Filippinerna

[koroshiya]

Nu är jag sugen på någonting, som inte riktigt är mat...

Jag vet en femåring som sade så, allt medan han stirrade mot en glasskiosk

Ja, han var ganska lillgammal.

[Patrik Öbrink]

Den kommunistiska faran har varit verklighet i Filippinerna ända sedan 1930-talet och det har varit en rad beväpnade konflikter . De största har varit Hukbalahap rebellion 1946-19534 och den pågående konflikten med New People's Army, som inleddes 1969.

Hukbalahap rebellion hade sina rötter i det folkliga motståndet mot den japanska ockupationsmakten under kriget. Motståndsrörelsen, Huk som de kallades, bestod mest av egendomslösa bönder i centrala Luzon (provinserna norr om Manila) som försökte försvara sig mot japanerna medels gerillakrigföring. Efter kriget krävde USA att Huk skulle avväpnas eftersom de klassades som kommunister.

Men egentligen behöver vi gå tillbaka ännu längre. När USA tog över Filippinerna som koloni från Spanien öppnades en stor marknad för avsättning av jordbruksvaror. De stora markägarna, i synnerhet i just centrala Luzon, började prioritera grödor som gav bra avkastning, som tobak och sockerrör, framför ris och spannmål. De gamla sociala strukturerna som funnits under 300 år av spansk kolonialstyre - som bl.a innebar att markägarna närvarade vid stora begivenheter för arrendatorerna som dop och bröllop, sponsrade med mat under fiestor, hjälpte till ekonomiskt under svåra tider m.m. - börja luckras upp. Samtidigt ville markägarna modernisera jordbruket och anställa daglönare.

Detta ledde till oro bland bönderna. Små protester mot de egna markägarna var vanliga. Utan inkomst och stapelföda började de stjäla ris i de statliga lagren. Tiggeriet var också utbrett.

Som i många andra länder började bönderna organisera sig i fackföreningar. Två av dessa, med 60 000 respektive 70 000 medlemmar gick samman och allierade sig med Partido Sosyalista ng Pilipinas (PSP). Det var ur detta som Hukbalahap kom.

Den 29 mars 1942 beslutade 300 bondeledare att bilda Hukbalahap eller Hukbo ng Bayan Laban sa Hapon. Bonderörelsen blev en gerillaarmé. I september 1942 bestod de av 3 000 beväpnade män, 1946 - efter krigsslutet - var de cirka 10 000. Armén bestod av skvadroner, indelade i grupper.

hukguerrillamanilavsjapan1945.jpeg (44.93 KiB) Visad 443 gånger

huk.jpeg (50.76 KiB) Visad 443 gånger

Efter kriget var misstänksamheten mot dem från officiellt amerikanskt och filippinskt håll stort. Medlemmarna trakasserades och misshandlades, många arresterades och fängslades. I februari 1945 avrättades en hel skvadron bestående av 109 män. De omringades av amerikanska och filippinska soldater, avväpnades, sköts och skyfflades ner i en massgrav.

Ledarna hoppades av de skulle få samma förmåner som krigsveteranerna. Alla utom fyra skvadroner bestående av 2000 män beviljades detta, vilket de såg som ett sätt att söndra och härska. De beslutade därför att inte ta emot något från staten.

Samtidigt höjde många markägare - varav de flesta samarbetat med japanerna men nu bedyrade sin lojalitet till USA - arrendet och ränta på lån och försämrade villkoren på olika sätt. Försöken att förhandla förblev fruktlösa.

Hukbalahap allierade sig med Partido Komunista ng Pilipinas (PKP) och sex av deras medlemmar blev i valet 1946 invalda i kongressen. De förbjöds dock att inta sin platser på grund av en resolution som hindrade politiker associerade med terrorism att representera folket i kongressen och senaten.

På grund av presidentens oförmåga att hitta en lösning för de egendomslösa bönderna och mordet på en av ledarna i Hukbalahap reorganiserades rörelsen till Hukbong Magpapalaya ng Bayan (HMB; People's Liberation Army) och inledde en revolt. I den vevan distanserade sig kommunispartiet från HMB eftersom de ansåg att en riktig revolution måste ledas av arbetarklassen och inte av bönder som inte ansågs förstå konceptet med dialektisk materialism.

