Allierade befästningar
Allierade befästningar
Jag undrar om någon av befästningarna riktade som försvar mot Tyskland som tex Eben-Emael eller Maginot-linjen hade någon som helst betydelse , förutom en rent avskräckande på Tyskarnas offensiv.
Det är ju enorma fortifikationer som måste ha slukat enorma resurser som borde kunnat användas till vettigare saker.
Det är ju enorma fortifikationer som måste ha slukat enorma resurser som borde kunnat användas till vettigare saker.
Eben-Emaels hududbeväpning (ett 12cm dubbeltorn) kom aldrig till skott någonsin. Hade förmånen att för några veckor sedan göra ett besök där. mycket intressant.'

Senast redigerad av 1 MD650, redigerad totalt 29 gånger.
Det var just det som var haken - det fanns nämligen inget skydd alls mot luftburna anfall, vilket förstås innebar att det var i princip ett fullständigt meningslöst fort...wreezig skrev:Fanns det inget luftvärn?
Problemet var att man i hela Europa - även i Tyskland - var alldeles för fast i gamla idéer. Visserligen hade första världskriget tvingat många länder att se över sin taktik, men problmet var bara att man drog felaktiga slutsatser av dessa genomgångar.
Det hade ju visat sig att befästningarna vid Verdun o.s.v. hade fyllt sitt syfte i att stoppa upp angriparna.
Dessutom var befästningarna ofta billigare att konstruera - iaf på pappret, sen hur det gick i verkligheten är väl en annan sak - än att rusta upp armén så att den var mer modern.
Det fanns inget luftvärn.wreezig skrev:Då kanske du vet hur dom Tyska glidflygplanan kunde landa så lätt.
Fanns det inget luftvärn?
Hur stort är "taket" där dom landade?
Däremot fanns det ett antal ksp-värn som hade eldområden över "taket" på fästningen.
Det visade sig att kspbesättningen hade ,vid anfall mot fortet, stående order att flytta in administrationen som var grupperad utanför fortet. Då man bedömde att fienden skulle komma längs marken ansåg man att man hade ca 30-60 min på att bemanna fortet. Därför tog man kspbesättningen till hjälp att flytta in kontor, handlingar m.m. Detta visade sig vara ödesdigert då fienden inte kom längs marken utan från luften. Efter 15 min var fortet helt blind och kunde endast verka med två 75mm kanoner som skapade vissa problem för tyskarna.
http://www.fort-eben-emael.be/
Förbandet som genomförde operationen hade tränat under lång tid för att lösa denna uppgift.wreezig skrev:Då kanske du vet hur dom Tyska glidflygplanan kunde landa så lätt.
Fanns det inget luftvärn?
Hur stort är "taket" där dom landade?
Storleken på fortets "tak" bedömer ,efter ha varit där då det har blivit bevuxet, till ca 4 forbollsplaner.
- Andreas Wien
- Medlem
- Inlägg: 758
- Blev medlem: 23 mars 2002, 19:09
- Ort: Wien, Österrike
Hittade detta om fortet Eben Emael i boken "Blixtkrig" av Len Deighton, 1979, förlag Atlantis.
Det är bara vid Maastricht floden står i förbindelse med ett nät av vägar och kanaler. Och bara här, vid den belgiska gränsen, var vattenvägen försvarad av vad som 1940 betraktades som den starkaste fästningen i morden tid.
Fästningen var Eben Emael. Den hade byggts 1932 för att hejda en invasion från Tyskland av 1914 års modell och hade till stor del byggts av tyska underleveratörer. Den hade en form som påminner om en tårtbit, med en radie på 900 meter och en bredd pa 700 meter i "tårtbitens" ytterkant. Längs ena sidan går Albertkanalen, som också utgör en del av gränsen mellan Belgien och Holland. Till vänster går en lodrät vall tvärs över kanalen längst vattnet. I den grävde man ut tunnlar och ventilationsschakt, byggde kasematter och kupoler. Mot anfall från luften fanns bara 8 kulsprutor.
Om detta "tårtsegment" hade legat på en i övrigt tom tallrik skulle det ha behärskat det hela det omgivande landskapet, men nu var det så vid Eben Emael att alltför mycket av den övriga delen av "tårtan" fanns kvar runt omkring. I sydväst var fästningens tak i höjd med de omgivande fälten och försvaret hängde på ett stridsvagnshinder i form av ett ca 7 meter djupt dike. På andra sidan kanalen var terrängen ursprungligen i nivå med överdelen av fästningen. (Jag använder här imperfektum eftersom området när jag skriver detta håller på att förändras som följd av ett bebyggelseprojekt.) Fästningen finns kvar; runt om den finns anslagstavlor som säger att det är förbjudet att ta sig in i den. Det är en kuslig plats, där de underjordiska gångarna genljuder av hundskall. Den belgiska armén bevakar energiskt denna scen för sin förödmjukelse, men den djärve inkräktaren kan hitta kanonställningar övervuxna med ogräs och uppe på taket på fästningen plöjer kanske en bonde som har hittat en passage över "stridsvagnshindret".
