Jag gör för tillfället ett historia arbete om rashygien men en inriktning på Sverige och Tyskland och vilka likheter/olikheter som finns länderna emellan. Är det någon här som är väl insatt i ämnet och vill berätta lite.
Det huvudsakliga är väl att allmänheten i Sverige inte hade en aning om att Sverige startade bland annat det första rasinstitutet i världen, i Uppsala. Dessutom tvångsteriliserades också runt 60.000 kvinnor...tror det var mellan 1920-1960 men är dock ej säker.
MVH / danielsson
Rashygien. Sverige vs. Tyskland
-
danielsson
- Provmedlem
- Inlägg: 1
- Blev medlem: 2 juni 2003, 16:19
- Ort: Kalmar
-
Radiolänkgruppchefen
- Medlem
- Inlägg: 520
- Blev medlem: 7 februari 2003, 20:47
- Ort: Skåne
- Kontakt:
-
Martin Lundvall
- Medlem
- Inlägg: 5323
- Blev medlem: 22 mars 2003, 10:05
- Ort: Mer Lund än Moskva
- Kontakt:
Jag hänvisade i ett tidigare inlägg till statens offentliga utredningar
Här är om utredningens slutbetänkanbde och där kan du nog hitta lite roliga saker. Det står väl mycket om hur utredningen har arbetat ´men också om vad som faktiskt har hänt.
http://www.regeringen.se/galactica/serv ... j_id=32240
Annars kan du ju kolla på riksdagens hemsida
http://www.riksdagen.se eller söka efter flera utredningar på regeringens hemsida http://www.regeringen.se
Du kan nog kontakte de som har skrivit utredningarna också.
/Martin
Här är om utredningens slutbetänkanbde och där kan du nog hitta lite roliga saker. Det står väl mycket om hur utredningen har arbetat ´men också om vad som faktiskt har hänt.
http://www.regeringen.se/galactica/serv ... j_id=32240
Annars kan du ju kolla på riksdagens hemsida
http://www.riksdagen.se eller söka efter flera utredningar på regeringens hemsida http://www.regeringen.se
Du kan nog kontakte de som har skrivit utredningarna också.
/Martin
Re: Rashygien. Sverige vs. Tyskland
Precis vad vill du veta?danielsson skrev:Jag gör för tillfället ett historia arbete om rashygien men en inriktning på Sverige och Tyskland och vilka likheter/olikheter som finns länderna emellan. Är det någon här som är väl insatt i ämnet och vill berätta lite.
Helt felaktigt, Rasbiologiska institutet var allmänt känt, man gav precis som det skrevs nedan ut en rad böcker, bl.a. skolböcker.danielsson skrev:Det huvudsakliga är väl att allmänheten i Sverige inte hade en aning om att Sverige startade bland annat det första rasinstitutet i världen, i Uppsala.
Man gav sig även ut på "road-trips" där man fotade befolkningen i de områden man besökte och anordnade tävlingar om de mest "rasrena" o.s.v.
Insitutet var dock redan då något som många ansåg vara stötande, det fanns gott om kritiska röster, bl.a. från massmedia, och ett ständigt återkommande påpekande var institutets manliga medlemmars intresse för unga vackra (?) kvinnors bröst.
-
Artur Szulc
- Medlem
- Inlägg: 1954
- Blev medlem: 24 mars 2002, 16:40
- Ort: Västra Götaland
Hej!
Någonting som jag finner väldigt intressant är socialdemokratins intresse för rasbiologi, rashygien och eutanasi (dvs avlivandet av olämpliga individer). Här följer en text, läs den kritiskt då jag har tagit den från sidan http://www.contra.nu.
Herman Lundborg - rasbiologins häxmästare
av Tommy Hansson
Få ideologiska synsätt har varit mer skadliga och motbjudande än den så kallade rasbiologin och den därmed besläktade rashygienen. Dessa synsätt byggde på föreställningen, att endast personer av viss "folktyp" kunde vara fullvärdiga människor. Den mest profilerade företrädaren för detta synsätt i vårt land hette Herman Lundborg (1868-1943), chef för det av regering och riksdag inrättade Rasbiologiska institutet. Lundborg var en av de tvivelaktiga figurer som bidrog till att förstöra Sverige.
