Grundlagsberedningen säger i sitt betänkande (SOU 1972:15), angående nobilitering: "I 37§ första stycket RF stadgas om kungens rätt att nobilitera. Denna rätt har inte använts sedan 1904. Grundlagsberedningen kan inte finna skäl att behålla grundlagsregeln om möjligheten att i adligt stånd upphöja vissa personer."
Det måste ändå tolkas som att uteslutandet av paragrafen ska uppfattas som att möjligheten att adla har försvunnit.
Rysslands historia
Fast innebär det enbart att Sveriges statschef inte längre ska ha rätt att adla personer, eller innebär det också att ingen människa får adla någon annan människa i Sverige? Omfattar lagens förarbeten även vad Carl XVI Gustaf gör när han inte agerar som statschef? I och med att staten har tagit sin hand ifrån adeln men inte uttryckligen förbjudit den så är förarbetet tämligen meningslöst, om den inte enbart ska ses som en politisk markering.Ben skrev:Jag skulle nog ändå vilja påstå att Författningsutredningens uttryckssätt är tydligt, i och med att de klart deklarerar att uteslutandet ska tolkas på ett visst sätt.
Staten utöver ingen som helst kontroll över vilka som får använda sig av adelstitlar utan den har avstått det inflytandet till riddarhuset. Och om staten inte längre är inblandad i sådana frågor så blir det väldigt svårt för den att bestämma vilka som har rätt att nyadla. Som jag tidigare har sagt: det som inte är uttryckligt förbjudet är tillåtet, detta är en viktig princip som är omhuldad av varje rättstat. Om kungen skulle adla någon och därför bli ställd inför domstol har jag svårt att se hur han skulle kunna bli fälld. När adelskapet inte är reglerat av staten så kränker ett sådan tolkning av lagen även föreningsfriheten och yttrandefriheten.
Jag undrar om jag kan hålla med om att "det som inte är uttryckligt förbjudet är tillåtet" i frågan om statschefens roll. Det står ingenstans i regeringsformen att kungen inte får hålla valtal för folkpartiet eller ev. annat parti. Det står heller inte att han är förbjuden att bli medlem i något politiskt parti. Inte heller står det att han är förhindrad att offentligt yttra sig kritiskt om enskilda regeringsmedlemmar eller regeringens handläggande av vissa frågor. Däremot finns det i utredningarna som föregick författningen klart deklarerat vad som är "lämpligt". I fallet adlande är det dessutom klart deklarerat att möjligheten försvunnit.
Om kungen vill bilda en privat förening av likasinnade och utdela "adelskap", så är det förmodligen helt tillåtet. Men ett sådant adelskap skulle knappast ha något med det gamla adelsståndet att göra, det blev snarast en form av ordenssällskap à la frimurarna. I princip skulle säkert Per Svensson i Kramfors kunna "adla" sin kompis Nisse Persson, det vore väl närmast samma sak. Men inte heller det skulle ha något med Riddarhuset att göra. Ja, Nisse Persson skulle antagligen, som en gentjänst, förmodligen kunna viga Per Svensson till biskop eller utnämna honom till ambassadör i Mongoliet. Men ingendera åtgärden skulle väl förmodligen ge Svenska kyrkan eller UD anledning att ta hans tjänster i anspråk.
Om kungen vill bilda en privat förening av likasinnade och utdela "adelskap", så är det förmodligen helt tillåtet. Men ett sådant adelskap skulle knappast ha något med det gamla adelsståndet att göra, det blev snarast en form av ordenssällskap à la frimurarna. I princip skulle säkert Per Svensson i Kramfors kunna "adla" sin kompis Nisse Persson, det vore väl närmast samma sak. Men inte heller det skulle ha något med Riddarhuset att göra. Ja, Nisse Persson skulle antagligen, som en gentjänst, förmodligen kunna viga Per Svensson till biskop eller utnämna honom till ambassadör i Mongoliet. Men ingendera åtgärden skulle väl förmodligen ge Svenska kyrkan eller UD anledning att ta hans tjänster i anspråk.
