Är det bara en myt att sjukdomen mandepressivitet är överrepresenterad bland konstnärer, författare och musiker? Jag läste iaf en artikel i DN för länge sen där en del konstnärer struntade i att ta sin medicin (Lithium) eftersom de ansåg att de skapade sämre då.
Är det någon fler som har läst om det här?
Skapande och psykiskt mående
-
Johan Matsson
- Medlem
- Inlägg: 1000
- Blev medlem: 27 juli 2003, 15:41
Pratade lite med min neurologi-forskande hustru om detta och kom fram till ungefär denna slutsats:
Det kan vara logiskt i det stora hela att konstnärligt arbetande människor, författare, musiker, har känsligare hjärnor och det är vanligare gentemot människor inom andra yrkesområden att de är manodepressiva. Det svänger alltså lite mer upp och ned i känslorna där. Litium stabiliserar manodepressivitet men ingen vet exakt varför det fungerar.
Schizofrena har en tendens att strunta i eller minska sin medicin och den sjukdomen ligger ju på samma skala fast åt andra hållet om jag förstått saken rätt. Vet inte om det gäller just medicinen Litium. Att det finns många manodepressiva konstnärer som medvetet struntar i att ta sin medicin för att göra bättre konst låter lite extremt men vad vet man, jag har inte läst artikeln.
Om man jämför med matematiskt arbetande människor så är det vanligare gentemot konstnärer att de har en släng av t.ex. autism istället.
Man har alltså lättare att bli bra på det man har en naturlig fallenhet för, eller att det finns en lite större chans att man väljer just det yrket.
Det kan vara logiskt i det stora hela att konstnärligt arbetande människor, författare, musiker, har känsligare hjärnor och det är vanligare gentemot människor inom andra yrkesområden att de är manodepressiva. Det svänger alltså lite mer upp och ned i känslorna där. Litium stabiliserar manodepressivitet men ingen vet exakt varför det fungerar.
Schizofrena har en tendens att strunta i eller minska sin medicin och den sjukdomen ligger ju på samma skala fast åt andra hållet om jag förstått saken rätt. Vet inte om det gäller just medicinen Litium. Att det finns många manodepressiva konstnärer som medvetet struntar i att ta sin medicin för att göra bättre konst låter lite extremt men vad vet man, jag har inte läst artikeln.
Om man jämför med matematiskt arbetande människor så är det vanligare gentemot konstnärer att de har en släng av t.ex. autism istället.
Man har alltså lättare att bli bra på det man har en naturlig fallenhet för, eller att det finns en lite större chans att man väljer just det yrket.
Av det som jag vet som "lekman", så handlar ju manodepressivitet om svängningar i humöret som du skriver. Att de är känsligare och väljer skapande yrken kan nog också stämma. En del, enligt artikeln, anser sej skapa sämre om de äter Lithium.
Däremot förstår jag inte riktigt vad du menar när du säger att schizofreni ligger på andra sidan skalan. Den sjukdomen handlar väl mer om personlighetsstörningar, att man hör röster och mindre om humörssvängningar?
Däremot förstår jag inte riktigt vad du menar när du säger att schizofreni ligger på andra sidan skalan. Den sjukdomen handlar väl mer om personlighetsstörningar, att man hör röster och mindre om humörssvängningar?
-
Johan Matsson
- Medlem
- Inlägg: 1000
- Blev medlem: 27 juli 2003, 15:41
Det har du nog rätt i, jag vet inte så mycket om detta och skriver i andra hand nu av vad forskare har sagt mig. Av en ren slump råkar jag dock känna flera med scizofreni som diagnos och forskare i både scizofreni och manodepressivitet. Skalan jag påstod fanns har jag nog missuppfattat.
Att konstnärer som har lithium som medicinering skapar sämre när de tar den tror jag nog nu defenitivt på. Det känns logiskt. Även att det är vanligt att de slutar ta den av olika orsaker. Bl.a. även för att kunna arbeta, eller skapa bättre. Man förlorar lite av sin personlighet av litium, känslorna ebbas ut. Men att sluta ta den av olika orsaker gäller många som tar den och har inget specifikt med just konstnärligt arbete att göra.
Men som sagt, jag är inte forskare själv, inte läst så mycket.
Att konstnärer som har lithium som medicinering skapar sämre när de tar den tror jag nog nu defenitivt på. Det känns logiskt. Även att det är vanligt att de slutar ta den av olika orsaker. Bl.a. även för att kunna arbeta, eller skapa bättre. Man förlorar lite av sin personlighet av litium, känslorna ebbas ut. Men att sluta ta den av olika orsaker gäller många som tar den och har inget specifikt med just konstnärligt arbete att göra.
Men som sagt, jag är inte forskare själv, inte läst så mycket.