Tittar man på kartor som visar Sveriges utsträckning under stormaktstiden så verkar gränsen mellan Sverige och Danmark-Norge ha gått annorlunda än idag i det som nu är gränsområdet mellan Finland och Norge. Det verkar på sådana kartor som om det svenska Finland gick längre norrut än det gör idag, nästan ända fram till kusten i Finnmark. Den idag norska Finnmarksvidda skulle alltså ha tillhört Sverige då.
Det var först 1751 som gränsen drogs där den går nu, längs Tana älv. Före det var inte gränsen klart bestämd och det var oklart vilka som hade rätt att beskatta samerna i området, om jag förstått det rätt. Men vad har man då för grund att rita gränsen som man gör på dessa kartor? Det indikerar väl i alla fall att Sverige hade större inflytande i området än Danmark. Vad vet vi egentligen om det?
Jag vet att Karl IX i början av 1600-talet gjorde anspråk på Finnmarkskusten, men att Sverige måste ge upp de anspråken. Men gällde det alltså bara en smal kustremsa, medan man fortsatte att göra anspråk på landet innanför, inklusive Finnmarksvidda?
Finsk-norska gränsen under stormaktstiden
-
von Adler
- Medlem
- Inlägg: 4161
- Blev medlem: 28 juni 2002, 19:40
- Ort: Lilejholmskajen, Stockholm
- Kontakt:
Re: Finsk-norska gränsen under stormaktstiden
Sverige gjorde ju anspråk på att vara överherre över alla samer under en period, och förmodligen är det de anspråken som spökar.
Samerna betalade sin skatt i varor som var relativt åtråvärda - ofta skinn (t.ex. ekorrskinn), näbbskor och torkad fisk och torkat renkött. Skinnen kunde lätt säljas för reda pengar på export, medan skorna och de torkade matvarorna var bara som löner till tjänstemän och soldater i norra Sverige och Finland.
Då samerna ganska lätt kunde välja var de handlade, då de var relativt mobila ansträngde sig svenska kronan för att vara en god överherre, eller i alla fall bättre än Novgorod/Ryssland och Norge/Danmark för att samerna skulle välja att handla och erlägga skatt i Sverige.
Samerna fick "halv" skatt genom att en manlig vuxen same ansågs som ett halvt mantal vad gällde skatteåliggande och samerna fick också 2 representanter i bondeståndet från 1602. Man lät också samerna, likt bönderna, välja tolvmän (som tillsammans med den av kronan utsedda häradshövdingen utgjorde häradsrätten, motsvarande tingsrätten idag) och länsmän som ansvarade för ordning och skatteuppbörd.
Samerna hade en hög grad av autonomi och hade enligt avtalet med Gustav Vasa från 1540 rätt till "mobilis et immobilis", d.v.s. jakt, fiske och bete i sina hemregioner.
Detta började ändras från 1740-talet och framåt, när kronan fokuserade mer på bofast jordbruk då bönderna börjat betala sin landränta i mynt och samiska varor inte var lika attraktiva längre. Samerna förlorade sina platser i riksdagen, tappade rätten att välja tolvmän och länsmän till de bofasta bönder och rätten till "mobilis et immobilis" förlorades till nybyggande bönder, och kronan började fokusera på att assimilera samerna snarare än att ge dem autonomi.
Samerna betalade sin skatt i varor som var relativt åtråvärda - ofta skinn (t.ex. ekorrskinn), näbbskor och torkad fisk och torkat renkött. Skinnen kunde lätt säljas för reda pengar på export, medan skorna och de torkade matvarorna var bara som löner till tjänstemän och soldater i norra Sverige och Finland.
Då samerna ganska lätt kunde välja var de handlade, då de var relativt mobila ansträngde sig svenska kronan för att vara en god överherre, eller i alla fall bättre än Novgorod/Ryssland och Norge/Danmark för att samerna skulle välja att handla och erlägga skatt i Sverige.
Samerna fick "halv" skatt genom att en manlig vuxen same ansågs som ett halvt mantal vad gällde skatteåliggande och samerna fick också 2 representanter i bondeståndet från 1602. Man lät också samerna, likt bönderna, välja tolvmän (som tillsammans med den av kronan utsedda häradshövdingen utgjorde häradsrätten, motsvarande tingsrätten idag) och länsmän som ansvarade för ordning och skatteuppbörd.
Samerna hade en hög grad av autonomi och hade enligt avtalet med Gustav Vasa från 1540 rätt till "mobilis et immobilis", d.v.s. jakt, fiske och bete i sina hemregioner.
Detta började ändras från 1740-talet och framåt, när kronan fokuserade mer på bofast jordbruk då bönderna börjat betala sin landränta i mynt och samiska varor inte var lika attraktiva längre. Samerna förlorade sina platser i riksdagen, tappade rätten att välja tolvmän och länsmän till de bofasta bönder och rätten till "mobilis et immobilis" förlorades till nybyggande bönder, och kronan började fokusera på att assimilera samerna snarare än att ge dem autonomi.