Rasbiolgin, sättet att indela människor i enlighet med vilken "folktyp" vederbörande tillhör, förknippas ofta med Adolf Hitler och nationalsocialismen. Företeelsen var emellertid känd långt innan Hitler föddes. Den franske diplomaten Joseph Arthur Gobineau (1816-82) hade utvecklat en rasteori om de vita, svarta och gula "raserna", där den vita rasen angavs vara ledande. Enligt Gobineau skulle den germanska folkgruppen, de så kallade arierna, vara en ledande herrefolksras med uppgift att styra världen. Gobineau, som var fransk minister i Stockholm på 1870-talet, skrev boken Essai sur l´inégalité des races humaines (Uppsats över de mänskliga rasernas ojämlikhet) i fyra band. Hans tankar rönte bland annat stort inflytande i Tyskland framåt sekelskiftet och vidareutvecklades av den engelskfödde men i själen tyske särlingen Houston Stewart Chamberlain.
Tanken att man skulle dela in och värdesätta mänskligheten i enligt med rastillhörighet låg alltså i hög grad "i tiden" kring förra sekelskiftet och för lång tid därefter. Om man omsatte denna tendens i praktisk handling fick man rashygien, som gick ut på att det var möjligt och önskvärt att förädla den så kallade folkstammen genom tvångsmetoder: man skulle hindra vissa individer från att skaffa barn med varandra beroende på exempelvis ras, släktskapsförhållanden eller intelligensnivå. Detta synsätt låg till grund när man i Sverige började sterilisera människor, en praxis som var rådande ända till början av 1970-talet.
Rasbiologiska institutet
På hösten 1909 bildades i Stockholm Svenska sällskapet för rashygien med zoologen Vilhelm Leche som ordförande och den berömde vetenskapsmannen/nobelpristagaren Svante Arrhenius som styrelseledamot. Centralgestalt inom denna rörelse var Herman Lundborg, född i värmländska Väse 1868 av major H.E. Lundborg och dennes maka Maria, född Löhman. Lundborg blev medicine licentiat i Lund 1901 och medicine doktor 1902. Den akademiska karriären fortsatte för Lundborg spikrakt uppåt i det han 1903 blev docent i psykiatri och neurologi vid Uppsala universitet.
Lundborgs doktorsavhandling handlade om en ärftlig sjukdom i ett område i Blekinge. Hans huvudtes var att denna sjukdom var en sorts epilepsi som blivit föremål för "degeneration", den hade enligt författaren utvecklats mot allt mer elakartade stadier till följd av inavel. Lundborg menade att den ärftliga defekten hade accentuerats genom "olämpliga" äktenskap med katastrofala resultat som följd. Lundborgs avhandling hade visserligen handlat om förhållanden i Blekinge, men han ville även låta påskina att samma situation i princip rådde i Sverige om än inte lika utvecklat. Enda sättet att få bukt med "degenerationen", det vill säga den förmenta försämringen av det svenska folkmaterialet, vore aktiva rashygieniska åtgärder.
Hur extrema och motbjudande dessa synpunkter än må synas för merparten av dagens svenskar, så var de närmast lika med etablerad sanning kring förra sekelskiftet och en bra bit in på det nya seklet. Således fortsatte Herman Lundborgs stjärna att stiga. 1913 utkom en tysk version av hans ovan nämnda avhandling med titeln Medizinisch-biologische Familienforschungen innerhalb eines 2232-köpfigen Bauerngeschlechtes in Schweden (Medicinsk-biologiska forskningar inom en bondesläkt i Sverige med 2232 medlemmar).
1916 utsågs Lundborg till docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning, och 1921 utnämndes han med professors titel till chef för det av regeringen efter riksdagsbeslut inrättade Rasbiologiska institutet i Uppsala.
Engberg och makarna Myrdal
1920 hade bland andra ledande svenska politiker Hjalmar Branting och Arvid Lindman undertecknat en riksdagsmotion om att ett rasbiolgiskt institut skulle inrättas i Sverige. Om detta rådde bred parlamentarisk enighet, och redan året därpå kunde således institutet komma till stånd med den ledande mannen på området - Lundborg - som entusiastisk chef. Det kan vara intressant att notera vad en ledande socialdemokrat som Arthur Engberg hade att säga om eutanasi, den mest radikala formen av rashygien som bestod i att avliva "olämpliga" individer. I en debatt om dödsstraffet i riksdagens andra kammare den 7 maj 1921 yttrade den vänsterradikale Engberg bland annat följande (1921 AK 6:39:16):
"Det är min övertygelse, att det moderna samhället nog måste principiellt tillerkännas en rätt att även släcka ett liv. Jag antar, mina herrar, att vi en gång, kanske icke i en så avlägsen framtid, inom samhället tvingas att taga under övervägande att släcka sådana liv, som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter och som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse. En sådan utväg får naturligtvis tänkas hållas öppen."
