Tibet

[Zero]

Hej.

Jag är intresserad av Tibets historia och so fort jag har tid skulle jag vilja fördjupa mig i deras 1900-tals historia. Det gäller främst Kinas invasion och brott mot Tibet och vad som hände därefter.

Vet ni någon bra bok som behandlar ämnet? (eng eller svenska)
Kan ni som vet mer om detta berätta vad som hände kring tiden av Kinas invasion samt vilka brott de begick mot Tibetanerna.

[Robert Sköld]

Jag vet inte fall jag har missuppfattat det hela, men gick inte Kina in i Tibet med förevändningen att det var en "provins" tillhörande Kina? Inte helt olikt Iraks motiv i Kuwait. Vidare hävdade man på statskommunistiskt maner att man befriade Tibets befolkning, som led under Feodala strukturer.

/Robert Sköld

[Mathias Forsberg]

Tibet förklarade sig oberoende av Kina 1912 (liksom Mongoliet). Man återtog Tibet med våld 1950, medan Mongoliet stod under sovjetiskt beskydd.

Tibet hade stått under kinesisk nominell kontroll sedan 1720-talet, så ett visst "historiskt" fog existerar, även om jag presonligen skulle framhålla de fridfulla tibetanernas rätt till självbestämmande.

/Forsberg

[Robert Sköld]

Jag sluter mig till samma åsikt som dig Mathias, Kina borde respektera Tibet som en egen suverän Stat. Hur pass särskilda är de båda "länderna" sett till språk, och kultur? Religionen delar de ju inte, men i övrigt?

/Robert

[Lindir]

Vet ni någon bra bok som behandlar ämnet? (eng eller svenska)

Trots att du skrev "eng eller svenska" dristar jag mig att föreslå en dansk bok: Sneens land - Introduktion till Tibets historie og religion (2000) av Anders Nygaard, som ger en bra snabböversikt över Tibets historia från urminnes tider till nu, men med en viss tyngdpunkt på 1900-talet. Utmärkt bok, och danskan är inget problem.

Den enda jag kommer på på svenska är David Ståhls Tibet - våldtaget land på världens tak (1992). Som framgår redan av titeln är den stark i sin Kinakritik (författaren har länge varit ledande i Svenska Tibetkommittén), men själva faktainnehållet stämmer ganska bra, och den kan vara bra som introduktion om man läser den med bara en liten gnutta salt.

Om man vill läsa en bok ur andra synvinkeln kan man prova Tore Zetterholms Tibet - mellan Buddha och Marx(1981). Den är ibland skrämmande prokinesisk, trots att han försöker framställa sig som självständigt objektiv, och han gör vad han kan för att framställa Tibet före 1950 som ett omänskligt slavsamhälle (typisk kapitelrubrik: "Kvar i medeltiden eller Gyttja, gödsel och mumlade besvärjelser") och tiden efter som en tid av nya möjligheter och frihet (typisk kapitelrubrik: "En människovärdig tillvaro"). Med reservation för en starkt vinklad text har den väldigt vackra fotografier från Tibet.

Ett annat sätt att komma själva händelserna runt Kinas invasion och tiden däromkring nära är att läsa någon av ett antal självbiografier av olika tibetaner. HH Dalai Lama har skrivit en mycket initierad som heter Fri i exilen (1990) och ger en väldigt bra bild av hela händelseförloppet (inkl bakgrund och efterverkningar) ur hans synvinkel. Det andas en betydligt ödmjukare ton än Ståhls bok.

En otroligt rörande självbiografi är annars Palden Gyatsos Elden under snön (2000), skriven av en munk som satt 33 år i fängelse under kineserna, och fåordigt och sakligt berättar om allt från hur den politiska omskolningen gick till på fängelset till hur man kan använda en elbatong för att tortera en nunna (jag vill inte tala om var man kör upp den ...). Den tar också upp hur den tibetanska kulturen påverkades från hans barndoms frihet via Kinas invasion och kulturrevolutionen till nutiden.

[Lindir]

Hur pass särskilda är de båda "länderna" sett till språk, och kultur? Religionen delar de ju inte, men i övrigt?

