Finlands krigshistoria rannsakas

[Dr. Sakai]

När det gäller Finland 1941 - kallade sig Finland neutralt?

Vinterkriget var inte på något sätt slutet på konflikten mellan Sovjet och Finland. Ett nytt anfall från Sovjet var bara en tidsfråga. Transiteringsavtalet med Tyskland hade förebyggt ett sovjetiskt anfall. Det blev dock på klart att avtalet skulle bli ett problem för Finlands neutralitet när de tysk-sovjetiska relationerna gick i kras. Att annulera avtalet skulle leda till en konflikt med Tyskland och lämna Finlands öde i ryska händer. Om Tyskland blockerade Finlands handel skulle Sovjet garantera den nödvändiga tillförseln? Finland stod inför ett val där alla valmöjligheter var mörka. Stalin sade hösten 1939 åt förhandlingsdelegationen: ”Jag förstår väl att ni önskar förbli neutrala, men jag försäkrar er att det är omöjligt. Stormakterna kommer helt enkelt icke att tillåta det.”

Senast 10 juni fick tyskarna genom sin till Finland sända överste Buschenhagen veta att Finland var beslutet att förbli neutralt sålänge det inte blev angripet. Den ryska truppkoncentrationen vid gränsen mellan Sovjet och Finland tydde på att Finland stod inför risken att bli anfallna. Märk att detta är fråga om tidigare halvan av juni, alltså innan operation Barbarossa. Den första ordern om finländsk partiell mobilisering gick ut 9 juni, 17 juni order om mobilisering av hela fältarmén. 13 juni dementerade Sovjet alla krigsrykten; rapporter från gränsen om krigsförberedelser visade dock annat.

Finland fick meddelande från tyskland på kvällen den 21 juni om att Tyskland skulle gå i krig mot Sovjet. 22 juni förklarade Hitler genom ett radiotal att finska och tyska trupper vid Ishavskusten stod sida vid sida för att försvara Finland. På morgonen inledde en rad angrepp mot Finland från Sovjet. För att förklara Finlands ståndpunkt skickade utrikesministern telegram genom representanter i utlandet att Finland hade för avsikt att förhålla sig neutralt, men att de tänkte försvara sig om Sovjet gick till anfall. 24 juni förklarade tyskarna att de inte var på det klara med Finlands ståndpunkt och därför tills vidare betraktade det som neutralt. Engelska utrikesministern betraktade också Finland som neutralt.

Angreppet på finländskt territorium den 22 juni resulterade i en finländsk protestnot. Den 23 juni blev sändebudet Hynninen tillkallad av Molotov. Denne anklagade finländarna för beskjutning av Hangö och överflygning av Leningrad. Hynninen hade för avsikt att genast ta reda på om Finland hade för avsikt att förbli neutralt. De sovjetiska myndigheterna såg dock till att Hynninens meddelande försenades ett dygn. De avbröt telegrafförbindelserna kort efteråt så att ingen möjlighet att få svar fanns. Alltså från sovjetiskt håll såg man till att inga möjligheter till en fredlig lösning fanns. 25 juni bombade ryskt flyg tio finska städer, vid gränsen öppnade de infanteri- och artillerield. Angreppen var uteslutande riktade mot finländska mål där inga tyskar fanns. Den finländska regeringen hade för avsikt att samma dag, den 25, bestyrka Finlands neutralitet. De sovjetiska aggressionerna fick dock regeringen att inse att Finland var åter i ett försvarskrig.

[mustamato]

När det gäller Finland 1941 - kallade sig Finland neutralt?

(Intressant läsvärd text)... De sovjetiska aggressionerna fick dock regeringen att inse att Finland var åter i ett försvarskrig.