Engbergs brutalt osminkade uppfattning bemöttes visserligen av tre talare, men det råder inga tvivel om att stödet för eutanasi var omfattande i Sverige vid denna tid. Också andra (s)-politiker som Per Albin Hansson och Torsten Nilsson förordade rashygien. Omkring 15 år senare inledde nationalsocialisterna precis en sådan verksamhet i Tyskland, då man avlivade tiotusentals utvecklingsstörda och handikappade. Samma sak kunde ha hänt i Sverige under en formellt demokratisk regim! På 30-talet förespråkade vidare makarna Alva och Gunnar Myrdal i sin bok Kris i befolkningsfrågan rashygieniska åtgärder i syfte att förbättra "människomaterialet". Makarna Myrdal delar i boken in medborgarna i "toppvärdiga" och "icke toppvärdiga" individer. Syftet med åtgärderna skulle vara att "utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen".
I det svenska samhället fanns alltså ett betydande stöd för den typ av rasbiolgi och rashygien som Herman Lundborg gjort sig till främste tolk för.
"Svensk Raskunskap"
Bland det rasbiologiska institutets första omfattande åtgärder hörde att under loppet av några år företaga mätningar och undersökningar avseende 100 000 svenskar ur olika befolkningsskikt, huvudsakligen värnpliktiga. För varje individ noterades bland annat uppgifter om familjebakgrund, social status, kroppslängd, axelbredd, bäckenbredd, näshöjd, näsbredd, öronbredd, ögonfärg, hårfärg, skägg, axelhår, blygdhår med mera. Enstaka protester hördes, men i stort sett ansågs Lundborgs verksamhet vara fullt i sin ordning. Sensationstidningen Fäderneslandet raljerade emellertid om hur flickor fick klä av sig nakna inför en dräglande Lundborg, som mätte deras bröst och lår.
Frukten av denna undersökning blev det 1927 utkomna verket Svensk Raskunskap som trycktes i två upplagor om sammanlagt 11 000 exemplar. Innehållet utgjordes till övervägande del av bilder på nakna kroppar, något som väckte en del kritik. Liknande undersökningar, på många sätt typiska för sin fysiskt rationella tid, förekom samtidigt i Danmark, Norge och Finland. Och den outtröttlige Lundborg, han fortsatte undersöka lappar och gotlänningar, tvillingpar, präster med flera. I arbetet ingick även att göra släktutredningar. Institutet skapade under Lundborgs ledning ett omfattande internationellt kontaktnät med förgreningar i både Europa och Förenta staterna.Om Sverige hade blivit nationalsocialistiskt råder det inga tvivel om att Herman Lundborg och hans institut skulle ha fått spela en avgörande roll för samhällsutvecklingen.
För rashygienens häxmästare Herman Lundborg stod det klart att de skilda så kallade raserna hade olika mental beskaffenhet. I Linnés efterföljd ansåg han det vara väsentligt att noggrant klassificera människor och raser enligt ett eget "vetenskapligt" system. Ett resultat av Lundborgs mödor härvidlag var verket Svenska folktyper (1919), en bilderbok med mallar över hur svenskar men också andra nordiska folkslag kunde - och borde - se ut. Nordens tre huvud"raser" var, enligt Lundborg, svenskar, finnar och lappar.
Annan verksamhet institutet i Uppsala bedrev var föreläsningar av inbjudna talare, vilka alla berörde olika aspekter av rasbiologi. Bland mer bemärkta föredragshållare märktes den världsberömde, lundensiske vetenskapsmannen Herman Nilsson-Ehle, professor i botanik och ärftlighetslära vid universitetet i Lund. 1925 blev Ehle med professors namn chef för en växtförädlingsanstalt i Svalöv i Skåne; Ehle (liksom naturligtvis Lundborg) var övertygad anhängare av nationalsocialismen och dess idéer. Rasbiologiska institutet i Uppsala deltog vidare vid Stockholmsutställningen 1930 med avdelningen "Svea Rike" i ett försök att skapa en syntes mellan svensk historia och kultur. Sundsvallsförfattaren Ludvig "Lubbe" Nordström medverkade här med text. Svea Rikes fyra motton vid utställningen lyfte fram "ariskt blod"; "ras, rot och stam"; "folkmaterial av god ras"; samt "den granens tysta susning vid vars rot ditt bo är fästat".
