Påvarnas hästar

[Patrik Öbrink]

För första gången sedan Pius IX, den siste påven som var härskare av Kyrkostaten, har vi nu en påve med egen ridhäst. Igår fick Leo XIV det arabiska fullblodet Proton i gåva av en polsk uppfödare. Pius IX hade också ett arabiskt fullblod.

I den här tråden kommer jag då och då att göra inlägg om påvarna och deras hästar.

[Hans]

Är jag förvånad över kombinationen av ämnen?

Rider en påve och i så fall hur? Dräkten ser ut att göra det lite knepigt.

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Det kom ut en bok häromåret i ämnet. Den handlar dock mer om kejsarsymbolik, hovceremoniel, vagnar (som jag skrivit om i en annan tråd) och annat formellt kring hästarna i Kyrkostaten och kring påven än om ridande påvar.

Moderna påvar rider i samma utstyrsel som biskopar, utan soutan och i praktiska kläder:

Här är en bild från tiden då Robert Prevost var biskop i Peru

Jag har inte hittat några uppgifter om hur Pius IX var klädd när han red privat, men jag ska fråga bokens författare om hon vet.

[Patrik Öbrink]

Påvarna hade en särskild vit riddräkt, såsom denna som Clemens XIV (påve 1769-1774) har på sig:

[Markus Holst]

När red en i tjänst varande påve senast?

[Patrik Öbrink]

När red en i tjänst varande påve senast?

Gregorius XIV (påve 1590-1591) var så vitt jag vet den sista påven som inte regelbundet färdades medels kaross eller bärstol. Hans efterträdare Innocentius IX var så gammal och sjuk när han valdes att han inte färdades någonstans under sitt två månader långa pontifikat. Clemens VIII (påve 1592-1605) var den första påven som tog sig runt med kaross. Men det fanns en del påvar som red vid särskilda tillfällen, framför allt possesso och cavalcate, även efter det. Den siste var Pius VI vid sin possesso 30 november 1775.

Karosserna slog på allvar igenom i Rom i slutet av 1500-talet och historikerna tror att det har med den högre skolridningens segertåg att göra. Motståndet från påvarna var dock till en början stort. 1564 förbjöd Pius IV kardinalerna att använda kaross eftersom han ansåg att det stred mot den romerska kurians värdighet och decorum. Karosser var lämpliga för kvinnor, kardinaler skulle rida. Men bara ett par decennier senare var det inga dignitärer som red längre; det observerade fransmannen Montaigne, han med essayerna, vid ett besök i den eviga staden. Enda undantaget var han själv, påven Gregorius XIII och ynglingar på manegetränade hästar.

1594 fanns det 883 karosser i Rom fördelade på 675 ägare. Det var den främsta adliga statussymbolen och många adelsfamiljer ruinerade sig på dem. Det stora antalet vagnar med fyrspann skapade förstås också trafikproblem och det var en av anledningarna till att Sixtus V lät räta ut Roms huvudgator och vidga piazzorna. Urban VIII införde regler för karosser, dels olika färger på selar, rosetter och tofsar för att indikera ägarens rang inom den kyrkliga hierarkin, dels väjnings- och stopplikt. Som en effekt att alla dessa karosser dragna av fyrspann fick palatsen utvidgas med större stall och speciella vagnshus. Kardinalernas karosser och hästmunderingar blev till slut så praktfulla att den asketiskt lagde påven Innocentius XI (1676-1689) sa till på skarpen: Det stämde inte överens med kyrkans decorum.

Även den symboliska framställningen av kyrkans påverkades av att påven åkte vagn istället för red. På medeltiden hade den triumferande kyrkan framställts som en kvinna ridande på en vit häst, något som nu ersattes av en kvinnlig påve åkande i en gyllene, fyrhjulig triumfvagn dragen av fyra vita hästar.

[Patrik Öbrink]

Under 1600-talet var det bara en påve (av tio) som red i sin possessio, Paulus V (1605-1621). Övriga använde bärstol. Ridandet kom tillbaka på 1700-talet, då bara två av åtta påvar färdades i bärstol.

[Markus Holst]

Hur många hästar hade påven framför sin kaross? Jag skulle gissa på 6 eftersom adeln hade 4.

[Patrik Öbrink]

Hur många hästar hade påven framför sin kaross? Jag skulle gissa på 6 eftersom adeln hade 4.

Ja, den påvliga karossen drogs av sex hästar. Som vi ser på den här målningen med sex frieserhästar.

[Markus Holst]

Är du säker att det är frieser? Sådana är aldrig skimmel och oftast svarta

[Patrik Öbrink]

Är du säker att det är frieser? Sådana är aldrig skimmel och oftast svarta

Säker är jag inte, men det är så hästarna i målningen beskrivs. Vad jag förstått fanns det frieserskimmlar förr i tiden och när påvedömet började använda frieserhästar på 1500-talet var det symboliskt viktigt med ljusa hästar.