Min farfar deltog i Fortsättningskriget, närmare bestämt i II/7./JR 35 (1:a divisionen, VI AK, Karjalan Armeija) som mestadels bestod av reservister från Vampula/Loimaa-trakten (småorter en bit norr om Åbo). Det intressanta i sammanhanget är att regementet åkte från Loimaa järnvägsstation österut först 23.6.1941, ni som läser Dr. Sakais text ovan förstår att vid den tidspunkten hade det redan skett en hel del sovjetiska aggressioner mot finskt territorium, och det förefaller lämpligt att kalla det hela ett försvarskrig. Till råga på allt anfölls kolonnen under uppmarschen av sovjetiskt flyg (dock utan förluster).

Dock är det väl rätt solklart att man från högkvarterets sida hade all planering för ett anfallskrig klart, i sådan detalj dessutom att man av politiska skäl vågade hålla soldaterna en bra bit från fronten. Soldaterna i de diverse regementena hann knappt hoppa av tåget innan de fick order om att anfalla åt en specifik riktning, enligt planer som var utarbetade långt i förväg. Man hade från finländsk sida dessutom gjort en del fysiska förberedelser redan innan krigsutbrottet, t.ex. minerat vissa känsliga farleder etc (för att stänga in de sovjetiska soldaterna i Hangö).

Det där med att man från finländskt politiskt håll väntade på att man blev anfallna först innan man drog igång det planerade krigsmaskineriet känns mest som spel för gallerierna, man hade t.ex. en stor goodwill från USA och Storbritannien som man inte ville förstöra genom att agera klumpigt.

[Probstner]

Insiktsfullt och balanserat, mustamato / Probstner

[Morgan]

Tänkte på det som Probstner skrev: "Man ska väl inte tro att de finländska soldaterna var immuna mot frestelsen att begå krigsförbrytelser".

Vi svenskar slår oss gärna för bröstet och säger stolt: "Nåt sånt skulle vi aldrig göra!". Men faktum är att vi, om man tittar tillbaka historiskt, också har gjort en del förkastliga saker. Under 30-åriga kriget var de svenska soldaterna kända för något som kallades för "der Schwedengetränk" och som var ett sätt att kontrollera befolkningen i de byar som svenskarna intog. Man valde ut en dräng, tvingade i honom gödselvatten och sparkade honom sedan tills han kräktes. Och så fortsatte man tills byborna fattat budskapet och lydde de svenska soldaternas befallningar.

Sen går mina tankegångar också till de svenskar som frivilligt tjänstgjorde inom Waffen-SS, även om de (snälla, rätta mig någon om jag har fel angående den här siffran) bara var ca 200 till antalet. Jag har personligen varit på besök i ett koncentrationsläger från andra världskriget, Auschwitz-Birkenau, och tänker oundvikligen på de krigsförbrytelser som begicks i SS namn. En hyfsat stor del av de som frivilligt anmälde sig för tjänstgöring där måste haft nazistsympatier på något sätt, även om de inte höll med om allt, och åtminstone en handfull måste aktivt ha deltagit i de fångavrättningar och andra krigsförbrytelser som pågick på framför allt östfronten.

Bara ett inlägg om att vi inte varit så perfekta själva.

MVH, Morgan

[Dr. Sakai]

Dock är det väl rätt solklart att man från högkvarterets sida hade all planering för ett anfallskrig klart, i sådan detalj dessutom att man av politiska skäl vågade hålla soldaterna en bra bit från fronten. Soldaterna i de diverse regementena hann knappt hoppa av tåget innan de fick order om att anfalla åt en specifik riktning, enligt planer som var utarbetade långt i förväg. Man hade från finländsk sida dessutom gjort en del fysiska förberedelser redan innan krigsutbrottet, t.ex. minerat vissa känsliga farleder etc (för att stänga in de sovjetiska soldaterna i Hangö).

Fortsättningskriget var ett försvarskrig. De finska trupperna gavs rättighet att besvara fientlig eld, men förbjöds att övertäda gränsen tills den 29 juni. Om du tar en snabb titt på kartan kommer du att inse att Finlands gräns mot Ryssland är lång, men att gränsen före vinterkriget är betydligt lättare försvarad. Ladoga (och senare Onega) förkortar frontlinjen avsevärt, så för att bedriva ett framgångsrikt försvar var Finlands enda chans att inta bättre positioner.