Folkhemssocialismen
Under Rasbiologiska institutets och Herman Lundbergs storhetstid på 20- och 30-talet hördes inte mycket av kritik, men en kritiker var Dagens Nyheters skribent Torsten Fogelqvist vilken med ironin som vapen tillät sig tvivla på greppet att blanda samman sociala och biologiska förhållanden. "Att småborgare och lägre tjänstemän skulle utgöra en biologisk kategori är absurt", skrev Fogelqvist bland annat och menade, att "inte ens bondeklassen utgör någon biologisk enhet". (Citerat ur Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år. Del 2: 1809-2000. Natur & Kultur 2000).
Fogelqvist hade givetvis rätt. Herman Lundborgs egen stjärna kom, naturligt nog, att dala betänkligt under 1940-talet då nazismens aggressivt människofientliga idéer och praktik blev uppenbara under Andra världskriget. Lundborg själv dog 1943 och efterträddes av socialdemokraten Gunnar Dahlberg, som gav institutet en mer seriös inriktning. Bland annat sattes vetenskapliga djurförsök igång. 1958 omorganiserades institutet och kom att koncentreras på medicinsk genetik.
De idéer som bland andra Herman Lundborg, Herman Nilsson-Ehle, Arthur Engberg och makarna Myrdal förespråkat fortsatte att leva vidare långt efter krigsslutet, främst genom den socialdemokratiska steriliseringspolitiken riktad mot bland andra utvecklingsstörda, tattare och zigenare. De rasbiologiska/rashygieniska idéerna utgick från den kollektivistiska förutsättningen att människor med nödvändighet blir på ett visst sätt - och därför också bör behandlas i enlighet därmed - om de tillhör en viss befolkningskategori. Ett synsätt som ligger väl i linje med den svenska folkhemssocialismen, befruktad som den är av värdenihilisten Axel Hägerströms filosofi som, ytterst går ut på att "makt är rätt", eller som Gustav Vasa uttryckte det: Makt sitter i spjutstångs ände.
Någonting som jag finner väldigt intressant är socialdemokratins intresse för rasbiologi, rashygien och eutanasi (dvs avlivandet av olämpliga individer). Här följer en text, läs den kritiskt då jag har tagit den från sidan http://www.contra.nu.
Herman Lundborg - rasbiologins häxmästare
av Tommy Hansson
Få ideologiska synsätt har varit mer skadliga och motbjudande än den så kallade rasbiologin och den därmed besläktade rashygienen. Dessa synsätt byggde på föreställningen, att endast personer av viss "folktyp" kunde vara fullvärdiga människor. Den mest profilerade företrädaren för detta synsätt i vårt land hette Herman Lundborg (1868-1943), chef för det av regering och riksdag inrättade Rasbiologiska institutet. Lundborg var en av de tvivelaktiga figurer som bidrog till att förstöra Sverige.
Rasbiolgin, sättet att indela människor i enlighet med vilken "folktyp" vederbörande tillhör, förknippas ofta med Adolf Hitler och nationalsocialismen. Företeelsen var emellertid känd långt innan Hitler föddes. Den franske diplomaten Joseph Arthur Gobineau (1816-82) hade utvecklat en rasteori om de vita, svarta och gula "raserna", där den vita rasen angavs vara ledande. Enligt Gobineau skulle den germanska folkgruppen, de så kallade arierna, vara en ledande herrefolksras med uppgift att styra världen. Gobineau, som var fransk minister i Stockholm på 1870-talet, skrev boken Essai sur l´inégalité des races humaines (Uppsats över de mänskliga rasernas ojämlikhet) i fyra band. Hans tankar rönte bland annat stort inflytande i Tyskland framåt sekelskiftet och vidareutvecklades av den engelskfödde men i själen tyske särlingen Houston Stewart Chamberlain.
