Skalden skrev: Men är det något som vi missar nu? Någon blind fläck? Det kan finnas olika förhållanden som vi faktiskt inte ser.
Jag skall presentera ett uppslag:
Liberal paradox
Liberalerna av idag ser inte ett paradoxalt förhållande av maktkaraktär. Liberalerna är oerhört upptagna av ekonomin och ekonomisk makt. Det militära och politik med statscentralistiska förtecken är enligt dom helt ute. Det är ekonomin som räknas. Det är där jobben finns och det är där allt händer. Men paradoxalt nog har de inga som helst idéer om vad då vår helt nya värld betyder för världspolitiken. Om nu ekonomin är så oerhört mycket viktigare än det militära och politiska och väger så oerhört mycket tyngre? Vad betyder det i så fall att världsekonomin är multipolär i tre regioner, Europa, Ostasien och USA medan den politiska och militära världen är unipolär under USA:s ledning? Vad får detta förhållande för konsekvenser?
Jag kan instämma att forskarna bör kliva ur sina paradigmer. Hela IR-forskningen präglas ju av meningslösa och andefattiga makroteorier, ofta förvirrat kombinerade med olika rationalitetsmodeller. Och 90% av de uppmärksammade publikationerna är skrivna av angloamerikanska forskare som spenderar sina statliga miljonlöner på att spotta ur sig dynga.
Vad du, och större delen av realistforskarna missar, är som vanligt standardmodellen att utgå ifrån att makt alltid är målet. Och eftersom detta är målet kommer ekonomisk styrka obönhörligen leda till att man skaffar sig militär styrka (Kennedy here we go again! Zzzzz...). Denna i sin tur militära styrka "måste" ju användas av oklar anledning. Utvecklingen är också tydlig. Nu är det inte längre stater utan hela kontinenter eller "kulturblock" (Huntington) som skall delta i denna maktkamp.
Frågan är ju vad man skall föra krig över och varför? Detta är ju oklart, annat än "makt". Makt över vad? Vilken nuvunnen makt skulle EU få i ditt kära krigsscenario med USA om de vann kriget (hur man nu "vinner" ett sådant krig?).
Den historiska kontexten glöms ju också helt bort. T ex att Storbritannien alltid prioriterat sin ekonomi före krigsmakten (man har ju vunnit utnötningskrigen) eller att Tyskland och Ryssland/Sovjetunionen kommit att vinna sina krig på militär kompetens respektive numerär styrka i stora landkampanjer. Kina har vunnit mest på att isolera sig och ha stabilitet i landet. Osv. USA har alltid kommit in "för sent" och har då haft en för klen militär styrka. Samma diskussioner präglar dem även idag - se t ex Rumsfelds egen artikel i Foreign Policy Review (#5 2003 om jag inte missminner mig).
Vad som är skrämmande är att alla har insett detta. I varken Europa, Asien eller Afrika rustar stater upp mot varandra (endast en del konflikter över naturtillgångar präglar Afrika). Endast i USA ser man världen som den såg ut 1850, och till skillnad från de flesta andra stater har de IR-teoretiker som är ledande på området ett starkt inflytande på beslutsfattarna. T ex Condolezza Rice eller Paul Wolfowitz (vice försvarsminister) är gamla tunga realister inom IR-området. Flera tunga neokonservativa tankekedjor har också spottat ur sig litteratur det senaste området sedan Reagans gamla "utomakademiska" satsning nu har slagit igenom med full kraft.
Precis som i Kubakrisen 1962 finns det idag 2004 ingenting som varken USA, Kina, Ryssland eller EU finner det lönt att gå i krig för. Och inget slagfält att utkämpa striderna på för den delen heller. Indirekt skrattar nog de flesta regeringar över att USA väljer att spendera miljarder dollar på militära kampanjer som Europa slutade med för ett par generationer sedan...
Amerikanerna menar att Kants "eviga fred" (som han formulerade redan 1795) är en omöjlighet. I Västeuropa har vi haft den i snart 50 år nu...
/Forsberg