Mannerheim: Det gällde framför allt att neutralisera det uppmarschområde ryssarna skapat och att upprätta en för landets livsviktiga områden tillräckligt djup skyddszon. I vårt beträngda läge framstod det därjämte som en nödvändighet att återinlemma det i Moskvafreden avträdda territoriet i landets ekonomiska liv. Allt detta förutsatte övergång till offensiv, men denna måste föregås av av omfattande omgrupperingar.

Den första offensiven inleddes 10 juli, alltså tre veckor efter krigsutbrottet, norr om Ladoga. Som ni vet avstannade offensiven 1942 när önskat landområde var intaget.

Dock är det väl rätt solklart att man från högkvarterets sida hade all planering för ett anfallskrig klart....
...
Man hade från finländsk sida dessutom gjort en del fysiska förberedelser redan innan krigsutbrottet, t.ex. minerat vissa känsliga farleder etc (för att stänga in de sovjetiska soldaterna i Hangö).

Om man vet att ett nytt krig bara är en tidsfråga ska man då inte förbereda sig?

Det där med att man från finländskt politiskt håll väntade på att man blev anfallna först innan man drog igång det planerade krigsmaskineriet känns mest som spel för gallerierna

När hade du menat att man skulle "dra igång krigsmaskinen"? Före några "direkta hot" och låta landets resurser gå till spillo och dessutom bli anklagad för provokation till krig? Eller efter att större fientliga styrkor kränkt ens territorium?

[Andreas Lärka]

Jag tycker att finländare idag kan känna en berättigad patriotism med anledning av Finlands insatser i kriget. MEN, att säga som Andreas Lärka "Inte bad vi ryssarna om att bli anfallna, varken den 30:e November 1939 eller den 25:e Juni 1941" är att dra denna patriotism ett par steg för långt...

Ehumm... Varför det? Var går gränsen mellan "lagom patriotism" och patriotism som går för långt? Faktum är ju, att vi inte bad om att bli anfallna. Finland hade inget att vinna på ett krig med Sovjet. Varken under Vinterkriget eller under Fortsättningskriget. Under Vinterkriget så anfölls ett totalt oskyldigt Finland. Fortsättningskriget är en annan sak, men faktum är att "casus belli" sköttes helt och hållet om av Sovjet även i detta krig.

Utan Vinterkriget hade det knappast blivit något Fortsättningskrig. Finlands högsta militära ledning gjorde under mellanfreden upp planer för a) ett eventuellt försvarskrig, och b) för ett eventuellt anfallskrig mot Sovjet. Hela tiden med tanken eller förhoppningen om att tyskarna - den enda stormakten stark nog att stå emot Sovjet - kunde och skulle vara vid vår sida.

Men eftersom Finland var och är en demokrati och ingen militärjunta så vet ingen av oss vad som hade hänt om Sovjet hade låtit bli att bomba oss den 25:e juni 1941. Ingen av oss vet vad som hade hänt om Finlands regering inte hade behövt konstatera att krigstillstånd igen råder mellan Finland och Sovjet.

Hade våra trupper ändå gått över gränsen? Antagligen, men kan vi vara säkra på det? Nej. Vi vet bara vad som verkligen hände, inte vad som kunde ha hänt.

Allvarligt talat, att låta krigsförande makt använda ens territorium innebär att man avsäger sig rätten att vara neutrala. (därför var Sverige i strikt mening inte neutralt under andra världskriiget). Finland kunde bett tyskarna avlägsna sig efter att angreppet på Sovjet inletts, istället lät man nya tyska trupper komma in.

Låtom oss komma ihåg att vi hade Sovjetiska trupper i den "uthyrda" basen i Hangö långt före tyskarna kom. Det att tyskarna kom gjorde det lättare för Finland, dels genom att vi fick en motpol mot det aggressiva Sovjet, och dels genom att Finland kunde visa för omvärlden att vi behandlade sovjeter och tyskar likvärdigt.

