Hur du får Karl IX:s väg till makten till "under lagliga former" kan jag inte riktigt förstå.medundersåte skrev:Förutom Gustav Vasa som exempel på att Häggs påstående inte stämmer vill jag även nämna Gustav II Adolfs far Karl IX. Även han tog över tronen under lagliga former och behöll den till sin död.
Kort resumé:
1592
Sigismund var kung, först av Polen, sedan vid sin far Johan III:s död 1592 också av Sverige. Eftersom Sigismund tillbringade större delen av sin tid i Polen var frågan om hur Sverige skulle styras under hans frånvaro extra viktig. Det fastslogs efter hårda förhandingar att riket skulle styras av ett riksråd med hertig Karl som främste medlem, men utan rätt att fatta beslut utan rådets samtycke.
1594
1594 kröntes Sigismund i Sverige, och i samband med det hölls 5 månaders förhandlingar mellan de tre maktpolerna - kungen, hertigen och rådet/aristokratin om hur riket skulle styras i Sigismunds bortavaro. Det hela utmynnade i en fullmakt som gav styresmakten åt rådet och hertigen i samråd. Vidare förbjöds inkallande av allmänna riksdagar samt utfärdande av lagar och förordningar utan konungens samtycke.
1595
Eftersom regeringsfullmakten inte tydligt angav maktfördelningen mellan hertigen och rådet fortsatte deras förhandlingar. Hertigen ville ha all makten medan rådet också ville vara med och bestämma (påminner litet om en sandlåda ...). Eftersom rådet inte gick med på hertigens oresonliga krav bestämde sig hertigen för att sammakalla en riksdag i Söderköping (i strid mot konugens uttryckliga förbud), för att försöka få ständernas stöd i sina krav. Rådet gick med på riksdagen först sedan hertigen hotat att annars avgå. Riksdagens gång tolkas dels olika av olika historiker, och dessutom fanns tvetydigheter i själva beslutet, vilket gjorde att hertigen ansåg att det beslutats att han skulle vara riksföreståndare med rådet som endast rådgivande råd, medan rådet själva ansåg att beslut skulle fattas av rådet och hertigen i samråd. Min bedömning är att rådets tolkning var närmare sanningen, och dessutom togs beslutet efter att ständerna försökt vägra (med hänvisning till konungens vilja), men delvis givit med sig efter att hertigen återigen hotat att avgå.
Hertigens självsvåldiga politik gjorde att han fick stora delar av de ledande kretsarna emot sig, bl a ärkebiskopen och nästan hela rådet.
1597
Kontentan blev att hertigen kände sig så hindrad i sin regeringsutövning att han beslutade sig att återigen sammankalla en riksdag, denna gång till Arboga. Kungen vägrade detta (en kung vill väl gärna ha åtminstone ett litet finger med i spelet när avgörande riksdagar sammankallas för att besluta om rikets styre ...), och gav i stället regeringsfullmakten åt riksrådet. Hertigen argumenterade bl a med att han hade blivit given riksföreståndarskapet med full kunglig myndighet i Söderköping 1595 (vilket inte är med sanningen överensstämmande), medan av rådet endast en enda person infann sig på riksdagen. Även i övrigt var denna riksdag dåligt besökt, eftersom det i allt större kretsar ansågs att hertigens handlande var mot lagarna och mot konungens uttryckliga förordningar. Dessutom stack det i ögonen att riksrådet inte ens tillfrågades i förväg (vilket var ett uppenbart brott mot även den mildaste tolkningen av Söderköpings beslut). Trots att alla fyra ständerna vid riksdagen var emot det, formulerade hertigen själv ett beslut enligt sin vilja och skrev under. Därmed fick han den olagligt sammankallade riksdagen att mot i stort sett alla (de få) närvarandes vilja besluta att hertig Karl skulle ges full kunglig myndighet så länge kungen själv var i Polen ...
Samtliga historiker jag sett uttala sig om denna riksdag (och NE) kallar den uttryckligen "revolutionär".
1598-1600
Hertig Karls nästa drag, som knappast heller kan kallas "lagligt" var att med vapenmakt börja avsätta kungens ståthållare i de olika landsändarna, varvid kungen till slut såg sig tvungen att samla en armé för att med vapen försöka återta sitt eget rike. Han misslyckades, och därmed hade hertigen lyckats tillvälla sig all makt i riket, vilket bekräftades genom att kungen förklarades avsatt av en riksdag 1599 (det är väl det man skulle "lagligt", om man vill pressa fram något sådant ur härvan). Därefter vidtog ett betydande antal halshuggningar av de mest motsträviga motståndarna (förutom de många som redan flytt landet), bl a vid Linköpings blodbad 1600, medan ärkebiskopen avsattes.
Det är däremot sant. Man kan fråga sig varför han, sedan han lyckats tillvälla sig hela makten, valde att vänta så länge med att låta kröna sig. Kanske drabbades han av dåligt samvete. Kanske ville han framstå som mindre maktgalen (lycka till!).medundersåte skrev:Dock väntade han länge med att anta kungatiteln; det var först efter att ständerna flera gånger erbjudit honom kronan som han slutligen accepterade att bli kung.
Hur som helst, 1600 hyllades han som kung av riksdagen, 1603 började han använda kungatiteln, 1606 bekräftades denna av riksdagen och 1607 kröntes han. Inte undra på att olika regentlängder anger olika årtal för när Karl IX blev kung ...