Jag skulle snarare säga att religionen är det enda de till viss del har gemensamt ...

Språken är visserligen besläktade, men det har tagit decennier av språkforskning att ens avgöra att denna släktskap existerar - svenska och persiska är betydligt närmare släkt. Kultur har inga likheter, livsstilen är totalt olika, maträtter har inte spritts över gränsen förrän efter invasionen 1950, osv. Tibet har legat praktiskt taget oåtkomligt för kinesisk påverkan, och endast ett ytterst litet fåtal kineser har ens satt sin fot där, ens när det nominellt låg under Kina.

Ett visst samröre har skett i och med att buddhistmunkar från Kina besökt Tibet och vice versa, och att officiella delegationer har besökt de andras huvudstad med utbyte av gåvor o d.

Förhållandet mellan Tibet och Kina grundade sig på det i Asien klassiska lärar-beskyddarförhållandet. Det innebar alltså att Tibets andlige ledare (Dalai Lama) var andlig lärare åt Kinas ledare (kejsaren) mot att den kinesiske kejsaren skyddade Tibet mot yttre hot. Detta var samma förhållande som sedan 1500-talet rått mellan Tibet och Mongoliet, men som flyttades över till Kina på 1700-talet. I allmänhet fick detta avtal ingen större betydelse, då kejsaren inte ägnade något större intresse vare sig åt att låta sig undervisas av Dalai Lama eller åt att hjälpa Tibet de gånger de hamnade i krig (med ett undantag). Ur tibetans synvinkel var detta ett jämställt förhållande (för dem var det betydligt viktigare med andlig ledning än med den världsliga "livvaktsfunktionen") mellan två skilda riken, men kineserna tolkade det som att Tibet var en vasall till den kinesiske härskaren.

Víd slutet av 1700-talet försökte Kina göra Tibet mer kinesiskt, genom att lägga sig i valet av de buddhistiska ledarna och lagstifta mot en del tibetanska traditionella bruk. Bland annat förbjöds den tibetanska s k himmelsbegravningen (dvs att man bar upp den döde på ett berg, styckade kroppen och matade rovfåglarna med köttet - detta i brist på jord att begrava i och ved att kremera med). Kineserna ansåg detta bruk så barbariskt att de lagstadgade att var och en som ens närvarade vid en himmelsbegravning skulle styckas levande (betydligt mindre barbariskt?). Hur som helst fick kinesernas reformförsök ingen större effekt, och de gav mer eller mindre upp och lät tibetanerna sköta sina egna affärer under hela 1800-talet, trots att det fanns två kinesiska representanter som formellt ansvarade för skötseln av Tibet. Att bli utsedd till sådan representant i denna barbariska avkrok ansågs mer eller mindre som ett straff för de kinesiska ämbetsmän som åkte på det, och tibetanerna brydde sig inte heller om dem.

I början av 1900-talet gjorde kineserna ett nytt försök att få reell kontroll över Tibet, med diverse avrättningar, något nedbränt kloster, försök att få kineser att flytta till Tibet för att sinifiera, samtidigt som tibetansk kultur och religion bekämpades. Den trettonde Dalai Lama gick tidvis i landsflykt, men 1912 upphörde Kinas försök i och med att kejsardömet föll och problemen på hemmaplan tog överhanden.

[Zero]

Tack för svar och boktips. Danska är betydligt lättare att läsa än att höra.
Vad jag har hört bedrev kineserna folkmord på tibetanerna. Stämmer det?

[Robert Sköld]

Ditt meddelande var verkligen fullspäckat med information Lindir. Ytterligare en fråga: Stämmer det att Kina invaderade med förvändningen att det var en provins till dem?

/Robert Sköld

[Lindir]

Vad jag har hört bedrev kineserna folkmord på tibetanerna. Stämmer det?

