USA:s ubåtskrig mot japanerna

[Lars A]

Hej!
Eftersom jag nyligen avslutat ett arbete om japanska eskortfartyg (kaibôkan) tänkte jag att det kan vara lämpligt att här kortfattat skriva något om japansk antiubåtskrigföring.

1917 sände Japan, på begäran av Storbritannien, en mindre konvojskyddseskader till Medelhavet och här drog flottan ett antal slutsatser: (1) Den bästa konvojformeringen är den som är bred och kort; (2) Eskortfartygens huvuduppgift är att skydda konvojen; (3) Eskortfartygen skall hålla utkik i alla riktningar; (4) Konvojens undanmanöver skall baseras på i vilken riktning en fientlig ubåt upptäcks; (5) Eskortfartygen positioner skiftas från dag till natt.

Nu var flottan helt inställd på ett avgörande sjöslag (kantai kessen) à la Skagerack vilket kom dessa erfarenheter att falla i bakgrunden och under andra världskriget visades det sig också svårt att hålla sig till dessa slutsatser, bl.a. visade det sig svårt att hålla en tät konvojformering p.g.a. dålig kommunikation varför konvojen ofta blev lång och utdragen. Något som ökade sårbarheten.

Valet mellan att skydda konvojen och att hålla ned fientliga ubåtar var det svåraste valet för eskortchefer. Om det bara fanns en ubåt var det lämpligt att lämna konvojen men när USA övergick till "vargflockstaktik" blev det mycket svårt såvida inte eskortchefen hade tillräckliga reserver. Minst två fartyg behövdes för att jaga en ubåt men ofta kunde bara ett avdelas. Ett ensamt eskortfartyg var dessutom öppnare för motangrepp från ubåten.

En stor konvoj var vanligen bättre eftersom man då kunde hushålla bättre med eskortfartygen och också minska risken för upptäckt, men p.g.a. hamnkapacitet och operativa överväganden var det ovanligt att fler än 30 fartyg ingick i en konvoj, och som regel låg medel på omkring fem fartyg. Brist på eskortfartyg medförde också att många konvojer tvingades segla utan eskort. Snabba konvojer seglade oftast utan eskort, såsom t.ex. Hi-konvojerna mellan Singapore och Japan.

Av de tidigare slutsatserna följde man alltid att hålla skarp utkik men man hade inledningsvis ganska liten tilltro till avlyssningsutrustningen och anfall gjordes oftast baserat på utkikens observationer. Om en ubåt upptäcktes satte eskortfartyget kurs mot ubåten och ett sjunkbombsanfall gjordes. Denna metod kallades snabbrespons (kwikku resuponsu). Detta var en ansvarslös metod som bäst lämpade sig för snabba eskortfartyg (jagare) och som resulterade i att 43 jagare sänktes av ubåtar.

Mindre och långsammare eskortfartyg (kaibôkan) hade inget annat val än att lita på sin avlyssningsutrustning och noggrann träning och utbildning genomfördes. Nackdelen var att sonarutrustningen vanligen tappade kontakten strax före attacken och sjunkbombsinsatsen fick därför bli chansartad. Dess värre saknade Japan under kriget en framåtriktad sjunkbombskastare och istället monterade man en 8 cm granatkastare för om bryggan. Vapnet visade sig så gott som oanvändbart för ubåtsjakt.

Efter kriget ansåg USN att japanerna tenderade att avsluta sina sjunkbombsattacker för tidigt och att de saknade uthållighet. Detta skulle då ha varit orsakad p.g.a. av japanernas "karaktär" liksom oviljan att använda för många sjunkbomber. Enligt den japanska flottans egna siffror sänktes 468 amerikanska ubåtar men det verkliga antalet var blott 52.

Det här får inte bli för långt så jag slutar här.

[Hans]

Sluta inte vänligen.

Vad var det för typ av 8 cm granatkastare?

MVH

Hans

[sveahk]

Tack Lars A för "kortversionen" om japansk antiubåtskrigföring, och som Hans i Lux skriver, du får gärna berätta mer!
Du skriver "Eftersom jag nyligen avslutat ett arbete om japanska eskortfartyg (kaibôkan)". Ett arbete? Artikel, avhandling, eller vad? Kanske en bok...?

Hans K

[Lars A]

Tack för responsen!

Granatkastaren var en armémodell som blev godkänd som vapen av flottan i juni 1944 och den fick då beteckningen typ 3 8 cm granatkastare (3 shiki 8 senchi hagukekihô). Mynningskalibern var 81 mm, utgångshastigheten 200 m/s och skottvidden 2 800 m. Eftersom vapnet visade sig vara tämligen ineffektivt gavs det i maj 1945 order om att avmontera det.

