Om Heliga Stolen, Katolska Kyrkan och påven

[adlercreutz]

Hon vördas av alla som riskerar att dö en plötsligt död.

Jag lever i ett äktenskap, så det låter som nånting för mig.

[Hans]

Välkommen i klubben.

Allvarligt talat.

1. Så kan jag inte sova, faktiskt är hustrun (denna gång) oskyldig

2. Seriös fråga. Vi leker med tanken att kristendom kom strax efter år noll. På i runda slängar ett millenium hade den erövrat så gott som hela Europa. Någorlunda fredligt. Finns lite slängar av judendom som råkar vara lite äldre som påverkat. Islam uppfanns typ 600 år senare med en hel del stulet från judar och kristna. Vann snabbt mark men kanske inte alltid riktigt lika fredligt. Varför spreds kristendom så snabbt? Gamla romarriket kan vara del i det hela men inte bara. Sedan är splittringen mellan katoliker och ortodoxa en annan sak, förmodligen kopplat till öst- och väst-rom. Att någon snubbe misshandlade en kyrkport ett och ett halv millenium senare kan vi hoppa över.

Så frågan är då, varför spreds kristendom så snabbt?

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Kristendomen spreds initialt snabbt i Romarriket - något som främst tillskrivs vägarna, freden och språket men även det universella budskapet (alla var välkomna oavsett kön, social status, nationalitet) och en tilltalande lära om en Gud som älskar alla och erbjuder evigt liv - så att uppskattningsvis en tredjedel av befolkningen redan var kristna när Konstantin legaliserade Kristendomen.

Efter Västroms fall var kyrkans den enda organisation som hade skrivkunniga, ett internationellt nätverk och kontinuitet i ledarskap. Barbarerna såg kyrkan som arvtagare till Romarriket och en möjlighet att få legitimitet (att bli kristen = bli civiliserad), vilket naturligtvis var lockande.

Historikerna brukar lyfta fram mission uppifrån och ner som en stor bidragande orsak. När en kung eller hövding blev kristen döptes ofta hela hans folk på en gång. Framför allt Klodvig I:s konversion anses haft en enorm betydelse, men det finns förstås många andra exempel. Efter Gregor den stores mission 597 som ledde till att lokala kungar, bl.a. Ethelbert av Kent, omvände sig blev i stort sett hela England kristet på ungefär 70 år.

Klosterväsendets spridning från 500-talet och framåt hade också betydelse, liksom omfattande mission (bl.a genom just klostren). Irlands fullständiga kristnande på 400-talet får tillskrivas detta. Munkar röjde skog, odlade vin, bryggde öl, skrev böcker, vilket gjorde att Kristendomen förknippades med framsteg.

De flesta germanska folk som invaderade Romarriket (visigoter, vandalerna, ostrogoter, langobarder) var initialt arianska kristna. Men arianismen var en ”elitreligion”; bara krigaradeln var ariansk, folket var ofta fortfarande hedningar eller svaga kristna. När katolska präster (ofta från Irland, Gallien eller Rom) kom med bättre organisation och mirakelberättelser vann de lätt folket. Inom 1–2 generationer blev de gamla arianska rikena katolska (Spanien 589, langobarderna ca 650).

Sedan får jag tillstå att metoden ”dop eller svärd” bidrog på sina håll. Sacharnas krig 772–804 och Massakern i Verden 782 är exempel på det.

En viktig faktor är att de gamla religionerna ofta saknade organisation. De hedniska religionerna hade inga heliga skrifter, inga präster i organiserad mening, ingen teologi att försvara sig med. När kungen och hövdingarna blev kristna försvann offerplatserna och kulten kollapsade snabbt.

År 900 räknar man med att 75–80 % av Europas befolkning var kristna, år 1000 över 95%.

[Patrik Öbrink]

När det splittringen mellan katoliker och ortodoxa så var det en lång process som kulminerade med ett definitivt brott i och med den stora schismen 1054. Man kan säga att öst och väst gled ifrån varandra successivt efter Romarrikets delning. Efter Västroms fall 476 var påven den enda kvarvarande auktoriteten i väst medan Östrom överlevde och kejsaren i Konstantinopel såg sig som romersk kejsare med rätt att styra hela kyrkan.

Det skedde också en språklig och kulturell splittring. I Västeuropa blev latin kyrkospråk medan grekiska dominerade totalt i öst. Redan på 600-talet förstod präster i öst och väst inte längre varandras språk, så kommunikationen dem emellan dog ut.

