Jodå, nya gränser kan ställa till det.
Hans skrev: ↑30 januari 2009, 09:31
Påmind av tråden om Wilhelm Gustloff tänkte jag dela med mig en historia från den tiden det begav sig.
Min salig mor kommer från Danzig. Morfar var artillerikapten (reservare) i första världskriget och var någon form av inköpare av jordbruksprodukter för armén under det andra. Mormor var hemma med barnen. 1945 då de sovjetiska horderna började närmade sig så bestämde sig mormor för att stanna med barnen! Först när ett förband grupperar till försvar och bokstavligt talat gräver skyttevärn i trädgården börjar hon ifrågasätta sitt beslut. Men först när den första spaningstridsvagnen hade rullat förbi på gatan och kanske framförallt då officeren som var chef för de försvarande trupperna hade förklarat att det nog inte var en bra idé att stanna ändrar hon sitt beslut. Man får väl misstänka att det krävdes ganska detaljerade beskrivningar av vad sovjeterna gjorde med civilbefolkningen innan hon tog sitt förnuft till fånga. Det sägs att de hade platser eller åtminstone skulle bege sig till Wilhelm Gustloff men att de inte kunde komma fram i tid på grund av flyktingströmmarna. En aning tveksam är jag då de bodde i Oliwa och hamnen i Danzig är s.a.s. åt fel håll. Hursomhelst så blir det flykt landvägen istället. I samband med en flodövergång så anfaller sovjetiska jaktbombare och familjen splittras. Mor och hennes lillebror blir själva mitt i kaoset. Till saken hör att hon är då nio år och min morbror bara fem. De får hjälp av soldater och andra flyktingar under den vidare flykten västerut. Först 1947 eller 1948 återförenas de med hjälp av Röda Korset i ett flyktingläger i Danmark. Sedermera kom familjen till Sverige och mor och far träffades. Han var så svensk man kan vara. Jag fick en helt svensk uppfostran, jag visste väl om ursprunget men vi var sällan på besök hos de i familjen som hamnade i Västtyskland. Hon pratade aldrig tyska hemma och nämnde aldrig vad som hade hänt. Först när hon avled började jag nysta lite i historien. Mormor var lite mer tydlig och hatade sovjeter men sade aldrig något om polacker.
För några år sedan var jag i Gdansk/Danzig och skulle försöka hitta huset. Jag och polaren har det första problemet då vi har adressen på tyska men inte på polska, alla gator är omdöpta. Vi stolpar in i katedralen i Oliwa och tänker att där finns det säkert någon man kan fråga. Mycket riktigt, en polsk dam som guidar på bruten tyska har en bok med de gamla tyska namnen "översatt" till de nya polska. Vi tar en taxi och åker till huset ifråga. Taxichauffören kan fem ord tyska och polaren fem ord polska (vara tre är lierade med drycker) så konversationen blir något knaper. Väl framme så beordras chauffören att vänta och vi kliver ut för att ta några bilder. Efter någon minut kommer en mycket misstänksam polack ut. Det finns tydligen något sätt att eventuellt få tillbaka eller få kompensation för beslagtagen egendom – jag har fortfarande en morbror och en moster i livet och jag har inga planer på att göra någonting om de inte gör något. Hursomhelst, det vet ju inte polacken. Här är det en av de få gångerna det är bra att röka. Jag halar fram cigarettpaketet och bjuder på en. Situationen blir helt avdramatiserad och den numera vänliga polacken visar runt så vi kan ta fler bilder. Slut på historien.
MVH
Hans
Edit - Schtavninq
viewtopic.php?f=6&t=34389
Hustrun är född 1973 i Osterode/Ostróda
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ostr%C3%B3da
Familjen kom från Lviv trakterna.
Jag misstänker att jag var i just Portorož.
Många ur-svenskar förstår inte hur nya gränser kan ställa till det.
Rekordet måste innehas av en arbetskamrats farmor/mormor som bodde i samma lilla by i Elsass/Alsace hela sitt liv men bytte nationalitet 6-7 gånger.
Hur mycket 7,92×57 behöver du?
MVH
Hans
