Tack Sarvi för länken till Peter Englunds recension av Montefiroi's bok om Stalin-regimen.
'samtliga bovar och massmördare, en skräckhistoria om en regim sprungen ur våld, byggd på våld och reagerande med våldet - dess enda verkliga mål; skräcken
En superb sammanfattning om den Sovjetunion som millioner av Lenins 'nyttiga idioter' trodde på, kämpade och dog för. Men - å andra sidan, så om Hitler ställde upp till val i dagens Tyskland - skulle nog han oxå få en betydande röstprocent - för som han förklarade under vinterkrisen 1941/42 - 'det mänskliga minnet är kort'.
"Han visar Stalins mjuka sida"
Om man nu ska se våran (svenska) syn på Stalin, måste man sätta allt i relation till dåtidens geopolitik.
Finland hade förlorat ett världskrig mot Ryssland, och förutom den militära biståndspakten, som Kekkonen förhandlade fram, ingick även en del politiska överenskommelser.
En var att Finland i internationella sammanhang inte tilläts kritisera den stora grannen. Inrikespolitiskt fick man behålla en parlamentaristisk demokrati, men på utrikesplanet fick man inte ta ståndpunkt för sådant (som skulle kunne tolkas som antikommunism).
Finland hade fått hjälp av Sverige under detta krig, och därför ville inte heller Sverige göra saken värre. Trots allt ville man ju hålla den ryska björnen på avstånd. Man försökte alltså balansera mellan de två blocken. Eftersom Sverige var en demokrati hamnade man dock i västblocket (åtminstone sett från Moskvas håll). Därmed ville man inte visa sig överdrivet västlojal, och som en följd av detta begick Sverige en del politiska eftergifter mot Ryssland. En av dessa var baltutlämningen, en annan var kreditfrågan.
I detta läge var det inte läge att kritisera Stalin, eftersom Europa var det kalla krigets centrum under åren 1945-1953. Den spänning som senare kom till uttryck vid Kubakrisen började här i Europa, även om läget stabiliserades något efter Krustjovs maktövertagande.
Allt detta ledde till att Stalins förbrytelser sopades under mattan i svensk inrikesdebatt - något som kan vara förklaringen till varför vi inte läser om Gulag i skolan. Våra föräldrar har oftast själva inte hört särskilt mycket om det, och det är inte en del av vårat kulturella arv här i Sverige.
Finland hade förlorat ett världskrig mot Ryssland, och förutom den militära biståndspakten, som Kekkonen förhandlade fram, ingick även en del politiska överenskommelser.
En var att Finland i internationella sammanhang inte tilläts kritisera den stora grannen. Inrikespolitiskt fick man behålla en parlamentaristisk demokrati, men på utrikesplanet fick man inte ta ståndpunkt för sådant (som skulle kunne tolkas som antikommunism).
Finland hade fått hjälp av Sverige under detta krig, och därför ville inte heller Sverige göra saken värre. Trots allt ville man ju hålla den ryska björnen på avstånd. Man försökte alltså balansera mellan de två blocken. Eftersom Sverige var en demokrati hamnade man dock i västblocket (åtminstone sett från Moskvas håll). Därmed ville man inte visa sig överdrivet västlojal, och som en följd av detta begick Sverige en del politiska eftergifter mot Ryssland. En av dessa var baltutlämningen, en annan var kreditfrågan.
I detta läge var det inte läge att kritisera Stalin, eftersom Europa var det kalla krigets centrum under åren 1945-1953. Den spänning som senare kom till uttryck vid Kubakrisen började här i Europa, även om läget stabiliserades något efter Krustjovs maktövertagande.
Allt detta ledde till att Stalins förbrytelser sopades under mattan i svensk inrikesdebatt - något som kan vara förklaringen till varför vi inte läser om Gulag i skolan. Våra föräldrar har oftast själva inte hört särskilt mycket om det, och det är inte en del av vårat kulturella arv här i Sverige.