Ben skrev:Som det så vist skrevs "Den som är utan skuld kaste första stenen".
Denna visdom borde inte minst den polska historikerkåren ta fasta på.
Ben skrev:Jag har en bestämd känsla av att det finns ett och annat land som inte är alldeles nöjt över hur Ryssland/Sovjetunionen har uppträtt. Man kan säkert hålla på att träta i all evinnerlighet om vem som har varit "värst", men vilken är poängen med det?
Och jag har en känsla att oavsett om ryssarna handlat rätt eller fel, så har de i västvärldens ögon i alla fall handlat fel. Hela den västerländska historieskrivningen är full av berättelser om de onda ryssarna. Man tillämpar dubbelstandarder på Ryssland och andra länder när man beskriver likartade fenomen för resp. land. Ryssland är alltid boven och de andra kan alltid rättfärdigas på ett eller annat sätt. Ett i mina ögon trist fenomen.
Ben skrev:Ukrainas planerade högtidlighållande av 1708-09 är ett annat fall där olika inblandade parter skulle behöva ta ett kallt bad.
Pro-västliga ukrainska politiker (som genom årens lopp har sugit i sig många polska infuenser i sitt sätt att se på Ryssland), de politikerna driver en klart uttalad antirysk linje. Man bangar inte för att skriva upp krigsförbrytare som Bandera och Sjuchevitj till nationalidoler, man anser att Bogdan Chmelnitskij var nästintill en landsförrädare, att Mazepa var en frihetskämpe (man ska nu sätta upp en staty över honom i Poltava om jag minns rätt), man beskriver slaget vid Konotop 1659 som det första ukrainsk-ryska kriget där de ädla kosackerna slog tillbaka "moskalerna" som de kallar oss, man talar om Krimhalvön och den ryska staden Sevastopol som "ukrainskt land", och talar om Svartahavsflottan som om den vore ukrainsk sedan urminnes tider. Man förbjuder ryska språket vid filmvisningar på bio, man tvingar folk att tala ukrainska t.o.m. i sådana ryska områden som Krimhalvön. Man driver en uttalad kampanj mot Ryssland vad gäller Holodomor (det påstådda medvetet genomförda folkmordet på ukrainarna på 1930-talet), och man provocerar med ett ev. NATO-medlemskap. Allt är bara politiskt.
Ben skrev:Vissa kretsar i Ryssland är uppenbart alldeles oerhört upphetsade över något som hände för 300 år sedan och den förfärlige "förrädaren" Mazepa. Ett par år före det stora nordiska krigets utbrott skänkte Karl XII 300 kanoner till tsar Peter, som i sin tur försäkrade svenskarna om sin stora vänskap. Samtidigt smidde han i hemlighet planer att med hjälp av August II och Fredrik IV angripa den som hade givit honom dessa 300 kanoner. Jag vet inte hur detta med kanonerna skildras i rysk historieskrivning, men jag kan livligt föreställa mig hur det hade sett ut om tsaren hade givit Mazepa en liknande gåva och denne sedan hade agerat som tsaren gjorde gentemot Sverige.
Men som bekant strävade ryssarna att återta områden som svenskarna hade erövrat från dem med våld. Ryssland var blockerat från Europa tack vare den svenska igenmurningen av Baltikum. 300 kanoner och ett vänligt leende tillbaka från tsar Peter, visst, men ryssarna kunde inte i längden tolerera en sådan isolering som svenskarnas närvaro i Baltikum innebar för dem. Kriget var nog oundvikligt om man beaktar allt detta.
I fallet med tsar Peter så beaktade han i alla fall ryska nationella intressen. Men vems intressen beaktade Vygovskij, Dorosjenko, Opara och Mazepa?
Ben skrev:Detta exempel illustrerar det meningslösa i att leta hjältar och skurkar i historien och försöka göra gällande att den ene var så mycket ädlare än den andre. Härskare slöt och bröt avtal när det passade dem, de må sedan ha hetat Peter den store eller Ivan Mazepa.
Avtal har brutits av många, det är sant. Men den ukrainska kosacktoppen hade en förhöjd förkärlek till dessa metoder. Därav inträffade fenomenet "Ruinen" i mitten av 1600-talet då Ukraina bytte ägare och landtillhörighet i takt med att nya kosackhetmaner tillträdde, och i takt med att de blev lovade olika stöd och/eller förmåner. Folkets öde intresserade dem ytterst lite, om alls.
Mythcracker