President Manuel Roxas lovade att krossa HMB på 60 dagar, men han överskattade de filippinska arméns förmåga. Medan rebellerna skaffat sig massor av erfarenhet av gerillakrigföring under kriget hade regeringen ännu inte lycktas etablera en kompetent armé. Trots militärt stöd från USA lyckades HMB hålla ut till 1954, även om rörelsen var kraftigt på fallrepet från 1950.

HMB hade starkt lokalt stöd. När rörelsen stod på höjdpunkten 1950 hade den 12800 soldater och 54 000 personer övriga medlemmar.

Roxas efterträdare som president, Elpidio Quirino, beviljade HMB amnesti, men eftersom han intre lyckades driva igenom några landreformer tackade de nej.

Stödet för rörelsen avtog från 1950. Folk var trötta på det ständiga stridandet, många av ledarna var döda eller för gamla för att delta i strider och bönderna tyckte inte längre att HMB gjorde någon nytta. Bönderna började också behandlas bättre av både markägare och myndigheter. Samtidigt hade regeringen rensat ut alla korrupta tjänstemän i försvarsmakten och skapat en effektiv och innovativ armé som var bättre rustad att bekämpa HMB.

Att HMB ansågs ligga bakom mordet på Aurora Quezon (plus bland andra hennes äldsta dotter och svärson), ordförande i filippinska Röda Korset och änka efter den populäre presidenten Manuel Quezon, gjorde inte saken bättre.

I maj 1954 gav högste ledaren Luis Taruc efter långa förhandlingar - med senator Benigno Aquino Jr. som sedermera mördades av Marcosregimen och vars änka Corazon och son Benigno III var presidenter, 1986-1992 respektive 2010-2016) - upp och accepterade ett fängelstraff på 15 år. Han benådades av president Ferdinand Marcos den September 11 1968.

HMB.jpeg (41.87 KiB) Visad 443 gånger

(Luis Taruc i mitten med tidningen)


För den som vill fördjupa sig lite:




Fortsättning följer. Nästa gång ska jag berätta om New People's Army, världens äldsta kommunistiska gerillaarmé som på 1970-talet hade över en miljon medlemmar.

[Hans]

Tack för berättelserna, ser fram emot fortsättningen.

MVH

Hans

[sveahk]

Mycket obekant där, tack också från mig!

Hans K

[Patrik Öbrink]

New People's Army (Bagong Hukbong Bayan) grundades 1969 av Jose Maria Sison och Bernabe Buscayno. Sison hade året innan grundat en nytt kommunistiskt parti, Communist Party of the Philippines (CPP), på marxistisk–leninistisk-maoistisk grund (en ideologi som i Filippinerna går under namnet Nationaldemokrati), detta efter att det gamla kommunistpartiet splittrats i två fraktioner. Buscayno var tidigare medlem av Hukbalahap.

NPA_logo.png (127.51 KiB) Visad 397 gånger

Målet var att genomföra CPP:s program för folkdemokratisk revolution och medlet för detta var den maoistiska taktiken folkkriget, som går ut på att söka starkt lokalt stöd. NPA fick snabbt starkt fotfäste på landsbygden, framför allt bland egendomslösa bönder. I de gerillazoner som NPA tog kontroll över etablerades People's Democratic Government (Gobyernong Bayan), som agerade oberoende av staten. I dessa områden krävde NPA in "revolutionsskatt" från företag och invånare för att finansiera sin verksamhet.

2026-02-07 14.05.28.jpg (200.87 KiB) Visad 397 gånger

Redan 1972 styrde man över områden med cirka 400 000 personer. Efter att president Ferdinand Marcos utlyst undantagstillstånd växte rörelsen explosionsartat till över en miljon medlemmar. Marcos överdrev dock hotet från NPA för att få mer militärt och ekonomiskt stöd från USA.

På 80-talet hade NPA som mest 25 000 soldater organiserade i 60 gerillafronter i 63 provinser (av totalt 82). De flesta i Filippinerna känner åtminstone någon eller några som var involverad i NPA, jag känner flera.

1989 mördade NPA - genom den urbana lönnmördarorganisationen Alex Boncayao Brigade - den amerikanska arméöversten James "Nick" Rowe, en av 34 amerikanska krigsfångar som lyckades fly från fångenskap under Vietnamkriget och känd för att ha skapat kursen "U.S. Army Survival, Evasion, Resistance and Escape (SERE)". Han var i Filippinerna för att träna armén i counterinsurgency.

