Varför föds det så få barn?

[a81]

Håller med, frågan handlar främst om att färre och färre orkar med fler än två barn. Frivilligt barnlösa eller enbarnfamiljer tror jag inte har ökat (mer än möjligen marginellt). Jag tror absolut att praktiska saker som antal platser i bilen, möjligheterna att åka på semester, bostadens utformning, etc. påverkar detta. Sedan är min bild att yngre kvinnor och män är mindre samspelta idag. Yngre kvinnor och män lever ganska olika liv idag innan de stadgar sig. Samtidigt är yngre generationer uppfostrade med att kvinnor och män ska vara helt lika varandra. Jag har svårt att beskriva exakt hur jag menar, men min bild är att det brister lite när det gäller kommunikation, attraktion, etc. Många yngre och medelålders par är, på gott och ont, ganska omaka. Ska man ha många barn behöver man nog vara lite säkrare i sina roller.

[a81]

Amerikanska ivy league män vill gärna ha framgångsrika kvinnor men helst något mindre framgångsrika än de själva vilket gör datingpoolen för framgångsrika kvinnor väldigt liten.

Även bland icke-Ivy League-utbildade finns väl idag problemet att kvinnliga respektive manliga singlar i 30-årsåldern är väldigt olika varandra. I en ålder när kanske 2/3 har stadgat sig får resterande 1/3 killar och tjejer försöka para ihop sig med varandra, fast de ofta är så olika (jfr SVT:s "Gift vid första ögonkastet" ).

[sonderling]

En gång för länge sedan, säg 90-tal eller 00-tal läste jag en liten tidnings artikel som sa att Västtyska kvinnor valde f.d. Östtyska män får de var mera "manliga" trots att de knappast var upplärda i jämställdhet enligt västerländska standard.

Jag brukar tänka på det när jag läser att framgångsrika kvinnor inte vill byta ner sig och ha en knegar man.

Sonderling

[a81]

Jo, vi har de senaste 50 åren försökt sudda ut könsskillnader och har nog delvis lyckats. Män har blivit lite mer feminina och kvinnor lite mer maskulina. Jag lägger egentligen ingen negativ värdering i det, det är t.o.m. bra på många sätt. Men problemet verkar vara att nutida män (trots att de är lite mer feminina) ofta fortfarande attraheras av kvinnlighet och att nutida kvinnor (trots att de är lite mer maskulina) ofta fortfarande attraheras av manlighet. Jag kan tänka mig att detta är en av flera orsaker till att familjer med tre eller fler barn blivit ovanligare. Jag tror liksom att det finns mer som skaver idag. Tre-fyra-fem barn kräver nog nöjdare och mer samspelta föräldrar.

Sedan vet jag inte om Västtyskland var mer jämställt än Östtyskland på 1980-talet. Det väl väl mer traditionella könsroller i väst och dagis i öst.

[HJ]

Jag tror till viss del att det finns en ganska tydlig bild och förväntan om hur en "riktig" familj skall se ut. Två barn, småhus, hyfsat god materiell standard, engagerade föräldrar som lägger mycket tid.

Par som inte kan leva upp till detta väntar eller avstår (och det kan de göra tack vara effektiva preventivmedel). Det tar längre tid idag än för 50 år sedan att etablera sig på arbetsmarknad och ekonomiskt kvalificera sig till eget hus (eller stor lägenhet). För varje ytterligare barn blir det allt svårare att hålla materiell standard och föräldratid per barn. Och då är det enklare att ha ett eller två barn, men tre eller fyra (flerbarnstillägget är försumbart i sammanhanget) blir mycket svårare.

Vi får komma ihåg att vi har ett samhälle där kostnadsläget (t.ex. bostadspriser) är anpassat efter två inkomster. Väldigt många saker är anpassat efter familjer med två barn (T.ex. semester med fyra barn: Dubbelt så dyrt att bo på hotell om du behöver två rum, krångligt med fordon där både barn och packning kan få plats) eller "normen" att barn skall skjutsas med bil till fritidsaktiviteter flera gånger i veckan. Den som går "all in" i att leva upp till "bra familjeliv" inser att det snabbt blir ekonomiskt och orkesmässigt ohållbart om barnaskaran ökar till tre eller fyra,

Som en youtuber sagt: För en bondefamilj på landet är många barn billig arbetskraft. För familjen i staden är barnen dyra konversationsobjekt.