Definitionen på adelskap har traditionellt varit introduktion på riddarhuset. Om detta av någon anledning skulle vilja utöka sina led så har de full frihet att göra så, de kan även insistera på att kungen ska utföra det formella adlandet och även han har full frihet att göra så. Riddarhuset har i alla tider haft en mer eller mindre autonom ställning till staten och det är deras definition och inte någon statlig definition som avgör vilka som har betraktats som adliga.
Visst kan vem som helst skapa sitt eget lilla riddarhus med nyadlade ätter. Men om dessa inte erkänns som adliga av riddarhuset i Gamla Stan så kommer de inte att ha samma prestige som de "riktiga" adelsätterna som är introducerade på ett riddarhus som räknar sina anor till 1626. En jämförelse kan göras med katolska kyrkan, vem som helst kan grunda en frikyrklig församling och kalla sitt överhuvud för påve (och det finns sådana kyrkor). Men den "riktiga" påven kommer alltid att vara den som har blivit vald av kardinalskollegiet och som kan göra anspråk på apostolisk handpåläggelse. Även om adelsmän hade betydande statliga förmåner så har det alltid varit riddarhuset och inte svenska staten som bestämt vilka som hade rätt att kalla sig adliga på "riktigt". I och med att adelns angelägenheter hela tiden har skötts av en av staten erkänd korporation har staten ingen möjlighet att förhindra nyadling om den inte uttryckligen förbjuder det. Det staten kan göra och har gjort är att beröva adeln sina privilegier och klippa av banden mellan staten och riddarhuset, men "klubben" finns kvar och den har hävdvunnen rätt att definiera adelskap.
Visst kan vem som helst skapa sitt eget lilla riddarhus med nyadlade ätter. Men om dessa inte erkänns som adliga av riddarhuset i Gamla Stan så kommer de inte att ha samma prestige som de "riktiga" adelsätterna som är introducerade på ett riddarhus som räknar sina anor till 1626. En jämförelse kan göras med katolska kyrkan, vem som helst kan grunda en frikyrklig församling och kalla sitt överhuvud för påve (och det finns sådana kyrkor). Men den "riktiga" påven kommer alltid att vara den som har blivit vald av kardinalskollegiet och som kan göra anspråk på apostolisk handpåläggelse. Även om adelsmän hade betydande statliga förmåner så har det alltid varit riddarhuset och inte svenska staten som bestämt vilka som hade rätt att kalla sig adliga på "riktigt". I och med att adelns angelägenheter hela tiden har skötts av en av staten erkänd korporation har staten ingen möjlighet att förhindra nyadling om den inte uttryckligen förbjuder det. Det staten kan göra och har gjort är att beröva adeln sina privilegier och klippa av banden mellan staten och riddarhuset, men "klubben" finns kvar och den har hävdvunnen rätt att definiera adelskap.
Diskussionen blir sannerligen väldigt hypotetisk. I regeringsformens förarbeten deklareras klart att den uttryckliga möjligheten att adla tagits bort och att detta ska uppfattas som att möjligheten ej längre finns. Men vi ska alltså tänka oss en kung, som är fullt medveten om dessa resonemang och likväl ger sig till att adla diverse personer men då mera i sin egenskap av privatperson. Och i något slags maskopi med Riddarhusdirektionen. Jag skulle nog säga att detta skulle kunna uppfattas som ett flagrant brott mot andan i regeringsformen, ungefär på samma sätt som om kungen i en intervju skulle deklarera att han minsann tänkte hålla valtal för moderaterna i nästa valrörelse. En nyadlingsvåg skulle mycket väl kunna tolkas som om kungen tänkte skaffa sig något slags ökat inflytande genom att dela ut fina titlar till lämpliga personer i samhällets topp. Och som att han inte accepterade det moderna samhällets värderingar. Och sedan skulle alltså Riddarhusdirektionen vilja medverka till detta... Det känns ganska osannolikt, milt uttryckt...