Tanken att man skulle dela in och värdesätta mänskligheten i enligt med rastillhörighet låg alltså i hög grad "i tiden" kring förra sekelskiftet och för lång tid därefter. Om man omsatte denna tendens i praktisk handling fick man rashygien, som gick ut på att det var möjligt och önskvärt att förädla den så kallade folkstammen genom tvångsmetoder: man skulle hindra vissa individer från att skaffa barn med varandra beroende på exempelvis ras, släktskapsförhållanden eller intelligensnivå. Detta synsätt låg till grund när man i Sverige började sterilisera människor, en praxis som var rådande ända till början av 1970-talet.
Rasbiologiska institutet
På hösten 1909 bildades i Stockholm Svenska sällskapet för rashygien med zoologen Vilhelm Leche som ordförande och den berömde vetenskapsmannen/nobelpristagaren Svante Arrhenius som styrelseledamot. Centralgestalt inom denna rörelse var Herman Lundborg, född i värmländska Väse 1868 av major H.E. Lundborg och dennes maka Maria, född Löhman. Lundborg blev medicine licentiat i Lund 1901 och medicine doktor 1902. Den akademiska karriären fortsatte för Lundborg spikrakt uppåt i det han 1903 blev docent i psykiatri och neurologi vid Uppsala universitet.
Lundborgs doktorsavhandling handlade om en ärftlig sjukdom i ett område i Blekinge. Hans huvudtes var att denna sjukdom var en sorts epilepsi som blivit föremål för "degeneration", den hade enligt författaren utvecklats mot allt mer elakartade stadier till följd av inavel. Lundborg menade att den ärftliga defekten hade accentuerats genom "olämpliga" äktenskap med katastrofala resultat som följd. Lundborgs avhandling hade visserligen handlat om förhållanden i Blekinge, men han ville även låta påskina att samma situation i princip rådde i Sverige om än inte lika utvecklat. Enda sättet att få bukt med "degenerationen", det vill säga den förmenta försämringen av det svenska folkmaterialet, vore aktiva rashygieniska åtgärder.
Hur extrema och motbjudande dessa synpunkter än må synas för merparten av dagens svenskar, så var de närmast lika med etablerad sanning kring förra sekelskiftet och en bra bit in på det nya seklet. Således fortsatte Herman Lundborgs stjärna att stiga. 1913 utkom en tysk version av hans ovan nämnda avhandling med titeln Medizinisch-biologische Familienforschungen innerhalb eines 2232-köpfigen Bauerngeschlechtes in Schweden (Medicinsk-biologiska forskningar inom en bondesläkt i Sverige med 2232 medlemmar).
1916 utsågs Lundborg till docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning, och 1921 utnämndes han med professors titel till chef för det av regeringen efter riksdagsbeslut inrättade Rasbiologiska institutet i Uppsala.
Engberg och makarna Myrdal
1920 hade bland andra ledande svenska politiker Hjalmar Branting och Arvid Lindman undertecknat en riksdagsmotion om att ett rasbiolgiskt institut skulle inrättas i Sverige. Om detta rådde bred parlamentarisk enighet, och redan året därpå kunde således institutet komma till stånd med den ledande mannen på området - Lundborg - som entusiastisk chef. Det kan vara intressant att notera vad en ledande socialdemokrat som Arthur Engberg hade att säga om eutanasi, den mest radikala formen av rashygien som bestod i att avliva "olämpliga" individer. I en debatt om dödsstraffet i riksdagens andra kammare den 7 maj 1921 yttrade den vänsterradikale Engberg bland annat följande (1921 AK 6:39:16):
"Det är min övertygelse, att det moderna samhället nog måste principiellt tillerkännas en rätt att även släcka ett liv. Jag antar, mina herrar, att vi en gång, kanske icke i en så avlägsen framtid, inom samhället tvingas att taga under övervägande att släcka sådana liv, som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter och som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse. En sådan utväg får naturligtvis tänkas hållas öppen."
Engbergs brutalt osminkade uppfattning bemöttes visserligen av tre talare, men det råder inga tvivel om att stödet för eutanasi var omfattande i Sverige vid denna tid. Också andra (s)-politiker som Per Albin Hansson och Torsten Nilsson förordade rashygien. Omkring 15 år senare inledde nationalsocialisterna precis en sådan verksamhet i Tyskland, då man avlivade tiotusentals utvecklingsstörda och handikappade. Samma sak kunde ha hänt i Sverige under en formellt demokratisk regim! På 30-talet förespråkade vidare makarna Alva och Gunnar Myrdal i sin bok Kris i befolkningsfrågan rashygieniska åtgärder i syfte att förbättra "människomaterialet". Makarna Myrdal delar i boken in medborgarna i "toppvärdiga" och "icke toppvärdiga" individer. Syftet med åtgärderna skulle vara att "utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen".