Eben Emael blev aldrig det effektiva hinder mot invasioner som belgarna hade inbillat sig, och en blick pa kartan klargör anledningen: den behärskade inte den omgivande terrängen, inte ens tillräkligt effektivt de närliggande broarna över kanalen och inte heller staden Maastricht.
Det var Hitlers idé att fästningen och de närbelägna broarna skulle anfallas med glidburna trupper. Soldaterna hade utbildats vid tjeckiska befästningar i det nyligen ockuperade Sudetlandet och likaså vid polska. Kanske berodde det på att idén kom från Hitler att utbildningen och träningen blev så intensiv. Sekretessbestämmelserna var så rigorösa att de som ingick i "attackdetachment Koch" inte kände till varandras namn förän efter det att anfallet hade genomförts. Under utbildningen dömdes två män till dödden för obetydliga brott mot sekretesslagarna.
Den 11 maj [1940 min anm.] bogserades glidplanen efter transportplan av typ Junkers Ju 52. Ett glidplan kunde landa med större precision än fallskärmssoldater; en van pilot kunde klara landningen på en cirkel med ca 40 meters diameter. Dessutom kunde bogservajrarna kopplas ur långt innan planen kommit fram till målet, varför sista delen av anflygningen kunde ske ljudlöst. Försök visade emellertid att om sikten var dålig kunde glidflygplan inte användas.
Den tidigast möjliga säkra landningstiden visade sig vara soluppgången minus 30 minuter. Som följd av Hitlers personliga intresse för detta projekt senarelades hela det tyska anfället i väst fram kl 03.00 på morgonen till 05.30.
För besättandet av broarna över Albertkanalen intill Eben Emael använde tyskarna enheter ur 1. fallskärmsjägarregementet, men mot själva fortet satte de in sina bästa elitsoldater. Dessa utgjordes av fallskärmspionärer, stormpionärer, som hade utbildats och övats för att kunna ingå i fallskärmssjägarstyrkan. I detta fall transporterades de i glidflygplan förda av piloter som var speciellt utvalda och hade erfarenhet från tiden före kriget. Sådana flygare fanns det gott om - segelflygklubbar hade ju stötts av den tyska regeringen eftersom den enligt Versaillesfördraget var förbjuden att upprätta ett flygvapen.
En av piloterna utnyttjade sammanflödet av floden och kanalen som orienteringspunkt i terrängen. Planen landade pa toppen av fortet och gjorde alltså en verklig presisionslandning. Tyskarna slet hårt för att förstöra pjäserna på taket till fortet och likaså periskopen, innan de belgiska försvararna hade insett att kriget hade brutit ut. För första gången under kriget användes sprängladdningar med riktad sprängverkan.
Trots alla varningar belgarna hade fått om en planerad iinvasion hade armén inte ens lagt ut minor eller taggtråd runt fortet. Garnisionen hade aldrig fått infanteriutbildning, och det fanns inga skyttegravar runt kasematterna.
Tyskarna anföll kanonportarna och andra öppningar med eldkastare. Sedan satt de skräckslagna belgarna och väntade medan de anfallande fäste sprängladdningarna vid stålkupolerna och vid öppningarna för kanonerna - ja till och med placerade laddningar i de tunga artelleripjäsernas eldrör. Dessutom slungade tyskarna in sprängladdningar som susande ned i trappschakten och exploderade med fruktansvärda brak, som skakade hela fortet.
Glidplansattacken mot broarna över Albertkanalen i närheten av fortet kröntes med tillräcklig framgång för att säkra övergången. Anfallet mot fästningen blev en mera begränsad seger. Även om tyskarna lyckades ta sig in i ingångarna och de övre gallerierna, besatte de inte fästningen eftersom de i sin tur anfölls av belgiskt infanteri och besköts av artelleri. Men fallskärmstrupperna hade satt fortet ur stridbart skick och kunde lungt invänta ankomsten av de stormpionärer ur von Reichenaus 6. armé, vilka snabbt hade tagit sig fram till fortet och sina kamrater.
