Varför försökte vi inte åter ta Finland efter 1809?

[sonderling]

Ja som jag undrade nedan stående tråd
viewtopic.php?t=27962

Varför försökte vi inte åter ta Finland efter förlusten 1809? Eller planerades nånsin detta men inte blev av?
Fanns det ingen oppinion för detta bland Svenskarna?

Sista fönstret (of opportunity) måste ju varit under Krimkriget som jag ser det. Ja eller möjligtvis 1914 men efter det så fixade Finnarna detta själva ju.

Sonderling

[Stefan]

En aspekt var att en del finnar - t.ex. en hel del finska officerare - menade att Finland skulle må bäst att inte vara förbunden med Sverige. (Hurudvida detta medverkade till Finlands förlust, och i hur hög grad - det låter jag vara osagt. Jag vet för lite).
Ryssarna har visat sig vara milda herrar, så även bland allmogen var inte ivern att återvända till fädernet särdeles hög.
Dvs, nationalismen frodades bättre i en atmosfär av en relativt mild rysk överhöghet, än i ett svenskfinland. Trodde man iaf.

I ett sådant läge kändes det inte roligt för Sverige att erövra Finland åter. Risken var allför stor att man inte skulle uppfattas som befriare, utan just som erövrare...

En hypotes.

[Ben]

Karl XIV Johan ansåg att Sverige förvisso kunde ta tillbaka Finland genom att 1812 liera sig med Napoleon. Det skulle dock innebära att man vart tionde år skulle behöva föra ett nytt krig mot Ryssland för att försvara Finland och till sist skulle man förlora. Det var helt enkelt inte värt priset.

Vid tiden för Krimkriget var inte minst kronprins Karl (XV) väldigt intresserad att gå med för att ta tillbaka Finland, men kriget tog slut innan man hade kommit till beslut.

[Spaningsledaren]

En liten rundmålning kan kanske komplettera bilden:
För det första hade Sverige starta illa genomtänkat krig mot Ryssland under decennierna före 1809.
Det är inte så man vinner vänner och inflytande.

För det andra finns utsagor om att det var Napoleon som bad Ryssland besätta Finland för att med den riksdelen som pant sedan pressa Sverige att ansluta sig till kontinentalsystemet. (källa här Max Jakobssons "Våldets århundrade") Jakobsson skriver att Finland i sig bedömdes som ett allt för obetydligt ryskt krigsmål och att det var Napoleons vädjan som gjorde saken möjlig.

Därefter inträffade i Sverige statsvävningen och KarlJohans uppdykande på scenen plus att Napoleon till sist råkade i svårigheter. Detta kunde då utnyttjas till att göra upp med de allierade om svenskt deltagande i koalitionen med Norge som kompensation, taget från den trogne Napoleon-förbundne Danmark. Detta var kanske desto lättare som finländarna inte verkade vantrivas med upphöjelsen till ett eget land. Geopolitiskt var nog f.ö. den nya konstellationen bättre. Detta kunde ju just Karl-Johan som helt obelastad utlänning, och dessutom tidigare fältmarskalk, givetvis se mera fördomsfritt än div. finlandsnostalgiska rikssvenskar.

Jag uppfattar att alla ev. spekulationer om ett svenskt återtagande efter 1814 skall ses i ljuset av att detta skulle utgjort ett slags avtalsbrott. Landet hade i det läget nämligen redan kompenserats med Norge. Karl XV var ingen mera framstående realpolitiker. Han var mera skald, kvinnokarl och gillesbroder. Manderström hade t.ex. framme på 60-talet all möda att slingra sig ur kungens muntliga utfästelse att komma Danmark till hjälp mot Tyska förbundet.

[Antiscamp]

Jag undrar hur den finländska befolkningen skulle ha reagerat på ett eventuellt svenskt återerövringsförsök under exempelvis krimkriget. Antagligen hade svenskarna setts som främmande inkräktare.

