Sådana män tänkte jag tala lite om här.
I det medeltida Irland fanns det på 1100-talet tydligen professionella fjärtare som kallades braigetoír. De verkar ha tillhört det lägre skiktet i den grupp av underhållare som inkluderade barder, skaldande siare och harpspelare. Det engelska 1200-talsverket Liber Feodorum nämner i sin tur en Roland Fjärtaren som tydligen var hovnarr åt kung Henrik II. En välbetald sådan av allt att döma. I boken står det nämligen att han innehade godset Hemingstone i grevskapet Suffolk och 12 hektar mark. Det som krävdes av Roland i utbyte var att han varje julafton inför det kungliga hovet skulle framföra unum saltum et siffletum et unum bumbulum: ett hopp, en vissling och en fjärt. Låter som en rätt bra deal.
Något längre fram hade japanerna under Edo-perioden (1603-1868) professionella fjärtare som kallades heppiri otoko (bokstavligt "fjärtande män"). Precis som med de föregående två exemplen vet vi inte så mycket om dem, men det finns japansk konst från perioden som visar så kallade He-gassen, "fjärttävlingar":
Först närmare sekelskiftet 1900 verkar konsten få sin stora superstjärna. Fransmannen Joseph Pujol, som kallade sig Le Pétomane ("Fjärtomanen"), debuterade 1887 i Marseille och gjorde så stor framgång att han började uppträda på Moulin Rouge i Paris 1892. Han kunde tydligen prutta fram såväl O sole mio som Marseljäsen, imitera ljudet av kanoner och åskoväder och blåsa ut ljus på långt avstånd. Några berömdheter som bevittnade hans show var den blivande Edward VII av England, Leopold II av Belgien och Sigmund Freud.
Det var en kort historisk exposé om fjärtar som underhållningsform. I vår tid verkar konsten främst ha hållits levande av Mr. Methane, en britt som bland annat har uppträtt i svensk tv. Här är ett klipp från 1992 jag minns att jag såg som barn och hade väldigt kul åt. Mycket nöje!
Det fanns en norsk sagokonung som kallades Fjärt, Eystein Fret. Han får det namnet i Islendingabok som dock är 400 år yngre.