Folkmord är alltid ett relativt begrepp, men man beräknar att ca en miljon tibetaner förlorat livet på grund av kineserna efter 1950, pga tortyr, svält och avrättningar. Bland de torterade och avrättade finns en stor del munkar och nunnor, både som ett led i att bryta ned befolkningens moraliska motståndskraft, och för att dessa tränade buddhister är i stort sett oemottagliga för kinesisk propaganda, och därför avlägsnas som "hopplösa fall" (läs som sagt gärna Elden under snön, apropå detta). Som i alla diktaturer går det dem illa som inte gör som regimen vill - och det är ganska många i detta land av självständiga och sega buddhister.

Kanske ännu mer än folkmord är det fråga om ett "kulturmord". Tibet har i drygt tusen år varit en av världens intellektuellt riktigt högtstående kulturer. I och med invasionen och åren därefter förstördes ungefär 6.000 kloster i grunden (jag tror det var fyra som klarade sig ...), vilka hade utgjort grunden för Tibets andliga, intellektuella och utbildningsmässiga liv. Buddhismen, som funnits där i över tusen år, stämplades som en "främmande religion" och dömdes till utplåning (numera tillåts den igen under regimkontrollerade former). Ett antal kloster har återuppbyggts de senaste decennierna, t o m med kinesiskt stöd, men det rör sig då i första hand om de kloster som beräknas kunna locka dit turister, och inte i första om de som av religiösa skäl behövs.

Tibetanerna fick ingen möjlighet till utbildning på sitt eget språk (numera finns flera tibetanskspråkiga skolor, men för högre utbildning, dvs motsvarande gymnasiet eller t o m högstadiet, finns bara kinesiskspråkiga att tillgå - som man dessutom bara kommer in på om man klarar intagningsproven på kinesiska).

Just möjligheten att få grundläggande utbildning på sitt eget språk är ett av de största problemen i Tibet, liksom i så många andra ockuperade/koloniserade/erövrade områden. De flesta av de tibetanska skolor som finns idag är dessutom betalade av utländska hjälporganisationer, i brist på intresse från kinesiskt håll. För den som är intresserad är en av de främsta organisationerna faktiskt svensk (Svensk-tibetanska skol- och kulturföreningen) och lyckas med balansgången att hålla sig väl med både Kina och exil-Tibet.

Huvudstaden Lhasa, som var en av världens mest legendomsusade städer, och betraktades som den tibetanska buddhismens heliga centrum, är i stort sett helt skövlad - tibetanska traditionella byggnader är ersatta med modern kinesisk arkitektur (rivande av de tibetanska kvarter fortgår än idag, mot deras vilja) och stadsbilden börjar mer och mer domineras av karaokebarer, bordeller och nattklubbar (sådant som de mångtaliga kinesiska militärerna anser sig behöva när de är stationerade flera hundra mil hemifrån uppe i en barbarisk bergstrakt på över 4.000 m). Det fantastiska Potala-palatset i Lhasa (HH Dalai Lamas forna residens) är gudskelov bevarat.

Miljontals kineser har lockats/övertalats av kinesiska ansvariga att flytta in i Tibet för att göra det mer kinesiskt i kultur och livsstil. I Lhasa är det sedan åratal kinesisk majoritet (det fanns två kineser där före 1950 om jag inte minns fel). En uppgift jag såg angav att 6,6 miljoner kineser flyttat in i Tibet redan för tio år sedan. Det skulle i så fall innebära att kineserna är i majoritet i hela Tibet.

Det har dessutom i moderniseringens namn genomförts (och genomförs fortfarande) en mängd ingrepp som hotar unika naturvärden i Tibet - skogen försvinner, ett antal unika djurarter utrotas, kärnvapenprover förläggs till Tibet, stora dammbyggen stör ekologin allvarligt, osv. man kan ju tillägga att mycket allvarliga miljöstörningar drabbar även andra delar av Kina genom deras drift till modernisering totalt utan miljömedvetande.

[Lindir]

Ytterligare en fråga: Stämmer det att Kina invaderade med förvändningen att det var en provins till dem?

