Vatikanen & Påven under 2vk.

[Lindir]

Vatikanen har haft 47 år på sig för att katagolisera Pius XII:s arkiv. Men ännu icke.

Om de hade sett just katalogiserandet av Pius XII:s arkiv som sin enda huvuduppgift hade de naturligtvis kunnat göra det. Dock går de av naturliga skäl kronologiskt fram genom historien, och har under dessa 47 år i stället katalogiserat och öppnat Pius IX:s, Leo XIII:s, Pius X:s, Bendictus XV:s och väsentliga delar av Pius XI:s arkiv. De fyra sistanämnda har öppnats under den nuvarande påvens långa pontifikat, så man får nog säga att de jobbar på ganska bra numera, trots allt.

Om de vill klargöra sina kontakter med Tyskland under kriget handlar det inte om alla miljarder dokument, mycket färre.
Hade viljan funnits borde de ha klarat av det asap.

Så fungerar inte offentliga arkiv. Det är regel snarare än undantag att statliga arkiv av den typen förblir stängda tills den berörda generationen dött ut.

Uppenbarligen har de inte lagt manken till för att visa vad de gjorde under kriget re/vs Tyskland.
Ren enkel konklusion säger mig att de vill mörka så länge som möjligt. För mig är det uppenbart att intern förhalning pågår om publicering gällande Vatikanens roll under WW2.

Om klerkerna hade kunnat rentvå sig via arkiv hade de gjort det för länge sedan.

Det som "för dig är uppenbart" är knappast något annat än spekulationer.

Man skrek för övrigt förut efter samma sak vad gällde inkvisitionen - när bara Vatikanen skulle öppna sina arkiv från inkvisitionen som de med sina blodiga händer darrande av skräck och skuld undanhöll omvärlden, skulle det minsann framgå svart på vitt hur grym och omänsklig Katolska Kyrkan var. Rösterna tystnade betänkligt 1998, när inkvisitionsarkivet äntligen öppnades, eftersom det där i svart på vitt framgick att den kyrkliga inkvisitionen varit betydligt mildare och humanare än vad någon historiker tidigare hade anat. Det kan således lätt leda vilse att dra slutsatser e silentio.

[Lindir]

Vatikanens tvetydiga ställning måste nog sökas i dess fruktan 1920- och framåt, för kommunismen - som sågs som ett farligare hot än fascismen och nazismen mot kyrkans intressen.

Att kommunismen sågs som ett ännu värre hot i många kyrkliga kretsar är förstås helt sant, vilket ju också för dem kunde synas bekräftat av att den sovjetiska regimen helt förbjudit och tillintetgjort katolicismen, medan de åtminstone uppnått någon form av modus vivendi genom konkordaten med de tyska och italienska regimerna.

Just dessa konkordat kan nog annars vara en ännu mer angörande faktor - det fanns inget som tydde på välvilja mot Kyrkan från de nazistiska och fascistiska ledningarna, samtidigt som Kyrkan var helt beroende av deras acceptans för sin fortsatta verksamhets skull. Ett enda litet felsteg skulle kunna leda till att de ramlade av knivseggen de balanserade på, genom att konkordaten ensidigt sades upp från tysk och/eller italiensk sida.

Detta resulterade i en Påvlig Encyclikal (inte helt säker på det svenska ordet?) [...]

Encyklika.

Den som vill läsa texten kan för övrigt finna den här: http://www.newadvent.org/library/docs_pi11mb.htm

Han var troligen påverkad av en officiell förfrågan från President Roosevelt till Vatikanen i september 1942 om Vatikanen kunde bekräfta rapporter som US State Department erhållit från Jewish Agency i Géneve om de polska och deporterade judars desperata situation? Vatikanen svarade att den INTE hade kännedom därom. (!!??)

Råkar du ha Vatikanens svarsformulering tillgänglig?

Det är inte helt korrekt att vi måste vänta på att klerkarna i Vatikanen skall bläddra igenom en miljard sidor - innan vi får bättre besked. Vilket gissningsvis tar längre än någon nu levande orkar vänta på.... Under ökande tryck från Tel Aviv och Jerusalem, publicerade Vatikanen 1967-1975 hela nio volymer av handlingar från kriget under titeln Actes et ducumentes du Saint Siege relatifs a la seconde guerre mondiale som en sorts 'vitbok' om Vatikanens handlande.

Eller snarare 11 volymer i 12 gigantiska böcker. Intresset för dessa dokument tycks dock av någon anledning ha varit högst begränsat, och de har sällan använts ens av de historiker som gett sig in i debatten.

Hur som helst är dessa utgåvor bara ett urval, och bl a från judiska historiker har det höjts rop på att man vill ha tillgång till hela arkivet för tidsperioden. Detta är som sagt på gång. Det som än så länge (sedan 2003) finns färdigt och tillgängligt är bl a de delar av Pius XI:s arkiv som omfattar de påvliga nuntierna i Berlin och Bayern, samt Vatikanens kontakter med Tyskland. Dessutom har man sedan knappt ett år öppnat ett arkiv som heter L’Ufficio Informazioni Vaticano per i prigionieri di guerra, och som omfattar alla tillgängliga uppgifter och förfrågningar om krigsfångar (i hela Europa - inte minst Tyskland och Ryssland, av naturliga skäl ...) som passerade Vatikanen 1939-47. Det omfattar mer än två miljoner namn och finns tillgängligt för den som så önskar på DVD - se http://www.vatican.va/library_archives/ ... pa_it.html.

