Bomullsginen: orsaken till det amerikanska inbördeskriget?

[von Adler]

Även den amerikanska urbefolkningen ansågs väl för vek för att duga som slavar?

Intressant nog var det en del av de rikare inom Cherokee-nationen som ägde slavar, både innan och efter att de tvingats på Trail of Tears till Indian Territory (idag huvudsakligen Oklahoma) och stora delar av nationen ställde sig bakom Stand Waite som med löfte från sydstatsregeringen att de skulle erkännas som en fullständig egen stat efter kriget ställde upp kring 3 000 man på sydstaternas sida.

[Markus Holst]

Utgången av kriget förmörkar ju möjligheten att få reda på hur detta löfte tänkte hållas.

[hilbert]

Vad som är "svarta äkta" afrikanska slavar är lite svårdefinerat under eran. Det var rätt vanligt att slavägare våldtog sina kvinnliga slavar (vilket var lagligt, men sågs ner på socialt) och fick barn med dem

Det mest kända exemplet är grundlagsfadern Thomas Jefferson som fick 5 eller 6 barn med en av sina slavar.
På sin dödsbädd frigav han barnen, men inte mamman.
Källa Martin Gelin " den vita stormen".

[Rick von Sloneker]

Snarare tvärtom. Söderns politiskt inflytelserika, som nästan alla tillhörde "the planter class" ansåg att slaveriet var "civiliserat" och "gudaordinerat" och själva grundstenen för ett samhälle.

Sant. Sen fanns ju även de som var lite "mildare", de som egentligen ogillade slaveriet men som tyckte att det var nödvändigt tills vidare. Lee uttryckte sådana tankar några år före inbördeskriget:

In 1856, Lee wrote his views on the institution of slavery to his wife. He described it as “a moral & political evil.” He however notes that it is “a greater evil to the white man than to the black race” and that “the painful discipline they are undergoing, is necessary for their instruction as a race, & I hope will prepare & lead them to better things.” He wrote that “while we see the Course of the final abolition of human Slavery is onward, & we give it the aid of our prayers & all justifiable means in our power, we must leave the progress as well as the result in his hands.”

[Örjan]

Att Robert E. Lee var "mildare" är en myt. De mycket spridda citaten som nämndes ovan ger en förvanskad bild av ursprungstexten i syfte att skönmåla honom.

Lee was a slave owner—his own views on slavery were explicated in an 1856 letter that is often misquoted to give the impression that Lee was some kind of abolitionist. In the letter, he describes slavery as “a moral & political evil,” but goes on to explain that:

I think it however a greater evil to the white man than to the black race, & while my feelings are strongly enlisted in behalf of the latter, my sympathies are more strong for the former. The blacks are immeasurably better off here than in Africa, morally, socially & physically. The painful discipline they are undergoing, is necessary for their instruction as a race, & I hope will prepare & lead them to better things. How long their subjugation may be necessary is known & ordered by a wise Merciful Providence. Their emancipation will sooner result from the mild & melting influence of Christianity, than the storms & tempests of fiery Controversy.

The argument here is that slavery is bad for white people, good for black people, and most important, better than abolitionism; emancipation must wait for divine intervention. That black people might not want to be slaves does not enter into the equation; their opinion on the subject of their own bondage is not even an afterthought to Lee.

Lee’s cruelty as a slave master was not confined to physical punishment. In Reading the Man, the historian Elizabeth Brown Pryor’s portrait of Lee through his writings, Pryor writes that “Lee ruptured the Washington and Custis tradition of respecting slave families” by hiring them off to other plantations, and that “by 1860 he had broken up every family but one on the estate, some of whom had been together since Mount Vernon days.” The separation of slave families was one of the most unfathomably devastating aspects of slavery, and Pryor wrote that Lee’s slaves regarded him as “the worst man I ever see.”

The trauma of rupturing families lasted lifetimes for the enslaved—it was, as my colleague Ta-Nehisi Coates described it, “a kind of murder.” After the war, thousands of the emancipated searched desperately for kin lost to the market for human flesh, fruitlessly for most. In Reconstruction, the historian Eric Foner quotes a Freedmen’s Bureau agent who notes of the emancipated, “In their eyes, the work of emancipation was incomplete until the families which had been dispersed by slavery were reunited.”

Lee’s heavy hand on the Arlington, Virginia, plantation, Pryor writes, nearly led to a slave revolt, in part because the enslaved had been expected to be freed upon their previous master’s death, and Lee had engaged in a dubious legal interpretation of his will in order to keep them as his property, one that lasted until a Virginia court forced him to free them.