Samtidigt hade påven växande maktanspråk. Påven krönte Karl den store till kejsare 800 och ansåg sig stå över kejsaren.
I öst var kejsaren Guds ställföreträdare på jorden och utnämnde patriarken i Konstantinopel. Detta var oförenligt. Påven hävdade att Petri efterträdare hade universell jurisdiktion; öst svarade att alla fem patriarkaten (Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiochia, Jerusalem) är jämlika. Det här visar på skillnaden i synen på kyrkan och makten mellan katoliker och ortodoxa. I Katolska kyrkan är det påven som har högst auktoritet. Ortodoxa kyrka är konciliär (beslut fattas vid koncilier), patriarkerna är jämlika och (inte idag, men då) kejsaren ses som kyrkans beskyddare.

Den största teologiska konflikten var den så kallade Filioque-striden. Kyrkan i väst lade till ”och Sonen” (filioque) i Nicenska trosbekännelsen: ”Den helige Ande utgår från Fadern och Sonen”. Östkyrkan såg detta som kätteri och en ensidig ändring av en ekumenisk bekännelse. Påven Leo III vägrade år 810 att godkänna det officiellt, men frankiska kyrkan (Karl den store) drev igenom det ändå, vilket ledde till en första stor spricka mellan öst och väst.

Samtidigt rasade Ikonoklasmen i öst. Bysantinska kejsare förbjöd ikoner, ett tilltag som påven fördömde som kätteri.
Detta skapade djup misstro mot Konstantinopel.

Händelser i södra Italien och Sicilien på 100o-talet förvärrade situationen. Dessa områden hade grekiska (ortodoxa) biskopar men erövrades av normanderna. Påven stödde normanderna och började ersätta grekiska biskopar med latinska, vilket man i öst såg som aggression.

Då kommer vi fram till den utlösande händelsen bakom den stora schismen 1054. Patriarken Mikael Kerularios i Konstantinopel stängde alla latinska kyrkor i staden och fördömde filioque och andra västliga sedvänjor (bl.a. användning av osyrat bröd i nattvarden). Påven Leo IX skickade kardinal Humbert till Konstantinopel för att lösa konflikten. Humbert och Kerularios hatade varandra omedelbart. Den 16 juli 1054 lade Humbert en bannbulla mot Kerularios på altaret i Hagia Sofia.
Kerularios svarade med att bannlysa Humbert och påvens sändebud. Detta ses traditionellt som ”schismens dag”, men i själva verket var det bara den punkt då man slutade låtsas att allt var bra.

Fjärde korståget 1204 var spiken i kistan. Trots schismen fanns det fortfarande viss gemenskap fram till 1200-talet.
År 1204 intog och plundrade västliga korsfarare (främst venetianska) iKonstantinopel i tre dagar, våldtog nunnor, stal reliker, satte upp en latinsk patriark. Efter 1204 var försoning omöjlig i praktiken. Hatet sitter kvar än idag hos många ortodoxa.

[sveahk]

Tack Patrik för information och historier - bra skrivet.

Hans K

[Hans]

De bägge Hansarna är helt överens (skall vi bilda den nya Hansan?). Stort tack för ett utförligt svar till en nästan sömnlös Hans.

MVH

Hans

[Hans]

Och relaterat till tidigare inlägg: https://today.rtl.lu/news/luxembourg/it ... 1766733690

MVH

Hans

[adlercreutz]

Jag har för mig att jag läst någonstans att det där med att Rom var en slavekonomi bidrog också, att den kristna synen på värdslig rikedom, livet efter detta, m.m., tilltalade många slavar.

[Patrik Öbrink]

Jag har för mig att jag läst någonstans att det där med att Rom var en slavekonomi bidrog också, att den kristna synen på värdslig rikedom, livet efter detta, m.m., tilltalade många slavar.

Så var det absolut. Bland de första kristna var många slavar.

[Anders Ström]

Och i katolska länder fanns väl inte kanoner på 600-talet.

MVH

Hans
[/quote]

Francesca Romana, som levde på 1400-talet och aldrig såg en bil under sin levnad, är numera bilisternas skyddshelgon.

[Patrik Öbrink]

Idag är det som bekant S:t Nikolaus festdag.

Han är bl.a. känd för att slagit till heretikern Arius under konciliet i Nicaea år 325 för att denne förnekade Jesu gudomlighet.

Annars var Nikolaus en from man. Det rapporteras att han redan som bebis iakttog fastereglerna på onsdagar och fredagar ge nom att vägra dia. Det är dock en uppgift som kan ha lagts till i efterhand.

Jag skulle kunna berätta mer, men jag sålde mitt ex av den medeltida samlingen Gyllene Legender, som samlar historier om helgon, till en jesuitpräst i Stockholm. Det finns dock uppgifter på nätet för den som vill fördjupa sig.