[Spaningsledaren]

Vi skall inte göra en höna av det som inte ens är en fjäder.
Finland hade det bra i sin nya skepnad och Sverige hade det också bra (helt oberoende av det norska förvärvet)
Det finns, vid sidan av dessa rykten (som jag tidigare var obekant med) ingenting jag sett från tiden som antyder ett intresse för saken som sådan. Alltså, för mig och tills vidare: en anka! d:o

[Göstring]

Man får heller inte glömma att norrmännen motsatte sig en återerövring, då det hade satt Norge i en svagare position gentemot det återförenade Sverige-Finland.

[a81]

Jag undrar hur den finländska befolkningen skulle ha reagerat på ett eventuellt svenskt återerövringsförsök under exempelvis krimkriget. Antagligen hade svenskarna setts som främmande inkräktare.

Möjligen bland adeln och andra mera välbärgade grupper, men jag har i alla fall fått intrycket av att allmogen hellre ville tillhöra Sverige än Ryssland. Krimkriget var ju dessutom bara sådär 55 år efter Rysslands erövring av Finland.

Hur som helst känns det inte särskilt troligt att Sverige skulle ha kunnat vunna tillbaka Finland i ett krig. Egentligen är det kanske mera intressant varför få/inga ville återförena Finland med Sverige efter första världkriget.

[Spaningsledaren]

Jovisst, kanske det.
Vid sidan av allt detta vet vi också (eller borde veta) att det ibland också s.d.h. vänds blad.
Efter 1814 fanns (mig veterigen) alls inga svenska planer på att återerövra Finland ( hur nu detta sedan skulle ha gått till.
Inte heller dito, dito, t.ex. Bornholm eller St. Barthelemy.
Långt senare (1903?) brydde sig Sverige inte ens om att stilla och fint återinlösa Wismar!
Sverige + Norge tillfredställde uppenbarligen åtminstone den svenska geopolitiska aptiten.
Sedan kom det som bekant också en tid då t.o.m. den kombinationen visade sig ohanterlig.

[Antiscamp]

Jag har läst nånstans att det fanns lösa planer på att göra Sverige och Finland till union efter vinterkriget; med Sveriges kung som statschef och Mannerheim som ÖB. Detta blev till intet p.g.a. både sovjetiskt och tyskt motstånd och Finland drogs in i den tyska alliansen, medan Sverige förblev neutralt. Men OK, nu är jag ju OT igen...

[Torbjörn Aronsson]

Gustaf Montgomery hade planer på att starta en folkresning i Finland som ett första led i en svensk-finsk återförening. I planerna ingick även en erövring av S:t Petersburg. Den första gången var 1812, i samband med Napoleons invasion av Ryssland, då Montgomery var chef för en gränspostering i Haparanda. Den andra gången var 1830, i samband med det ryska kväsandet av den polska frihetsrörelsen. Montgomery var då journalist, och överstelöjtnant.
Jag har skrivit om detta i min e-bok "Mellan Sparta och Utopia - Gustaf Montgomery som historiker":

Del 2. Svensk diplomati och finsk revolution: http://www.karlxii.se/?p=127
Del 10. Att bilda ett nytt försvar: http://www.karlxii.se/?p=136

[Torbjörn Aronsson]

Det fanns under Krimkriget en utbredd opinion främst bland liberaler och personer med anknytning till Finland att gå med i kriget mot Ryssland och återta Finland. En försiktig förespråkare för en sådan linje var generalen Johan Peter Lefrén som av Oscar I fick i uppdrag att utarbeta en anfallsplan mot Finland.

Se t.ex. Ericson, Lars (2003). Svensk militärmakt. Hellstenius, Mats (2000). Krigen som inte blev av: Sveriges fredliga officerskår vid 1800-talets mitt. Tarkiainen, Kari (1993). Finnarnas historia i Sverige. Del 2. Inflyttarna från Finland och de finska minoriteterna under tiden 1809-1944.

[Spaningsledaren]

Jo, fast här besvarar du en helt annan fråga, av typen "har det efter 1809 funnits kretsar som spekulerat i ett svenskt återtagande av den förlorade östra rikshalvan?" Visst har det väl gjort detta. Det har kanske t.o.m. funnits sådana som velat ge igen för Poltava! Allt möjligt som kan rinna upp i mer eller mindre överhettade psyken, ofta då inducerat av en extern konjunktur. Men det officiella Sverige? Inte mig veterligen. Dit räknar jag då inte Karl VX:s mer eller mindre hugskott. Han ville ju några år senare t.o.m. bistå Danmark mot Tyska Förbundet!