When two of his slaves escaped and were recaptured, Lee either beat them himself or ordered the overseer to “lay it on well.” Wesley Norris, one of the slaves who was whipped, recalled that “not satisfied with simply lacerating our naked flesh, Gen. Lee then ordered the overseer to thoroughly wash our backs with brine, which was done.”

The Myth of the Kindly General Lee

Artikeln innehåller mycket mer. Till exempel om hur Lee efter kriget vägrade att acceptera att svarta skulle ha samma rättigheter som vita, uppmaningar att hellre anställa vita än frigivna slavar samt bristande vilja att bestraffa lynchningar.

[Rick von Sloneker]

Att Robert E. Lee var "mildare" är en myt. De mycket spridda citaten som nämndes ovan ger en förvanskad bild av ursprungstexten i syfte att skönmåla honom.

Lee was a slave owner—his own views on slavery were explicated in an 1856 letter that is often misquoted to give the impression that Lee was some kind of abolitionist. In the letter, he describes slavery as “a moral & political evil,” but goes on to explain that:

I think it however a greater evil to the white man than to the black race, & while my feelings are strongly enlisted in behalf of the latter, my sympathies are more strong for the former. The blacks are immeasurably better off here than in Africa, morally, socially & physically. The painful discipline they are undergoing, is necessary for their instruction as a race, & I hope will prepare & lead them to better things. How long their subjugation may be necessary is known & ordered by a wise Merciful Providence. Their emancipation will sooner result from the mild & melting influence of Christianity, than the storms & tempests of fiery Controversy.

The argument here is that slavery is bad for white people, good for black people, and most important, better than abolitionism; emancipation must wait for divine intervention. That black people might not want to be slaves does not enter into the equation; their opinion on the subject of their own bondage is not even an afterthought to Lee.

Lee’s cruelty as a slave master was not confined to physical punishment. In Reading the Man, the historian Elizabeth Brown Pryor’s portrait of Lee through his writings, Pryor writes that “Lee ruptured the Washington and Custis tradition of respecting slave families” by hiring them off to other plantations, and that “by 1860 he had broken up every family but one on the estate, some of whom had been together since Mount Vernon days.” The separation of slave families was one of the most unfathomably devastating aspects of slavery, and Pryor wrote that Lee’s slaves regarded him as “the worst man I ever see.”

The trauma of rupturing families lasted lifetimes for the enslaved—it was, as my colleague Ta-Nehisi Coates described it, “a kind of murder.” After the war, thousands of the emancipated searched desperately for kin lost to the market for human flesh, fruitlessly for most. In Reconstruction, the historian Eric Foner quotes a Freedmen’s Bureau agent who notes of the emancipated, “In their eyes, the work of emancipation was incomplete until the families which had been dispersed by slavery were reunited.”

Lee’s heavy hand on the Arlington, Virginia, plantation, Pryor writes, nearly led to a slave revolt, in part because the enslaved had been expected to be freed upon their previous master’s death, and Lee had engaged in a dubious legal interpretation of his will in order to keep them as his property, one that lasted until a Virginia court forced him to free them.

When two of his slaves escaped and were recaptured, Lee either beat them himself or ordered the overseer to “lay it on well.” Wesley Norris, one of the slaves who was whipped, recalled that “not satisfied with simply lacerating our naked flesh, Gen. Lee then ordered the overseer to thoroughly wash our backs with brine, which was done.”

The Myth of the Kindly General Lee

Artikeln innehåller mycket mer. Till exempel om hur Lee efter kriget vägrade att acceptera att svarta skulle ha samma rättigheter som vita, uppmaningar att hellre anställa vita än frigivna slavar samt bristande vilja att bestraffa lynchningar.

Har inga invändningar mot det du skrivit. Det fanns ju ett skäl till att jag skrev "mildare" inom citationstecken. Han var "mildare" i den bemärkelsen att han åtmistone vid ett tillfälle uttryckte att slaveriet var av ondo, vilket var mer än vad sådana som von Adler nämnde ovan gjorde. Om du tror att jag därmed ville påstå att Lee var en mild slavägare eller abolitionist läser du in för mycket i det jag skrev.

[Örjan]

Har inga invändningar mot det du skrivit. Det fanns ju ett skäl till att jag skrev "mildare" inom citationstecken. Han var "mildare" i den bemärkelsen att han åtmistone vid ett tillfälle uttryckte att slaveriet var av ondo, vilket var mer än vad sådana som von Adler nämnde ovan gjorde. Om du tror att jag därmed ville påstå att Lee var en mild slavägare eller abolitionist läser du in för mycket i det jag skrev.