Som jag nämnde tidigare saknade den japanska flottan en framåtriktad sjunkbombskastare men man tog faktiskt fram en prototyp; En 15 cm 9-rörs raketdriven sjunkbombskastare (15 senchi 9 rensô shokushin bakuraihô). Den skulle monteras på jagare och eskortfartyg (kaibôkan) men kom aldrig i produktion. En prototyp monterades på jagaren Sawakaze, som användes som övningsfartyg av Ubåtsjaktsskolan (Taisen Gakkô), men kriget tog slut innan kastaren fick någon praktisk användning.

Det är en bok som jag skrivit och enligt plan skall den ges ut av Schiffer (USA) under nästa år. Gissningsvis före sommaren.

Jag återkommer nog med något mer i ämnet.

[koroshiya]

När jag läste "Världen i Krig" - utgiven av Readers Digest - runt år 1980, fanns där ett utdrag från en bok om ubåtar från USA.

Om jag minns rätt beskrevs en attack som fler inpejlingar med någon form av markering, och sedan en bombtårta, som eskortfartyget kastade ut åt flera håll.

Men som sagt: det var mycket längesedan jag läste böckerna, så jag kan mycket väl minnas fel. Som Lars A skrev måste det också ha funnits skillnader mellan olika typer av eskortfartyg.

[Hans]

Jag som ur-MÖP, mest på land, funderar på det här med effekten av en granatkastare mot ubåtar.

Först tänkte jag, idiotiskt, men sedan så tänkte jag att det är 'fattigmans' variant av Igelkott.

Med rätt tändrör och stridsdel, parat med hög eldhastighet (typ 20 per minut) så kan jag förstå att man provade.

Ser fram emot fortsättningen.

MVH

Hans

[Ördög]

Fantastiskt, kände inte heller till Zilliacus.

Tack Ördög.

MVH

Hans

Stort tack Ördög för Zilliacus-historien! Helt nytt för mig - youtube-avsnittet där han berättar om sitt ubåtsliv under andra världskriget, strålande!
Hans K

Patrick Zilliacus intervjuades på nytt i november/december i fjol, nu av Bill Hamblin vid U.S. Naval Institute (USNI). En dryg halvtimme av remarkabla historier utlovas.

A Conversation with World War II Submariner Patrick Zilliacus
https://www.youtube.com/watch?v=kTeQzvhoRuQ

[Perman]

Nånstans har jag läst att USA lyckades i sitt ubåtskrig där Tyskland misslyckades, i det att man nästan totalt ströp tillflödet till moderlandet Japan. Japanerna förstod inte heller detta med ubåts jakt i det att man aldrig utveckla det till en särskild ubåts jakts styrka. Jagare beväpnade med sjunkbomber hade de förstås.

Jag förvånades lite av att japanerna faktiskt byggde en motsvarighet till britternas Flower-klass korvetter. De kallades kaibōkan på japanska (Kai = sea, ocean, Bo = defence, Kan = ship) och byggdes ursprungligen för patrol och fiskeriskydd vid Kurilerna. Med stigande problem pga. tonnageförluster så modifierades de senare med sonar och fler sjunkbomber och kastare. Deplacementet var 752 till 955 ton beroende på sub klass. Till skillnad mot Flower-klassen så hade de första två subklasserna av kaibōkan dieselmotorer och något högre fart runt 20 knop. De fyra sista subklasserna fick ångturbiner. 178 fartyg färdigställdes mellan 1940 och 1945, och 78 av dessa förlorades under kriget. En förlustandel på ungefär 44%.

[urlhttps://www.combinedfleet.com/Kaibokan.htm][/url]

https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_J ... %C5%8Dkan)

/Per

[tyskaorden]

Som av en händelse såg jag på TV10 igår kväll en dokumentär om just det amerikanska ubåtskriget mot japan. Intressant med många oväntade vinklar. Man tog tex upp att man vid sänkningen av ett japanskt trupptransportfartyg, sköt ihjäl överlevande i vattnet. Man tog också upp att ubåtarna också sattes in för att rädda nedskjutna flygare, bl.a. räddades blivande presidenten George H.W. Bush av en ubåt.

[sonderling]

Ja när jag läste boken om det där planet B-32 Dominator så nämnde de typ Picket lines (blev osäker på benämningen nu?)
Där ubåtar typ bara låg på vänt, vid fasta stationer, för just detta förarande att plocka upp nedskjutna flygare.

Ja det där med att inte ta några som helst fångar gick ju i och för sig åt båda hållen men i antikvarisk litteratur från typ 60-70-talet, så nämns detta med att peppra "japsar" helt skamlöst eller oproblematiskt.
Jag brukar då återigen tänka på hur historie beskrivningen av VK2 skiljer sig från olika tidsperioder.

Sonderling