Genom JohnT fick jag tips om att Ingela Karsson vid Göteborgs universitet skrivit en avhandling som tar upp bl a de fartyg ur svenska handelsflottan som var i tysk krigstjänst under IIVK: Kriget, staten och rederierna (2003).
Ingela Karlsson har varit ytterst vänlig och tillmötesgående mot mig - och oss alla här - genom att låta mig införa följande långa utdrag ur avhandlingen, inkl noter (fetstilen är dock min):
- De svenska handelsfartygen skulle, vilket ovan antytts, framföras helt obeväpnade. Något direkt förbud mot beväpning av neutrala fartyg fanns visserligen inte, men stadgan om att dylika inte fick göra motstånd mot krigförande makts rättighet till uppbringning och visitation sågs från svensk sida som en rekommendation att inte förse fartygen med någon som helst militär utrustning. Beväpning skulle dessutom sannolikt uppfattas som provokation och medföra hårdare behandling från de krigförandes sida. Efter krigsutbrottet utfärdades därför statliga direktiv att fartygen inte fick ha vapen, vilket både sjöfartens organisationer och rederierna ställde sig bakom. (RA. HP39H, volym 1647: PM 15/9 1941, PM 29/10 1942. Staël von Holstein, Lage (1914) Sjöfarten under krig: Londondeklarationen av den 26 febr. 1909 med förklaringar och bilagor. Stockholm s. 54-56) Dilemman uppstod, när det kom till myndigheternas kännedom att de fartyg som tidsbefraktades till Storbritannien och Tyskland till viss del utrustades med både vapen och militär personal. Från brittisk sida erbjöds dessa tjänster till de svenska befälhavarna, av vilka många, till följd av de mycket riskfyllda resorna i brittisk tjänst, gick emot de statliga direktiven och tacksamt tog emot dem. (RA. HP39H, volym 1647: Londonbeskickningen till Ståhle 15/10 1942, Sahlin till Grönwall 13/11 1942) Från tysk sida beväpnades en del av de svenska fartygen, som trafikerade särskilt utsatta områden, utan föregående förfrågningar. Men även på dessa farofyllda trader såg besättningarna dessa åtgärder som ett extra skydd. (RA. HP39H, volym 1647: PM 14/7 1941, Ståhle till von Post 7/4 1943) De svenska myndigheterna hade inga möjligheter att direkt ingripa. Men till följd av uppmaningar till rederierna och fartygens befälhavare samt till de krigförande staterna, tycks de bortfraktade fartygen, åtminstone vad som kom till svensk kännedom, ha beväpnats endast i mycket begränsad utsträckning. ( RA. HP39H, volym 1647: Thyberg till Richert 21/7 1941, Ståhle till Gisle 8/10 1942)
Min tolkning av allt detta:
1. Beväpningsfrågan var klart känslig.
2. Det är är enligt brev från Ingela Karlsson till mig osäkert vad "beväpnats endast i mycket begränsad utsträckning" egentligen innebar.
3. Men det torde ändå kunna slås fast att det förekom att någon form av beväpning fanns även på svenska fartyg i tysk krigstjänst.
Detta skall jag ta hänsyn till då Svenskar i krig just nu håller på att slutredigeras igen, fast nu på engelska. Så, stort tack JohnT och Ingela Karlsson - för er input till Swedes at War 1914-45.
Bästa hälsningar,
Lars