Annars tycker jag att din sista kommentar är lite naiv; "Finland kunde bett tyskarna avlägsna sig efter att angreppet på Sovjet inletts". Skulle Finland - med "first-hand" erfarenhet av sovjetisk "fredsvilja" före och under Vinterkriget - frivilligt avsäga sig det skydd som de tyska trupperna gav? Skulle Finland den 22:a juni 1941 djärvt proklamera: "Skit i att vår nya östgräns är obefäst. Skit i att vi har ryssar i Hangö. Skit i det faktum att södra Finland i sovjetiska händer skulle ge Stalin en möjlighet att anfalla tyskarna i flanken. Låtom oss vara politiskt korrekta och skicka hem tyskarna!"

[Stoneyard]

Mycket intressanta inlägg, Dr sakai, Mutsamato och Andreas Lärka! Jag skulle helt klart vilja veta mer om hur man resonerade i den Finländska ledningen mars 1940 - juni 1941. Undrar också vad Tyskland hade för planer för Finland...

Andreas Lärka skrev:

Låtom oss komma ihåg att vi hade Sovjetiska trupper i den "uthyrda" basen i Hangö långt före tyskarna kom. Det att tyskarna kom gjorde det lättare för Finland, dels genom att vi fick en motpol mot det aggressiva Sovjet, och dels genom att Finland kunde visa för omvärlden att vi behandlade sovjeter och tyskar likvärdigt.

Menar du att bara för att Sovjet tvingat till sig Hangö-basen i freden efter vinterkriget, så kunde Finland ta emot tyska trupper och då "behandla sovjeter och tyskar likvärdigt"? Det är ungefär som om Castro sagt att "vi behandlar amerikaner och ryssar likvärdigt" när han tog emot ryska kärnvapen och hänvisat till den amerikanska basen på Guantanamo bay!

En annan jämförelse är Belgien under 1940. Landet hade fått rapport efter rapport att Tyskarna skulle anfalla, trots detta vägrade man släppa in fransk trupp förrän efter det tyska anfallet dragits igång. Så handlar ett neutralt land! Finland var inte neutralt 1941, man hade klart inordnat sig i det tyska lägret genom att släppa in tysk trupp. Visserligen med goda skäl, men ändå...

Att krig skulle bryta ut mellan Tyskland och Sovjet förr eller senare stod helt klart för alla med insikter i frågan redan under årskiftet 40-41. Vad som överraskade många var att det kom så fort. De Sovjetiska ledarna trodde på anfall först våren 1942, vad den finländska ledningen ansåg vet jag inte.

Annars tycker jag att din sista kommentar är lite naiv; "Finland kunde bett tyskarna avlägsna sig efter att angreppet på Sovjet inletts". Skulle Finland - med "first-hand" erfarenhet av sovjetisk "fredsvilja" före och under Vinterkriget - frivilligt avsäga sig det skydd som de tyska trupperna gav? Skulle Finland den 22:a juni 1941 djärvt proklamera: "Skit i att vår nya östgräns är obefäst. Skit i att vi har ryssar i Hangö. Skit i det faktum att södra Finland i sovjetiska händer skulle ge Stalin en möjlighet att anfalla tyskarna i flanken. Låtom oss vara politiskt korrekta och skicka hem tyskarna!"

Visst, jag är medveten om att det realpolitiskt sätt hade varit omöljigt att skicka hem tyskarna. Vad jag menar är, att man genom att släppa in tyskarna försatt sig i en situation där fred inte längre var en möjlighet, detta måste man varit medveten om...