/Håkan

[a81]

Jag gissar att många undviker barn nr 3 av en eller flera av dessa faktorer:

1. Man bor inte tillräckligt stort för att alla tre barn ska få egna rum.
2. Man börjar bli så pass gammal att man är orolig för barnets hälsa om man blev gravid.
3. Man vill ha lite marginal om det skulle råka bli ett tredje barn. Får man ett planerat barn nr 3 finns ju "risken" för ett oplanerat nr 4.
4. Man är orolig för att barn nr 3 istället blir barn nr 3 och 4 (tvillingar).

[a81]

Börjar komma förslag på åtgärder för att ökad födelsetalen i Finland:

https://www.svt.se/nyheter/uutiset/sven ... tionsvanor

Men är det verkligen fler helt barnlösa som är problemet? Det är och var en ganska liten grupp. Jag tänker att problemet mer handlar om att man får första barnet lite för sent och sedan ofta kort därefter även får barn nummer två. Par som är kring 40 år gamla och har en fyraåring och en tvåårig orkar oftast inte med ett barn till. 40-åringar som har en elvaåring och en sjuåring orkar mer sannolikt försöka skaffa ett sladdbarn.

Ett av förslagen är i och för sig något slags bonus för att få barn när man är lite yngre. Det tror jag kan göra att fler föräldrar orkar skaffa ett tredje barn.

[HJ]

Jag är rätt säker på att jag hörde ett bra radio-inslag kring detta för några veckor sedan^1, och tänkte skriva om det i denna tråden. Men jag hittar det inte nu när jag söker efter det. Istället hittade jag ett något äldre inslag som i sig är intressant

https://www.sverigesradio.se/artikel/va ... farre-barn

Caroline Ugglas (antropolog mm) har tidigare lyft fram "mormorshypotesen" dvs att det är först på senare år man vetenskapligt börjat studera äldre generationers roll i omsorgen för barn. I inslaget beskriver hon hur man under 1900-talet sett ett fluktuerande barnafödande som man kunnat förklara (generationer, ekonomiska konjunkturer), men nu ser nu en bred nedgång i alla åldersgrupper som man inte riktigt kunnat förklara ordentligt.

Hon menar att rent materiella förutsättningar är goda och i sig inte riktigt håller som förklaring
Hon lyfter fram: (här uppfattar jag att hon berättar om vad forskningen säger)
* Allmän oro för framtiden - klimatkris, krig och kriser
* Delvis ökad ohälsa bland unga
* Föräldrar är pålästa och tar ett väldigt stort ansvar att vara "bra föräldrar". Höga krav på sig själva, ett stort projekt som kräver en uppoffring som leder till en konflikt med andra mål i livet.


(^1 kanske var det detta jag hörde, men https://kvartal.se/artiklar/varfor-fods ... i-sverige/ men kunde inte spela upp det just nu)

/Håkan

[a81]

* Allmän oro för framtiden - klimatkris, krig och kriser

Jag kan tänka mig att det påverkar indirekt i alla fall. Jag tänker att många fortfarande i 30-/35-årsåldern lever ett urbant liv utan bil o.s.v. Det gör att startsträckan in i familjelivet blir längre. Miljöhänsyn är en faktor här, men mer handlar det kanske om lågt småhusbyggande, svårigheter att skapa stabila parrelationer, etc.

* Delvis ökad ohälsa bland unga

Det tror jag kan spela roll, men samtidigt är det inte de barnlösa som har blivit fler (se tidigare i tråden), så andelen som mår så psykiskt dåligt att de inte alls klarar av att skaffa barn verkar inte ha blivit signifikant fler. Snarare handlar det om att det numera finns (för) få tre- eller fyrabarnsföräldrar som kan kompenserar för de som har noll eller ett barn.

* Föräldrar är pålästa och tar ett väldigt stort ansvar att vara "bra föräldrar". Höga krav på sig själva, ett stort projekt som kräver en uppoffring som leder till en konflikt med andra mål i livet.

Jo, men samtidigt upplever jag att förra generationen småbarnsföräldrar mera "levde livet" trots lite fler och tidigare barn. De var nog i genomsnitt lite bätre föräldrar också (bättre ork, bättre psykisk hälsa, etc.). Möjligen kommer mormorshypotesen in här. Dagens far- och morföräldrar är äldre och jobbar längre. Dagens småbarnsföräldrar är därför mer utlämnade till sig själva. Det tror jag är en anledning till att de flesta nöjer sig med två barn.

