon annan göra något för er."Google skrev: Att Davout lämnades som krigsminster i Paris, kan ursäktas med att Napoleon ville ha en lojal man att kontrollera huvudstaden,
Detta hade han rätt i, och hade således gjort ordentligt mycker mer nytta på slagfältet, kanske rent av avgörande betydelse, vem vet?
Jag tippar på att han menar gröna i bemärkelsen, oerfarna.peojon skrev: De "gröna, oövade belgiska, holländska och tyska trupper" som nämndes ovan bar fortfarande i många fall de blå uniformer de haft då de ingick i den Franska armén. Att påstå att de var gröna är lite fel.
- Kapten_Gars
- Medlem
- Inlägg: 3112
- Blev medlem: 6 augusti 2003, 17:20
- Ort: Göteborg
Och vad peojon menade var nog att trupperna både var övade och erfarna då de tidgare ingått i franska armen, flera regement hade hårdföra veteraner ifrån tex "Gamla Gardet" i sina led eller leddes av folk som fått hederslegionen. De tunga belgisk-holländska karabinjärerna bestod till betydnade del av fd kyrassiärer ur den fransk armen osv. Att kalla brunswickarna och tyskarna i KGL för "gröna" och "oövade" är grovt felaktigt men svartmålningen av de icke-brittiska trupperna är helt i linje med den "historia" som prånglats ut i storformat av den lögnaktiga "Waterloo-industrin" som bygger på ensidiga källor (Belgiska, Holländska, Tyska&Preussiska källor göre sig icke besvär) och rena förvanskningar allt för att framställa britterna i så god dager som möjligt.Perra skrev:
Jag tippar på att han menar gröna i bemärkelsen, oerfarna.peojon skrev: De "gröna, oövade belgiska, holländska och tyska trupper" som nämndes ovan bar fortfarande i många fall de blå uniformer de haft då de ingick i den Franska armén. Att påstå att de var gröna är lite fel.