Nej, jag trodde inte alls att du påstod att han var abolitionist (även om det finns dem som tror det). Det jag däremot läste in var att du uppfattade honom som en av de mer moderata rösterna bland sydstatarna. Det är en mycket vanlig missuppfattning på grund av den starka skönmålning av honom som har ägt rum. Givetvis kan ord som moderat och mild tolkas generöst. Det finns ju alltid sådana som är ännu värre. Men Lee utmärkte sig inte genom att vara en mild slavägare utan han var en mycket hårdhänt slavägare som hade svårt för att kontrollera sitt häftiga temperament. Han var inte den lugna och ädla person som avbildas i populärkulturen.

Att han vid ett tillfälle erkände att slaveri var av ondo innebar inte att han tyckte att slaveriet var dåligt. Det var snarare ett retoriskt grepp eftersom han i samma andetag fortsätter med att berätta hur mycket bättre de svarta har det genom att vara slavar och att det är slavägarna som det är mest synd om. Han menar inte detta utan det är som sagt ett retoriskt grepp för att bemöta abolitionisternas kritik mot slaveriet som något ondskefullt.

Att han uppger att det är Gud som ska bestämma när slaveriet ska upphöra är ett bekvämt sätt att säga aldrig. När han fick i uppgift att verkställa sin svärfars testamente skulle han inom fem år frige dennes slavar. Han frigav dem precis när tidsgränsen gick ut och inte en dag tidigare. Det finns inga belägg för att han någonsin frigav en av sina egna slavar (vilket trots allt var ganska vanligt efter lång och trogen tjänst).

Efter kriget stöttade han "Lost Cause"-historieskrivningen genom att påstå att inbördeskriget inte hade handlat om slaveriet trots överväldigande bevis om motsatsen (inklusive yttranden under kriget från dem som sedermera bildade "Lost Cause"-skolan).

The war was not about slavery, Lee insisted later, but if it were about slavery, it was only out of Christian devotion that white southerners fought to keep black people enslaved.

Denna inställning från Lee kommer väldigt nära de mest extrema slaverianhängarna. De hänvisade nämligen till bibeln, som gav stöd för slaveri, för att framställa det som en kristen dygd och inte som något omoraliskt. De moderata slaverianhängarna höll med om att slaveri var omoraliskt, men tyckte inte att man kunde avskaffa det i en nära framtid utan att det borde långsamt fasas ut. Lee var inte moderat.

[von Adler]

Mycket välskrivet, Örjan.

[hilbert]

I Martin Gelin bok finns en skildring av hur han träffar ättlingar till Thomas Jefferson som samlas varje år på Jeffersons gamla gods.
Dock är det endast vita ättlingar som är välkomna.
En av deltagarna förklarade det för Gelin:
"Det är inte för att vi är rasister, utan det är för att vi är snobbar" .

[a81]

Intressant, men konstigt att så många sydstatare verkligen trodde på slaveriet som "institution". Det gick ju att driva motsvarande verksamheter i Europa utan direkt tvång och våld och med i alla fall viss kontant ersättning till arbetarna. Eller var problemet att det fanns så mycket mark och andra möjligheter till försörjning i USA att bomullsarbetarna inte hade stannat kvar på godset om de i mitten av 1800-talet hade fått liknande villkor som exempelvis svenska statare?

[Örjan]

I Europa vara alla vita. Det som gjorde att vita sydstatare, även de som inte ägde slavar, inte ville avskaffa slaveriet var oron över hur deras samhälle skulle förändras ifall alla svarta blev fria. I flera delstater var de svarta i majoritet varför blotta tanken på att ge dem medborgerliga rättigheter var avskyvärd för vita sydstatare som var marinerade i rasistiska idéer om hur vilda och ociviliserade de svarta var. Man hade gjort försök att repatriera frigivna slavar till Afrika (Liberia) men i mitten av 1800-talet stod det klart att detta inte var populärt bland de svarta, utan de föredrog att bo kvar i USA.

[Rick von Sloneker]

Nej, jag trodde inte alls att du påstod att han var abolitionist (även om det finns dem som tror det). Det jag däremot läste in var att du uppfattade honom som en av de mer moderata rösterna bland sydstatarna.

Nej, Lee gjorde ingenting i handling som tyder på att han var en moderat röst. Men jag tycker att det finns en gradskillnad mellan att hylla slaveriet, som Knights of the Golden Circle, och att i skrift uttrycka att det är ett "moraliskt och politiskt ont". Du hävdar att det bara var tom retorik, men jag är inte så säker på den saken. Jag tror att det är fullt möjligt för en människa att ogilla något men i handling ändå delta i det. Att delta i något innebär inte per automatik att man gillar det.