Alex_Boncayao_Brigade_reconstructed_emblem.png (88.85 KiB) Visad 397 gånger

På grund av ändrad taktik, interna konflikter och ideologiska motsättningar förlorade NPA sitt momentum under 90-talet. Flera ledande personer hoppade av liksom hela Alex Boncayao Brigade och bildade Revolutionary Proletarian Army, som upplöstes 2013.

Sedan 1998 har NPA:s övergripande mål varit att ""besegra och förgöra de USA-skapade och USA-stödda reaktionära väpnade styrkorna på Filippinerna".

flagga.jpeg (29.07 KiB) Visad 397 gånger

Genom statliga amnestier som lett till massavhopp och problem med att rekrytera nya soldater minskade NPA gradvis under 2000-talet. Kanske var det mer lockande att delta i strider för att sänka markarrenden och ge folk ett drägligare liv än att förgöra armén?

Ifjol meddelade Armed Forces of the Philippines och the National Task Force to End Local Communist Armed Conflict att NPA inte längre har några aktiva gerillafronter och att antalet soldater är mellan 700 och 800.

(NPA-kontrollerade områden 1984)

(NPA-kontrollerade områden 2014)


En oproportionerligt stor andel av soldater och andra medlemmar i NPA har sedan 90-talet varit HTBQ-personer eftersom organisationen verkat för rättigheter för sexuella minoriteter och många av dessa personer tror att frigörelse bara kan åstadkommas genom en kommunistisk revolution.

Fram till 1976 fick NPA stöd från kina, från 1979 ekonomiskt och politiskt stöd från Sovjetunionen och från 1984 militärt stöd, från Nicaragua fram till 1990. I ett par år på 80-talet fick de stöd från Vietnam och det talas också om stöd från naxaliterna i Indien. Enligt USA:s utrikesdepartement fick NPA totalt 7 miljoner dollar, vapen och logistiskt stöd från Gaddafiregimen i Libyen. Ekonomiskt stöd har också kommit från bl.a PLO, Japanese Red Army, Workers' Party of Korea, och en rad kommunistpartier i Latinamerika. Enligt uppgift skickade de representanter till Sverige för att äska pengar. Utöver detta har verksamheten finansierats genom bl.a utpressning och kidnappningar.

En film från 2018 "bakom kulisserna" i NPA:

[koroshiya]

Mycket intressant.

Här sitter man och bryr sig om sitt eget liv - men det finns så otroligt många andra öden.

[Patrik Öbrink]

Valentine's Day är en av de allra största högtiderna i Filippinerna. Det kan vara det mest omfattande firandet av den här dagen i hela världen. Så fort julen är slut (eftersom den börjar redan i september avslutas den kvickt efter 25 december) börjar dekoration för denna dag att säljas i butikerna. Dekorationen är minst lika viktig, om inte viktigare, än blommorna, chokladen och maten. Så här ser det ut här hemma:

Det säljs förstås massor av blommor, choklad och ballonger (ballonger är viktiga vid alla större tilldragelser, det används till och med på begravningar) men även mycket annat (inte minst mjukisdjur som är populärt bland tjejerna). Alla hotell är fullbokade (många bor trångt och privatliv är ofta inte att tänka på, så de som vill ha lite privat romantik eller en herdestund är hänvisade till hotell; många av dem hur ut rum per timme), restaurangerna är knökfulla, försäljare som annars kränger paraplyer, solglasögon eller något annat (beroende väder) går nu omkring och försöker tjäna en slant på rosor.

sogo.jpeg (36.44 KiB) Visad 344 gånger

(Sogo är den största kedjan med "short time hotels" eller "love hotels" som de också brukar kallas)

[Hans]

Egen erfarenhet förstår jag.

Återigen stort tack för historierna.

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Egen erfarenhet förstår jag.

Återigen stort tack för historierna.

MVH

Hans

Jag kan faktiskt vara en av de personer i Sverige som har mest erfarenhet av Alla Hjärtans Dag.

Första gången jag anlände till Filippinerna var det bara ett par veckor till Valentines’s då jag drogs in i det direkt.

Inte så populärt att jag ska ägna delar av den här dagen åt att titta på hästkapplöpningar från Saudiarabien.

[Hans]

Även i Argentina finns liknade "short time hotels". Har aldrig provat. På min tid var det bil på undanskymd plats eller en hel natt.

Hur tusan kan man prioritera hästkapplöpningar framför otuktigt beteende?

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Nu i februari är det 40 år sedan diktatorn Marcos störtades och demokratin återställdes i Filippinerna. Den här händelsen går under många olika namn: People Power Revolution, February Revolution, Yellow Revolution och EDSA (efter den huvudsakliga genomfartsleden genom Metro Manila, Epifanio de los Santos Avenue, där över två miljoner människor demonstrerade från 22 till 25 februari).