Sedan var nog förutsättningar för barnfamiljerna lite extra gynnsamma i slutet av 1900-talet (utom just vid 90-talskrisen) och början av 2000-talet:

1. Mycket god tillgång på småhus, även i storstadsregionerna
2. OK jämställdhet mellan könen, om än med lite mer traditionella könsroller än idag
3. Nästan lika god tillgång på barnomsorg som idag
4. Ofta unga och pigga far- och morföräldrar
5. På gott och ont fortfarande accepterat att mamman i familjen gick ner ordentligt i arbetstid när barnen var små. (Menar inte att mammor borde gå ner mer i arbetstid idag, utan snarare papporna, så att inte den totala arbetstiden blir för hög.)

Så mina tips för att få upp barnafödandet:

1. Satsa på småhusbyggandet
2. Ge ännu bättre tillgång till barnomsorgen, t.ex. att äldre syskon kan få gå lite mer än idag på förskolan när mamma eller pappa är föräldraledig med yngre syskon.
3. Se över pensionssystemet, så att deltidsarbete under småbarnsåren inte påverkar den framtida pensionen alltför negativt.
4. Fundera också på pensionsåldern. Det är kanske bättre samhällsekonomiskt att t.ex. en 68-åring stöttar barn och barnbarn än jobbar heltid?
5. Kanske något slags bonus för den som får första barnet före 30?
6. Kanske någon form av bonus/extra flerbarnstillägg specifikt för de som skaffar ett tredje barn?
7. Lätta lite på trycket när det gäller pekpinnar. Min bild är att många skjuter upp barnafödandet för att man tänker att man som förälder måste vara perfekt på så många plan. Både för barnen och föräldrarna tror jag att det skulle vara bra att komma tillbaka till en lite mer avspänd livsstil (jfr hur de flesta levde på 80-, 90- och 00-talet).

Sedan handlar det väl i grunden om att välja om vi vill ha ett samhälle där nästan alla får precis två barn, eller om vi har mer av en mix av å ena sidan barnlösa och enbarnsfamiljer och å andra sidan lite större familjer.

[HJ]

Större artikel i gp idag:
https://www.gp.se/politik/han-kan-ha-sv ... 4ab284e782

Gunnar Andersson och är professor i demografi vid Stockholms universitet (Samma avdelning som Caronline Uggla tidigare i trpden). Han beskriver ungefär så här: Fruktsamhetstalet varierar kraftigt över tid. Men tidigare har det funnits förklaringar för dalar och toppar, men nu har man ingen.

Fruksamhetstal.jpg (29.09 KiB) Visad 3459 gånger

Andersson förklarar att de familjer som redan har ett barn, gärna skaffar ett andra eller tredje. Däremot är det en allt större andel par som inte tar steget och skaffar det första barnet. Nedgången syns också i alla ålderskategorier, från 20-åringar till 35-plussare och det är ingen skillnad mellan stad och land.

Vilket motsäger det jag trodde gällde, nämligen att antalet barnlösa är är någorlunda konstant (det har ju gått ett antal år sedan DN-artikeln skrevs)

vidare

En annan unik egenskap som den här nedgången har är att utvecklingen är densamma över hela världen, enligt Andersson. Tidigare har upp och nedgångar hos de olika ländernas befolkningar varierat med olika samhällsekonomiska faktorer som satt press på befolkningen. Under 90-talskrisen såg man till exempel hur Sveriges barnafödande sjönk, samtidigt som det var helt opåverkat i USA.

Demograferna vid SU trodde ett tag att förändringen kanske kan bero på att folk idag inte bildar par i lika hög utsträckning. [...] Svenskarna kanske inte gifter sig som förr, men däremot är de sambos i samma utsträckning som tidigare.

Artikeln beskriver lite hur olika statliga ekonomiska incitament inte har haft effekt (Ungern, Norge).

Hans egen förklaring:

Det finns inget strukturellt i detta utan det är någonting subjektivt som hänger i luften. Han nämner saker som oro för terrorism, klimatkris, brottslighet och krig.
– Folk känner av det här. Och just att skaffa ett första barn är ju ett framtidsprojekt. För att ta det steget måste man ju ha lite förhoppningar om en ljusare framtid för de barn som man har tänkt sig.

– I början av 10-talet kom ju iphone och också sociala medier. Så jag tror att man pumpas dels med negativa bilder som gör att man får en mörk bild av framtiden. Men man pumpas samtidigt med fantastiska bilder över hur livet kan vara, vilket gör att man kanske inte tar steget att skaffa barn. Så en kombination av de där två tror jag, negativa och positiva bilder. Samtidigt under den här tiden ser vi också en ökning av psykisk ohälsa.