Lee har definitivt "tvättats ren" av många historieförfalskare genom åren. Men jag tror att det är en lika stor fälla att gå för långt åt andra hållet och direkt avfärda det han skrev i det där brevet -- till sin fru bör tilläggas.

[Markus Holst]

Intressant är att i Liberia tog mången av de ditflyttade frigivna slavarna till sig överklassmanér och gick i likadana kläder som deras herrar hade haft i USA. De blev även en herreklass och tog slavar bland de infödda afrikanerna i området. Det vore intressant att höra en psykolog/antropolog uttala sig om detta.

[Rick von Sloneker]

Man hade gjort försök att repatriera frigivna slavar till Afrika (Liberia) men i mitten av 1800-talet stod det klart att detta inte var populärt bland de svarta, utan de föredrog att bo kvar i USA.

Lincoln kallade så sent som 1862 svarta ledare till ett möte och uppmanade dem att emigrera till Afrika (eller om det var Latinamerika). Det togs inte emot särskilt väl.

[von Adler]

I Europa vara alla vita. Det som gjorde att vita sydstatare, även de som inte ägde slavar, inte ville avskaffa slaveriet var oron över hur deras samhälle skulle förändras ifall alla svarta blev fria. I flera delstater var de svarta i majoritet varför blotta tanken på att ge dem medborgerliga rättigheter var avskyvärd för vita sydstatare som var marinerade i rasistiska idéer om hur vilda och ociviliserade de svarta var. Man hade gjort försök att repatriera frigivna slavar till Afrika (Liberia) men i mitten av 1800-talet stod det klart att detta inte var populärt bland de svarta, utan de föredrog att bo kvar i USA.

Man ska också minnas att 30% av de vita i de stater som bildade konfederationen (i nedre södern 50%) bodde i ett hushåll som ägde slavar enligt folkräkningen 1860. Den vita "normalupplevelsen" av slaveri var en självägande bonde som ägde 3-5 slavar. Den svarta "normalupplevelsen" av slaveri var en enorm plantage som hade 300-1 000 slavar, där att arbeta ihjäl någon var en simpel bokföringsfråga - fick det in tillräckligt med bomull så att man uppfyllde ett kontrakt kunde det mycket väl vara acceptabelt "svinn".

Och utöver de 30% var det många andra som arbetade med slavar eller slaveriproducerade produkter - förmän på plantagerna, de som hyrde in slavar för att göra byggarbeten eller lägga järnväg under jordbrukets lågsäsong, de som handlade, transporterade eller på annat sätt hanterade bomull och tobak och andra produkter slavarna producerade, eller försåg plantagerna med verktyg, de som skötte slavauktioner och -transporter m.m.

Att arrendera land, arbeta hårt, spara ihop och sedan köpa en slav, sedan arbeta tillsammans med slaven, spara ihop och köpa en till o.s.v. var "the southern dream" och syntes de flesta uppnåbart - och gjorde man det bra nog kunde ens barn eventuellt bli en del av "the landed gentry".

Vad gäller varför man inte hade samma system i Europa så hade man det - med livegenskapen och dagsverken som den livegne var skyldig att förse sin länsherre med som betalning för den jordplätt den livegne själv fick bruka. Livegna hade dock rätt till en hel del som amerikanska slavar inte hade.

Privat egendom. Det den livegne arbetade ihop utanför sina dagsverken hade han sjävl rätt till. Det var inte helt ovanligt med mycket rika livegna som hyrde in arbetskraft (ofta grannar eller släktingar) att göra sina dagsverken medan de själva ägnade sig åt affärer.

Sin familj. Det kyrkan vigt och döpt hörde till familjen och länsherren kunde inte bryta isär den som en slavägare kunde med en slavfamiulj (som Lee gärna gjorde som Örjan skrev om).

Sin livegenskap och sitt kontrakt - i de flesta länder saknade länsherren rätt att säga upp en livegen så länge den levererade sina dagsverken. En livegen kunde därmed förbättra sin gård m.m. och låta ett barn ärva den (tillsammans med livegenskapen).

Livegenskapen (men inte dagsverken) sveptes bort av den franska revolutionen och Napoleonkrigen, där de centraleuropeiska länderna insåg att man inte kunde kräva att en livegen skulle göra värnplikt i de massarméer som behövdes för att bekämpa Grande Armée utan att de hade något intresse att försvara.

I Sverige försvann dagsverken ungefär samtidigt som statarsystemet och de förbjöds som betalning 1943, men då hade de varit på kraftig nedgång sedan 1850-talet.

C:a 100 000 torpare betalade arrende med dgasverken 1850, vilket hade sjunkit till 50 000 1910 och krign 20 000 1930.