Roms styre

[koroshiya]

För tillfället är väl inställningen snarast att det som går att bekräfta arkeologiskt eller med källor anses trovärdigt, resten får man vara reserverad mot.

Hos arkeologerna kanske, men vissa historiker tänker annorlunda. Själv tycker jag det är konstigt att låta arkeologin vara så allenarådande. Jag menar att om ett antal kontrollerbara uppgifter stämmer, borde det innebära att de okontrollerbara blir mer trovärdiga. Livius hade nog ingen aning om att vi skulle gräva på vissa platser men inte på andra.

Angående Ostia, så anlades ett fort där på 300-talet f.Kr, vilket stadsplanen sedan utgick ifrån. Det är väl utgrävt i dagsläget. Att Ancus Martius erövrade städer i rask takt redan på 700-talet är troligen en patriotisk myt för att skaka av sig betydelsen av den etruskiska dominansen sedan den tiden.

Som du säger är det Ostia väl utgrävt och eftersom man inte hittade några spår av Ancus stad, har vissa menat att han aldrig grundade någon. Men det är möjligt att Ancus anlade en stad något vid sidan av det utgrävda området. I det här fallet skulle det enligt Alexandre Grandazzi vara så att den första staden låg på andra sidan floden.

Man utgår ifrån att Rom grundades som en sammanslutning av de sju byar som funnits på kullarna sedan sen bronsålder (typ 1400-talet f.Kr). Troligen var det byn på Palatinen som blev dominant (någon gång under Villanova-tid, från 1000-talet till 700-talet), vilket man dock enbart baserar på gamla myter om dess dominans... Man vet ingenting. Visst kan man spekulera kring någon enande personlighet, men det är som sagt enbart spekulationer.

Jag vill tillägga att arkeologi inte framhäver Palatinen utan pekar även på Capitolium och Forum. Sedan är det fullt möjligt att de äldsta sju kullarna inte var riktigt desamma som de man vanligtvis tänker på. Sålunda talade man i kulten Septimontium om Germalus, Palatium, Velia, Fagutal, Oppius, Cispius och Caelius.

Hm, jag tycker inte att spekulation är rätt ordval. Jag vill hellre kalla det en intelligent uppskattning av olika sannolikheter. Just den här frågan är förstås inte särskilt intressant, men jag tycker att mitt synsätt känns roligare. Det är också mer aktivt och övar oss i att tolka skrifter, och kanske behandlar det också dessa författare med lite mer respekt?

/Marcus

[Dûrion Annûndil]

För tillfället är väl inställningen snarast att det som går att bekräfta arkeologiskt eller med källor anses trovärdigt, resten får man vara reserverad mot.

Hos arkeologerna kanske, men vissa historiker tänker annorlunda. Själv tycker jag det är konstigt att låta arkeologin vara så allenarådande. Jag menar att om ett antal kontrollerbara uppgifter stämmer, borde det innebära att de okontrollerbara blir mer trovärdiga. Livius hade nog ingen aning om att vi skulle gräva på vissa platser men inte på andra.

Nja, snarare bland antikvetarna, och både i Stockholm och Uppsala (och Göteborg?) tenderar de väl att var övervägande historiker med arkeologi-kunskaper... Litteraturen är för nuvarande av samma inställning, man vill gärna ha bekräftelse av så mycket som möjligt i arkeologiska data.

I det här fallet skulle det enligt Alexandre Grandazzi vara så att den första staden låg på andra sidan floden.

Har Grandazzi något att stödja denna teori på annat än gissningar? Har han inte försökt åtminstone gräva ut någon del av den andra sidan av floden?

Jag vill tillägga att arkeologi inte framhäver Palatinen utan pekar även på Capitolium och Forum. Sedan är det fullt möjligt att de äldsta sju kullarna inte var riktigt desamma som de man vanligtvis tänker på. Sålunda talade man i kulten Septimontium om Germalus, Palatium, Velia, Fagutal, Oppius, Cispius och Caelius.

Palatium är den centrala delen av Palatinen, Germalus är den västra delen eller möjligen sluttningen mot Forum Boarium och Tibern, Velia är den delen av Palatinen som går mot Esquilinen.

Palatinen är ju centralt i myterna om Evander och Pallas, Romulus och Remus, och sedan kulten kring guden Pales och stadens födelsedag Parilia-festen, och även Lupercalia i grottan vid kullens fot. Samt tempel till andra gudar senare.

Detta utgår alltså mycket från skrivet material, så visst tjänar de gamla romerska historikerna som källa till mycket! Och skall respekteras som sådana, men med måtta!

Mvh -Dan

[koroshiya]

För tillfället är väl inställningen snarast att det som går att bekräfta arkeologiskt eller med källor anses trovärdigt, resten får man vara reserverad mot.

Javisst är det så. Själv tycker jag om att spekulera men när man gör det måste man använda sig av ett språk som synliggör vad det handlar om. Det bli många kanske och möjligt i texten.

Har Grandazzi något att stödja denna teori på annat än gissningar? Har han inte försökt åtminstone gräva ut någon del av den andra sidan av floden?

Nej, det har han inte. Han har använt sig av den tränade historikerns intuition.

Detta utgår alltså mycket från skrivet material, så visst tjänar de gamla romerska historikerna som källa till mycket! Och skall respekteras som sådana, men med måtta!

Jag kan inte annat än hålla med.

Hm, om jag skulle försöka hålla mig till ämnet lite: det här med bra och dåliga kejsare. En del kejsare hade oturen att leva i intressanta tider. Jag tror t. ex. att Valens hade en mycket tuffare uppgift än vad flera tidiga kejsare hade. Det är något man kan tänka på när man läser om misslyckade kejsare. Enligt Dürrenmatt var förresten Romulus den store den bäste kejsaren. Han hade ju vett på att avveckla skiten.