[mustamato]

Tja, antar att vi kan sluta diskutera här. Den finländska skuldfrågan är löst, Finland bär fullständig skuld, åtminstone enligt Rysslands president Vladimir Putin, som har förnekat att Sovjetunionen anföll Finland, och att det således istället förhöll sig rakt tvärtom.

http://www.helsinginsanomat.fi/english/ ... 1979233402

[mustamato]

Det där med att man från finländskt politiskt håll väntade på att man blev anfallna först innan man drog igång det planerade krigsmaskineriet känns mest som spel för gallerierna

När hade du menat att man skulle "dra igång krigsmaskinen"? Före några "direkta hot" och låta landets resurser gå till spillo och dessutom bli anklagad för provokation till krig? Eller efter att större fientliga styrkor kränkt ens territorium?

Varför skulle "större fientliga styrkor" fått för sig att kränka finskt territorium, när hela den sovjetiska krigsmakten var på väg att krossas sommaren 1941? När kriget bröt ut 1941 hade Sovjetunionen omkring sexton divisioner vid de finländska gränserna, Hangöbasens trupper medräknade. På Hangö visar de ryska befästningarna som var minst sagt omfattande, att man hade lagt planerna på att anfalla mot Helsingfors på is. Även vid östgränsen hade Röda Armén byggt befästningar, men bristen på material, arbetskraft och tid gjorde att dessa var mer bristfälliga och hade koncentrerats till de viktigaste vägarna och dalgångarna, huvudvägarna var minerade och utmed dessa fanns försvar på djupet. Anledningen till de finska truppernas lyckade blixtkrig på östfronten var givetvis att det sovjetiska motståndet var något urholkat, och led brist på taktiska och operativa reserver, eftersom en betydande del av trupperna hade flyttats söderut för att försöka göra något sorts motstånd mot tyskarna med vänner. Så nej du, du kan inte lura i mig att Finland stod under hot av erövring sommaren 1941.

Slutligen så var väl Mannerheims dagorder från 10 juli 1941 (då första storoffensiven inledde) ganska avslöjande, politikernas tjat fram tills dess om att det rörde sig om ett försvarskrig ställdes på skam:

"Överbefälhavarens dagorder:

- Under frihetskriget år 1918 gav jag Finlands folk på ömse sidor om vår östra gräns löftet att icke sticka mitt svärd i slidan förrän Finland och Fjärrkarelen voro fria. Jag svor denna ed i den finska bondearméns namn, förlitande mig på dess tappra män och offerviljan hos Finlands kvinnor.
- I tjugotre år har Fjärrkarelen bidat infriandet av detta löfte; över ett år har det Karelen, som frånrycktes oss efter vårt ärorika vinterkrig, legat i väntan på ljusningen av en ny dag.
- Kämpar från frihetskrigets tider, hjältar från vårt vinterkrig, mina tappra soldater! Den nya dagen har randats. Karelen reser sig, i edra led marchera dess bataljoner. Ett fritt Karelen och ett stort Finland stiger fram för våra blickar ur märktiga världshistoriska händelsers svall. Må den försyn, som länkar folkets öden, förunna Finlands armé att infria löftet jag givit Karelens folk.
- Soldater! Den jord ni beträder är helig mark, mättad av stamfränders blod och lidanden. Edra segrar skola skänka Karelen dess frihet, edra dåd skapa Finland en stor och lycklig framtid."

---------------------------------

För övrigt känns den här diskussionen lite som frågan om huruvida Finland utkämpade ett frihets- eller inbördeskrig. Man talar om samma sak men är oense om vad man ska kalla det. Jag anser att Finland hade all rätt att återerövra Karelen och tja, även att skaffa sig en strategisk buffert i Fjärr-Karelen. Men herregud, varför hyckla och kalla det en försvarskamp?

[Andreas Lärka]

Jag anser att Finland hade all rätt att återerövra Karelen och tja, även att skaffa sig en strategisk buffert i Fjärr-Karelen. Men herregud, varför hyckla och kalla det en försvarskamp?

Enligt Ribbentrop-Molotov -paktens hemliga tilläggsprotokoll så hörde Finland till "Sovjets intresse-sfär". Enbart detta torde vara skäl nog för att kalla våra krig en försvarskamp!