Den här händelsen kom lite i skymundan i Sverige, då svenska folket några dagar senare hamnade i chock efter att statsministern mördats på öppen gata, tidningarna spekulerade om en 33-årig gärningsman, en tjänsteman på försäkringsbolaget Skandia öppenhjärtigt berättade om att han varit först på plats och Hans Holmér satte upp skottsäkert glas i spaningsgruppens rum på Bergsgatan och började jaga kurder.

Det är högst oklart hur firandet och högtidlighållandet kommer att ske i Filippinerna då det är diktatorns son som just nu bor i presidentpalatset.

Jag kommer i alla fall att i en rad inlägg berätta om bakgrunden och skeendet.

[Femtiotrean]

De som inte förut visste så mycket om Filippinerna lärde i alla fall att den avsatte presidentfrun hade varit en passionerad samlare av skor.

[Patrik Öbrink]

De som inte förut visste så mycket om Filippinerna lärde i alla fall att den avsatte presidentfrun hade varit en passionerad samlare av skor.

I en intervju i en dokumentär för några år sedan (som bl.a. sändes på SVT) fick Imelda Marcos frågan varför hon hade lade så mycket pengar på dyra skor och kläder. Hon svarade att det skulle inspirera alla fattiga i landet att lyfta sig ur fattigdomen.

[Patrik Öbrink]

Varför gick över två miljon människor, inklusive höga militärer och Katolska kyrkans högsta ledning i landet (kardinalerna Jaime Sin, ärkebiskop av Manila, och Ricardo Vidal, ärkebiskop av Cebu), ut på Filippinernas och en av världens mest trafikerade gator för att demonstrera mot landets president?

Ferdinand Marcos hade varit president sedan 1965, då han besegrade sittande president Diosdado Macapagal med 52% mot 43% av rösterna. Han återvaldes 1969 efter att ha besegrat Sergio Osmeña Jr., son till landets fjärde president, med siffrorna 61%-39%. Från det valet finns mängder av rapporter om röstköp och valfusk. Under denna andra presidentperiod anklagade oppositionspartiet Liberal Party Marcos för omfattande mygel och korruption. Han hade redan under föregående period sett till att ge sina allierade monopol på vissa viktiga produkter (tobak, socker, kokos m.m) och förstås även skott sig själv och sin familj. Det var början på en av de värsta kleptokratierna i modern historia.

Marcos-1stInauguration.jpeg (29.56 KiB) Visad 264 gånger

(Marcos svärs in som president första gången 1965)


Familjen Marcos var inte fattig 1965 (Ferdinand var utbildad advokat (en utbildning betald av hans biologiska far, en advokat av kinesisk härkomst), men tillhörde inte på något sätt de rikaste i landet. När regimen störtades 1986 var de miljardärer, landet bankrutt och hela guldreserven försvunnen. Imelda Marcos hävdade senare att familjens förmögenhet kommit från Yamashitas guld (https://en.wikipedia.org/wiki/Yamashita%27s_gold) som Ferdinand Marcos styvfar skulle ha hittat. Styvfadern samarbetade med japanerna under kriget och avrättades av amerikanarna. Det är något som familjen förnekar.

För att säkra en valvinst 1969 hade Marcos lanserat ett infrastrukturprogram för 50 miljoner USD, pengar som landet tvingades låna och sedan inte kunde betala tillbaka. Det ledde till en betalningsbalanskris, en skuldsaneringsplan hos IMF och kraftiga nedskärningar i offentliga utgifter - med vittgående sociala konsekvenser som följd. bara två månader efter att Marcos svurits i som president en andra gång i november 1969 organiserades omfattande protester. De var så stora att de ger under namnet "First Quarter Storm".

1969 hade också maoistgerillan New People's Army bildat och 1972 tillkom den muslimska separatistgruppen Moro National Liberation Front.

Med oroligheterna i landet som motivering infördes Marcos nationellt undantagstillstånd 1972, som inte upphörde förrän 1986.

Marcos_Declares_Martial_Law.jpeg (89.6 KiB) Visad 264 gånger

Marcos fick full kontroll över militären och befogenhet att begränsa och avskaffa yttrandefriheten, pressfriheten och många andra medborgerliga friheter. Han upplöste kongressen och förbjöd medieföretag som var kritiska mot regimen. Dessutom fängslades en rad politiska motståndare, bl.a. senatorerna Benigno"Ninoy" Aquino Jr., Jovito Salonga och Jose W. Diokno. Andra, mindre framstående politiska motståndare, likviderades.