/Marcus

[Ralf Palmgren]

STADSSTATER UNDER ANTIKEN

Under antiken fanns det stadsstater vid Medelhavet och i dessa existerade urbanism. Det vill säga en storstad, ett nät av mindre städer eller ett samband mellan dessa två. Det fanns en organiserad stadsplanering med offentliga områden som till exempelvis torg där folk kunde diskutera om bland annat politik. Utrymmen i staden inkluderade offentliga byggnader av både religiös, politisk och ekonomisk art.

Stadsstaterna gjorde ständiga försök för att vara så självförsörjande som möjligt. Kolonialismen innebar att nya städer grundades och spriddes vida omkring i det antika Medelhavsområdet och i hela Europa. Detta var ett allmänt förekommande fenomen. Rom var i början bara en liten stad med inte så stort landområde som det kom att få. Till sist blev det dock ett väldigt rike som sträckte sig från Mellanöstern i öst till England i väst. Sammanbindande faktorer var att dessa områden hade en likadan kultur, hednisk tro och politisk organisation.

Den politiska debatten fördes i antikens Athen och i Hellas på torget (Agoran). I Rom och andra stora och betydelsefulla städer i Romarriket var stadens medelpunkt också ett torg (Forum). Det motsvarades av Agoran i Hellas. Det var en mötesplats för betydelsefulla politiska frontfigurer. Det var i polis (stadsstaten) som man beslutade alla offentliga beslut. Både landsbyggden och staden styrdes av en politisk elit, aristokraterna, som ofta gick från led till led och hade makten i området i sina egna händer. Vanligen var aristokraterna från urgamla uradliga betydelsefulla ätter som ledde sitt ursprung från mytologiska, hedniska, stora och mäktiga gudar och gudomligheter i den grekiska och romerska mytologin som exempelvis Poseidon. Således var makten betryggad hos personerna som tillhörde dessa landägande familjer.

De antika städerna avvek mycket från de medeltida städerna. Förhållandet mellan landsbyggd och stad var under medeltiden helt annorlunda än förhållandet mellan stad och landsbyggd under antiken.

Det existerade ekonomi och handel och man knöt kontakter med främmande områden. Handelsmän, författare, filosofer, vetenskapsmän och underhållare vandrade omkring på vägarna eller åkte sjöledes med flottan. Städerna var antingen konsumenter eller producenter av varor och det fanns banksystem med kredit- och lånmöjligheter.

Den grupp av områden som var mest politiskt betydelsefulla, hade en välutvecklad och stark ekonomisk struktur, en högt utvecklad kultur och bestod av socialt mycket starka och betydelsefulla städer som Rom, Kartago och Pompeji bildade centrum. Kärnområdet hade en välavlönad, icke förslavad arbetskraft utan fria medborgare. Kärnområdet var dock beroende av en kontinuerlig livsmedelsförsörjning från de perifera områdena. Det är därför som dessa svaga, fattiga och underkuvade områden i ytterkanten av riket utnyttjades flitigt av de länder som var i behov av näringsämnen. Arbetskraften var i periferin förslavad och styrdes av samma eliter som i kärnan och under liknande villkor. Staden och kärnregionen gav för livsmedelsförsörjningen i gengälld industriprodukter för att användas inom primärnäringen. Jordbruket var den mest betydelsefulla näringsgrenen i periferin. Mellan periferin och kärnan existerade en semiperiferi dit bland annat den Appenniniska halvön tillhörde.

Denna teori används för att kunna göra en deskription, narration och analys av situationen under antiken men kan också användas för nutida förhållanden. Sådant är förhållandet mellan stora och starka länder som USA och Storbritannien som tillhör kärnan, Sverige som tillhör semiperiferin och utvecklingsländerna som tillhör periferin.

[Dûrion Annûndil]

Både landsbyggden och staden styrdes av en politisk elit, aristokraterna, som ofta gick från led till led och hade makten i området i sina egna händer. Vanligen var aristokraterna från urgamla uradliga betydelsefulla ätter som ledde sitt ursprung från mytologiska, hedniska, stora och mäktiga gudar och gudomligheter i den grekiska och romerska mytologin som exempelvis Poseidon. Således var makten betryggad hos personerna som tillhörde dessa landägande familjer.

Du får nog specifisera vilken period du talar om, för detta är knappast representativt för helheten.

Kärnområdet hade en välavlönad, icke förslavad arbetskraft utan fria medborgare.

Icke förslavade utan fria medborgare? Hur var det nu?

Kärnområdet var dock beroende av en kontinuerlig livsmedelsförsörjning från de perifera områdena. Det är därför som dessa svaga, fattiga och underkuvade områden i ytterkanten av riket utnyttjades flitigt av de länder som var i behov av näringsämnen. Arbetskraften var i periferin förslavad och styrdes av samma eliter som i kärnan och under liknande villkor. Staden och kärnregionen gav för livsmedelsförsörjningen i gengälld industriprodukter för att användas inom primärnäringen. Jordbruket var den mest betydelsefulla näringsgrenen i periferin. Mellan periferin och kärnan existerade en semiperiferi dit bland annat den Appenniniska halvön tillhörde.

Slaveriet var utbrett även i Italien, i staden Rom hade i stort sett varenda familj minst en slav under tidig kejsartid. Jordbruket sköttes av slavar, vilket ökade de fattiga i staden Roms proletariat. Dessutom var inte de yttre delarna mer förslavade än Italien heller, de fria bönderna hade det i vissa fall bättre långt bort från Rom.

Menar du att endast Rom kan räknas som "kärnan", medan allting utanför murarna är "semiperiferin" eller "periferin"?

Mvh -Dan