[Hans]

Det spöar Lucia med hästlängder här i huvudsakligen katolska länder.


https://luxembourg.public.lu/en/society ... schen.html

Men osnälla barn får passa sig.

https://en.wikipedia.org/wiki/Zwarte_Piet

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Även påven fick en present av S:t Nikolaus. Swarte Piet verkar inte ha fått följa med.

[Patrik Öbrink]

I den latinska kyrkan finns det tre liturgiska riter - den romerska, som är vanligast, den mozarabiska (som förekommer på den iberiska halvön) och den ambrosianska. Här tänker jag skriva några rader om den sistnämnda.

Den ambrosianska riten är den gamla liturgiska traditionen från ärkestiftet Milano, en av få västerländska riter som överlevde den standardisering som infördes av den romerska riten efter konciliet i Trento på 1500-talet. Den är uppkallad efter S:t Ambrosius - biskopen av Milano på 300-talet som döpte S:t Augustinus, formade tron ​​i hela regionen och den första kända personen som läste en bom tyst - men är inte något som Ambrosius själv uppfann (han dog år 397, långt innan de flesta av dess särpräglade texter tog form), men den växte organiskt i kyrkan han ledde och bär fortfarande stolt hans namn.

(Ambrosius avbildad i Spånga kyrka, Uppland)

Från åtminstone 400-talet och framåt behöll Milano sitt eget sätt att fira nattvarden, de andra sakramenten, gudstjänsten och det liturgiska året. Medan staden accepterade romersk teologisk auktoritet, motsatte den sig i tysthet romersk liturgisk enhetlighet. Till och med Karl den store, som ville ha en rit för sitt imperium, misslyckades med att undertrycka den, och århundraden senare klagade den reformerande påven Sankt Gregorius VII på att milaneserna "sjunger sina psalmer som dårar", men han kunde inte heller avskaffa deras seder. Först under 1900-talet, efter Andra Vatikankonciliet, antog riten vissa romerska influenser, men den behöll sin kärnidentitet.

En besökare som deltar i en söndagsmässa i ambrosiansk rit vid Duomo di Milano eller vid antika basilikor som Sant'Ambrogio märker omedelbart skillnader. De förberedande ritualerna vid altarets fot är längre och mer utförliga, läsningarna är ofta arrangerade annorlunda (på vissa söndagar byts episteln och evangeliet ut), och trosbekännelsen sjungs varje söndag, inte bara vid högtidligheter. Den eukaristiska bönen är inte en av de romerska standardkanonerna utan en unik anafor som fortfarande återspeglar mycket gamla former. Fridstecknet kommer före offertoriet snarare än efter Herrens bön, och fraktionsritualen (brödsbrytelsen) åtföljs av en högtidlig ceremoni som involverar partiklar av konsekrerade hostier från föregående söndags mässa, vilket betonar kontinuiteten mellan en eukaristi och nästa.

ambrosiansk.jpeg (52.47 KiB) Visad 1162 gånger

Det liturgiska året följer också sin egen väg. Advent i Milano har sex söndagar istället för fyra, en tradition som föregår den romerska advent och en gång påverkade stora delar av Europa. Fastan börjar på den söndag som i Rom fortfarande är "i Septuagesima", så den ambrosianska karnevalen slutar fyra dagar senare än den romerska, vilket ger Milano dess berömda sena festligheter på "sabato grasso". Rogationsdagarna, glöddagarna och många mindre högtider är distinkta, och lektionariet bevarar läsningar och sånger som försvann någon annanstans för århundraden sedan.

Musikaliskt och ceremoniellt är riten rikare i vissa avseenden och mer stram i andra. Ambrosiansk sång, mindre känd än gregoriansk, har sitt eget modala system med många melodier, av vilka några kan gå tillbaka till Ambrosius egen tid. Kläder, rökelse, användningen av ferula (pastoralstaven) istället för bispestaven vissa dagar, och diakonernas framträdande roll ger firandet en lätt bysantinsk prägel som påminner oss om att Milano, inte Rom, var västvärldens kejserliga huvudstad under 300-talet.





Idag firas den ambrosianska riten i de flesta församlingar i Milanos ärkestift (med några få undantag som begärde den romerska riten) och i vissa angränsande områden i Schweiz och Italien - stiften Bergamo, Novara och Lugano.

karta.png (195.94 KiB) Visad 1162 gånger

[sveahk]

Patrik, om du vill att vi hedningar och andra här ska förstå vad du skriver om, får du nog använda "folkets" ord.

I alla fall undertecknad har svårt att följa innehållet i din beskrivning av "den ambrosianska liturgins riter" utan ordlista!

"...som läste en bom tyst"?
"anafor"?
"offertoriet"?
"konsekrerade hostier"?
"Rogationsdagarna, glöddagarna och många mindre högtider är distinkta, och lektionariet bevarar..."?

...för att nämna några...

hans K