[Torbjörn Aronsson]

Jo, fast här besvarar du en helt annan fråga, av typen "har det efter 1809 funnits kretsar som spekulerat i ett svenskt återtagande av den förlorade östra rikshalvan?" Visst har det väl gjort detta. Det har kanske t.o.m. funnits sådana som velat ge igen för Poltava! Allt möjligt som kan rinna upp i mer eller mindre överhettade psyken, ofta då inducerat av en extern konjunktur. Men det officiella Sverige? Inte mig veterligen. Dit räknar jag då inte Karl VX:s mer eller mindre hugskott. Han ville ju några år senare t.o.m. bistå Danmark mot Tyska Förbundet!

Man kan inte besvara frågan "Varför försökte vi inte återta Finland efter 1809" med ett enkelt svar. En sak man först måste reda ut är om det över huvud taget funnits sådana planer. Du skrev själv i ett tidigare inlägg: "Efter 1814 fanns (mig veterigen) alls inga svenska planer på att återerövra Finland ( hur nu detta sedan skulle ha gått till." Jag visade sedan att det funnits sådana planer. Kung Oscar I och generalen Johan Peter Lefrén som var guvernör på Karlberg måste väl ändå sägas representera det officiella Sverige eller är du av en annan mening?

[Spaningsledaren]

Jo, om det nu skall avges ett kort och kärnfullt svar så blir detta "nej".
Statschefen plus en general räcker inte.
1809 års regeringsform gav, kan man säga, betydande spelrum både för kungen och det beslutande statsrådet.
Här fanns en dualism såtillvida att kungen, samtidigt som han var skyldig att ha ett statsråd samtidigt var den beslutande.
Om här det ansvariga statsrådet reserverade sig uppkom det läget att kungen bar det odelade ansvaret och det ansvariga statsrådet inget.

I den här miljön, inträffade det därför att kungen underhand sökte råd utanför den ansvariga statsrvdskretsen.
I samma miljö förekom också att kungen interpellerades av externa intressenter med kringgående av statsrådet.
Här, tror jag, skall vi akta oss att alltför snabbt avge värdeomdömen av typen att detta var fel eller mindre bra.
Landet styrdes under lagarna - däribland just RF.

Utan direkt kunskap om de kontakter du hänvisar till skulle jag kunna tänka mig att kungen uppvaktats av det vi kan kalla en krigslysten skara, att kungen som ett resultat av detta ,underhand, ville göra sig en bättre bild av läget och att han till den ändan rådgjorde med någon (kanske just den här generalen) för vilken han (i detta sammanhang )hade förtroende.
Huruvida etiketten "officiell" sedan passar bra som benämning på det som faktiskt förekom kan diskuteras.
Som redan antytts var ju kungen (i sin egenskap av regerande statschef) i hög grad officiell.
Samtidigt, givet RF, för den händelse att dessa sonderingar skulle ha genomförts underhand (bakom ryggen på det ansvariga statsrådet) är jag alltså, för min del, ändå beredd att hävda att det kanske till sist ändå vore riktigare att karakterisera det skisserade, om det nu var detta som förekom, som just "inofficiella underhandskontakter".

Om vi övergår till krigsplanläggning mera i stort, skulle jag också här vilja göra en ganska tydlig åtskillnad mellan den i sak/obestridligen upprättade krigsplanläggningen och det vi kan beteckna som den politiska avsikten att också utlösa, eller överväga att utlösa, det motsvarande kriget.

Tanken får inte, menar jag, bli ordens fånge.
Det finns enligt min mening en nog så tydlig skillnad mellan det ena och det andra.
Jag vill nog vidhålla att det efter 1814 inte funnits svenska officiella planer på att "återta Finland"

Skulle någon annan, för sin del, se också detta i annat ljus har jag inga problem med det så länge jag i gengäld får fortsätta att hävda det synsätt som råkar vara mitt.