Finland försvarade sig mot de sovjetiska anfallen i Vinterkriget. Under mellanfreden fortsatte vi att försvara oss mot diplomatiska attacker. I Fortsättningskriget blev vi igen tvungna att försvara oss med vapen i hand. Denna gång var läget annorlunda och vi hoppades att helt och hållet bli fria från källan för aggressionerna. Detta misslyckades som bekant, men Finland lyckades ändå bevara sin självständighet med hjälp av avvärjningssegern sommaren 1944.

Sovjetunionen bredde under och efter kriget ut sig över hela östra Europa. Efter Sovjetunionens fall så var "intresse-sfär -länderna" bland de sista som fick sin självständighet tillbaka. Fortfarande så försöker det moderna Ryssland blanda sig i speciellt de baltiska ländernas politik, men även in den finska politiken.

Är det hyckleri att kalla vårt Fortsättningskrig en försvarskamp? Knappast!

[Stoneyard]

Anfall är bästa försvar?

Frågor av den här typen är svåra att svara på. Jag hade en debatt med en kursare för att tag sedan som påstod att det egentligen var USA som var anfallande part mot Japan 1941. Killen menade att USA med sin fientliga handelspolitik tvingat in Japan i en återvändsgränd. Och visst, om Japan hade velat fred på sikt hade man varit tvungen att göra eftergifter mot USA.

På vilken nivå skall man lägga sig när man pratar om vem som är anfallande part i ett krig? Man kan säga att

a) Sovjet anföll, eftersom man bombade Finland 25 juni -41.
b) Finland var skyldigt, eftersom man allierat sig med Tyskland som var på väg in i konflikt med Sovjet.
c) Hela Sovjet-Finland konflikten under vk2 är egentligen ett och samma krig, där stormakten försöker underkuva sin mindre granne.

Inget av perspektiven är egentligen fel, frågan är vilket som är intressantast.

[Hans N]

Vem som anföll är inte intressant egentligen! Det som räknas är vem som använde agression i form av vapenmakt först och det var Sovjetunionen.

Eftersom Sovjet gjorde detta räknades det som en krigsförklaring och Finland agerade därefter. Att Finland gick över gränsen ses mera som ett taktiskt drag och inget annat.

Till saken hör också att Finland under mellankrigstiden 1940-41 försökte att få en försvarsallians med Sverige, men Sverige vågade inte utan hävdade att man ville vara neutral. Man kan ju fråga sig då varför Tyskland spelar en större roll i Stoneyards hävdanden, det är ju helt klart att Finland hela tiden visste att det var bara en fråga om tid innan Sovjet skulle komma och "knacka på dörren" igen!

[Andreas Lärka]

a) Sovjet anföll, eftersom man bombade Finland 25 juni -41.

Helt rätt.

b) Finland var skyldigt, eftersom man allierat sig med Tyskland som var på väg in i konflikt med Sovjet.

Fel. Finland som ett fritt land hade rätt att ta emot hjälp av vilket annat land som helst. Vidare så visste ingen (i Finland) på hösten 1940 att Tyskland tänkte anfalla Sovjet under sommaren 1941.

c) Hela Sovjet-Finland konflikten under vk2 är egentligen ett och samma krig, där stormakten försöker underkuva sin mindre granne.

Rätt.

[Stilleben]

Anfall är bästa försvar?

Frågor av den här typen är svåra att svara på. Jag hade en debatt med en kursare för att tag sedan som påstod att det egentligen var USA som var anfallande part mot Japan 1941. Killen menade att USA med sin fientliga handelspolitik tvingat in Japan i en återvändsgränd. Och visst, om Japan hade velat fred på sikt hade man varit tvungen att göra eftergifter mot USA.

På vilken nivå skall man lägga sig när man pratar om vem som är anfallande part i ett krig? Man kan säga att

a) Sovjet anföll, eftersom man bombade Finland 25 juni -41.
b) Finland var skyldigt, eftersom man allierat sig med Tyskland som var på väg in i konflikt med Sovjet.
c) Hela Sovjet-Finland konflikten under vk2 är egentligen ett och samma krig, där stormakten försöker underkuva sin mindre granne.