Det är ju alltid svårt att skilja den propagandabild som ges (och som ofta övertygar även dem som sprider den) och de egentliga drivkrafterna. När invasionen genomfördes var det omedelbara argumentet man gav att man "befriade Tibet från imperialistisk aggression". Som svar på indiska protester sade kineserna att "Tibetfrågan helt och hållet är en intern kinesisk angelägenhet och att ingen utländsk inblandning kommer att tolereras". Samma tongångar går igen även idag, då den kinesiska ledningen ständigt protesterar mot alla som nämner något om förhållandena i Tibet, väcker frågan om religionsfrihet och mänskliga rättigheter eller ens träffar HH Dalai Lama (som kort och gott ses som "splittrare av Moderlandet").

David Ståhl nämner i sin bok (ovan) fyra "verkliga" skäl till invasionen:

1. Att Tibet betraktas som en "klientstat" till Kina, liksom f ö även Mongoliet (som dock erkändes av Mao efter påtryckningar från Stalin). Som jag skrev tidigare har ju kineserna under flera hundra år försökt att verkligen hävda sin överhöghet över Tibet.

2. Att Tibet har rykte om sig att vara fyllt med guld ("Skattkammaren i väster"), och dessutom är rikt på naturtillgångar (mineraler och annat).

3. Att Tibet är militärstrategiskt viktigt, både som buffertområde och som avskjutningsramp (räckvidden ökar på robotarna om de skjuts från sex kilometers höjd ...). Missiler därifrån täcker hela området från Iran till Thailand.

4. Av ideologiska skäl ville man inte ha ett fritt, kapitalistiskt land som folk kunde jämföra sig med (framför allt befolkningen i gränstrakterna).

[Robert Sköld]

Aha, framförallt punkt tre intresserade mig lite extra. Det måte ju som du säger innebära en stor födel att skicka upp missiler från hög höjd, undra hur lång räckvidd man kan lägga till?

/Robert Sköld

[Zero]

Beklagligt och skrämmande att världssamfundet tiger och blundar för det som sker. Har en viss förståelse att man bugar för Kina då det är så stort och mäktigt. Skulle man göra gemensak sak för Tibet mot Kina måste det ge resultat på en hel del områden. Det som är ännu mer märkligt att allmänheten och så många fredsaktivister missat Tibets sak. Information i våra medier ser man sällan. Kort o gott, få bryr sig.

[Djinghis Khan]

Tibet förklarade sig oberoende av Kina 1912 (liksom Mongoliet). Man återtog Tibet med våld 1950, medan Mongoliet stod under sovjetiskt beskydd.

Tibet hade stått under kinesisk nominell kontroll sedan 1720-talet, så ett visst "historiskt" fog existerar, även om jag presonligen skulle framhålla de fridfulla tibetanernas rätt till självbestämmande.

/Forsberg

Det var faktiskt 1911 som (yttre) Mongoliet förklarade sig självständigt, men Kineserna återtog faktiskt landet redan 1919; bara för att bli utkastade tre år senare av Mongolerna m.h.a. Ryssarna

/DK M

[Djinghis Khan]

Hur pass särskilda är de båda "länderna" sett till språk, och kultur? Religionen delar de ju inte, men i övrigt?

Jag skulle snarare säga att religionen är det enda de till viss del har gemensamt ...

Tibet har ju under seklen påverkats även kultyurellt av kineserna, t.ex. i arkikektur som man bl.a. kan se på Norbu Lingka - Dalai Lamas sommarpalats (en mycket vacker anläggning). Även aristokraternas traditionella sidendräkter har ju även kinesiskt ursprung

/DK M

[Löwe]

Beklagligt och skrämmande att världssamfundet tiger och blundar för det som sker. Har en viss förståelse att man bugar för Kina då det är så stort och mäktigt. Skulle man göra gemensak sak för Tibet mot Kina måste det ge resultat på en hel del områden. Det som är ännu mer märkligt att allmänheten och så många fredsaktivister missat Tibets sak. Information i våra medier ser man sällan. Kort o gott, få bryr sig.

Jo det är ju lite lustigt. När Saddam skickar gas mot kurderna så är det tyst, men när Israel och USA gör övergrepp blir det ett himla liv. Är det för att vi är vänstervridna, eller har det att göra med att vi anser att vi måste "tala våra kusiner på andra sidan Atlanten till rätta"?
Det kulturella avståndet är ju mindre till Houston än till Moskva, trots att geografin är helt annorlunda.