Ryssland kan leda sitt ursprung tillbaka till furstendömet Kievrus som uppstod i slutet av 800-talet och början av 900-talet. Senare styckades detta rike upp i olika mindre furstendömen som styrdes av ättlingar till Rurik (den allre förste fursten). Hela tiden fanns det dock en storfurste som hade formell överhöghet över de andra furstarna. I början hade storfursten sitt residens i Kiev, sedan i Vliadimir-Suzdal och från 1300-talet i Moskva. Mongoler och Litauer erövrade många ryska furstendömen under medeltiden, men även Moskva växte och lade under sig furstendömen. I slutet av 1400-talet förenades den näst största ryska staten (Novgorod) med Moskva och därmed var de kvarvarande delarna av Ryssland återigen enat.
Storfursten i Moskva erövrade alltså resten av Ryssland under senmedeltiden. Men dess härskare hade redan under 1300-talet formell överhöghet över "allt Ryssland". 1547 bytte Ivan den förskräcklige ut titeln storfurste med tsar för att manifestera sina anspråk på att vara det Bysantinska rikets arvtagare. Även Ivan den store hade dock kallat sig för tsar redan på 1400-talet.
Storfursten i Moskva erövrade alltså resten av Ryssland under senmedeltiden. Men dess härskare hade redan under 1300-talet formell överhöghet över "allt Ryssland". 1547 bytte Ivan den förskräcklige ut titeln storfurste med tsar för att manifestera sina anspråk på att vara det Bysantinska rikets arvtagare. Även Ivan den store hade dock kallat sig för tsar redan på 1400-talet.
-
Ralf Palmgren
- Medlem
- Inlägg: 2287
- Blev medlem: 17 juli 2004, 16:03
- Ort: Helsingfors
Man kan nog inte se Storfurstendömet Moskva som en direkt fortsättning på enbart Kievan Rus. Detta eftersom Mongolernas invasion under 1200-talet satte stora delar av det dåvarande ryska området i total kaos. Man kan nog hellre påstå att de olika ryska furstendömena som under 1400-talet förenades med Storfurstendömet Moskva skapade den ryska kulturen. Med andra ord förenades bland annat den Novgorodska kyrkokonsten (ikonmålningstraditionen) med den kända Suzdalska arkitekturtraditionen i det någorlunda enhetliga Ryssland som skapades under 1400-talet.
-
Ralf Palmgren
- Medlem
- Inlägg: 2287
- Blev medlem: 17 juli 2004, 16:03
- Ort: Helsingfors
Åtminstone kan man från och med slutet av 1400-talet och början av 1500-talet och samlandet av de ryska furstedömena under Moskvas överhöghet börja tala om att självaste landet Ryssland skapas. Detta kan man bland annat se på titulaturen hos den ryska härskaren Great Duke Vasili III Ivanovich of Moscow and all of Russia (1505-1533). Det var nämligen först under hans tid som de sista gamla furstedömena förenades med det alltstörre ryska Storfurstendömet Moskva.
Var inte Romanov släkt med fursten i Liechtenstein, tror inte Liechtenstein erkände Sovjetunionen och har haft krav på både
Sovjetunionen och Ryssland för stulen egendom?Till stort förtret har dom också låtit Ryska medborgare förvara pengar utan
att ha någon möjlighet för Ryska myndigheter att få någon insyn.
Sovjetunionen och Ryssland för stulen egendom?Till stort förtret har dom också låtit Ryska medborgare förvara pengar utan
att ha någon möjlighet för Ryska myndigheter att få någon insyn.
Men nu var det inte per capita du avsåg misstänker jag; du skrev "efterbliven handel och ekonomi".Probstner skrev:I absoluta tal kanske, men inte per capita.
Under 18 av sina 25 sista år före 1914 hade Ryssland den högsta graden av industriell tillväxt i världen och 1913 gick Ryssland om Frankrike som världens fjärde ledande industrination. Industriproduktionen ökade med i genomsnitt 5,3 % per år mellan 1870 och 1913. (Nutter, The Growth of Industrial Production in the Soviet Union, Princeton University Press, 1962.)
Hur kan Du kalla det efterblivet?