Inget av perspektiven är egentligen fel, frågan är vilket som är intressantast.

Men man kommer väl heller inte ifrån att anledningen till att Finland så småningom sökte sig till Tyskland efter vinterkrigets slut var den självklara oron för att Sovjet på nytt skulle anfalla Finland. Det fanns mycket som tydde på detta, med ständiga gränskränkningar av Sovjet där bl.a. flera finska gränsvakter övermannades och för gott bortfördes. Och ett svenskt-finskt försvarssamarbete, som ju låg nära till hands hade ju ryssarna förbjudit och tyskarna var inte heller med tanke på sina kommande planer intresserade av det. Så Finland gjorde med "samgåendet" med Tyskland vad de kunde göra för att vid nästa befarade anfall av Sovjet kunna stå emot det. Den finska armén, som ju nästan var renons på vapen och ammunition efter vinterkriget, kunde ju därigenom också upprustas på nytt.

[Karl Bruno]

Jag har nyligen avslutat ett arbete om svenska respektive finska författares syn på fortsättningskriget så jag känner för att tillföra några av mina egna tankar till tråden.

Frågan om Finlands samarbete med Nazityskland under perioden augusti 1940 - juni 1941 är intressant. Jag tror att alla kan hålla med om att skälet till att Tyskland närmade sig Finland var för att försäkra sig om landets stöd mot Sovjet. Alla kan nog också hålla med om att Finland var under en sådan press sommaren 1940 att man inte hade någon möjlighet att avvisa tyskarna, även om man hade velat av en eller annan moralisk anledning.

Däremot kan man fråga sig om Finland deltog i planeringen för ett angrepp på Sovjetunionen redan från början. Mitt svar får nog bli nja...Finlands officiella hållning gentemot Tyskland var ju att man inte hade för avsikt att delta i ett krig om man inte själv blev angripen först. Samtidigt planerade man för en offensiv. Jag är övertygad om att Finland egentligen inte ville ha krig men jag tror att man var fullt medveten om att man skulle dras in i konflikten när Tyskland anföll. Samtidigt såg man i samarbetet med Tyskland sin chans att återta de förlorade områdena. Kriget var enligt min mening ett försvarskrig i den bemärkelsen att Finlands säkerhetpolitiska mål under hela perioden 1939-1945 var att behålla sin självständighet, men just anfallsskedet under fortsättningskriget har jag svårt att kalla försvarskrig. Jag menar det inte kritiskt, Finland hade knappast något val.

Vad gäller Mannerheims ökända dagorder så är litteraturen överrens om att den inte var något politiskt uttalande utan enbart avsedd att motivera trupperna. Men av det följer inte att man inte bedrev en expansionistisk politik. I efterhand framhölls det gärna att ockupationen av Östkarelen enbart var militärt motiverad men den åsikten tillägnade man sig i stor utsträckning efter Stalingrad. President Ryti gav ju personligen order om forskningsinsatser som skulle bevisa att Östkarelen och Kolahalvön var naturliga delar av Finland, man spärrade in s.k. "icke-nationella" i de omtalade koncentrationslägrena för att repatriera dem till Sovjet och göra Östkarelen etniskt finsk, nästan hela ledningen för Östkarelens militärförvaltning tillhörde AKS, o.s.v, o.s.v. Det expansionistiska motivet kan inte förnekas, och även om man främst drevs av säkerhetpolitiska hänsyn fanns det också nationalromantik i botten.

Fel eller rätt är meningslöst att diskutera. Jag är övertygad om att Finlands politiska och militära ledning gjorde vad de ansåg bäst för landet, och det lyckades ju också såtillvida att Finland behöll sin självständighet och höll ryssarna ute. Det förekom förvisso moraliska tvivelaktigheter även från finsk sida, men Finland är i det avseendet ändå mindre skyldigt än de flesta andra krigförande länder under perioden.

EDIT: Ett litet tillägg...