Den nya konstitutionen, som ersatte den gamla från 1935 och började gälla 1973, gav presidenten både lagstiftande och verkställande makt. Tillsammans med en grupp på tolv nära rådgivare inom militären kallad Rolex 12 (för att de enligt uppgift fick varsin Rolexklocka i gåva av Marcos; enligt medlemmar i gruppen var det i själva verket Omegaklockor) styrde Marcos enväldigt.

Marcosregimen behöll stödet från USA med löften om att utrota kommunismen och att USA fick behålla sina militärbaser i landet.

Den 27 november 1977 dömde en militärdomstol den främsta oppositionsledaren Ninoy Aquino och två medåtalade, NPA-ledarna Bernabe Buscayno och löjtnant Victor Corpuz, till döden genom arkebusering. År 1978, fortfarande i fängelse, grundade Aquino sitt politiska parti, Lakas ng Bayan (förkortat "LABAN"; engelska: Folkets makt) för att kandidera till det interimistiska Batasang Pambansa (parlamentet). Alla LABAN-kandidater förlorade, inklusive Aquino själv. Han medverkade i en tv-intervju där han kritiserade regimen under kampanjen. År 1980 drabbades Ninoy Aquino av en hjärtattack och släpptes från fängelset för att genomgå en bypassoperation i USA. Aquino bodde med sin fru Corazon och sina barn på Boston College som stipendiat vid ett flertal amerikanska universitet som Harvard och Massachusetts Institute of Technology.

Ända sedan 1960-talet hade Marcosregimen förlitat sig på lån från framför allt USA hamnade landet i en svår situation när USA hamnande i en lågkonjunktur 1981. Det tvingade Reaganadminisrationen att höja räntorna. Landets skuldsättning fortsatte att öka och ekonomin försvagades alltmer. 1983 krympte ekonomin med 6.8%. Den ekonomiska och politiska instabiliteten ledde tillsammans till den värsta recessionen i Filippinernas historia 1984 och 1985, då ekonomin krympte med 7,3 % två år i rad.

President_Ronald_Reagan_with_President_of_the_Philippines_Ferdinand_Marcos_and_Imelda_Marcos.jpeg (37.36 KiB) Visad 264 gånger

Marcosregimens hat mot Aquino var starkt. Naturligtvis för att han var den främste politiska motståndaren, men för Imelda Marcos var det också personligt. Hon hade varit skönhetsdrottning i början av 1950-talet och drömde om att ta sig uppåt på samhällsstegen. Aquino tillhörde en av de rikaste och mest framstående familjerna i Filippinerna och var en eftertraktad ungkarl. Imelda, då med flicknamnet Romualdez, gjorde ett försök men avvisades bestämt. Det glömde hon aldrig! Trots direkta hot från Imelda Marcos hade Aquino bestämt sig för att återvända hem till Filippinerna. "The Filipino is worth dying for", lär han ha sagt. Och det var precis vad han gjorde ... Han blev skjuten när han steg av China Airlines Flight 811 på Manila International Airport (som sedan fick namnet Ninoy Aquino International Airport) den 21 augusti 1983 kl.13:04. Det har aldrig klargjorts vilka som låg bakom attentatet, men det troliga är att det var Imelda Marcos som gav order om det. Ferdinand Marcos var för smart för att göra något så dumt att göra Aquino till en matyr.








(Kardinal Jaime Sin ledde begravningen av Aquino)

Mordet chockade och upprörde de flesta filippinare, som ledde till ännu lägre förtroende för Marcos. Händelsengav upphov till fler misstankar mot regeringen och så småningom fullständig civil olydnad. Det skakade också Marcosregimen, som vid det laget höll på att försämras delvis på grund av Marcos uppenbara sjukdom (som visade sig vara den dödliga lupus erythematosus).

År 1984 tillsatte Marcos en kommission för att inleda en utredning om mordet på Aquino. Trots kommissionens slutsatser avböjde kardinal Jaime Sin, ärkebiskopen av Manila, erbjudande om att ingå i kommissionen och avvisade regeringens slutsatser.

Fortsättning följer ...

[Hans]

Förbaskade Patrik, jag blir ju sugen att åka dit.

Tack för historien.

När var du där?

MVH

Hans