I det svenska samhället fanns alltså ett betydande stöd för den typ av rasbiolgi och rashygien som Herman Lundborg gjort sig till främste tolk för.
"Svensk Raskunskap"
Bland det rasbiologiska institutets första omfattande åtgärder hörde att under loppet av några år företaga mätningar och undersökningar avseende 100 000 svenskar ur olika befolkningsskikt, huvudsakligen värnpliktiga. För varje individ noterades bland annat uppgifter om familjebakgrund, social status, kroppslängd, axelbredd, bäckenbredd, näshöjd, näsbredd, öronbredd, ögonfärg, hårfärg, skägg, axelhår, blygdhår med mera. Enstaka protester hördes, men i stort sett ansågs Lundborgs verksamhet vara fullt i sin ordning. Sensationstidningen Fäderneslandet raljerade emellertid om hur flickor fick klä av sig nakna inför en dräglande Lundborg, som mätte deras bröst och lår.
Frukten av denna undersökning blev det 1927 utkomna verket Svensk Raskunskap som trycktes i två upplagor om sammanlagt 11 000 exemplar. Innehållet utgjordes till övervägande del av bilder på nakna kroppar, något som väckte en del kritik. Liknande undersökningar, på många sätt typiska för sin fysiskt rationella tid, förekom samtidigt i Danmark, Norge och Finland. Och den outtröttlige Lundborg, han fortsatte undersöka lappar och gotlänningar, tvillingpar, präster med flera. I arbetet ingick även att göra släktutredningar. Institutet skapade under Lundborgs ledning ett omfattande internationellt kontaktnät med förgreningar i både Europa och Förenta staterna.Om Sverige hade blivit nationalsocialistiskt råder det inga tvivel om att Herman Lundborg och hans institut skulle ha fått spela en avgörande roll för samhällsutvecklingen.
För rashygienens häxmästare Herman Lundborg stod det klart att de skilda så kallade raserna hade olika mental beskaffenhet. I Linnés efterföljd ansåg han det vara väsentligt att noggrant klassificera människor och raser enligt ett eget "vetenskapligt" system. Ett resultat av Lundborgs mödor härvidlag var verket Svenska folktyper (1919), en bilderbok med mallar över hur svenskar men också andra nordiska folkslag kunde - och borde - se ut. Nordens tre huvud"raser" var, enligt Lundborg, svenskar, finnar och lappar.
Annan verksamhet institutet i Uppsala bedrev var föreläsningar av inbjudna talare, vilka alla berörde olika aspekter av rasbiologi. Bland mer bemärkta föredragshållare märktes den världsberömde, lundensiske vetenskapsmannen Herman Nilsson-Ehle, professor i botanik och ärftlighetslära vid universitetet i Lund. 1925 blev Ehle med professors namn chef för en växtförädlingsanstalt i Svalöv i Skåne; Ehle (liksom naturligtvis Lundborg) var övertygad anhängare av nationalsocialismen och dess idéer. Rasbiologiska institutet i Uppsala deltog vidare vid Stockholmsutställningen 1930 med avdelningen "Svea Rike" i ett försök att skapa en syntes mellan svensk historia och kultur. Sundsvallsförfattaren Ludvig "Lubbe" Nordström medverkade här med text. Svea Rikes fyra motton vid utställningen lyfte fram "ariskt blod"; "ras, rot och stam"; "folkmaterial av god ras"; samt "den granens tysta susning vid vars rot ditt bo är fästat".
Folkhemssocialismen
Under Rasbiologiska institutets och Herman Lundbergs storhetstid på 20- och 30-talet hördes inte mycket av kritik, men en kritiker var Dagens Nyheters skribent Torsten Fogelqvist vilken med ironin som vapen tillät sig tvivla på greppet att blanda samman sociala och biologiska förhållanden. "Att småborgare och lägre tjänstemän skulle utgöra en biologisk kategori är absurt", skrev Fogelqvist bland annat och menade, att "inte ens bondeklassen utgör någon biologisk enhet". (Citerat ur Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år. Del 2: 1809-2000. Natur & Kultur 2000).