Men om den belgiska garnisonen på 850 man hade tagit sig ut ur fortet råder det inte stort tvivel om att den skulle ha klarat av de 85 tyskarna på taket. Om det skulle ha hejdat den tyska framryckningen västerut är mera tvivelaktigt
Sidorna 235-239
Mvh Andreas Wien
Det är bara vid Maastricht floden står i förbindelse med ett nät av vägar och kanaler. Och bara här, vid den belgiska gränsen, var vattenvägen försvarad av vad som 1940 betraktades som den starkaste fästningen i morden tid.
Fästningen var Eben Emael. Den hade byggts 1932 för att hejda en invasion från Tyskland av 1914 års modell och hade till stor del byggts av tyska underleveratörer. Den hade en form som påminner om en tårtbit, med en radie på 900 meter och en bredd pa 700 meter i "tårtbitens" ytterkant. Längs ena sidan går Albertkanalen, som också utgör en del av gränsen mellan Belgien och Holland. Till vänster går en lodrät vall tvärs över kanalen längst vattnet. I den grävde man ut tunnlar och ventilationsschakt, byggde kasematter och kupoler. Mot anfall från luften fanns bara 8 kulsprutor.
Om detta "tårtsegment" hade legat på en i övrigt tom tallrik skulle det ha behärskat det hela det omgivande landskapet, men nu var det så vid Eben Emael att alltför mycket av den övriga delen av "tårtan" fanns kvar runt omkring. I sydväst var fästningens tak i höjd med de omgivande fälten och försvaret hängde på ett stridsvagnshinder i form av ett ca 7 meter djupt dike. På andra sidan kanalen var terrängen ursprungligen i nivå med överdelen av fästningen. (Jag använder här imperfektum eftersom området när jag skriver detta håller på att förändras som följd av ett bebyggelseprojekt.) Fästningen finns kvar; runt om den finns anslagstavlor som säger att det är förbjudet att ta sig in i den. Det är en kuslig plats, där de underjordiska gångarna genljuder av hundskall. Den belgiska armén bevakar energiskt denna scen för sin förödmjukelse, men den djärve inkräktaren kan hitta kanonställningar övervuxna med ogräs och uppe på taket på fästningen plöjer kanske en bonde som har hittat en passage över "stridsvagnshindret".
Eben Emael blev aldrig det effektiva hinder mot invasioner som belgarna hade inbillat sig, och en blick pa kartan klargör anledningen: den behärskade inte den omgivande terrängen, inte ens tillräkligt effektivt de närliggande broarna över kanalen och inte heller staden Maastricht.
Det var Hitlers idé att fästningen och de närbelägna broarna skulle anfallas med glidburna trupper. Soldaterna hade utbildats vid tjeckiska befästningar i det nyligen ockuperade Sudetlandet och likaså vid polska. Kanske berodde det på att idén kom från Hitler att utbildningen och träningen blev så intensiv. Sekretessbestämmelserna var så rigorösa att de som ingick i "attackdetachment Koch" inte kände till varandras namn förän efter det att anfallet hade genomförts. Under utbildningen dömdes två män till dödden för obetydliga brott mot sekretesslagarna.
Den 11 maj [1940 min anm.] bogserades glidplanen efter transportplan av typ Junkers Ju 52. Ett glidplan kunde landa med större precision än fallskärmssoldater; en van pilot kunde klara landningen på en cirkel med ca 40 meters diameter. Dessutom kunde bogservajrarna kopplas ur långt innan planen kommit fram till målet, varför sista delen av anflygningen kunde ske ljudlöst. Försök visade emellertid att om sikten var dålig kunde glidflygplan inte användas.
Den tidigast möjliga säkra landningstiden visade sig vara soluppgången minus 30 minuter. Som följd av Hitlers personliga intresse för detta projekt senarelades hela det tyska anfället i väst fram kl 03.00 på morgonen till 05.30.
För besättandet av broarna över Albertkanalen intill Eben Emael använde tyskarna enheter ur 1. fallskärmsjägarregementet, men mot själva fortet satte de in sina bästa elitsoldater. Dessa utgjordes av fallskärmspionärer, stormpionärer, som hade utbildats och övats för att kunna ingå i fallskärmssjägarstyrkan. I detta fall transporterades de i glidflygplan förda av piloter som var speciellt utvalda och hade erfarenhet från tiden före kriget. Sådana flygare fanns det gott om - segelflygklubbar hade ju stötts av den tyska regeringen eftersom den enligt Versaillesfördraget var förbjuden att upprätta ett flygvapen.
