Det är ju korrekt men man måste skilja på vad de soldater som deserterade eller vägrade lyda order i en stridssituation kunde drabbas av och vad de som inte ville delta i avrättningar av civila och liknande kunde drabbas av. Dessa kunde oftast få annan tjänstgöring om de ville, dock till priset att anses som svag och bli socialt utstött.Wilja skrev:Desertörer i alla arméer har alltid setts som första klassens förrädare av sina vapenbröder, någon som flyr för att rädda sitt eget skinn och därmed ger sina kamrater sämre chans att överleva. De allierade avrättade också de soldater som deserterat i kritiska lägen.Jonteman skrev:Soldater som flydde från fronten blev straffade av sina egna. Man hängde flyende soldater i lyktstolpar för att visa vad som hände om man flydde.
Det är lätt att sitta här i Sverige år 2003 och säga att man aldrig skulle kunna delta i övergrepp men jag tror grupptrycket är en kraft som man inte ska underskatta.
En situation som säkert många kan relatera till är lumpen, när man exercerade eller marscherade hände det i mitt förband ofta att någon drog igång någon av dessa tröttsamma rasistiska ramsor som existerar. Många tyckte ju det här var häftigt och hörde till och sjöng med utan att kanske mena något med det, jag och många med mig sjöng inte med. Men varken jag eller nån annan försökte tysta ned det hela eller protesterade efteråt. Ingen försökte hellre tvinga oss att sjunga med även om det ibland kom lite sura kommentater.
Om man nu leker med tanken att det hade varit en regel att man var tvungen att sjunga med i dessa sånger för att få tillhöra gruppen, och att vägran att sjunga med skulle medföra förflyttning till någon "malajtjänst" som jag och resten av gruppen såg ned på så måste jag nog tyvärr erkänna att jag hade vikit ned mig och stämt in i dessa sånger fastän deras innehåll är helt främmande för mig. Tror också att de övriga som inte sjungit skulle gjort detsamma.
Nu är naturligtvis något helt annat att sjunga rasistiska ramsor på en kaserngård och att ge någon ett nackskott vid ett lerigt dike men jag tror mekanismerna fungerar på liknande sätt, att bli utstött ur gruppen kan i ett pressat läge när man dessutom är avtrubbad och redan har rubbat på sina ideal kännas värre än att göra handligar man normalt aldrig ens funderat på att utföra.
Nu hoppas och tror jag att jag skulle ha tillräcklig karaktär att aldrig utföra sådant som Polisbataljonen i Brownings bok villigt gör. Men samtidigt så är jag övertygad att om man frågat de männen innan kriget om de skulle kunna tänka sig skjuta försvarslösa barn och gamlingar så hade de svarat på samma sätt som jag gör idag....