Fogelqvist hade givetvis rätt. Herman Lundborgs egen stjärna kom, naturligt nog, att dala betänkligt under 1940-talet då nazismens aggressivt människofientliga idéer och praktik blev uppenbara under Andra världskriget. Lundborg själv dog 1943 och efterträddes av socialdemokraten Gunnar Dahlberg, som gav institutet en mer seriös inriktning. Bland annat sattes vetenskapliga djurförsök igång. 1958 omorganiserades institutet och kom att koncentreras på medicinsk genetik.
De idéer som bland andra Herman Lundborg, Herman Nilsson-Ehle, Arthur Engberg och makarna Myrdal förespråkat fortsatte att leva vidare långt efter krigsslutet, främst genom den socialdemokratiska steriliseringspolitiken riktad mot bland andra utvecklingsstörda, tattare och zigenare. De rasbiologiska/rashygieniska idéerna utgick från den kollektivistiska förutsättningen att människor med nödvändighet blir på ett visst sätt - och därför också bör behandlas i enlighet därmed - om de tillhör en viss befolkningskategori. Ett synsätt som ligger väl i linje med den svenska folkhemssocialismen, befruktad som den är av värdenihilisten Axel Hägerströms filosofi som, ytterst går ut på att "makt är rätt", eller som Gustav Vasa uttryckte det: Makt sitter i spjutstångs ände.
Stanislav:
Ja, den texten var minst sagt politiskt färgad. För att bringa lite nyans till ämnet:
När steriliseringmotionen röstades igenom 1922 var riksdagen i stort sett enig.
ALLA riksdagsledamöter utom två* röstade för motionen. Majoriteten av riksdagens ledamöter var borgerliga (sosseregeringen var en minoritetsregering). Lägg där till stödet från diverse icke-politiska organisationer, t.ex. läkarförbundet som var än mer extrema i sin syn på eugenik.
* De enda av riksdagens 370 ledamöter som röstade mot motionen var en vänstersocialist och en valförbundare.
Ja, den texten var minst sagt politiskt färgad. För att bringa lite nyans till ämnet:
När steriliseringmotionen röstades igenom 1922 var riksdagen i stort sett enig.
ALLA riksdagsledamöter utom två* röstade för motionen. Majoriteten av riksdagens ledamöter var borgerliga (sosseregeringen var en minoritetsregering). Lägg där till stödet från diverse icke-politiska organisationer, t.ex. läkarförbundet som var än mer extrema i sin syn på eugenik.
* De enda av riksdagens 370 ledamöter som röstade mot motionen var en vänstersocialist och en valförbundare.
-
Andreas Wien
- Medlem
- Inlägg: 758
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
- Ort: Wien, Österrike
Verkligen intressant lasning Stanislav! Tack for den posten. Man gor osökt reflexionen att Hitler och nazisterna kanske inte var saa radikala som sentiden gjort dem - men att de glatt simmade omkring i ett mycket djupt och brett opinionshav - som inte bara innefattade Tyskland. Fanns det liknande stromningar, m.a.o. rasbiologiska 'institut' i andra europeiska lander? Fraagan om nationernas/rasernas renhet var tydligen omfattad av en bred opinion under borjan av 1900-talet.
I Frankrike höll man på under 1920-talet med "rasbiologiska undersökningar" av ett par tusen fransmän, i syfte att hitta en "fransk ras". Undersökningarna fick läggas ner eftersom man ej kunde hitta en sådan "ras", då det franska folket består av en högst multikulturell blandning av spanjorer, kelter, galler, tyskar, italienare, katalaner, basker osv, därtill med genetiska skillnader mellan nord- och sydfrankrike.varjag skrev:Verkligen intressant lasning Stanislav! Tack for den posten. Man gor osökt reflexionen att Hitler och nazisterna kanske inte var saa radikala som sentiden gjort dem - men att de glatt simmade omkring i ett mycket djupt och brett opinionshav - som inte bara innefattade Tyskland. Fanns det liknande stromningar, m.a.o. rasbiologiska 'institut' i andra europeiska lander? Fraagan om nationernas/rasernas renhet var tydligen omfattad av en bred opinion under borjan av 1900-talet.
För att det inte skulle bli ett totalt misslyckande lades därför undersökningarna ner.
Vad jag har hört var ett av syftena med rashygienen i Sverige att man skulle separera lappar, finnar och svenskar i från varandra, då man fruktade rasblandning och ett framtida rashot mot de svenska generna. Någon som kan bekräfta detta?