När började det bli krångligt för skandinaver att förstå varandra?

[erep]

Jag uppfattar att denna diskussion har startat ur en felaktig premiss, d.v.s. att det funnits en tid då folk i de skandinaviska länderna generellt förstod varandra.

Denna tanke kanske kommer från att sedan man standardiserat språket och lärt ut det först i folkskolan, och senare spritt detta standardiserade språket i allmän press, sedan radio och senare på TV, utgår vi nu från att man åtminstone nationellt förstår folk från samma land. Så har det ju inte alltid varit.

I svenskan finns endast några få dialekter kvar, som är svåra att förstå, t.ex älvdalsmålet och svenska dialekter i Österbotten, som denna närpesdialekt
https://commons.wikimedia.org/wiki/File ... 06_335.ogg

Men det gäller ju inte den nordiska adeln som ofta gifte sig med adelsfamiljer i ett annat nordiskt land. Där torde det ha fungerat att prata med jämlikar, men även lokalt mål.

Detta som noteras här:

I morse lyssnade jag på Dick Harrisson i en diskussion om en eventuell nordisk union.
En sak med bäring på den här diskussionen är att under större delen av den gemensamma nordiska historien är att man aldrig kunde ta för givet att folk över statsgränserna förstod varandra. Inte bara finsk- och svensktalande, utan det fanns inte så få dialekter som var obegripliga för folk i andra landsändar .Alltså även inom ett och samma land kunde det gå trögt.

stämmer nog.

Vi kan ju ta samiskan som ett exempel, där det finns ett antal samiska språk, där de närliggande kan förstås, men de som finns längre bort på dialektkontinuumeet förstår inte varandra.

[Markus Holst]

Fast dialekterna har ju ett gemensamt ursprung så någon gång måste de ju varit ett och samma. Fast kanske på en liten yta.

[erep]

Ja, men ju längre du kommer från "ursprunget", dess mera ändras det levande språket. Före folkskolan, masspressen, och annan massmedia var ju lokalmålen distinkta, och elitens språk helt annat. Eliten var så att säga tvåspråkig, då den lärde sig lokala målet av andra barn i sin barndom, inklusive de lägre klassernas barn i gemensam lek, och elitens språk av sina föräldrar och släktingar.

Numera har vi ju ändrat på det med teknologi. Tänk dig en nordisk union, där lokala språk/dialekter var tillåtna och fungerande på lokal nivå, men samtidigt skulle man utveckla ett samskandinaviskt språk från svenskan, danskan och norskan.

Det skulle också ha en ekonomisk effekt, genom att göra arbetsmarknader mera transparenta och dynamiska. Ett långtidprojekt så klart.

[Markus Holst]

Jag är mest nyfiken på hur ett gemensamt skriftspråk skulle sett ut

[von Adler]

När jag var nordisk-baltiskt IT-ansvarig på ett företag och regelbundet var på respektive lands kontor blev det ibland lite rotvälska.

Norrmännen, förutom vissa Bergen-dialekter var lätta att förstå. Ibland fick jag fråga om enstaak ord, och vi talade lite långsammare, tydligare och mer arikulerat till varandra. Varför de kallar moln för skyen vet jag inte.

Danskarna gick också bra efter ett tag - de fick vara lite nogare med att tala långsamt och artikulerat och vi bägge anpassade vårt spårk till den andre parten (det heter komputern och komputertasken där, inte datorn och datorväskan). Jag gav dem dock förbud att säga siffror i allt annat än ental (de fick säga fem, sju, nio istället för fem hundred ni og halvfjers). Problemet för mig med danskan var att de pratar så förbenat fort, så när man behöver tänka efter och förstå något på sammanhanget är de redan en och en halv mening vidare och man har helt tappat bort sig.

Om de talar lite långsammare och man är van går det alldeles utmärkt, tycker jag.

[Davian]

Den bästa danskan jag hört i mitt liv var nyårsafton 2011 i Berlin, jag och mina två vänner hamnade i taxi med en tysk som frågade oss efter ett tag "Er ni Danskere?" och så visade det sig att Leo, som han heter, bodde i Köpenhamn och pratade flytande danska. Men utan de här strupljuden som danska består av. Och det var hur lätt som helst att förstå precis allting han menade.

toppen!

[von Adler]

Vid ett tillfälle skulle jag ta en taxi från det danska kontoret till Köpenhamns central (jag försökte för miljöns skull åka tåg mellan Köpenhamn och Stockholm så mycket jag kunde istället för att flyga).

Taxichauffören, som hade ursprung från Mellanöstern eller Sydasien förstod mig varken på danskanpassade svenska eller engelska.

Jag ville till "main train station", "central station" eller "huvudbangården", ingenting gick fram. Till slut blev det gäster med gester där jag med onomatopoetiska ljud till slut fick fram vart jag ville.

"HOBA'GÅVD'N!!!" utbrast han lyckligt på klingande danska.

Förlåt att jag uttalade hälften av bokstäverna ni stavar det med.

[cats]

De ristade runinskrifterna från järnåldern i Norden är till övervägande del skrivna på samma språk, urnordiska. Även om det fanns regionala skillnader i uttal, ordval och ibland stavning.

Urnordiska var ett germanskt språk som utgjorde ett i stort sett gemensamt språkligt kontinuum i Sverige, Danmark och Norge. Ibland också i nordligaste Tyskland, och i Finland är det också sällsynt med runskrift.


Grammatik, ordförråd och struktur var mycket lika i hela norden under 200-700 e.Kr.

Med det sagt kan måste man ändå komma ihåg att runor och språk är inte är samma sak. Men det, att runorna liknar varandra väldigt mycket, indikerar att också språket vid den här tiden i hela Norden hade stora likheter, trots att fanns stora regionala variationer.

[koroshiya]

Det sista är en intressant fundering. I en gammal högkultur som Egypten gav nedgångsperioder utrymme för förändringar i det skrivna språket. Den enklaste slutsatsen där är väl att skriftspråket fossiliserades med en ny högperiod, men att vanligt folks prat ändå förändrades. Både gamla och nya riket varade i 500 år, och språk måste ha förändrats under tiden.

Själv tror jag också att skillnaderna inte var allt för stora. Det tar ju inte så många dagar att segla från Viken ned till södra Danmark, eller därifrån och upp till Mälaren. Och uppfattningar om protogermanskan är väl att den inte försvann förrän runt år 200, och behöver då inte ha blivit totalt fragmenterad.

Med det sagt är det nog så att man gissar en del saker om den tidiga germanskan, eftersom det inte finns så bra källor. Ett verk som silverbibeln är förstås fantastiskt, men egentligen mest bara som ett foto - ett ögonblick - i de östgotiska språkens utveckling.

Som jag tror är det så att de som har svårast att förstå de andra språken ofta är människor som inte är så bra på sitt eget, och inte väldigt intresserade av språk.