Det var intressant att det vi trodde från den tidigare DN-artikeln kanske inte stämmer längre, och att det snarare är beslutet att skaffa barn som är viktigare att förstå, snarare än varför man inte får barn 3 och 4 längre.

Och jag tror en oerhört viktig sak ligger just i formuleringen "beslutet att skaffa barn". Genom en mycket stor del av historien har det inte varit ett aktivt beslut, utan det är något som hänt av sig själv. Och "skaffa", som i att klicka hem en ny soffa från nätet (vi väljer leverans vecka 44, det passar bra efter sommaren).

/Håkan

[a81]

Men att t.ex. en 30-åring inte har tagit steget och skaffat första barnet är inte detsamma som att hen aldrig kommer att skaffa barn. Och klimatångest tror jag inte riktigt på. Det känns mycket som en förklaring som en äldre man tar till när han försöker förstå hur unga tänker. Andelen som helt skulle välja bort barn p.g.a. klimatet måste ändå vara mycket liten. Däremot kanske det delvis kan förklara att familjerna blir mindre om t.ex. färre tilltalas av stort hus långt från arbetsplatsen, två bilar, etc.

Min känsla är att det snarare handlar om en mix av följande förklaringar:

1. Färre tre- eller fyrabarnsfamiljer
2. Allt senare familjebildning
3. Svårigheter att bilda stabila parrelationer (jfr dejingappar m.m.)
4. Mer psykisk ohälsa
5. Många unga är "stämplade" med diagnoser som har skadat deras självförtroende att själva bli föräldrar.
6. Möjlighet att skaffa barn på "artificiell" väg, inte samma rusch att skaffa barn vid ca 35 års ålder, man kan lika gärna vänta till 45.
7. Dålig tillgång på familjevänliga bostäder i storstadsregionerna
8. Lite mer "lågutbildade" par har börjat kopiera akademikernas sena barnafödande.
9. Få nyanlända som skaffar fler barn än andra.
10. Många av dagens 30-åringar är uppväxta med bonusfamiljeliv och har ett flertal syskon, halvsyskon och bonussyskon. Det medför goda möjligheter till många syskonbarn, även om man själv bara får ett barn eller inget barn alls. Risken för s.k. avsmalnande släkt blir mindre, finns alltid någon som kan ta över sommarstugan, gamla fotoalbum, etc. och hälsa på på äldreboendet.
11. Mindre hjälp från far- och morföräldrar
12. Effektivare preventivmedel

Man ser också att födelsetalen började vika nedåt på allvar strax efter 2020. Det bör betyda att det främst är de födda efter ungefär 1985 som varit långsamma/återhållsamma med att skaffa barn, i och med att de flesta barn föds av föräldrar i 30-/35-årsåldern.

[Davian]

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Ey ... tina-rasar


Det här är ju lite relevant i sammanhanget tror jag. Nedmontering av välfärden gör att iaf minst en perosn väljer att inte skaffa fler barn.

[koroshiya]

De stängde väl i Sollefteå också?

Kanske kan sjukhuset där komma igång ordentligt igen om där ska finnas regementen.

[HJ]

Jag sökte fram bilden från den tidigare DN-artikeln igen.

FaktaIFrågan_DN_2024.jpg (46.05 KiB) Visad 3392 gånger

Den har data fram till 2022, och visar ingen minskning av de som bara får ett barn (i motsats till de senare inläggen från SU-forskarna). Men kanske finns det något i DN-artikeln som beskriver hur grafen skall förstås.

Sen tolkar jag SU-forskarna som att det inte är specifika saker (såsom oro över klimat, eller oro för krig), utan en mera allmän brist på framtidstro.

(Jag kopplar denna almänna brist på framtidstro att hänga ihop med den vurm för "bättre förr" som många kopplar till den politiska trend som gett oss Brexit, Trump och SD mm.)

/Håkan

[Markus Holst]

Kan det vara tvärt om?

Historiskt vet vi att barnkullarna minskar om man ger kvinnor utbildning. Det senare ger även bättre ekonomi eftersom damerna då hellre arbetar än blir hemmafruar. Detta experiment har visat goda resultat i Kerhala i Indien.

Kan det alltså vara att vi fått det så bra att vi inte känner något behov av att skaffa barn?