En intressant intervju från januari i år med självaste prefekten för Vatikanarkivet, som tar upp ett antal av dessa frågor om arkivet, omvärldens krav och öppnandet av de olika avdelningarna, finns för övrigt här: http://www.chiesa.espressonline.it/dett ... 1754&eng=y

Kurt Gersteins vittnesmål till Baron von Otter på tåget hem från Belzec föll tydligen på lika döva öron hemma i UD som liknande rapporter till Vatikanen?

Ja, och ibland kan man ju rentav fundera på om det kan ha varit något i Gersteins personliga framtoning som gjorde att ingen verkade ta honom på allvar.

[Stefan]

"]Kurt Gersteins vittnesmål till Baron von Otter på tåget hem från Belzec föll tydligen på lika döva öron hemma i UD som liknande rapporter till Vatikanen?

Ja, och ibland kan man ju rentav fundera på om det kan ha varit något i Gersteins personliga framtoning som gjorde att ingen verkade ta honom på allvar.

Det kan ju också ha varit rädsla för provokationer o dyl...

[tyskaorden]

Det kan ju vara intressant att veta att Pius XII på julafton 1945 utnämnde Konrad graf von Preysing,sedan 1935 biskop av Berlin och frispråkig motståndare mot nazismen, till kardinal.
Om Hitler och hans anhang lär biskopen yttrat "Wir sind in den Händen von Verbrechern und Narren".

I ett herdebrev i mars 1933 förklarar von Preysing, vilken då var biskop av bayerska Eichstätt, att den nya staten är att likställa med det nationalsocialistiska partiet och därför oförenlig med katolsk världsåskådning.

Som biskop i Berlin lär von Preysing under andra världskriget grunda »Hilfswerks beim Bischöflichen Ordinariat«, vars uppgift var att hjälpa judar och andra av nazisterna förföljda personer. Biskopen övertog själv ledningen år 1941, sedan den hittillsvarande ledaren domprosten Bernhard Lichtenberg häktats.

[varjag]

Tack till Lindir för (som vanligt) beaktansvärda synpunkter och intressanta länkar. Speciellt 'Mit Brennender Sorge'. Där jag till min förvåning i 4:e stycket läser om barlagda intriger vilka från början enbart syftade till UTROTNINGSKRIG? 1937?Profetiskt - eller syftar man på katolska kyrkans intressen i Tyskland?
I likhet med Bibeln frossar Pius XI's encyklika (tack för det ordet Lindir!) i otaliga upprepningar och omdragningar som, liksom den först nämnda - skulle betjänas av 'en förkortad och reviderad upplaga'.
I juni 1945 efter kapitulationen höll Pius XII ett tal till Kardinalskollegium i vilket han säges ha tagit bladet från munnen (Text ???) i en attack på de slagna nazisterna. Men vilket tydligen förutom randkommentarer om tortyr och eliminering av ofta totalt oskyldiga individer fokuserar på de lidanden det katolska prästerskapet utsatts för i de tyska koncentrationslägren. Men ingenting om det folkmord som just begåtts.

Och nej Lindir - jag kan inte hitta texten till Vatikanens svar på Roosevelts förfrågan 1942 - trots trålande i både rena och grumliga vatten.

Att ett utrotningsprogram i den skala som vi lärt - pågick under mera än tusen dagar från 1942 till slutet av 1944 med den mesta slakten förlagd till det katolska Polen - men skulle kunna ha varit okänt för Vatikanen, anser jag lika uteslutet som att Tysklands industriminister Speer förblev omedveten om verkligheten.
Vatikanens hållning både under och långt efter kriget är milt sagt, underlig och gåtfull. Kopplad till dess hjälp med den 'livlina', för skuldbelastade nazister, som Solitaire nämnde och som ledde till Spanien, Portugal och Syd-Amerika - tycker jag att man är berättigad ställa frågan om inte Vatikanen förblev ganska okänslig för judarnas öde?

Med vinkling till Lindirs illuminerande post om Vatikanens rapport om Inkvisitionen
(som tydligen krävde fyrahundra år - att finna dagens ljus...) är det lätt att föreställa sig att när Vatikanen själv 'går i biktstolen' - den gör det med någon mindre nitälskan än vad den kräver av församlingsmedlemmarna i övrigt!

[Kunnig]

Mycket Intressant och välformulerat. Är själv mycket intresserad utav historia och politik!
Allting tyder på att människor med onda avsikter infiltrerat frimureriet, eller hur???

Förbrytare och Narrar, var väl det minsta han kunde säga om dessa människor.


Med Vänlig Hälsning
Kunnig//.