Utöver idel misstänkliggöranden så innehåller recensionen en "storslägga" som jag tycker bör bemötas:
I den tyske historikern Guido Knopps bok SS Ondskans mäktiga redskap beskrivs sålunda hur manskapet förflyttades mellan SS’ olika grenar. I Waffen-SS tjänstgjorde många unga män som påbörjat sin karriär som lägervakter. Koncentrationslägervaktstyrkor och stridande förband ”roterade” sin personal regelrätt. Att hävda, som Voss gör, att ingen i de stridande enheterna visste om några krigsförbrytelser är med andra ord inget annat än förbannad lögn.
Det hävdar inte författaren. Recensenten borde läsa (eller läsa om) Marco Smedbergs förord och författarens not nr 12 på s. 284 f.
Recensenten bortser från att Waffen-SS hade totalt en miljon man i sina led och att rotationen mellan fältförband och koncentrations- och förintelseläger inte var så omfattande att alla kompanier inom det gigantiska Waffen-SS kunde innehålla personer som arbetat i dessa läger. Och om vi skall syna den årskull som Voss tillhörde, och senare, så var de så pass unga att de kom direkt från skolan. Varken Voss eller hans kamrater hade hunnit arbeta
någonstans innan de kom i krigstjänst.
Ang. att Voss skildrar kriget mot Stalins Sovjet som ett försvars- snarare än ett anfallskrig (ett
preventivkrig är nog den term som ligger närmast bokens och tidens tyska syn) så vore det lögnaktigt att INTE skildra det så, eftersom detta inte är en lärobok i historia, det är en självbiografi, och det var
så han uppfattade det DÅ, under och just efter krigsslutet då han skrev boken (tydliggjort genom att förf. anser sig vara en klokare man idag än den man han var när han skrev boken, därav pseudonymen - detta förklaras i förordet). Det var sannolikt även den syn som
majoriteten av tyska folket hade under kriget och kort därefter.
Recensenten påstår att
Soldat i Waffen-SS är revisionistisk. I IIVK-debatt har det kommit att bli liktydigt med att förneka Förintelsen (bättre skulle vara att använda termen förnekelselitteratur eftersom revisionism är något naturligt, eller borde vara det). Ingenstans i boken förnekas dock Förintelsen. Tvärtom redogör författaren för vad han anade av Förintelsen medan den pågick, och sedan hur han blev medveten om den.
Till skillnad från revisionistisk och krigsförhärligande litteratur tar
Soldat i Waffen-SS upp frågor om skuld, trots att författaren och hans kamrater gick direkt från skolan till militärutbildning och därefter slagfälten i Sovjetkarelen (där de f.ö. inte begick några krigsförbrytelser ens enligt Röda armén så vitt jag kunnat få fram). Författaren skriver bl a: "[...] vi kommer att mötas med hat eller uttrycklig reservation för vårt förflutna. Nå säger jag, det är inte utan skäl, låt oss inte blunda för det!". Längre ner på samma sida (277) skriver han även att den sak hans kamrater dog för - alltså det han själv riskerade sitt liv för - var "moraliskt förkastlig".
Jag vidhåller att det är värdefullt att det kommit en bok av en f.d. frontsoldat i Waffen-SS där denne själv berättar vad han upplevt och hur han såg på sitt krigsdelatagande, nedtecknat inte ur en gammal mans minne utan direkt efter kriget (1945-46 för att vara exakt) då Tredje rikets mörkaste sidor just blivit brett uppenbarade för de tidigare propagandamatade generationerna. Den utgör ett
tidsdokument och ger insikter i tänkandet i Tredje riket, särskilt bland unga män, som få eller inga historiker kan förmedla. Av samma skäl ser jag personligen fram mot att läsa fler välskrivna
samtida skildringar av
sovjetiska soldater. Därför bidrog jag också nyligen till nyutgivningen av Georgij Poljakovs
Bakom fiendens linjer . Jag var faktagranskare för denna bok och uppdaterade språket en del. Tyvärr är denna bok inte lika personlig och kritisk mot den egna sidan som
Soldat i Waffen-SS, men den är i alla fall värdefull. En verklig sovjetisk motsvarighet till
Soldat i Waffen-SS finns ännu inte på svenska, men jag arbetar för att så skall ske.
