Färgen var dessutom svår att framställa stabilt med dåtidens tekniker (guède/voad från växten Isatis tinctoria gav en blekare blå).
Under 1100-talet skedde en plötslig och genomgripande "blå revolution". På bara några decennier blev blå en av de mest prestigefyllda och älskade färgerna i Europa. Detta märks tydligt i flera områden:
Konst och religion: Blått blev plötsligt Jungfru Marias färg (den blå madonnan). Tidigare avbildades Maria ofta i andra färger, men från 1100-talet och framåt dominerar blå mantel eller kläder som symbol för himmel, renhet, lojalitet och gudomlighet. Detta spreds via kyrkokonst, illuminerade manuskript och glasmålningar (t.ex. i gotiska katedraler som Chartres eller Saint-Denis). Ultramarinblått (från halvädla lapis lazuli) blev extremt dyrt och exklusivt, men även billigare växtbaserade blåfärger populariserades.
- medieval-blue.jpeg (77.05 KiB) Visad 336 gånger
Heraldik och riddarkultur: Heraldiken utvecklades kraftigt under 1100-talet, särskilt i samband med korståg och torneringar. Ett nytt färgsystem uppstod där blå (azur) fick en framträdande plats. Riddare använde blå sköldar och dräkter för att identifiera sig på slagfält och under tornerspel.Michel Pastoureau skriver i boken Blue: The History of a Color att detta system av färger skapades under första hälften av 1100-talet. Blått blev en "ädling" bland tinkturerna i heraldiken, ofta kombinerat med guld eller silver för kontrast.
Kläder och samhälle: Blåa kläder blev högsta mode bland adeln och borgarna. Det kom att symbolisera lojalitet, trohet och himmelsk anknytning snarare än barbari. Detta hängde ihop med bredare samhällsförändringar: korstågen ökade kontakten med öst, handel blomstrade, och kyrkan stärkte sin symbolik.
Varför inträffade då denna blå revolution just på 1100-talet?
Man brukar lyfta fram fyra huvudorsaker:
- Tekniska förbättringar i färgframställning
- Kulturella skiften: Korstågen och riddaridealet.
- Religiös tolkning: Blått kopplades till himlen och Maria som motvikt till rött (kristi blod, passion).
- Social funktion: I en tid av feodalism och turneringar behövdes tydliga visuella koder för identitet – blå blev en del av ett nytt "färgspråk".
Den blå revolutionen är starkt sammankopplad med gotiken. Abbot Suger (ca 1081–1151) i klostret Saint-Denis strax norr om Paris var en central gestalt i detta. Saint-Denis var Frankrikes kungliga gravkyrka och ett av de heligaste ställena i riket (där helgonet Dionysius – Frankrikes skyddshelgon – vördades). Suger såg kyrkan som en symbol för både Gud och den franska monarkin och inledde en stor ombyggnad runt 1135–1144. Detta projekt blev starten för den gotisk arkitekturen – en ny stil med höga valv, spetsbågar och framför allt enorma färgade glasmålningar som släppte in ljus på ett helt nytt sätt.
Suger var starkt inspirerad av den nyplatonska filosofin/teologin från Pseudo-Dionysius Areopagiten (som man på medeltiden trodde var densamma som klostrets skyddshelgon). Han såg ljus som en direkt manifestation av Gud – ljus som leder människan från det materiella till det gudomliga (en "anagogisk" väg, dvs. uppåt mot det himmelska).
I sina skrifter De administratione och De consecratione beskriver Suger hur han ville fylla kyrkan med ljus och dyrbara material för att göra den till ett himmelskt tempel på jorden. Han skrev bland annat att väggarna skulle vara som "ädelstenar" och att ljuset genom glasmålningarna skulle lyfta själen.
För att förverkliga detta satsade han stort på glasmålningar i det nya koret och västra fasaden. Glasmästare vid Saint-Denis utvecklade runt 1140 ett nytt, lysande koboltblått glas. Det var ett relativt klart, himmelskt blått som lyste starkt när solljus föll igenom.
Detta blå kallas ibland "bleu de Saint-Denis" eller "Suger-blått" (även om det senare ofta felaktigt döpts till "Chartres-blått" eftersom det spreds vidare till katedralen i Chartres och andra platser). Blått kombinerades med rött och andra färger, vilket skapade ett vibrerande, violettlysande intryck i kyrkorummet – som en försmak av himlen.
Suger använde också dyrs pigment, och i vissa sammanhang talas det om materia saphirorum (safirliknande material), som kunde syfta på blå glas eller färg som efterliknade ädelstenar.
Tidigare avbildades Maria ofta i mörkare eller andra färger. Genom Sugers glasmålningar och hans starka mariavördnad spreds idén att blå symboliserade himmel, renhet, lojalitet och gudomlig nåd. Suger och den samtidige cisterciensermunken Bernhard av Clairvaux (som annars var mer återhållsam med färg) bidrog båda till att främja Mariakulten. Blått och liljan blev Marias attribut – och därmed också Frankrikes kungliga symboler. Den franska kungens vapen fick snart blå bakgrund med gyllene liljor, vilket var unikt bland europeiska härskare på den tiden.
Denna blåa färg från Saint-Denis spreds snabbt till andra byggprojekt: Le Mans, Vendôme, Chartres m.fl. Det blev en del av den gotiska katedralens "färgspråk" och förstärkte den bredare kulturella skiftet där blå gick från marginell till prestigefylld färg.
I Norden slog blått igenom lite senare, men det finns några tidiga exempel.
I Garde kyrka på Gotland (ca 1150) finns välbevarade bysantinskt influerade kalkmålningar. Blått pigment (bland annat ultramarin i vissa partier) användes på relativt stora ytor. I en annan gotländska kyrka, Dalhem finns det spår av blått i bemålning av trädetaljer från en äldre kyrka (1100-talets första hälft, bysantinsk stil). I Mariakyrkan i Vä i Skåne (1100-talet) finns ultramarin och azurit i målningar av en okänd mästare.
På fastlandet dröjde det längre, men under 1300-talet blir blått (azurit) vanligt i kalkmålningar i t.ex. Uppland och Skåne. I senmedeltida verk av Albertus Pictor (1400-talet) används blått flitigt i scener med Maria och himmelska motiv.
Blått blev en vanlig tinktur i svensk medeltida heraldik från 1200-talet och framåt. Ett exempel är Magnus Ladulås vapen.
- Magnus_Ladulås_COA.png (116.53 KiB) Visad 336 gånger