En av piloterna utnyttjade sammanflödet av floden och kanalen som orienteringspunkt i terrängen. Planen landade pa toppen av fortet och gjorde alltså en verklig presisionslandning. Tyskarna slet hårt för att förstöra pjäserna på taket till fortet och likaså periskopen, innan de belgiska försvararna hade insett att kriget hade brutit ut. För första gången under kriget användes sprängladdningar med riktad sprängverkan.
Trots alla varningar belgarna hade fått om en planerad iinvasion hade armén inte ens lagt ut minor eller taggtråd runt fortet. Garnisionen hade aldrig fått infanteriutbildning, och det fanns inga skyttegravar runt kasematterna.
Tyskarna anföll kanonportarna och andra öppningar med eldkastare. Sedan satt de skräckslagna belgarna och väntade medan de anfallande fäste sprängladdningarna vid stålkupolerna och vid öppningarna för kanonerna - ja till och med placerade laddningar i de tunga artelleripjäsernas eldrör. Dessutom slungade tyskarna in sprängladdningar som susande ned i trappschakten och exploderade med fruktansvärda brak, som skakade hela fortet.
Glidplansattacken mot broarna över Albertkanalen i närheten av fortet kröntes med tillräcklig framgång för att säkra övergången. Anfallet mot fästningen blev en mera begränsad seger. Även om tyskarna lyckades ta sig in i ingångarna och de övre gallerierna, besatte de inte fästningen eftersom de i sin tur anfölls av belgiskt infanteri och besköts av artelleri. Men fallskärmstrupperna hade satt fortet ur stridbart skick och kunde lungt invänta ankomsten av de stormpionärer ur von Reichenaus 6. armé, vilka snabbt hade tagit sig fram till fortet och sina kamrater.
Men om den belgiska garnisonen på 850 man hade tagit sig ut ur fortet råder det inte stort tvivel om att den skulle ha klarat av de 85 tyskarna på taket. Om det skulle ha hejdat den tyska framryckningen västerut är mera tvivelaktigt
Sidorna 235-239
Mvh Andreas Wien
- Martin Lundvall
- Medlem
- Inlägg: 5323
- Blev medlem: 22 mars 2003, 10:05
- Ort: Mer Lund än Moskva
- Kontakt:
När man hör Maginotlinjen tänker man på de stora gigantiska befästningarna som låg flera tiotals meter under jorden. I verkligeheten ska ju detta var en begränsad del av linjen. Vet någon hur stor del de stora forten utgjorde av Maginotlinjen var forten var belägna, hur många av dem som fortfarande finns kvar och om ni har några länkar.
/Martin
/Martin
Här har du ett av forten:Gröfaz skrev:När man hör Maginotlinjen tänker man på de stora gigantiska befästningarna som låg flera tiotals meter under jorden. I verkligeheten ska ju detta var en begränsad del av linjen. Vet någon hur stor del de stora forten utgjorde av Maginotlinjen var forten var belägna, hur många av dem som fortfarande finns kvar och om ni har några länkar.
/Martin
http://www.maginot.info/
- Martin Lundvall
- Medlem
- Inlägg: 5323
- Blev medlem: 22 mars 2003, 10:05
- Ort: Mer Lund än Moskva
- Kontakt:
- B Hellqvist
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 5627
- Blev medlem: 24 mars 2002, 16:05
- Ort: Skövde
- Kontakt:
Tyskarna ska även ha ökat bromsförmågan hos glidflygplanen genom att vira taggtråd runt landningsskidan. Belgarna hade lätt kunnat stoppa ett anfall från ovan, om bara någon tänkt på att slå ner pålar lite här och där. Nu var man så inställda på ett frontalangrepp (likt konstruktörerna av Maginotlinjen), att det gick som det gick... Var det inte Napoleon som sa att "den som gömmer sig bakom befästningar förlorar kriget"?wreezig skrev:Då kanske du vet hur dom Tyska glidflygplanan kunde landa så lätt.
Fanns det inget luftvärn?
Hur stort är "taket" där dom landade?
- Private Snafu
- Medlem
- Inlägg: 443
- Blev medlem: 26 mars 2002, 13:10
- Ort: junakopunger
Var själv på Eben Emael nyligen. Klart mäktigt ställe. Ut på "taket" fick vi dock inte gå då guiden sa att det inte gick att ta sig dit längre på ett smidigt sätt. Så jag fick nöja mig med att kika ut i springorna. Hela taket är numera bevuxet. Att kalla det för tak är fel egentligen då fästningen är inspräng i en klippa.