[Markus Holst]

OK, tack

[Patrik Öbrink]

De första säkra uppgifterna om att påvarna använde ridhästar är från 500-talet så man kan säga att de huvudsakligen färdades på hästrygg i ungefär tusen år. Dessa uppgifter sammanfaller med tidpunkten då de bysantinska kejsarna övergick från att färdas i quadriga till att rida. På den här tiden var många påvar från öst och flera andra hade varit påvliga sändebud vid kejsarhovet innan de blev valda, så inspirationen kan mycket väl kommit från det hållet.

Det berättas att Johannes I (523-526), den förste påve som i egenskap av sitt ämbete besökte kejsarhovet, vid sitt intåg i Konstantinopel red på en häst. Troligen för att visa kejserlig rang och åtskilja sig från det östromerska prästerskapet som red åsnor.

Hästen hade han fått låna från en adelsman i Korinth. Efter att hästen återbördats till sin ägare vägrade den ridas av någon annan. Gregorius den store, som skrev om händelsen, menade att en häst som ridits av Kristi ställföreträdare inte kan ridas av någon annan. Det ska sägas att det så småningom blev kutym att påvens häst inte fick ridas av någon annan. Hästens dignitet underströks ännu mer genom att efter dess död bevarades skinnet i det påvliga hovstallet.

På 500-talet vet vi också att påvarna tog avstånd från åsnor som riddjur. De dög åt vanliga präster men påvens kejserliga rang krävde ett ståtligare djur. Jesus hade i och för sig ridit på åsna under sin tid på jorden, men enligt Uppenbarelseboken ska han rida på en vit häst vid sin återkomst. Påven skulle följaktligen i egenskap av ställföreträdare för den uppståndne Jesus - inte den jordiske Jesus - rida på en häst, helst en vit sådan. Medan åsnor var oacceptabla riddjur kunde påven, liksom kardinaler och biskopar, använda mulor som riddjur. Det har att göra med att mulan ansågs vara ett kungligt riddjur förbundet med kung Salomo.

Gregorius den store (590-604) var den förste påve som vi säkert vet höll sig med ett hovstall under ledning av en stallmästare, praefectus stabuli.

[Patrik Öbrink]

Från 700-talet finns det belagt att påvarna höll beridna processioner, så kallade cavalcate. Med tiden blev de indelade i tre olika liturgiska högtidsformer: Cavalcate tillsammans med den påvliga famiglian (de närmaste); cavalcate tillsammans med kardinalskollegiet; och cavalcate tillsammans med hela det romerska kleresiet på betydelsefulla högtidsdagar.

Högts rang hade de cavalcate som då kallades Processo men sedan kom att benämnas possesso, det vill säga det triumftåg genom Rom som en nyvald påve företog till Lateranbasilikan efter kröningen i Peterskyrkan. Genom kröningen blev påven den universella kyrkans ledare och Kristi ställföreträdare, genom process/possesso tog han staden Rom i besittning i egenskap av kung av Kyrkostaten. Första belagda processon var Leo III:s triumftåg genom Rom år 795. Måhända var han inspirerad av det triumftåg som Karl den store, som påven fem år senare krönte till kejsare i Peterskyrkan, företagit genom Rom år 773.

Påven Leo tar emot Karl den store:

[Patrik Öbrink]

På 1000-talet började påvarna använda Donatio Constantini, ett förfalskat diplom som bl.a. hävdar att kejsar Konstantin när han flyttade sitt residens till Konstantinopel överförde de kejserliga insignierna till påven. Historikerna tror därför att de var senast vid denna tid som påvarna började använda den vita kejsarhästen och det röda sadeltäcket med guldbård.

På 1100-talet, och i synnerhet i och med Innocentius III:s tillträde (man brukar säga att han är den mäktigaste påven i historien), ökade pompan i den påvliga processionerna ännu mer. Då började den romerska adeln och senaten att delta (från 1200-talet dessutom kungligheter). För att påvarnas Processo skulle kejserliga triumftåg ännu mer sattes triumfbågar upp längs processionsvägen. Under påvarnas exil i Frankrike upphörde detta för att sedan återupptas efter återkomsten till Rom på 1400-talet. Traditionen med Processo levde dock vidare under tiden i Avignon och de nyvalda påvarna red från kröningskyrkan och genom staden. Inte alltid på häst; Clemens V red på en vit mula.

På 1200-talet började man dessutom rida högtidlig cavalcata i samband med kejsarkröningar, för att visa påven och kejsaren som de högsta representanterna för den andliga och den värdsliga makten. Första gången var 1220 när Honorius III red tillsammans med Fredrik II, men det var företrädaren Innocentius III som formulerade idén bakom detta: Det skulle visa att den världsliga makten hämtade sina befogenheter från den andliga makten på samma sätt som månen hämtar sitt ljus från solen.

Under samma århundrade började kardinalerna, som hittills fått gå till fots i processionerna, att hålla egna calvalcate. Innocentius IV gav dem 1245 tillstånd att rida i Rom. Ofta dock på mula, om än med senatens vita sadeltäcke.

Konstantins donation, Donatio Constantini, och kejsarhästen dök upp i konsten på 1100-talet. Här ses en fresk från Capella di San Silvestro i kyrkan Santi Quattro Coronati i Rom. Påven Silvester ridande på den vita kejsarhästen med kejsar Konstantin som strator.